Eddy Bengtsson

Allas Veckotidning
Nr 50, 2000

En stor stark...

Monika och Eddy är berusade av kärlek

Mamman försvann när han var tio månader gammal.

Eddy, både mobboffer och värsting under sin stökiga uppväxt, var nära att hamna riktigt snett i livet när brottningen räddade honom. 

I dag håller han sig på mattan - även utanför den. Det ser Monika till...

Brottaren Eddy Bengtsson, 21 år och 135 kg tung, är Sveriges stora hopp i supertungviktsklassen. 

För närvarande är han både svensk, nordisk och europeisk mästare med siktet inställt på VM i Finland nästa år. 

Och om det gick dåligt i OS i Sydney, så hade han bara en dålig dag.

Tur i kärlek har han emellertid sedan mitten av december förra året. Det var nämligen då han mötte svenskfödda butikschefen Monika Trkulja, 26 år och 50 kg lätt, med rötter i Halmstad och det forna Jugoslavien.
- Hon satt på Pe-Pes Pizzeria i Högdalen en dag, när jag kom från träningen. Jag blev kär direkt. Hon är otroligt trevlig och otroligt vacker, helt enkelt den finaste i hela världen.

Monika var inte lika imponerad. Hon satt och åt, så Eddy förstod att något måste göras för att påkalla hennes uppmärksamhet. Pizzerians ägare, Olga och Dragan Andelkovic, hade just besök av sitt barnbarn, så Eddy började busa med henne. Monika hörde hans göteborgska dialekt och tyckte det var trevligt att träffa någon från Västkusten.
- Det sa klick direkt, säger Eddy. Och på den vägen är det. 

De bodde på varsin sida om Högdalens centrum, visade det sig, och efter några träffar som kompisar var saken i stort sett klar. Du, när blev vi ihop egentligen, frågade Monika dn kväll i januari. Tja, det var väl en måndag, sa Eddy och så tjöt de båda två av skratt. Ingen vet riktigt när, var och hur. 
- Han flyttade hem till mig lite i taget. Det låg träningskläder överallt. Så vi förlovade oss varpå flyttlasset gick tvärs över centrum. Min lägenhet var större än hans och hans säng var större än min. Det var bara att plocka ut det bästa av två hem.
- Fast vi fastnade i trappan med sängen. Jag fick ringa till pizzerian efter folk som kunde hjälpa oss. Det så roligt ut, när Dragan kom springandes över gata med några av sina gäster.

Eddy har växt upp tillsammans med sin pappa Conny i Majorna. Mamman försvann ur deras liv när han bara var tio månader gammal. Hon dök inte upp igen, förrän han började bli framgångsrik och omskriven.
- Plötsligt kom hon på matcherna och ville spela mamma. Det kändes faktiskt inget vidare. Jag känner inte den tanten. Hon ville inte ta hand om mig, när jag var liten, så det finns ingen anledning att ha kontakt nu heller. Det är alldeles för sent.

Som barn blev Eddy mobbad för sin vikt. Han hade dessutom en stor portion överskottsenergi och hamnade småningom i ett ungdomsgäng som det kom att gå ganska illa för. I dag har flera av hans gamla kompisar alkohol- och drogproblem. Somliga är till och med döda och några sitter i fängelse. Bara tre kom helskinnade ur det hela.
- Vi brukade åka in till stan för att slåss, säger Eddy. Jag var en riktig värsting.

Det brukar han berätta om, när han föreläser om träning och samhälle i skolor. Eddy är försedd med en stor portion civilkurage och empati och missar följaktligen aldrig en chans att tala om människors lika värde eller hur viktigt det är med nya, goda kontakter.
- Jag började med fotboll och hockey, men lagsport var inget för mig. När vi vann, ville jag ta åt mig hela äran. Farsan tog mig till brottningslokalen och jag insåg direkt att det var min sport. Det är ingen tvekan om, att det var brottningen som räddade mig.

Farmor Inger var kvinnan i hans liv de allra första åren. Hon lyssnade och tröstade och hade ett tryggt knä att krypa upp i. Än i dag ringer hon och förhör sig om hur ”lille snutten” mår. Så småningom kom Ammi in i pappa Connys liv. Eddy var sex år då. Hon blev hans kompis och så småningom mamma till småsyskonen Anna-Maja, 6, Albin, 4 och Alva, 2 som är det bästa han vet.
- Jag älskar barn, säger han och rullar lyckligt fram ett meddelande som lilla Maja just har skickat från pappas mobiltelefon – Jag ska lära mig engelska. I love på you.
- Albin är en riktig grabb. Vi brottas hur mycket som helst, när jag är hemma. Då vill jag aldrig vill åka därifrån. Alva tyr sig mest till Ammi. Än har hon inget större behov av sin storebror.

