Allas Veckotidning
Nr 42, 2006
I början fick Erland nöja sig med Evas extrasäng, men...
Passionen var för stark att stå emot
Första gången tv-aktuella Eva Funck träffade Erland Beskow var båda gifta. Sju år senare var det annorlunda, men ändå spjärnade båda emot. Inte kunde man väl bli kär i någon som inte var knepig, svår och skulle tas omhand...?
Evas värld är också Hönapönas värld. Undra på att stans alla
ungar vallfärdar hit för att sitta på kuddarna på golvet och leva med i
sagorna. Hönapöna är teaterns motsvarighet till Kasper. En dockteater måste
trots allt ha en ciceron, säger Eva.
– Kasper är ju kul som slår ihjäl folk och allt annat också
förresten som kommer i hans väg. Men det är vuxenironi och sånt förstår inte
barn. Jag ville ha en figur som barn kunde tycka om. Min dåvarande man,
skådespelaren Thomas Funk sa, att eftersom jag är så virrig, borde det passa
med en höna.
Eva ser emellertid inte det minsta virrig ut. Tvärtom. Hon
är skärpt, uppfinningsrik, utåtriktad, positiv och mest lik ett kvicksilver
ständigt på jakt efter nya, spännande utmaningar. Med stor entusiasm sätter hon
dessutom igång sin omgivning. Sonen Gustaf, 30, som till vardags kallas Guffe,
är också aktiv på teatern liksom hans sambo Christine ”Krickan” Rithshoff.
Guffes sexåriga dotter Indigo och Erlands barn, tioåriga Leo och femåriga Isa,
dras med av bara farten. Fast de leker mest. Ingenstans i hela världen finns en
mer spännande lekplats.
- Erland och jag skulle egentligen bara jobba ihop, säger
Eva och slår sig ned en stund bland penslar, målarburkar och halvfärdiga
kulisser.
Eva växte upp i stockholmsförorten Svedmyra söder om Söder.
Där lärde hon sig tidigt, att det är skillnad på folk och folk. Svedmyraborna
bestod mest av genuina arbetare som hade kommit inflyttandes från landsbygden.
Det var folk med enkla vanor och spartanska krav på tillvaron.
– Man skulle vara hel och ren, arbeta och göra rätt för sig,
säger Eva. De var fostrade till att inte sticka upp. När man tänker efter, hade
de själva faktiskt blivit uppfostrade av föräldrar födda på 1800-talet. När de
skulle gå till doktorn, gick de till provinsialläkaren. Behövde de gå till
tandläkaren, ställde de sig snällt i kö till folktandvården. Det var deras
lott. Allt annat var för en bättre klass.
Evas mamma städade hos en privatläkare. De bytte tjänster,
vilket innebar att familjen alltså höll sig med privatläkare. Eva kunde därför
aldrig förstå det märkvärdiga i att söka vård privat.
Drömde om rampljuset
Skolan ställde vid jämförelse med andra kommuner inga större krav på eleverna. Det var liksom inte så viktigt med barnen i Svedmyra. De skulle ändå bara gå i föräldrarnas spår och bli enkla arbetare.
– Jag kunde aldrig förstå det där. Det var som någon slags myt, att somliga skulle vara bättre än andra. Skillnaden fanns ju bara i folks fantasi. Jag bestämde mig tidigt för att försöka bli fri från fördomar. Jag ville passa in överallt.
Skolan ställde vid jämförelse med andra kommuner inga större krav på eleverna. Det var liksom inte så viktigt med barnen i Svedmyra. De skulle ändå bara gå i föräldrarnas spår och bli enkla arbetare.
– Jag kunde aldrig förstå det där. Det var som någon slags myt, att somliga skulle vara bättre än andra. Skillnaden fanns ju bara i folks fantasi. Jag bestämde mig tidigt för att försöka bli fri från fördomar. Jag ville passa in överallt.
– Jag visste tidigt, att jag ville bli konstnär och att jag ville hålla på med teater. Men det vågade man inte säga. Kommentarerna lät inte vänta på sig. Vem tror du att du är?! Min dröm var att en dag få stå mitt på scenen i strålkastarljuset. Det anförtrodde jag min bästa kompis. Hon stönade och sa, att det var det värsta öde hon kunde tänka sig. Jag fattade ingenting. Det var måste ju vara det underbaraste av allt!
Eva rättade hon sig i ledet och sa, att hon ville bli barnskötare eller förskollärare. Hennes mamma lyssnade och förstod. Klok som en uggla såg hon till, att Eva fick gå kurser i allt från teckning till keramik och porslinsmålning. Det var också hon som anmälde Eva till den då 51-årige skådespelaren Thomas Funcks teaterskola.
– Jag var 15 år och fick en chock. Plötsligt hamnade jag i ett sammanhang, där alla andra var bättre än jag. Och jag som trodde, att jag var stjärnan. Det hade ju mamma och pappa sagt. De tyckte ju att jag var fantasisk. Plötsligt ställdes det krav på mig, att jag skulle lära mig repliker och göra entré på scenen i rätt ögonblick. Och jag som trodde, att det räckte med att vara vacker och glida runt i nunnekostym som Ingrid Bergman.
– Jag var 15 år och fick en chock. Plötsligt hamnade jag i ett sammanhang, där alla andra var bättre än jag. Och jag som trodde, att jag var stjärnan. Det hade ju mamma och pappa sagt. De tyckte ju att jag var fantasisk. Plötsligt ställdes det krav på mig, att jag skulle lära mig repliker och göra entré på scenen i rätt ögonblick. Och jag som trodde, att det räckte med att vara vacker och glida runt i nunnekostym som Ingrid Bergman.
Blev Grodan Boll
Eva bet i det sura äpplet, övade hårt, pluggade pedagogik och drama och blev på bara några år Thomas Funcks assistent med ansvar för de små barnen. Då var de redan åldersskillnaden till trots ett par.
– Mina föräldrar fick hicka, erkänner Eva. Men de har alltid trott på mig så…
Eva och Thomas turnerade i folkparkerna i tio år. Han som Grodan Boll och hon som Kalle stropp. Guffe kom till världen och Eva vikarierade på ett dagis i Orminge för att dryga ut hushållskassan.
– En dag skulle vi med barnen till biblioteket för att se på dockteater. Ingen dockteater kom emellertid, men där låg några dockor, så jag tog saken i egna händer och improviserade en föreställningen. Det blev så lyckat att bibliotekspersonalen bad mig återkomma en gång i veckan. Efter det föddes drömmen om en egen dockteater.
Eva lånade Thomas Funcks 50-talsdockor som låg och skräpade i källaren, innan hon efterhand började tillverka nya. Det var då Hönapöna kom till världen.
– Jag turnerade på bibliotek först men tyckte inte, att det var någon lämpig miljö. Bibliotek är ljuddämpade, så det är svårt att göra sig hörd. Dessutom blir man störd av lomhörda tanter som vill låna böcker.
Det fick Eva att 1981 leta reda på en lämplig lokal och starta eget. Sedan gällde det bara att få ihop till hyran.
– Jag skickade ut en enkel lapp till kommunens alla daghem. Sedan var det bara att börja spela. Ryktet spred sig och sedan dess har det snurrat på. Teatern har burit sig av egen kraft från första stund.
Eva blev TV-stjärna i Björnes Magasin, där hon och Hönapöna hade sin givna plats i tio år. Sedan dess har hon gjort flera egna TV-serier och bland dem "Evas sommarplåster" och "Evas vinterplåster" som i våras utsågs till Världens bästa barnprogram i sitt fack.
Eva och Thomas gick skilda vägar för fem år sedan. De hade varit gifta i 25 år och till sist blev åldersskillnaden för stor. Eva lämnade villan och flyttade in på teaterns kontor.
– Det var spännande för mig att plötsligt stå på egna ben. Det var ju helt nytt.
Till teaterverkstaden kom emellertid även Erland så småningom. Han bodde långt utanför stan, så när de hade varit på fest tillsammans, fick han sova över på extrasängen.
– Åtrån växte mer och mer, säger Eva. Det dröjde länge, innan det smällde till, men till sist kunde vi inte så emot längre. Kärleken var för stark. Vi insåg att vi helt enkelt inte kunde leva utan varandra. Känslorna styrde. Vi hade bara att följa med. Att efter så många år få uppleva passion igen är som att ha fått ett nytt liv. Det är jättehärligt!
I höst kan TV-tittarna glädja sig åt "Evas funkarprogram" som handlar om hur saker och ting fungerar. Samtidigt går "Evas pysselshow" i repris. Själv skriver hon manus och gör nya modeller till en ny serie program. Inspirerad av Mupparna jobbar hon dessutom på en dokusåpa för tonåringar kallad "De Lizards" om ett kompbands öden och äventyr.
Privat har Eva och Erland för länge sedan lämnat kontoret och tillsammans med italienska tryffelhunden Bliffe flyttat in i en liten lägenhet i samma kvarter. Där bor även Leo och Isa varannan vecka. Eva och Erland har förlovat sig men väntar med bröllop. De har varit gifta båda två förut och kan helt enkelt inte komma på, hur de ska göra det, för att det ska kännas nytt.
– Mina föräldrar fick hicka, erkänner Eva. Men de har alltid trott på mig så…
Eva och Thomas turnerade i folkparkerna i tio år. Han som Grodan Boll och hon som Kalle stropp. Guffe kom till världen och Eva vikarierade på ett dagis i Orminge för att dryga ut hushållskassan.
– En dag skulle vi med barnen till biblioteket för att se på dockteater. Ingen dockteater kom emellertid, men där låg några dockor, så jag tog saken i egna händer och improviserade en föreställningen. Det blev så lyckat att bibliotekspersonalen bad mig återkomma en gång i veckan. Efter det föddes drömmen om en egen dockteater.
Eva lånade Thomas Funcks 50-talsdockor som låg och skräpade i källaren, innan hon efterhand började tillverka nya. Det var då Hönapöna kom till världen.
– Jag turnerade på bibliotek först men tyckte inte, att det var någon lämpig miljö. Bibliotek är ljuddämpade, så det är svårt att göra sig hörd. Dessutom blir man störd av lomhörda tanter som vill låna böcker.
Det fick Eva att 1981 leta reda på en lämplig lokal och starta eget. Sedan gällde det bara att få ihop till hyran.
– Jag skickade ut en enkel lapp till kommunens alla daghem. Sedan var det bara att börja spela. Ryktet spred sig och sedan dess har det snurrat på. Teatern har burit sig av egen kraft från första stund.
Eva blev TV-stjärna i Björnes Magasin, där hon och Hönapöna hade sin givna plats i tio år. Sedan dess har hon gjort flera egna TV-serier och bland dem "Evas sommarplåster" och "Evas vinterplåster" som i våras utsågs till Världens bästa barnprogram i sitt fack.
Eva och Thomas gick skilda vägar för fem år sedan. De hade varit gifta i 25 år och till sist blev åldersskillnaden för stor. Eva lämnade villan och flyttade in på teaterns kontor.
– Det var spännande för mig att plötsligt stå på egna ben. Det var ju helt nytt.
Till teaterverkstaden kom emellertid även Erland så småningom. Han bodde långt utanför stan, så när de hade varit på fest tillsammans, fick han sova över på extrasängen.
– Åtrån växte mer och mer, säger Eva. Det dröjde länge, innan det smällde till, men till sist kunde vi inte så emot längre. Kärleken var för stark. Vi insåg att vi helt enkelt inte kunde leva utan varandra. Känslorna styrde. Vi hade bara att följa med. Att efter så många år få uppleva passion igen är som att ha fått ett nytt liv. Det är jättehärligt!
I höst kan TV-tittarna glädja sig åt "Evas funkarprogram" som handlar om hur saker och ting fungerar. Samtidigt går "Evas pysselshow" i repris. Själv skriver hon manus och gör nya modeller till en ny serie program. Inspirerad av Mupparna jobbar hon dessutom på en dokusåpa för tonåringar kallad "De Lizards" om ett kompbands öden och äventyr.
Privat har Eva och Erland för länge sedan lämnat kontoret och tillsammans med italienska tryffelhunden Bliffe flyttat in i en liten lägenhet i samma kvarter. Där bor även Leo och Isa varannan vecka. Eva och Erland har förlovat sig men väntar med bröllop. De har varit gifta båda två förut och kan helt enkelt inte komma på, hur de ska göra det, för att det ska kännas nytt.
