Malin Persson-Giolito

Allas Veckotidning
Nr 49, 2008

Malin Persson-Giolito
 
Leif GW Perssons dotter Malin väckte rabalder i fina Djursholm

Jag sa att min pappa var kriminell

Malin och hennes lillasyster låg i baksätet och sov medan pappa och mamma körde Malmskillnadsgatan fram och tillbaka för att räkna horor.

Är man barn till Leif GW Persson så...

När juristen Malin Persson-Giolito, 38, väntade sitt tredje barn, insåg hon att hon, i arbetsgivarens ögon, inte längre var någon att räkna med. Tio år tidigare, när hon var ny på drömjobbet, spåddes hon en lysande karriär. Samtidigt satsade hon på sin familj. Det var emellertid ett streck i räkningen för advokatbyrån Mannheimer & Svartling. 

När hon nu för tredje gången var gravid i sjunde månaden, kunde hon bara konstatera att hon, efter mammaledigheten, inte skulle ha något jobb att komma tillbaka till.
– Då var det inte direkt läge att söka nytt jobb, konstaterar hon. Själva vitsen med att söka jobb är ju, att rätt snart ska kunna vara tillgänglig. Jag skulle ju inte kunna börja jobba förrän om ett och ett halvt år.

Ville bli författare

Det var då hon började fundera på att förverkliga sin författardröm, en dröm som hon burit med sig ända från barndomen, när hon var bäst i klassen på uppsatsskrivning.
– Jag hade varje nyårsafton lovat mig själv att skriva en roman. Sedan räckte tiden inte till. Nyårsafton 2006 talade jag därför allvar med mig själv. "Om du inte skriver nu, så får du släppa drömmen", sa jag. "Lyckas det inte, så har du i alla fall försökt." Det var nu eller aldrig, hur teatraliskt det än kan låta. Men jag hade en historia att berätta och dessutom tid att göra det på. Det var bara att sätta igång.

Resultatet blev romanen "Dubbla slag" om livet på en advokatbyrå, en verklighet hon känner väldigt väl.
– Jag har tagit in mina personliga erfarenheter och den frustration som uppstod genom att jag blev så illa behandlad på slutet. Men huvudpersonen Hanna är inte jag. Jag har hittat på ett skeende som är en fiktiv historia. Det finns ingen anledning att hänga ut enskilda personer.

När Malin var åtta år flyttade hon och hennes familj in i ett tvåfamiljshus i fashionabla Djursholm. Mamma Birgitta var sjukskörterska och vänsterradikal. Pappa Leif GW Persson var arbetargrabben som efter en hisnande klassresa alltså lyckats ta sin familj till de allra finaste kvarteren.
– Han var i ärlighetens namn ett ganska udda inslag i Djursholm, säger Malin. Han passade liksom inte riktigt in och kommer väl aldrig att göra det. Nog skulle han kunna köpa sig en stor djursholmsvilla, men det hjälper liksom inte. Han hör ändå inte hemma där. Det är charmen med honom också. Men mamma passade nog inte heller in. Vänsterradikal skulle man vara på 70-talet men kanske inte i Djursholm. Jag som har vuxit upp där, rör mig obehindrat genom alla sociala läger. Jag fick lära mig koderna. Men riktigt "fin" blir jag aldrig. Framför allt är jag inte tillräckligt rik.
Malin var, som hon säger, lojal mot föräldrarna. Med det menar hon exempelvis, att hon en period gick omkring med ett anti-kärnkrafts-märke på jackan.

– Då blev man kallad kommunistfitta. Det var tufft! Ibland kunde man, med andra ord, känna sig lite utanför. Jag hade ju inga speciellt tjusiga kläder heller, som en del av mina klasskompisar hade. Mamma gick i taket med jämna mellanrum. Speciellt när det var fester och man förväntades köpa dyra utklädningskläder. Men det fanns faktiskt vanliga människor med normala inkomster även i Djursholm. Min bästa kompis mamma var ju dagisfröken till exempel. I dag går det väl inte. Somliga hus är helt absurda. Min man säger alltid, att Djursholm ser ut som låtsasstaden i The Truman Show med Jim Carrey. För mig som växte upp där, var det tryggt och bra. Skolan hade stora resurser, lärarna var bra och alla elever gjorde sina läxor.

Fantastisk relation

Tre år tidigare, i början av oktober 1974, hade Malin fått en lillasyster. Familjen hade väntat och väntat på den då tre månader gamla Sree som kom med flygplan från Thailand och här fick namnet Hedda.
– Min högsta önskan gick i uppfyllelse den gången, säger Malin. Hon var världens sötaste bebis och jag var Sveriges stoltaste storasyster. När vi växte upp, var jag väldigt mammig med henne. I dag är det hon som läxar upp mig. Jag kunde inte ha fått en bättre syster!

Malin började andra klass i Vasaskolan och läraren frågade, vad hennes pappa sysslade med. Det var viktigt då i Djursholm. 
– Jag sa, att han var kriminell och sysslade med prostitution, säger Malin. Min gamla lärare påminner mig alltid om det, när jag är på besök hos mamma och vi stöter ihop i livsmedelsaffären. Men det tog några år, innan hon vågade berätta vad jag sagt för mina föräldrar.

Leif GW Persson arbetade på Brottsförebyggande rådet med Prostitutionsutredningen på den tiden, men det kunde inte Malin förklara, trots att hon var högst delaktig i projektet.
- Pappas forskningsprojekt hade ju små ekonomiska resurser, så mamma och pappa stuvade in Hedda och mig med varsin kudde och filt i baksätet på sin Volvo. Där låg vi skavfötters och sov, medan de åkte Malmskillnadsgatan upp och ned och räknade prostituerade. Sedan bar de väl in oss när vi kom hem, antar jag.

Föräldrarna gick skilda vägar, när Malin var elva år. Pappa Leif flyttade till Göteborg och fick rätt snart en ny familj. Malin och Hedda blev kvar hos mamma i Djursholm. Det var bara för dem att börja pendla.
– Men jag blev ganska snart tonåring och då hade man ju inte längre någon lust att flytta på sig. Då ville man vara i stallet med kompisarna. Jag har fortfarande kontakt med mina tjejkompisar från skolåren. Vi är ett gäng på tio tjejer ungefär som står varandra nära och håller kontakten. De nytillkomna dök upp, när vi var tio, elva år. De känns fortfarande som nya kompisar.

Umgänget med pappa Leif var sporadiskt några år. Malin saknade honom förstås men tror, att hans skuldkänslor är större än hennes eventuella besvikelse.
- Vi hittade tillbaka till varandra och har i dag en närmaste fantastisk relation. Vi talas vid ofta. Inte varje dag kanske – speciellt inte i älgjaktstider! – men ofta. 

När Malin gick ut gymnasiet, tyckte pappa Leif, att hon skulle bli advokat. Då bestämde hon sig för att inte bli det. Han tyckte dessutom, att det var urtöntigt med studenter som reste iväg för att upptäcka världen. Därför bestämde hon sig för att göra just det. 
– Till det bidrog han inte med en enda krona, skrattar hon. Jag fick jobba på dagis ett halvår för att kunna resa iväg. Men det var förstås jätteroligt!

Möttes på jobbet

Malin pluggade franska i Frankrike ett halvår. Äventyrligare än så var hon inte. Väl hemma igen skrev hon in sig på Stockholms universitet och läste till jurist. Hon har en bred och gedigen utbildning från fyra universitet och toppbetyg i allt.
- Då hade jag till sist blivit fascinerad av advokatyrket och såg framför mig, hur jag som advokat skulle stå och vifta med händerna i en rättssal som i "Lagens Änglar" eller "Ally McBeal".

Malin tog sin examen 1994 och lyckades få en praktikplats i EG-domstolen i Luxemburg. Det var där hon träffade sin man juristen Christoph Giolito med rötter i Bretagne och en uppväxt i Paris.
– Han var den singelkille som jobbade närmast mitt kontor, skrattar Malin. Jag har varit lat i nästan hela mitt liv! Men visst klappade hjärtat i snabbare takt för honom. 

De gifte sig så småningom och döttrarna Elsa, 8, Nora, 6 och Béatrice, 2 år kom till världen. Därmed slutade hon också på advokatbyrån Mannheimer & Svartling för vilken hon i tio års tid varit stationerad i såväl Bryssel som Stockholm. I dag är hon jurist på Europeiska kommissionen, en enkel soldat i Europas tjänst, som hon säger.

Familjen har numera lämnat Stockholm för ett charmigt men mycket smalt hus om tio rum och kök och pytteliten trädgård mitt i Bryssel.
– Det ser ut ungefär som i Greenwich Village på Manhattan i New York, säger hon. Båda mamma och pappa klagar på alla trappor, när de är här.

En stolt äkta man

Det är alltså i det vackra huset som författardrömmen äntligen har blivit sann. Romanen "Dubbla slag", i vilken Malin med härligt språk berättar om en gravid hårt arbetande advokat och hennes kamp för att få rollerna att gå ihop, ligger nu på bokdiskarna.
– Javisst ja, du jobbar ju bara deltid! Jag vet inte hur många gånger jag fick höra det, när jag efter arbetsdagens slut gick hem för att hämta barn på dagis. Jag hade inbillat mig, att jag skulle kunna bilda familj och ändå få meningsfulla arbetsuppgifter på jobbet, men det gick alltså inte. När det blev tal om, vilka jurister som skulle få bli delägare i byrån, var jag inte längre aktuell. Det var bara att börja packa.

 Det har varit mycket ståhej kring Malin och hennes bok, sedan den kom ut. Under tiden har Christoph tagit hand om barnen och markservicen.
– Det var inte mer än rätt och riktigt, skrattar Malin som annars oftast har haft den rollen.
- Han är fantastisk och muttrar inte det minsta över det. Så fort någon frågar, säger han, att han är väldigt stolt över mig.
Monica Antonsson