Årets kvinnliga programledare
– Jag har en miljon färre
tittare än "Bonde söker fru", så TV-priset är en jättekick för mig,
säger Renée när vi möts över en kopp kaffe i ett sammanträdesrum i själva
TV-fabriken. I Magasin 1 i Frihamnen håller nämligen Zodiakkoncernen med bland
annat produktionsbolaget Jarowskij till. Det är här program som Parlamentet,
Time out och inte minst Let´s Dance kommer till. Själva huset är under
renovering, så det är byggdamm överallt. Det tycks emellertid inte bekomma
medarbetarna som rusar hit och dit i kontorslandskapet med kaffemuggar i näven
talandes i mobiltelefoner. Alla tycks vara fullt upptagna med att hitta på nya
program, skriva manus, kontakta intervjuobjekt och engagera artister. Det är
skrivbord, nedsuttna soffor, datorer och sladdar överallt.
– Det produceras massor
med TV här, säger Renée. Det är inspelningar varje dag. Merparten av jobbet
sker trots allt bakom kameran. Högst en fjärdedel av det jag gör syns i rutan.
Renée hade egentligen
tänkt bli gymnastiklärare. Som barn brann hon för fotboll och kom ofta hem med
hål i byxbaken.
– Pappa gillade inte det,
minns jag. Men så kom han på en match och jag gjorde tre mål. Då blev han nog
lite imponerad i alla fall. I tonåren sadlade jag om till elitgymnast. Vi
tränade fyra dagar i veckan, åkte landet runt och sov på luftmadrasser i olika
gympasalar, när vi tävlade och vann såväl svenska som nordiska mästerskap.
Medaljerna ligger i en låda hemma hos mamma nu.
Efter gymnasiet började
Renée omvärdera sitt yrkesval. Var det verkligen så kul att stå i en
gymnastiksal varje dag och dela upp barn i lag med röda, gröna och gula band?
Hon bestämde sig för att bli säljare i stället och hamnade i korvbranschen.
– Jag fick en vit liten
tjänstebil, en mobiltelefon och en portfölj med miniräknare. Sedan körde jag
runt till stans butiker och sålde korv. Några år senare startade jag eget. Jag
importerade ost från Holland, räkor från Norge och sålde dessutom färsk pasta
från en fabrik i Orminge.
Efter fem år i
livsmedelsbranschen hyrde hon en butikslokal och blev present- och
möbelhandlare. Road av inredning åkte hon runt på auktioner och mässor och
köpte in både gammalt och nytt.
– Då ringde Mats Jankell.
Han hade just gått en producentutbildning och börjat jobba på TV4. De behövde
programledare. Han hade sett mig hålla tal och vara lekledare på några kalas
och trodde att jag skulle passa.
Ett halvår senare fick
Renée med kort varsel efterträda Agneta Sjödin och Adam Alsing som
programledare i "Tur i kärlek". På bara några veckor spelades 60
halvtimmesprogram in och på den vägen är det. Butiken avvecklades och hon tog
plats i Maj Fants redaktion för att lära sig det journalistiska jobbet från
grunden.
- Sedan fick jag göra
"Stora famnen" som var en tre timmars direktsänd familjeunderhållning
med många intervjuer. Sedan dess har det helt enkelt rullat på.
Bland de intervjuer som
Renée har gjort är kanske den med Joachim Posener den mest kända. Efter
avtjänat fängelsestraff för bedrägeri var han i november 1997 en av
huvudpersonerna, när investmentbolaget Trustor med över 4000 anställda och en
årsomsättning på 4,5 miljarder började plundras. Hundratals miljoner rann ut ur
förtaget, innan flödet kunde stoppas. Sedan dess befinner sig Joachim Posener
på rymmen.
– Jag skickade en
förfrågan om en intervju till hans advokat, varpå han ringde upp. Vi talades
vid i säkert hundra timmar, innan han bestämde sig för att lita på mig. Under
tiden läste jag in mig på fallet. Den planerade intervjun var så hemlig, att
redaktionen satt i källaren hemma hos mig med nedfällda persienner och
jobbade.
Sent en kväll fick Renée
veta, att hon skulle infinna sig på Arlanda tidigt nästa morgon. Där fick hon
en flygbiljett till Zürich och råkade hamna bredvid en civilklädd polis och
hans kollega som satt på andra sidan mittgången.
– Han kände igen mig och
frågade vart jag skulle. Det får du se på TV, sa jag. När han gick på toaletten
filmade jag polisemblemet som stack upp bland hans papper i stolsfickan och
hans då med öppen mun sovande kompis. De sa att de var på väg till Venedig för
att titta på säkerhetsutrustning, men det fanns trots allt en risk, att de
förföljde mig för att få tag i Posener.
I Zürich fick Renée nya
flygbiljetter. Några timmar senare landade hon i Porto i Portugal, där hon blev
hämtad med bil för vidare färd söderut.
– Någonstans i norra
Spanien tog vi in på ett litet hotell, där vi sov i fyra timmar. Sedan
fortsatte färden. Jag visste inte förrän vi kom till Madrid, att det var där vi
skulle träffas.
Joachim Posener hade med
sig en fotograf som med två kameror filmade intervjun åt Renée.
– Han var stressad men
väldigt skärpt och hade ett bestämt mål med samtalet. Han ville spegla sin
person och det ville jag också. Vem var egentligen människan bakom rubrikerna?
Efteråt fick Renée vänta
i två timmar, medan han satte sig i säkerhet, innan hon kunde påbörja resan hem
med filmerna i bagaget.
Renée gifte sig så
småningom med TV-mannen Jan Zachrisson. De fick barnen Emma, 12, och Tom, 7,
innan de gick skilda vägar efter tio år. I dag är de goda arbetskamrater och
delar ansvaret för barnen. Så småningom mötte Renée kärleken på nytt i David
Hellenius.
– Det började med en
otroligt rolig vänskap. Vi jobbade ihop och var nyskilda båda två, så vi hade
mycket att prata om. Att vi en dag skulle leva ihop och få barn, hade jag inte
en tanke på. Jag var trots allt en frånskild kvinna med två barn och han var
åtta år yngre än jag.
Renée och David flyttade
ihop i radhuset i Bromma och för snart två år sedan kom sonen Leo till världen.
– David har varit
pappaledig hela sommaren och halva hösten, säger Renée som själv gick tillbaka
till jobbet efter mammaledigheten i augusti. Sedan dess har hon lyckats göra
både "Sing-a-long", "Nyberg & Törnblom" och
Bröstcancergalan som inbringade 56 miljoner kronor till cancerforskningen.
– Under våren och
sommaren har vi dessutom byggt hus på Tynningö i skärgården. Vår gamla
sommarstuga har fått ge plats för ett vinterbonat enplanshus med stort trädäck
och utsikt mot havet. Det är vårt paradis. Där ska vi bo hela somrarna nu, är
det tänkt.
Familjen är det
viktigaste för Renée som bara alltför väl vet hur viktigt det är att kunna
knyta an till sina rötter.
– Journalisten Elisabeth
Hedborg skulle 1987 göra en dokumentär om de fem sista svenskarna på Ormsö i
Estland. En av dem visade sig vara min farfar Johan Nyberg som vi i åratal hade
trott var död. Elisabeth såg till att mina föräldrar, min bror och jag fick åka
dit till den då stängda, sovjetiska ön och stanna 24 timmar. Farmor ville inte
följa med. Det var alldeles för smärtsamt.
Renée berättar att det
fanns 3000 svenskar på Ormsö före andra världskriget. Efteråt fanns bara 300
kvar. De flesta hade flytt, omkommit eller som Johan Nyberg 1940 skickats till
arbetsläger i Sibirien.
– Farmor flydde i båt
till Sverige med sina två små pojkar. När Johan sex år senare kom tillbaka, var
ön stängd av militären. Ingen fick komma dit och ingen slapp därifrån. Han och
farmor hade en viss brevkontakt, tills ryssarna plötsligt en dag skickade hans
dödsattest. När farmor sedan gifte om sig med Edvin, som var farfar när jag
växte upp, kom en ny attest om att Johan levde.
Kontakten var emellertid
bruten och så hade det nog förblivit om inte Elisabeth Hedborg hade gjort sin
dokumentär.
– Det blev ett rörande
möte. Pappa var trots allt bara fyra år gammal, när farfar arresterades. Jag
trodde vi skulle möta en bitter man. Ryssarna hade trots allt tagit hans liv
ifrån honom. Han hade familj och tre stora skutor med besättning före kriget.
Men han var inte bitter. Tvärtom. Han var en otroligt varm människa med
glittriga ögon och stora händer. Det var först när han kom till Sverige och
fick se överflödet av kött, fisk och grönsaker i vår lilla kvartersbutik som
han plötsligt förstod, hur orättvist allting var. Tallin är vår närmsta
huvudstad men vi lever i helt olika världar. Men Johan hade sin Frida. Hennes
man hade blivit skjuten i kriget, så hon blev ensam kvar på ön med sin dotter.
Jag vet inte om det var kärlek, men hon och Johan behövde väl varandra. Så
småningom föll Sovjetunionen samman och vi kunde åka dit igen. Då bodde vi hos
dem på dyschan en vecka. Det var som att göra en tidsresa 50 år bakåt i tiden.
Man hämtade sitt vatten ur brunnen, eldade med ved för att få värme, kärnade
mjölk, gjorde långkok och odlade grönsaker. Sedan dog han 91 år gammal. Jag är
så tacksam, att jag fick lära känna honom.
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar