– Min mamma kommer från
Tyskland och minns tydligt andra världskrigets alla fasor, säger hon där vi
sitter på exklusiva restaurang J i Gåshaga på Lidingö. Bara ett stenkast bort
bor hon tillsammans med sambon, debattören och föredragshållaren Christer
Sturmark. Vi serveras en utsökt gravad lax med dillstuvad potatis, medan
skärgårdsbåten Dalarö från Vaxholmsbolaget lägger till vid bryggan utanför. Passagerare
stiger av och på, varpå båten tutar och far iväg.
– Hela den tyska
befolkningen led svårt. Det är lätt, att man glömmer bort det. I krigsslutet
när ryssar, engelsmän och amerikanare kom drabbades alla. Bomberna föll och de
tvingades fly. Min mamma blev skjuten i armen, när engelska stridsflygplan flög
in över Berlin och sköt mot civila.
– Mamma har faktiskt sett
Hitler, konstaterar hon. Som alla andra skolbarn tvingades hon ut för att se
och höra honom tala. Alla ville att han skulle försvinna. Miljoner tyskar dog
på grund av honom.
Gunilla berättar om sin
morbror som bara var 13 år gammal, när han tränades till soldat och skickades
ut i kriget med ett gevär. Han klarade sig märkligt nog.
– Morfar, som var
journalist, skickades ut helt otränad med bara en spade som vapen. Han
försvann. Ingen vet vart han tog vägen. Mamma sjöng i kör, så hon slapp bli en
Hitlerjugend. En av deras konserter avbröts av ankommande flygplan. De sprang
för livet men halva kören dödades. De hade inte en chans mot bomberna.
Mamma Juliane flydde
norrut till fots och utan ägodelar med sin mor, moster och kusiner. Målet var
en by där mormors bror bodde. Engelsmännen skulle emellertid just bomba en
flygplats i närheten, men på grund av hård blåst föll bomberna i stället över
byn.
– När de kom fram, hade
800 bybor just dött, säger Gunilla. Ändå hade de tur. Mormors bror levde och
hans hus hade bara förlorat taket. Dit kunde de ta sin tillflykt trots allt.
Gunillas mamma kom till
Sverige på 50-talet sedan hon provsjungit och fått jobb i såväl Filharmoniska
kören som Radiokören och Akademiska kören. I den sistnämnda mötte hon kärleken
i form av Gunillas pappa Hans. De gifte sig och slog rot i Täby strax norr om
Stockholm och där har alltså Gunilla vuxit upp.
– Jag började dansa på
Anne Laisings Dansinstitut i Täby när jag var sex år. Ett år senare kom jag in
på operans balettskola.
Det var aldrig någon
tvekan om, att det var musik som gällde för Gunilla. Hon gick Adolf Fredriks
musikskola och förgiftades, som hon säger, av teatervärlden redan som liten.
– Sju år gammal, när jag
var elev vid balettskolan, fick jag vara statist i olika föreställningar på
Operan. Där fick jag känna på den speciella spänning det innebär att vara på en
scen. Än i dag, så fort jag kommer in där och känner den speciella doften,
förnimmer jag hur magiskt det var.
Gunilla debuterade 17 år
gammal som Liesl i Sound of Music på Folkan mot storheter som Ulla Sallert,
Ann-Charlotte Björling, Meg Westergren, Tor Isedal och Per Myrberg. Ett av
rollfigurens syskon spelades av debuterande Peter Jöback som bara var 12 år och
även han från Täby.
– Vi var ett par hundra
barn och ungdomar som slogs om rollerna. Till sist var vi bara ett fåtal kvar.
Någon viskade till mig, att det var klart. Jag skulle få rollen, men att det
var en hemlighet. Jag fick inte säga ett ord. Men när jag kom hem vid tiotiden
på kvällen, slog jag upp dörren på vid gavel och skrek i högan sky. Jag fick
rollen!
Gunilla blev, som alla
andra teaterbarn, snabbt en kollega vilken som helst med sina vuxna motspelare.
På teatern ställs samma krav på alla oavsett ålder. Och i takt med nya musicalframgångar
blev de jämnåriga kamraterna hemma i Täby allt mer avlägsna.