Sängen fastnade

Eddy flyttade till Stockholm för att han blev värvad till Spårvägens brottningsklubb 1998. Träningsmöjligheterna är bättre här och framgångarna har inte låtit vänta på sig. När han blev uttagen till OS, bestämde han sig för att ta guld. Han sa det också, om än med humor och ödmjukhet, men somliga tog illa upp och tyckte han var stöddig. Eddy blev ledsen för det.
- Det är den inställning jag måste ha, förklarar han. Jag vet att jag kan bli en av de fyra bästa i världen, så jag måste tro på och peppa mig själv. Hur ska jag annars kunna vinna?

OS-deltagandet höll emellertid på att gå överstyr. Eddy hade gjort sin budget med pappa Connys hjälp och fått den godkänd av Svenska OS-kommittén, när han upptäckte att de dessvärre räknat fel på en hel månad.
- Hela min värld föll samman. Det saknades minst 20 000 kronor för sparring och träningskort den sista, allra viktigaste månaden.

Eddy satt och deppade på Engelbrekts konditori i Högdalen, när ägaren Christos Dorougidenis frågade hur det var fatt.
- Jag berättade hela historien varpå Christos plockade upp plånboken och gav mig 1000 kronor. Dessutom gick han till frisören och fick ytterligare en tusenlapp. Sedan ställde hela företagareföreningen upp.
Ändå fattades 4 500 kronor när höstfesten i Högdalen gick av stapeln den 2 september. Skådespelaren Ulf Larsson och fd ishockeystjärnan Åke Malmros, som skulle uppträda, ställde upp direkt. Du får pengarna av oss!
- De är ena riktigt goa gubbar, säger Eddy på klingande göteborgska. Nu har jag fått kontrakt med Stall Larsson Malmros, som de kallar sig. Jag ska kanske få vara med och showa.

Eddy fick den sparring han behövde och den 12 september bar det av till Australien. Men innan han for, uppvaktade han Monika med röda rosor, tog henne med till en romantisk restaurang och gav henne en guldring med diamanter.
- Jag är inte alls lika romantisk, skrattar Monika. 
Eddy hade, likt många andra svenska idrottsmän, ansökt om att få ta in snus för eget behov i Australien. Det blev blankt nej. Urbefolkningen - abourginerna - har en olaglig drog, ett slags tobak som de stoppar under läppen, så det fanns risk för förväxling.
- Jag blev tvungen att smuggla in mitt snus, förklarar Eddy som fördelade det i portioner lite varstans i bagaget. Skulle tullen hitta något, skulle de åtminstone inte hitta allt.
- Det gick bra. De röntgade alla väskor men hittade ingenting.

Snuset kunde emellertid inte hjälpa Eddy till guldmedaljen. Han vann över amerikanen Rulon Gardner som senare besegrade den store Alexander Karelin och tog OS-guld. I stället blev han oväntat besegrad av vitryssen Dimitri Develka som han tidigare brottat ner hur många gånger som helst. Det var bara att åka hem igen.
- Jag var så besviken, att jag grät som ett barn, säger Eddy som bokade om biljetten och åkte hem direkt. Jag såg inte en enda tävling.

Hemma i Högdalen satt Monika med sin syster i telefonen mitt i natten och följde alltihop på TV. De hejade och grät om vartannat.
- Det var synd, för hans skull, att han förlorade, säger Monica. För min skull behöver han inte vinna. Jag tycker lika mycket om honom ändå.
Besvikelsen har så småningom lagt sig och övergått i revanschlusta. Nu väntar EM i Aten, VM i Finland, en mängd andra tävlingar inför den allra viktigaste - OS år 2004.  
- Då ska dom få se på en heltaggad Bengtsson, säger Eddy bestämt. Då hoppas jag också att fru Bengtsson sitter på läktaren och hejar på.
Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson

Högdalens 

Centrumtidning 

Augusti 2000

Rubrik

När nöden är som störst, är hjälpen som närmast. Det fick brottaren Eddy Bengtsson erfara, när resan till OS i Sidney höll på att gå om intet nyligen.
- Det känns fantastiskt fint att ha sådana vänner, säger han. Det är helt enkelt kanon!

Eddy Bengtsson, 21, är med sina 135 kilo Sveriges framtidshopp i supertungviktsklassen. Han 13 eller 14 SM-guld – han vet inte så noga - är regerande europamästare för juniorer och har vunnit världsrankingen för juniorer tre år i rad. För att komma dit har han slagit alla i världseliten utom Alexander Karelin och en ungersk brottare. Nye Karelin kallas han för övrigt.
- Jag avskyr att förlora och satsar på att bli världens bäste brottare, säger han. Förlorar man en match måste man träna ännu hårdare, så att man inte förlorar nästa.

Eddy har växt upp hos sin pappa Conny i Majorna i Göteborg. Mamman försvann ur deras liv när Eddy bara var tio månader gammal. Hon dök inte upp igen förrän han började bli framgångsrik och omskriven.

- Plötsligt kom hon på matcherna och ville spela mamma. Det var inget vidare. Hon ville inte ta hand om mig, när jag var liten, så det finns ingen anledning att ha kontakt nu. Det är för sent. Jag känner inte den tanten. Det får vara som det är.

Droger och fängelse

Som barn var Eddy mobbad för sin vikt. Han hade gott om överskottsenergi och hamnade i ett ungdomsgäng som det småningom gick ganska illa för. Flera av hans gamla kompisar har alkohol- och drogproblem i dag. Somliga sitter till och med på kåken. Bara tre gick helskinnade ur det hela. För Eddys del var det brottningen som gav distans och självkänsla nog att bryta den onda cirkeln. Nu åker han runt i skolor och föreläser om träning och samhälle. Han missar aldrig en chans att tala att alla människor har lika värde och hur viktigt det är att bygga upp nya, goda kontakter.
- Jag började med lagsporter som fotboll och hockey, men när vi vann ville jag ta åt mig hela äran. Farsan tog mig till brottningslokalen och jag insåg direkt att jag hade funnit min sport. Man får väl tro på ödet, brottningen räddade mig den gången.

Eddy var sex år gammal, när Ammi kom in i pappa Connys liv. Hon blev hans kompis och så småningom mamma till småsyskonen Anna-Maja, 6, Albin, 4 och Alva, 2 som är hans absoluta ögonstenar. Familjen stannade emellertid kvar i Göteborg, när han för ett och ett halvt år sedan blev värvad till Spårvägens brottningsklubb och flyttade till Stockholm. Här har framgångarna duggat tätt. Och nu, efter fem kvalturneringar i Egypten, USA, Uzbekistan, Italien och Frankrike, är han klar för OS i Sidney.
- Men det höll på att gå om intet. Pappa och jag gjorde upp en budget för OS-deltagandet. Svenska OS-kommittén godkände den, men vi hade räknat fel på en månad.

Eddys värld föll samman. En hel månads kostnader – 20 000 kronor – för sparring och träningskort saknades. Det var dessutom den sista, allra viktigaste månaden det handlade om.
- Jag gick till Christos Dorougidenis på Engelbrekts konditori och fikade, som jag brukar. Han har Högdalens godaste kaffe. Och räksmörgåsarna är inte dumma för att vara från Stockholm. Christos frågade varför jag såg så ledsen ut, så jag berättade hela historien. Du får 1000 kronor av mig, sa han och såg till att jag fick lika mycket av frisersalongen intill. Därmed var bollen i rullning.

Expressen skrev om solskenshistorien och TV-sporten kom till Högdalen för att filma. Det fick såväl brottningsklubben som diverse sponsorer – inte minst Högdalens Företagarförening - att vakna till liv.
- Det är klart att vi ska hjälpa Eddy Bengtsson, säger Lennart Larsson i företagarföreningen.
Tagen av den massiva uppbackningen åkte Eddy härom veckan till för-OS i Polen. Det gick bra och nu kan ingenting stoppa honom. Den 12 september stiger han ombord på planet till Sidney för att ta OS-guld. Det är bara att hålla tummarna!
Monica Antonsson

Högdalens 

Centrumtidning

Oktober 2000

Rubrik:

- Så klart jag är besviken över att jag inte tog guld, säger Eddy Bengtsson, 21, som for till OS i Sydney för att besegra Karelin och komma överst på prispallen.
- Nu satsar jag på EM och VM men kan knappt bärga mig, förrän jag får en chans till revange vid OS i Aten 2004.

När brottaren Eddy Bengtsson upptäckte att en brist på 20 000 kronor äventyrade hans deltagande i OS, visste han inte vad han skulle ta sig till. Christos Dorougidenis på stamfiket Engelbrekts undrade hur det var fatt och Eddy lättade sitt hjärta. Christos tog fram plånboken och bidrog med en tusenlapp och sedan var bollen i rullning – mycket tack vare företagareföreningen. Ändå fattades 4 500 kronor när höstfesten drog igång den 2 september.
- Du får pengarna av oss, sa Ulf Larsson och Åke Malmros som svarade för underhållningen. Eddy blev så glad att han lyfte dem båda rakt upp i luften.
 
Smugglade snus
- De är ena riktigt goa gubbar, säger Eddy på klingande Göteborgska, för det är ju där, i Majorna, han har sina rötter.
- Jag har fått kontrakt med Stall Larsson Malmros nu. Vi får ser vad det mynnar ut i men jag vill gärna vara med och showa!
Eddy fick den sparring han behövde och den 12 augusti bar det iväg till Australien med flyg i businessklass. Det var tur det, säger han. Där fick han åtminstone plats.
Eddy snusar. Likt många andra svenska idrottsmän hade han ansökt om att få ta in sitt snus i Australien men fått nej. Orsaken var att urbefolkningen – abourginerna – har en olaglig drog, ett slags tobak, som de stoppar under läppen. Eddy kunde emellertid inte avstå från sitt snus, så han blev tvungen att smuggla in 60 (!) dosor.
- Jag fördelade snuset i portioner lite varstans i bagaget. Skulle tullen hitta något, skulle de åtminstone inte hitta allt. Men det gick bra. De röntgade alla väskor men hittade ingenting. 
 
Tränade i Brisbane
De kom till Brisbane på Australiens Guldkust, 150 mil från Sydney, där de skulle acklimatisera sig och träna en vecka. Dit kom även friidrottarna från Göteborg.
- De är otroligt sköna killar! Och nog var Brisbane en guldkust med sin 6 mil långa strand. Det var fantastiskt för mig som älskar havet. Brisbane var varmt, lugnt och skönt, helt enkelt perfekt. 
Eddy delade som vanligt rum med regerande Europamästaren i 85-kilosklassen Martin Lidberg. Tillsammans såg de OS-öppningen på TV.
- Det måste ha varit otroligt mäktigt att komma in på stadion då. 
Eddys pappa anlände till Sydney, några dagar innan Eddy skulle börja tävla.
- Han är världens bästa kompis! Han har bara missat en enda av mina tävlingar – EM 1999 när jag kom fyra bland seniorerna – och det ångrar han djupt.
 
Matsalen ett himmelrike
Väl i den strängt bevakade OS-byn fick Eddy och Martin bo i en bungalow. Likt alla andra idrottsmännen hade de tillgång till en matsal med hundra rätter och plats för 5000 personer. 
- Nu har jag kommit till himmelriket, tänkte jag. Där fanns allt från svenska köttbullar till pizzor. Det var buffé, så det var bara att plocka för sig. Jag åt tre, fyra gånger om dagen, trots att jag måste banta fyra kilo till invägningen. Vilken underbar mat! Det fanns till och med en egen McDonalds inne i restaurangen.
Eddy berättar om presskonferensen och kön till invägningen, där han stod tillsammans med den övriga världseliten - kraftiga killar allihop. 
- Det var en otroligt fin stämning i OS-byn. JO Waldner tackade mig för att jag hjälpte honom till finalen i pingis. Så sa han åtminstone. Jag hotade utmana honom i brottning, om han inte lyckades. Han gick ut och vann semifinalen med 3-0, innan han fick stryk av en kines i finalen. Det var tråkigt! Han var fanimej värd att vinna.
 
Stryk av bronsmedaljören 
Lotten avgjorde vilka brottare som skulle möta varandra. Eddy vann sin första match mot en georgier men förlorade den andra mot Dimitri Develka från Vitryssland. Han tog senare brons. Därmed var det slut på OS i Sydney för Eddys del. Han grät som ett barn, men vad hjälpte det?
- Jag vann EM i supertungvikt förra året. Då fick jag stå överst på prispallen och höra svenska nationalsången. Den känslan går inte att beskriva. Jag fick blodad tand. I OS var det bara guld som gällde.
Eddy var så besviken att han bokade om sin biljett och flög hem – i ekonomiklass. Det fanns bara en som kunde trösta honom - fästmön Monica. Inte en idrott tittade han på för egen del.
- Jag är ledsen, för att jag inte nådde mitt mål, men jag tycker inte, att det är något att skämmas för. Han var bättre än jag, så enkelt var det. Men det är han inte nästa gång...
 
Satsar på revansch
Eddy är 21 år och bara barnet i brottningssammanhang. Åtminstone i supertungviktsklassen. Det tar särskilt lång tid att bli en bra tungviktsbrottare som väger rätt och har rätt teknik.
- Karelin hade en dålig dag och blev tvåa. Och nu säger de att han är slut. Det är inte klokt! Han är 33 år, har 10 VM-guld, 12 EM-guld och 3 OS-guld. Han är världens bästa brottare.
I vinter ska Eddy uppvisningsbrottas i Tyskland om helgerna. Tävlingsmässigt satsar han på EM i Istanbull i april och VM som troligen kommer att gå i Finland. Än är det långt till OS i Aten år 2004.
- Jag längtar efter att få revansch, säger Eddy. Vänta bara till OS i Aten. Då jäklar!
Monica Antonsson