Willy Björkman

Året Runt
Nr 18, 2010

TV-profilen Willy Björkman

Jag älskar musik - bara jag slipper dansa!

Han började som fixare i "Bygglov". 

Sedan drog han på sig dansskorna och blev många TV-tittares favorit i programmet "Let´s Dance". 

Nu satsar han på en ny karriär som musiker med Svensktoppen i sikte. 

Willy Björkman är en man med många järn i elden...

Willy Björkman, 63, är ingen riktig snickare. Han är bilmekaniker, dekor- och kulissbyggare, ljudtekniker, musikant och låtskrivare.
– Och nu också danskonstnär, säger han med ett stort leende när vi träffas på lokal-TV-stationen i Strängnäs där han jobbar gratis som ljudtekniker för nybyggarandans och medarbetarnas skull. 

Pengar har ingen avgörande betydelse för Willy.
– Men någon snickare är jag alltså inte. Fast folk tror det. Men jag står som fixare i Bygglov. Bära gipsskivor är liksom inte min grej. Sånt får Mats Matte Carlsson hålla på med. 
Nej, det är teknik och musik som gäller för Willy. Så har det alltid varit. Han har spelat med i olika band sedan han som 14-åring var med och startade Greyhounds. Efter Let´s Dance har den karriären fått en oväntad skjuts. Spelningarna bara rasar in.
– Jag blev visst väldigt populär, säger han. Fast jag förstår inte varför. Ibland när vi sitter i bilkö och stannar för rödlyse börjar folk i andra bilar vinka. 

Det hade Willy aldrig kunnat drömma om. Nu är debutplattan är på väg och han har samma manager som Thorleifs. Vid hans sida på scenen har han dessutom violinisten Kristine Anmark, 30, och sångerskan Jennifer Eriksson, 14, som är dotter till hans gamla exkrok Agneta. Tillsammans backas de upp av coverbandet Lead Booths.
– Det är ett rockband som brukar spela på hojträffar, säger Willy. De får göra grovjobbet. Sedan glider vi in och gör vårt. Vi kör bara mina låtar. Det är som en show kan man säga.
Willys musik är snäll vispop av utmärkt svensktoppsslag. Somliga låtar skulle antagligen lätt kunna bli landsplågor. Någon fortsatt danskarriär blir det emellertid inte tal om för Willy. Dans är inte hans grej.

Han ställde upp i Let´s Dance av ren solidaritet med TV4.
– När de frågade om jag hade några synpunkter på kläder sa jag att de fick klä ut mig till julgran om de ville. Och de tog verkligen de värsta kläder de kunde hitta. När vi dansade jive sydde de till och med ihop skjortan med byxorna. Jag tappade ju brallorna på repetitionen.

Min storebror 

blev bara 18 år

Willy pratar en alldeles speciell stockholmska. På Bygglovs hemsida finns till och med en särskild ordlista för den som vill hänga med i tugget.
- Jag är från Udden, förklarar han och menar stockholmsförorten Aspudden. 
– Udden var nybyggt när jag växte upp. Det var första förorten. De som bodde där kände sig deporterade från stan två hållplatser utanför tullarna. Och som deporterad räknades man inte. Fast åren gick och vi började om på nytt. Morsan jobbade på posten och farsan på ASEA. Vi hade det lika bra som alla andra. Men jag minns att vi inte hade råd att köpa en kostym när jag skulle konfirmeras. Det fick bli en blazer i stället. Men det gjorde ingenting.

Willy berättar om tunnelbanan som drogs ut till Aspudden och om barnrikehusen som fylldes av särskilt fattiga familjer med många barn.
- Jämfört med dem så hade vi det i alla fall rätt bra.  
Willy hade en åtta år äldre bror som bara arton år gammal drabbades av hjärntumör och dog. Men sånt talade man inte om på den tiden.
– Jag var tio år och ingen pratade med mig om det som hänt. Plötsligt var han bara död. Det var väldigt konstigt. Och vi talade faktiskt inte om det senare heller.   

Willy tror att broderns död var orsaken till att hans pappa började dricka. Samtidigt säger han att alla farsor i Aspudden gick på fyllan var och varannan dag för att de helt enkelt drack på jobbet. 
– Sprit och barn går inte ihop, säger han bestämt. Kan man inte vara glad när man krökar så ska man låta bli. Min farsa var schysst på så sätt att han alltid lämnade lönekuvertet till morsan. Vi fick åtminstone alltid käk. Men det är inte kul med fulla gubbar som har dåligt ölsinne. Varenda jul var en enda lång mardröm. Än i dag har jag aldrig sett fram mot en jul. Men kompisen hade det värre. Hans föräldrar var skilda och farsan slogs. Kompisen fick hoppa ut genom fönstret och fly varje gång hans farsa kom och hälsade på.
Willy har just inga glada minnen alls från barndomshemmet. Och värre blev det.
– Mamma halkade på en isbit dagen innan hon skulle gå i pension och slog sig så illa att hon blev förlamad. Hon låg i koma i flera månader och repade sig aldrig efter det. Det var tragiskt alltsammans. Jag brukar säga att min familjehistoria är som en enda lång Ingmar Bergman-film.
Familjeklenoden var ett piano. Willy tog därför lektioner hos ABF i Midsommarkransen och lärde sig spela. Men det var med viss vånda han tog sig dit. Grabbarna från Aspudden låg nämligen i ständig fejd med kisarna från Midsommarkransen. 
– Så är det med grabbar i den åldern, säger Willy. De slåss. Ingen vågade gå ensam till Kransen. Skulle man dit på bio måste man alltid vara ett helt gäng.

När Willy skulle till ABF måste han därför kolla noga att kusten var klar och sedan springa så fort han kunde. Väl inne hos magistern, där han spelade upp sin läxa, satt han mest och tänkte på hur han levande skulle kunna ta sig därifrån.
Det gick bra för Willy. Han klarade sig utan stryk. Mest för att han var liten och inte en av slagskämparna, tror han.  
– En dag kom Buttjo från Åsen och hela hans gäng. Buttjo var deras tunga snubbe och Åsen förstås Hägerstensåsen. Tjena, sa han. Det är jag som är Buttjo från Åsen. Ställ upp er i kragnummer så ska vi ta er en efter en. Sånt glömmer man ju aldrig!

Willy gick ut yrkesskolan som bilmekaniker och fick jobb direkt. Ungefär samtidigt flyttade hemifrån för att, som han säger, bo lite överallt.
– Kompisen och jag gjorde i ordning en Ford Taunus som vi skulle ut och ragga med. Vi var bara 15 år så när bilen skulle besiktas hyrde de in en kompis som var 18 och hade körkort. Men samma morgon hade någon slagit sönder alla rutor på bilen så det blev inget av med raggandet. En tid senare fick vi en liten racerbåt med jättestor motor som tack för att vi hade hjälp en snubbe att snickra på hans ett hus. Vi sjösatte båten i Årstaviken men motorn var så tung att den tog in vatten och sjönk. Då gav jag upp även det projektet.

För Willy var det mest bara musik som gällde. Inspirerad av legendariske Bo Winberg i Spotnics byggde han sin första elgitarr. Kompisarna blev så imponerade att han fick bygga instrument till dem också. En fick spela bas och en annan kompgitarr medan Willy tog hand om sologitarren. 

Evig kärlek är

inte min stil

Det blev bandet Greyhounds som med en 40 watts Beckströmsförstärkare debuterade på Hövdingagården i Aspudden.
– Jag fick sjunga, säger Willy. Det var ingen annan som vågade.
Det blev succé förstås och snart fick de spela på ställen som Jumpa In på Gröna Lund och stans största ungdomsgårdar Kingside och Sunside.
– Sedan började vi lira på raggarställen precis som Hepstars. När Benny Andersson hoppade av fick jag vicka i hans ställe. Men då bytte grabbarna namn till Gummibandet. 

Willy har varit fritidsmusiker i hela sitt vuxna liv. Men några artistdrömmar för egen del har han inte haft. Det är tekniken som fascinerar.
– Jag var med som ljudtekniker när TV3 startade. Då hade vi samma nybyggaranda där som vi har här nu. Man fick hugga i med lite av varje och rätt som det var byggde jag kulisser till Efterlyst. Vi fick hålla till i Utbildningsradions lokaler i Stocksund där SVT hade sina kompetenta dekorbyggare. Jag blev kvar i många år, gick den långa vägen och lärde mig jobbet från grunden. Bättre lärare kunde man ju inte ha. Ville man veta något var det bara att fråga. Det var förresten där jag lärde känna Mija Kinning som nu är med i Bygglov. Hon var scenograf då. 

När Bygglov drogs igång handplockades Willy som så kallad fixare till programmet.
– Det berodde på att Timellsäsongen var så kort. Vi var tvungna att hitta på ett program till TV4. Men det blev ju väldigt lyckat så nu växlar vi med Timell och är inne på sjunde säsongen.
Någon anställning har det aldrig varit frågan om. Willy är sin egen och frilansar.
– Därför drar jag heller aldrig på mig några avbetalningar. Jag kan ju helt plötsligt vara arbetslös. Att det blir ännu en säsong med Bygglov fick jag veta för bara en månad sedan. De bara förutsätter att vi finns där hela tiden. Och det är klart att man ställer upp. Man har ju lärt sig med åren hur det fungerar. 

Privat bor Willy i en liten etta i Högdalen. Dit får ingen komma på besök. Där ser ut som kriget, säger han. Särskilt nu efter Let´s Dance när allt har varit så intensivt. Ofta har han inte ens hunnit tvätta utan måst köpa nya kläder. 
– Jag är extremt ointresserad av inredning. I varje fall hemma hos mig. Som dekorbyggare är jag mer lyhörd för vad andra vill ha. Om Mija säger att jag ska tapetsera på tvären så gör jag det.

Vad gäller kärleken så är Willy sparsam med berättelser. Kärlekar har kommit och gått genom livet och så är det än. 
– Jag är för spattig, säger han. Jag har varit rastlös hela livet och inte velat slå mig till ro. Den enda jag skulle ha kunnat binda mig vid är Jennifers mamma Agneta. Det blev inte så men vi är väldigt goda vänner och har daglig kontakt i ur och skur.

Det är några av Agnetas fem barn som såg till att Willy numera åker en tuff MV Augusta F4. Vi har köpt en begagnad motorcykel åt dig, sa de en dag. Här har du räkningen.
- Den var på 150 000 laxar, skrattar Willy som är minst sagt förtjust i sina Augusta som går utmärkt att köra soft med på motorvägen.
– Du kommer att tappa ögonen när du får se min hoj, säger Willy om Augusta som just nu är i Småland på service. Hon är jättefin! Och själv är jag ju också rätt fräsch för min ålder. Nu, när jag har gått ner i vikt efter Let´s Dance, ska jag köpa ett skinnställ också.
Monica Antonsson