– Vi går båda omkring och klämmer på det, säger Eva. Men
Erland är min man. Vad spelar det för roll, om vi är gifta eller ej. Hans barn
vill dessutom att han ska vara klädd i lila och jag i guld, så det är mycket vi
har att leva upp till i så fall.
Monica Antonsson
Monica Antonsson
Foto: Per Arvidsson
Allas Veckotidning
Nr 4, 2008
Eva Funck håller formen år efter år
Ska jag synda ska det vara riktigt gott!
Den sprudlande glada programledaren Eva Funck har hittat sina knep för att undvika oönskade extrakilon. Men när hon väl syndar så gör hon det ordentligt!
– Aldrig i livet! Att springa omkring bland en massa andra människor på Friskis & Svettis är inget för mig. Jag är ju tävlingsmänniska. Det skulle betyda, att jag måste springa om och komma först. Nej, det blir för jobbigt.
Eva har en träningscykel framför TV:n, visar det sig. Hon cyklar 45 minuter i behagligt tempo tre gånger i veckan. Samtidigt avverkar hon en hel del samtal eller tittar på "Bonde söker fru".
– Det är skönt och behagligt och blir snabbt ett behov. Men så fort man slarvar och kommer av sig, känns det motigt att börja igen.
Älskar stekt fläsk
Eva skrattar gott åt sig själv. Speciellt som hon gärna syndar med smågodis eller en smaskig bakelse. Den övriga familjen tar det med ro. Sambon Erland Beskow, 42, hans barn Leo, 11, och Isa, 6, Evas son Gustaf "Guffe" Funck, 31, hans sambo Cristine "Krickan" Rithshoff och dotter Indigo, 7, ser mest bara roade på.
– Men ska jag synda, så ska det vara riktigt gott. Inga torra kakor gjorda på mjöl och socker. Det tackar jag nej till. Det ska åtminstone vara en massa mandel i. Annars är det inte värt det. Guldmüsli visar sig vara en favorit. När Eva sitter och skriver, stoppar hon först i sig alla rostade nötter, fikon, dadlar och russin i nämnd ordning. När Erland häller upp sin morgonfil, finns ofta bara havregrynen kvar.
Eva skrattar gott åt sig själv. Speciellt som hon gärna syndar med smågodis eller en smaskig bakelse. Den övriga familjen tar det med ro. Sambon Erland Beskow, 42, hans barn Leo, 11, och Isa, 6, Evas son Gustaf "Guffe" Funck, 31, hans sambo Cristine "Krickan" Rithshoff och dotter Indigo, 7, ser mest bara roade på.
– Men ska jag synda, så ska det vara riktigt gott. Inga torra kakor gjorda på mjöl och socker. Det tackar jag nej till. Det ska åtminstone vara en massa mandel i. Annars är det inte värt det. Guldmüsli visar sig vara en favorit. När Eva sitter och skriver, stoppar hon först i sig alla rostade nötter, fikon, dadlar och russin i nämnd ordning. När Erland häller upp sin morgonfil, finns ofta bara havregrynen kvar.
Om sanningen ska fram,
så är jag uppfödd på fläsk, ister, potatis och knäckebröd. Och jag älskar det!
Tänk bara att få krydda flottet i stekpannan efter en kotlett med salt och
peppar och sedan lägga det på macka. Jag älskar dessutom spanska korvar, revbensspjäll
och stekt fläsk som smakar som när man var barn. Åh, så gott!
Den stora poängen är, att det får inte bli för ofta. Eva har avskräckande exempel i sin egen familj på hur det kan gå. Flera har drabbats av högt blodtryck och fått sina kroppar utslitna med operationer och livslånga medicineringar som följd. Hur mycket Eva än stoppar i sig, så är hon klok nog att tämligen omgående rätta sig i ledet.
– Just nu är det gröna blad som gäller, säger hon. Gröna blad i alla former och en och annan kött- eller fiskbit. Det är bra för både blodet och vikten.
Motion varje dag
Potatis avstår hon från vid vår lunch i Koppartälten i Hagaparken, där hon just har motionerat. Men det har inte med vikten att göra. Hon tycker helt enkelt inte om potatis.