– Året därpå fick jag
göra Snövit i en föreställning som Beppe Wolgers hade översatt. Han frågade om
jag ville bli grammofonartist. I så fall skulle han prata med
"grabbarna". Det ville jag förstås. Han bad att få en inspelning, men
någon sådan hade jag förstås inte. Sedan var det för sent. Till allas vår sorg
gick han bort. Därför blev det ingen skiva förrän "Nära dig".
Gunilla blev snabbt ett
med Stockholms musicalscener. Hon gjorde Les Miserables, West Side Story och
Elvira Madigan. Därefter gav hon sig iväg utomlands. Först till Tyskland som
fick avnjuta henne i såväl Sunset Boulevard som Les Miserables. Sedan stod
London på tur med samma musikal följd av Miss Saigon. Hon gjorde dessutom Chess
i Danmark.
– Det var mamma som fick
mig att komma till skott. Det var ju inte helt enkelt att bara lämna tryggheten
hemma i Sverige och ge mig ut i Europa. Men inte ska du väl bara gå här hemma,
sa hon. Att valet först föll på Tyskland berodde delvis på, att jag sökte mina
rötter. Det är ju min mammas hemland trots allt. Hennes morfar släktforskade
och skrev en hel bok om vår familj. Den försvann under kriget men kom småningom
till rätta. I dag finns den hos min mamma. Av den framgår att vi är släkt med
såväl poeten Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832)
som den tyskromerske kejsaren Karl den Store (774-814). Men fråga mig inte
hur...
Tyskland har alltid stått
Gunillas hjärta nära. Dels för att familjen ofta åkte dit och hälsade på
mormor, när hon var barn men även för att landet är så vackert.
– Där finns ett
fantastiskt kulturliv. Varenda liten stad med självaktning har teater och
operahus. Jag har dessutom kusiner i Hamburg som jag hälsar på, när jag har
tid.
Hur stort namn Gunilla än
hade gjort sig på scenerna ute i Europa, så var hon ändå tämligen okänd här
hemma, när hon 2002 flyttade till Stockholm för att göra huvudrollen i
musicalen Garbo på Oskarsteatern. Förväntningarna var stora, men samtidigt gick
en annan musikal med samma namn på Stadsteatern. Följden blev att båda fick
läggas ned efter bara en säsong.
– Vår musical var
fantastisk och jag älskade rollen. Ändå stod vi plötsligt där arbetslösa
allihop, säger Gunilla i samma stund som ännu en Vaxholmsbåt lägger till vid
bryggan. Passagerare kommer och går och Gunilla berättar, att hon ofta tog
båten in till stan under tiden på Cirkus med Mamma Mia som väl är den största
fjädern i hennes framgångshatt. Hon fick huvudrollen i hård konkurrens,
förärades Guldmasken som bästa kvinnliga huvudrollsinnehavare och sjöng Abbas
alla älskade sånger sex kvällar i veckan i 2,5 år innan den lades ner efter 555
föreställningar i våras. Musikalen går fortfarande runt om i världen och när
den nu blir film, har Meryl Streep övertagit rollen som Donna.
– Det var verkligen en
ynnest att få göra den, säger Gunilla. Det känns nästan som att jag blev en
liten, liten del av framgångssagan Abba. Jag har fått sjunga deras låtar med
alla fyra på första parkett. Det kunde man inte tro, när man var liten och
sjöng Abbalåtar med hopprepet som mikrofon hemma i Täby.
Avslutningsfesten blev
ett av hennes finaste minnen. Ensemblen bussades till Grand Hotel, där hela
Vinterträdgården stod till deras förfogande. De bjöds på champagne och en
middag i klass med vilken nobelfest som helst. Benny Anderssons orkester,
Agneta Fältskog och Tommy Körberg stod för underhållningen.
– Jag fick faktiskt nypa
mig i armen! Det var helt fantastiskt. Det sa jag också till alla de unga, nya
skådespelarna: Man får små lyckostunder i det här yrket, när man känner sig
extra väl behandlad. Men bättre än så här blir det aldrig!
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar