Robert Broberg

Året Runt
Nr 6, 2010

Sångaren Robert Broberg

Kärleken och kvinnorna i mitt liv har alltid inspirerat mig...

2010 är året då Robert Broberg firar dubbeljubileum. 

Han fyller 70 år, samtidigt som han kan se tillbaka på 50 år som hyllad artist med en stor och trogen publik. 

I dagarna ger han sig ut på turné igen - med ett nytt band och massor av pärlor ut sin stora visskatt i bagaget...

Det är med en stor tvekan Robert Broberg säger ja till en intervju för Året Runt. Han skjuter upp vårt möte några gånger och vill sedan stryka det helt.
- Vi kan väl glömma det här, säger han i telefonen innan han till sist låter sig övertalas. 

Några timmar senare kommer han gående längs Sveavägen i Stockholm klädd i rödrutig skjorta, blå jeans och runda glasögon som har färgats svarta av solen. Han smälter in i vimlet och tycks kunna röra sig tämligen fritt utan att bli igenkänd.  
– Jag vill bara prata om turnén, säger han när vi en stund senare slår oss ner på ett tämligen bullrigt café med varsin kaffe latte. Men han är glad och trevlig. Det välkända leendet känns igen. 
Robert är alltså på turné. Det är två år sedan sist så han har hunnit ladda batterierna.
- När jag är ledig öppnar jag mig för vardagen, livet och verkligheten, berättar han. Jag umgås med barnen, tar långa promenader och låter tankarna flöda.
Det var hans längtan efter publiken som fick honom att dra ut på vägarna igen. Och han är själv motorn som gjorde turnén till verklighet.
- Jag ville åka ut och kolla om min publik fortfarande finns kvar, säger han och ser glad ut. Det gör den! Många har följt mig genom åren. De kan låtarna. Många sjunger med i både allvarliga och lite mer uppsluppna sånger.Robert backas upp av Dick Karlsson på blås, klaviatur, percussion och dragspel, Jörgen Stenberg på trummor och vibraphone, Uffe Börjesson på gitarr och banjo, Ulrik Johansson på bas och Rey-Ove Karlén på klaviatur. Två av dem är nya bekantskaper för Robert. 

– Det är ju inte alltid det klickar till men vi fann varandra direkt! Och resultatet är toppen. Det låter bra om bandet. Det är glatt och uppsluppet. Vi har verkligen jätteroligt tillsammans. Det var faktiskt länge sedan jag skrattade så mycket. Musiker har ju en alldeles särskild känsla för tajming.

Jag oroade mig

för recensionerna

Premiären på Lorensbergsteatern i Göteborg blev en fullträff. "En Eriksgata för en rikspoet", skrev Göteborgsposten. Bättre kan det knappast bli.  
– Man ska ju inte bry sig om recensioner, säger Robert. Men man gör det i alla fall. Om sanningen ska fram så oroade jag mig för recensionerna redan innan vi började repetera. Hur ska det gå, tänkte jag. Man vill ju att det ska bli bra. Det ligger så oerhört mycket arbete bakom en produktion.

Robert klev in i svenskt nöjesliv som en frisk fläkt från ingenstans när han 1957 lanserade skiffle i Sverige. Det var en musikform med engelska rötter som gick ut på att sjunga amerikanska folksånger till ackompanjemang av akustisk gitarr, bas och tvättbräda. Robert gick på konstfack och skojade om att han hade ett skiffleband. När nyfikna arrangörer strax därpå började höra av sig kände han sig tvungen att starta ett band och på den vägen är det.  

Några år senare slog han igenom som soloartist och låtskrivare. Han fick stora skivsuccéer med sånger som "Carola" och "Uppblåsbara Barbara". För att inte tala om "Maria Therese", "Det som göms i snö" och en lång rad andra melodier med sällsynt välgjorda texter präglade av geniala ordlekar.
- Jag har skrivit mellan 300 och 500 låtar, säger Robert. Men allt är inte sånger. En del är vinjetter och signaturer också. Det blev ju väldigt mycket radio en tid.

Robert skriver fortfarande sitt material även om flödet inte är lika ymnigt som förr. Främst för att han redan har material så det räcker. Om han som nu vill sätta ihop en show och ge sig ut på turné kan han bara botanisera i sitt eget arkiv.
– Ibland hittar jag låtar jag hade glömt, säger han. Sånt är kul.

Inom kort släpper Robert en dubbel-CD med 40 utvalda melodier från sin 50 år långa karriär.
- Det blir en tillbakablick i musikens namn. Med mina egna sånger som verktyg berättar jag om kärleken och kvinnorna i mitt liv. De har inspirerat mig att skriva mina låtar. Man kan gott säga att de har varit såväl mitt problem som min lycka. Men materialet handlar även om svårigheter, sorg och uppbrott. Som sången "Jag älskar dig ditt helvete" som är en av de allra populäraste. 

Tiden i New York 

var en pojkdröm

Tre gånger har Robert varit gift. Lika många gånger har han skilt sig. Men om det pratar vi alltså inte. Två tydliga uppbrott i hans liv fick honom att flytta dels till Danmark några år och dels till New York där han bodde stora delar av 70-talet.   
- Flytten till Danmark berodde delvis på att mina plattor blev döskallemärkta på Sveriges Radio. De ansågs för ekivoka och fick inte spelas. Som till exempel "Varför flög jag inte på dig där i snabbköpsbutiken" som representerade ett nytt kapitel i mitt låtskrivande för mig. Jag ville visa vem jag var och skriva på mitt vardagsspråk. Det var en protest mot alla snälla svensktoppstexter. Jag hade helt enkelt ett behov av att gå vidare.

Den förr så sprallige Robban blev med ens Robert Karl Oscar Broberg, en man som med mellannamn från såväl morfar som farfar, ville tala allvar.
– New York var inget annat än en pojkdröm. Jag fick tag i en andrahandslya men hade det ganska knapert, så jag kunde bara bo där ett halvår i taget.

Robert har beskrivit åren i New York som inspirerande men slitsamma. Han har till och med kallat nedslaget en kraschlandning i livet. Hellre det än att aldrig våga lyfta.
– Det var nödvändigt för mig att komma bort. Perioderna i Danmark och New York lärde mig väldigt mycket. Man kan lugnt säga att jag bär dem med mig.

Han kallade sig Zero då. Mest för att han var öppen för allt och inte riktigt visste hur han ville gå vidare med livet.
– Så småningom upptäckte jag att Zero uppfattades som något negativt. Då tog jag tillbaka mitt namn, det namn som brukade stå på matteproven i skolan. Robert Broberg. Det är det jag heter. Det är så det står i passet. Jag kan stå för det nu.     

Många verkar

gilla mina sånger

1980-talet stod för dörren och Robert kom hem fylld av lust att åter skriva på svenska. Han gjorde "Pling & Plong show" för barn och fick en ny publik. Han gjorde "Upp igen" (1983), Morot (1988) och Målarrock (1994) – succéer som avlöste varandra. Med turnén "Robert Brobergs höjdare" fick han för en gångs skull pröva på vad han kallar nedgörande kritik.
- Vi hade premiär i Uppsala. Dagen efter var vi ute och gick på stan. Löpsedlarna skrek ut sitt budskap. "Ingen höjdare!" Det var inte så kul att gå upp på scenen samma kväll och göra om showen.

Men Robert fann på råd. Han läste upp recensionen för publiken och sa: "Det här ska han få äta upp!" 
- Det fick han också! När vi efter ett års turnerande gick in i Globen med föreställningen var samma tidning på plats. Dagen därpå hade de en bild av mig på löpet. "Kungen av Globen" stod det. Sånt ska man komma ihåg. Livet är ömsom vin och ömsom vatten. Viktigast är vad man tycker själv.

Nästa år fyller Robert jämt. Samtidigt firar han 50 år som artist. Efter 500 låtar, ett 20-tal skivor, två böcker, utställningar på såväl Kulturhuset i Stockholm som Liljevalchs kan han känna sig rätt nöjd.
- Jag gör helst en mix av allt det där och ser mina föreställningar som en helhet av text, musik, scenografi och kläder. Publiken ska känna att de går in i min värld av färg och form.

Det gör de också. Robert drar fulla hus överallt. Han är populär som få och hans låtar tillhör numera den mest älskade svenska visskatten. Varhelst en gitarr plockas fram sjunger folk "Båtlåt" och "Jag måste hejda mej", ett roligt faktum han har börjat ta till sig.
– Ju mer jag tänker på det desto mer fantastiskt känns det. Det är kul att folk sjunger mina sånger. 

Så varför är det då så svårt att bli intervjuad? 
– Det är väl det att bli exponerad via någon annans ord och värderingar som är svårt, säger han påtagligt lättad över att intervjun närmar sig sitt slut.
- Man kan ju bli felciterad om saker man är väldigt engagerad i. Sånt är svårt för mig som är noga med orden. Man får sällan eller aldrig en chans att gå i svaromål. Men det här var ju inte så farligt. Du var ovanligt snäll, tycker jag.
Monica Antonsson
 

Namn: Robert Broberg

Ålder: 69 år
Bor: I en vindsvåning i Stockholm
Familj: Fem barn och sju barnbarn
Aktuell med: Turnén "Rädda mig", singeln "Rädda mig" och dubbel-CD:n "Text och Musik".

Han ville inte längre bli kallad Robert Karl Oskar Broberg som han länge kallade sig själv.  

Död av Parkinsons sjukdom den 21 juli 2015.