– "Fit for life" lanserades i slutet av 80-talet, påminner hon. Den metoden passade mig jättebra. Man skulle äta frukt morgonen och senare absolut inte blanda potatis, ris och pasta med kött och fisk. Det var så enkelt. Fast senare i livet har jag haft perioder, när jag nästan enbart har ätit pasta. Numera dricker jag rödvin till maten. Ett glas om dagen ska ju vara bra, har jag hört. Fast jag blandar det med lika delar vatten. Det blir så starkt annars.
Potatis avstår hon från vid vår lunch i Koppartälten i Hagaparken, där hon just har motionerat. Men det har inte med vikten att göra. Hon tycker helt enkelt inte om potatis.
– "Fit for life" lanserades i slutet av 80-talet, påminner hon. Den metoden passade mig jättebra. Man skulle äta frukt morgonen och senare absolut inte blanda potatis, ris och pasta med kött och fisk. Det var så enkelt. Fast senare i livet har jag haft perioder, när jag nästan enbart har ätit pasta. Numera dricker jag rödvin till maten. Ett glas om dagen ska ju vara bra, har jag hört. Fast jag blandar det med lika delar vatten. Det blir så starkt annars.
Den främsta förklaringen till Evas goda form och hälsa heter Bliffe, en pigg och glad italiensk tryffelhund som far omkring som ett jehu kring hennes ben, när hon promenerar. Tack vare honom kommer hon varje dag ut i friska luften.
– Vi går en liten promenad runt kvarteret varje morgon, när jag är på väg till teaterverkstaden. Mitt på dagen motionerar vi minst en timma i någon av stans parker eller skogar och på kvällen tar vi också en liten sväng. Ett annat knep till självdisciplin är att då och då vara programledare i TV. Plötsligt kommer jag på, att jag ska in i studion och spela in en ny serie om några veckor. Hjälp! Plötsligt får jag en väldig fart på tramporna och cyklar ännu mer en tid. Allt jag lägger på mig syns i mitt ansikte. Jag får liksom inga ögon! Rent allmänt kan det vara bra med lite "Brun utan sol". Man smörjer in sig och blir svagt brun över hela kroppen. Det är mycket roligare att titta på sig själv i spegeln då.
Slut i rutan
Att hålla sig i form
handlar emellertid inte bara om vikt. Efter 25 år med Hönapöna och de andra
figurerna har Eva lagt ned sin dockteater på obestämd tid. Kuddarna som barnen
satt på har fått ge plats för verktyg i det som nu är verkstad för scenografi
och modeller som används i hennes barnprogram.
– Plötsligt hörde jag mig själv säga, att jag nog inte skulle spela mer dockteater på en tid. Jag blev förvånad själv. Men att sluta med något man hållit på med i 25 år kan också vara ett sätt att må bra. Nu har jag exempelvis fått tid att skriva.
– Plötsligt hörde jag mig själv säga, att jag nog inte skulle spela mer dockteater på en tid. Jag blev förvånad själv. Men att sluta med något man hållit på med i 25 år kan också vara ett sätt att må bra. Nu har jag exempelvis fått tid att skriva.
Eva har hittills gett ut ett 20-tal barnböcker och hennes TV-program har utsetts till Världens Bästa Barnprogram i sitt slag. Efter Björnes magasin, Evas Pysselshow, Evas sommarplåster, Evas vinterplåster och Evas funkarprogram kommer närmast Evas superkoll om varför det ser ut som det gör och hur saker och ting fungerar. Nästa projekt blir en familjedramaserie om 12 halvtimmesavsnitt.
– Snart är man slut i rutan. Då gäller det att inte bli överraskad utan ha nya saker på gång. Själv känner jag en sådan glädje över allt jag tidigare har gjort. Jag har stor användning av det nu, när jag skriver. En dag kom jag dessutom att tänka på, att allt jag gör vid sidan av jobbet handlar om ungarna och sånt som händer i familjen. Men jag då, tänkte jag. Så nu går jag en kurs i oljemålning. Tre timmar i veckan står jag bland en handfull andra vuxna och målar. Det är så härligt! Speciellt som det faktiskt får bli fult. Jag behöver inte leverera om två veckor! Bara det får mig att må bra. Det är helt okej om jag så småningom slänger det i papperskorgen.
Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar