Sidan är under konstruktion
Året Runt
Nr 51, 2011
torsdag 30 september 2021
Familjen Brodd var med i Gottröra
Hemmets Journal
Nr 11, 1993
Gottröra
Familjen Brodd bearbetar fortfarande den skräckfyllda upplevelsen av flygkraschen i Gottröra...
Teckningarna är lilla Stephanies sätt att leva med de svåra minnena
Familen Brodd från Stockholm, Berth, Katharine och treåriga Stephanie, var på väg till franska rivieran för att fira nyår en morgon i slutet av december 1991.
De var tre av sammanlagt 129 personer ombord på SAS-planet Dana Viking som inte kom längre än till en åker i uppländska Gottröra.
Idag flyger familjen igen, men kraschen har förändrat deras sätt att se på livet, vad som är viktigt och hur det ska levas...
Nr 51, 2011
20 år efter Gottrörakatastrofen
Passagerarna Katharine och Berth:
Vi förstod direkt att vi skulle störta
Planet skakade, det tjöt och bankade. Sedan blev det tyst.
Det enda Katharine och Berth kunde tänka på var att deras lilla dotter Stephanie inte skulle behöva lida.
Det var för att fira nyår i Frankrike som Katharine och Berth Brodd den 27 december 1991 steg ombord på SAS-flighten SK-751 med sin då treåriga dotter Stephanie. Berths svärson hade kört dem till Arlanda i slaskväder och dålig sikt men planet var varmt och julpyntat. De slog sig ner på rad sju. Stephanie fick sitta vid fönstret och lyssna på Ronja Rövardotter i hörlurar från sin bandspelare. Katharine satt i mitten och Berth vid mittgången.
– Kapten Rasmussen hälsade oss välkomna ombord och beklagade att starten var något försenad, säger Berth som vid sidan av jobbet som företagare inom bygg- och fastighetsbranschen då var pilot med certifikat för sportflygplan.
– Kapten Rasmussen hälsade oss välkomna ombord och beklagade att starten var något försenad, säger Berth som vid sidan av jobbet som företagare inom bygg- och fastighetsbranschen då var pilot med certifikat för sportflygplan.
– Vingarna hade avisats två gånger. Därav förseningen. Men det var medvind mot Kastrup så det skulle vi lätt kunna ta in.
Mekanikern på Arlanda hade emellertid inte fått bort all is så i samband med starten lossnade stora sjok av is som flög in i och bröt sönder motorerna. Höger motor havererade efter 51 och vänster efter 53 sekunder.
– Planet började skaka och uppförde ungefär som när man gasar sin bil för fullt, tvärnitar, gasar och tvärnitar igen. Jag trodde först att det var landningsstället som inte hade gått in. Det tjöt och bankade i cockpit för att efter bara någon minut bli helt tyst. Och tyst ska det ju inte vara. Det här kommer att gå åt helvete, sa jag till Katharine.
Berth såg hur lampor blinkade och larm tjöt i cockpit. Han såg också Per Holmberg resa sig från sin plats och rusa fram till piloterna.
– Det kändes tryggt och bra, säger Berth. Särskilt som han var klädd i kaptensuniform. Det var ingen som helst tvekan om att han ville hjälpa till. Så här efteråt är det min uppfattning att han hade en avgörande roll i händelseförloppet och att han räddade oss.
– Jag förstod att vi skulle störta och tänkte att om vi nu ska dö så ska Stephanie åtminstone slippa lida, säger Katharine som försökte le lugnande mot dottern och sjöng en sång om att de åkte karusell samtidigt som hon höjde volymen på bandspelaren.
Planet bröts i tre delar
Berth och Katharine måste ha slagits medvetslösa när planet nödlandade på den frusna åkern i Gottröra och gick i tre delar. De vaknade av att Stephanie grät och upptäckte att alla passagerare utom de som satt fast var borta. Hon hade slagit axeln ur led och han hade fått en bagagehylla i huvudet och blödde ymnigt.
– Jag så åt Katharine att fort som ögat knäppa loss Stephanie. Vi måste ut ur planet innan det exploderar!
De tog sig ut genom den främre nödutgången men Berth gick ombord igen sedan han insett att Stephanie bara hade en tunn sommarklänning på sig.
– Och han som just hade sagt att planet kunde explodera, säger Katharine. Man agerar ju inte särskilt logiskt i sådana där situationer.
Berth lyckades hitta sin rock i mörkret och lämnade planet.
– De höll just på att ta loss en passagerare som hade brutit ryggen och hade väldigt ont, säger han. De var två men det var ju svårt att komma åt mellan stolsraderna också. Längre bak satt en man fastklämd som det rann flygbränsle över.
De svårast skadade togs till sjukhus i ambulans. De som kunde gå för egen maskin promenerade över åkern till ett litet hus där ett ungt yrvaket par sannerligen fick oväntat besök.
– Jag bar Stephanie, säger Berth. Samtidigt envisades jag med att släpa på vårt handbagage. Vi skulle ju ha fest och i de väskorna hade vi nyårsspriten.
 |
| Se: Holmberg Per |
– Räddningstjänsten som kom med svarta plastsäckar för att ta hand om döda fick problem när de upptäckte att det var överlevande som skulle räddas, säger Katharine. SAS fick rekvirera helikoptrar från militären och bussar från Stockholms Lokaltrafik.
Familjen Brodd fördes till Danderyds sjukhus där han fick sitt sår sytt utan bedövning för att det gått för lång tid från skadetillfället. Hon sövdes och fick sin arm lagd till rätta.
När Annelie fann en gråtande Stephanie ensam i korridoren när hon kom. Hon hörde en läkare fråga henne hur det var fatt. Stephanie sa då att hon var mest ledsen för att hennes barbie var borta. ”Då ska vi säga åt pappa att han tar fram plånboken och köper en ny fin docka åt dig”, sa läkaren. Annelie tog hand om sin lillasyster som efter röntgen av ryggen kunde följa henne hem. Dit kom även Katharine och Berth några timmar senare.
Stephanie bearbetade sina upplevelser genom att prata och teckna den första tiden. I dag har hon är hon 23 år och har inga egna minnen av olyckan. Det hon känner till har hon fått berättat för sig. Hon har heller inga men av den kotkompression hon ådrog sig. Vid sidan av jobbet som ekonomiassistent på en advokatbyrå är hon dressyrryttare i landslagsklass.
– Jag har ofta valt Gottrörakraschen som ämne när det gällt föredrag och projektarbeten, säger hon. Vi har ju ett eget unikt material i familjen och de flesta brukar tycka att det är intressant.
Katharine hade problem med sin arm tills för bara några år sedan. Berths skada i huvudet läkte ut och har inte gjort sig påmind sedan dess. Alla tre är emellertid flygrädda. Det har varken kurser eller behandlingar lyckats råda bot på.
– Men man måste säga att SAS skötte det hela väldigt snyggt, säger Berth. Var och en fick till och med en egen kontaktperson att ringa dag som natt om det var något. Vid ett tillfälle när vi var nere i Frankrike bytte Per Holmberg till och med schema så att han skulle kunna komma ner och hämta oss. Det kändes väldigt tryggt och bra.
Monica Antonsson
Bodil Malmsten
Allas Veckotidning
Nr 13, 2011
I dag oroar sig Bodil Malmsten för hur tiden ska räcka...
Engång ville jag inte leva
Efter den 4 april ska det skrivas. Så fort succéturnén på scen är över.
Romaner, filmmanus, teaterpjäser och den nya diktsamlingen.
Bodil Malmsten har lämnat franska Finistère och är tillbaka i "plaskdammen".
Och hon trivs!
– Jag blev plötsligt så trött på att jag beter mig så där tantigt, säger hon där hon sitter uppkrupen i sin stora bruna soffa. Efter 13 år är hon tillbaka i Stockholm där hon bor i en hemtrevlig liten våning tre trappor upp över gården. Stadsdelen håller hon för sig själv. Hon vill varken kallas söderböna eller vasastanprofil.
– Det är helt och hållet mitt eget fel att jag viker undan så där för gubbarna. Till sist insåg jag att något måste göras. Det blev en turné som sedan dess har växt till en lavin som bara rullar på av sig själv. Två premiärkvällar på Södra Teatern blev fyra och nu turnerar jag landet runt hela våren.
Räddat med nödrop
Författaren, dramatikern, poeten, översättaren och kulturskribenten Bodil Malmsten kan numera alltså även skriva estradör på visitkortet. Trots att hon avskyr att stå på scenen. Skådespelardrömmen hon bar på som barn hemma i Bjärne i Näs församling i södra Jämtland har hon för länge sedan glömt.
– Min syster Åsa och jag växte upp med vår mamma, säger hon. Pappa bodde i Stockholm. Han tillhörde en överklassgeneration som revolterade genom att bli kommunister. Det var lite känsligt för farmor och farfar som var blå. Han talade ryska och var verksam som tolk innan han utbildade sig till agronom.
Ett stenkast från barndomshemmet bodde mormor och morfar. Han satt i kommunfullmäktige och var Bjärnes starke man.
– Morfar var en gammaldags troende sosse som trodde på jämlikhet, säger Bodil. Han var nykterist och medlem i godtemplarlogen Lyran. På den tiden fanns ju inget måttlighetsdrickande. De som drack sprit var alkoholister. Morfar tog hand om dem alla. Han var förmyndare åt folk som inte klarade sig själva likaväl som han ordnade eget boende med bra hemvård åt de gamla som inte ville flytta till ålderdomshemmet.
– Vi har med ett nödrop lyckats behålla föräldrahemmet trots att vi inte har haft tid att sköta det. Huset höll faktiskt på att falla samman när Åsa äntligen tog tag i det. Jag har mest bara bidragit ekonomiskt. Men jag har i alla fall dragit in golvvärme i duschen. Och nu har vi börjat renovera storstugan också.
Alla i Bjärne talade jämtska som är ett mål och ingen dialekt, påpekar Bodil. Men i skolan var jämtska förbjudet. Inte ens på vägen dit fick barnen tala mål.
– Rikssvenska var ett huvudstadsspråk, ett härskarspråk och ett överklasspråk, tyckte jag då. Det var helt enkelt en fråga om klasstillhörighet. Men det blev ännu värre när vi kom med rälsbussen till Östersund för att börja i läroverket. Då var man bonnunge också och längst ner i hierarkin. Stadsbarnen var mycket finare vi. De hade ju både hiss och kylskåp. Vi som kom med rälsbussen kom alltid för sent och fick springa till morgonsamlingen i våra pjäxor.
Tolv år gammal kom Bodil till en fosterfamilj i Vällingby. Det var ingens fel. Alla berörda hade gjort så gott de kunde. Men Bodil vantrivdes och hoppades att pappan skulle komma till hennes räddning. Först som vuxen har hon förstått varför det inte gick.
Självmordstankar
– Jag trodde länge att han hade stuckit ifrån oss och var faktiskt ganska arg. Så småningom har jag förstått att han inte gjorde det. Och vad är det förresten som säger att alla föräldrar alltid ska göra allt rätt?
– Jag umgicks under lång tid med självmordstankar och samlade sömntabletter som jag tog från min fostermor.
Bodil var, som hon säger, nervös till sin läggning och vissen i nerverna. Det har hon fått bära med sig genom livet. Numera finns mediciner som gör att hon slipper lida av det.
– Jag är så tacksam att jag lever i en tid då antidepressiva medel har samma status som diabetessprutor och blodtrycksmedicin. Man ska inte behöva leva i mörker bara för att man är en sån som sörjer, ältar och fastnar för det negativa.
Sjutton år gammal fick Bodil följa farföräldrarna till Italien där farfar, möbelformgivaren Carl Malmsten, skulle skriva en bok. Det blev en välkommen andningspaus för Bodil som njöt av vistelsen i eget rum med utsikt över Medelhavet.
- Farmor som annars var så sträng var jättesnäll och farfar som var en väldigt respektingivande patriark var både rolig och knasig.
Bodil återvände aldrig till fosterföräldrarna. De orkade inte med henne för att hon aldrig var glad, säger hon. Undra på det när hon inte visste hur hon skulle bära sig åt för att leva.
Blev en vändpunkt
Bodil hamnade av en slump hos socialläkaren Nils Bejerot som frågade om det verkligen inte fanns något hon ville göra i livet.
– Han var den första i hela psyksvängen som ställde den frågan till mig. Det var verkligen en vändpunkt! Jag svarade att jag nog skulle vilja skriva. Han bad om ett smakprov som han i sin tur visade för en kulturkritiker. Jag fick väl inget beröm direkt men det var ändå lite uppmuntrande.
Barnavårdsnämnden ordnade en plats på Viggbyholms internatskola åt Bodil och efter avslutad utbildning blev hon elev hos en fotograf på söder.
– Jag fick bära sladdar och vara med på deras plåtningar. Ibland fick jag till och med låna deras hasselbladare. Samtidigt började jag måla och teckna på fria målarskolor som Idun Lovén som låg fem trappor upp utan hiss på David Bagares gata. Det var som på en fransk konstskola, takfönster och gipsbyster. Jag har massor av teckningar därifrån.
Bodil behöver inte leta särskilt länge. Ett tiotal inramade målningar från den tiden står lutade mot väggen.
– Den här kom jag in på Konstakademin med, säger hon. Jag utbildade mig där när jag träffade Peter som gick på Konstfack.
Bodil och Peter flyttade ihop och fick en dotter 1967, en dotter som idag försett Bodil med barnbarn.
– På den tiden bodde man i rivningshus för 50 spänn per månad och eldade i fotogenkamin. Vi bodde i ett sagobokshus i Segeltorp med dass på gården innan vi flyttade in i ett rivningshus på Hagagatan inne i stan.
Bodil skrev och Peter illustrerade i tidningar och böcker. Så småningom övergick de till att göra barnprogram i TV.
– Vi var inga hippies som rökte hasch och bar konstiga kläder på gärdesfester. Vi gillade jazz och föredrog att sitta på golvet med våra vänner och dricka te.
När de så småningom gick de skilda vägar fortsatte Bodil att göra TV-program. Hon skrev revy för stadsteatern, pjäser för Dramaten, radio- och TV-teater och översatte musikaler som A Chorus Line.
– Man måste ju försörja sig, säger hon. Måleriet lade jag på hyllan. Mitt konstnärliga skapande i den branschen var inte lämpat att försörja sig på.
Resten är svensk litteraturhistoria. Efter debuten med diktsamlingen "Dvärgen Gustaf"1977 har Bodil berikat den svenska litteraturen med otaliga diktsamlingar, novellsamlingar, romaner och teaterstycken.
Tänkte inte återvända
Så plötsligt meddelande Bodil att hon skulle lämna Sverige för departementet Finistére i Bretagne i Frankrike. Det är tio år sedan nu.
– Mitt barn och min mamma klarade sig på egen hand och mina gamla män var självgående. Jag hade fyllt 55 år och tyckte att jag hade befunnit mig i samma plaskdamm tillräckligt länge. Så jag köpte ett hus i en liten by vid Atlanten och gjorde det till min värld i böckerna. Det var en enorm befrielse att inte längre vara en del av det svenska.
Bodil kände sig inte det minsta ensam i Finistére trots att hon inte ens talade franska. Språket lärde hon sig själv genom att läsa böcker, se på tv och prata med grannarna.
– Och så inredde jag ett gästrum i garaget där mina vänner kunde bo när de kom på besök. Här ska jag dö, tänkte jag, men inte på mycket länge än. Jag hade inga som helst planer på att återvända till Sverige.
Men det har hon alltså gjort. Och nu trivs hon bra med det. Gladast är läsekretsen som får möta henne livs levande på turné.
– När den är överstånden ska jag bara skriva en lång period. Det är filmmanus, teaterpjäser, den nya diktsamlingen och alla romanerna som vill ut. Jag oroar mig ständigt för att jag inte ska hinna med allt.
Monica Antonsson
Maria Möller
Allas Veckotidning
Nr 4, 2008
Men det visste inte Maria då...
Det var i "elfte timmen" jag mötte kärleken
Hon är 42 år och barnlös.
Men det är ett medvetet val; Maria och sombon är helt nöjda med att bara vara två.
Och tiden är välfylld som den är. I dagarna är det premiär på "Maria Möller show" och då får vi veta vad hon använt datorn till på sina långpromenader...
– Det finns helt klart ett före och ett efter Allsången för min del, säger hon. Folk blev överraskade och somliga undrade under vilken sten jag hade gömt mig alla år. Jag var ju så trygg i det jag gjorde.
Sommaren på väg
Att Maria skulle få ett sådant genombrott, kunde hon förstås inte ana, när hon växte upp som en av tre färgstarka döttrar till Eivor och Hubert Andersson i Hednäs utanför Skellefteå, en by om kanske hundra invånare på den tiden.
Marias pappa var vägarbetare. Som sådan bröt han mark genom Lapplands djupa skogar med bitvargen som hans catepiller med väghyvel kallades.
– När sommaren kom for han iväg med bitvargen och drog en gul bostadsvagn av trä efter sig. Mamma kom efter med oss flickor och katten Kitty i bilen. Vi brukade parkera i någon lämplig skogsglänta nära en sjö, så att vi kunde bada. Sedan bodde vi där hela sommaren, medan pappa arbetade. Det var isolerat men väldigt mysigt som jag minns det. Vi sprang barfota i skogen och lekte hela dagarna. När hösten kom, återvände vi till Hednäs bruna som pepparkakor.
Skolan i Hednäs var nedlagd redan då, så systrarna fick åka buss tre mil till en större ort för att få grundskolekompetens.
– Det gjorde ingenting, säger Maria. Vi visste ju inget annat. Det innebar egentligen bara, att vi gjorde läxorna på bussen.
Hade kommit rätt
Maria visste redan då – trots att det inte fanns några konstnärliga förebilder inom familjen - att hon ville bli artist.
– Vi hade inte ens grammofon, skrattar hon. Men det fanns gott om humor och skratt i vår familj. Första teaterföreställningen såg jag, när riksteatern kom på turné och spelade i gympasalen. Andra gången såg jag "Natten är dagens mor" av Lars Norén på Nordanåteatern i Skellefteå. Jag gick första året på gymnasiet och var där med klassen.
– Han ringde och frågade, om jag ville bli sufflös. Det ville jag förstås. Jag var 18 år och behövde bara andas in den speciella teaterluften en enda gång för att veta, att jag hade kommit rätt. Sedan dess har jag jobbat med teater.
Jobbet som sufflös blev början på en tämligen brokig teaterkarriär. De närmast följande tio åren lyckades Maria pröva på det mesta på Västerbottensteatern, Dalateatern, Borås stadsteater och länsteatern i Växjö där hon var anställd. Hon körde följespot och hade hand om kostym och mask likaväl som hon var rekvisitör, dansassistent, projekt- och turnéledare.
– Jag fostrades till artist. Allt jag kan, har jag lärt mig själv och genom att jobba med äldre och mer erfarna sångare och skådespelare. Efter bara några år som tekniker fick jag göra några småroller i "Prinsen och tiggaren" av Henning Mankell. Jag spelade dels en liten tjej som hette Alice, dels en tiggare och dels en äldre kvinna med otroligt slitet ansikte. Med tiden fick jag allt större och större uppgifter även på scenen.
Björn och Benny
Det var i Växjö 1991 som den då 25-åriga Maria upptäckte glädjen med att kunna sjunga. Hon tog sånglektioner för en pedagog vilket också väckte hennes intresse för klassisk musik.
– Framför allt var jag färdig med det tekniska. Plötsligt insåg jag, att det var dags för mig att satsa på det konstnärliga.
Maria sade upp sig på länsteatern, provsjöng på Göteborgsoperan och kom med i kören. Några år senare, närmare bestämt 1998, flyttade hon till Stockholm och tog plats i kören i "Kristina från Duvemåla".
– Vi som delade loge då träffas fortfarande med viss regelbundenhet, säger Maria som småningom gick vidare och blev en del av ensemblen i "Chess". Att jobba med Björn Ulvaeus och Benny Andersson är något alldeles speciellt. Allt är så väl ordnat. Det betyder mycket, när man spelar samma föreställning sex gånger i veckan år ut och år in.
Samtalet glider in på kärlekar, för sådana finns förstås i Marias liv. Detaljerna håller hon för sig själv men kärlekar har kommit och kärlekar har gått som för de flesta andra vid 42 års ålder. Viktigast är att hon drog högsta vinsten, när hon mötte sambon Magnus Lorentzson som sedan sex år står vid hennes sida i ur och skur. Han sköter dessutom en stor del av hennes produktionsbolag.
– Vi träffades som arbetskamrater i slutet av 90-talet. Han var ljudtekniker vid stadsteatern i Göteborg. Vi gjorde "Elfte timmen" tillsammans, ett slags improviserat framträdande i foajén efter ordinarie föreställning på fredagskvällar. Det var fullkomligt unikt, utan gränser och innehöll allt från diktläsning till balett och operasång. År 2001 möttes vi igen. Hur och varför är privat, men jag är väldigt glad att vi lever ihop sedan dess. Magnus betyder väldigt mycket för mig på många sätt.
Maria och Magnus bor någonstans högt upp och med fin utsikt i Stockholms innerstad. De har medvetet avstått från att skaffa barn och är fullkomligt nöjda med att bara vara två. När Maria vill koppla av gör hon det gärna till en god bok. På nattygsbordet ligger lika gärna deckare och thrillers som skönlitteratur och faktaböcker.
Går bäst ensam
– Jag var alldeles bedrövad när Stieg Larssons trilogi tog slut. Den var fantastisk! Mia Törnbloms självkänslebok är också en favorit liksom alla böcker av Dalai lama. De är alla mycket tänkvärda.
Långpromenader är också en källa till avkoppling och rekreation för Maria som gärna tar sig Kungsholmen runt i snabb takt, om bara skorna är sköna.
– Jag vill inte ha sällskap och jag vill inte lyssna på musik, säger hon bestämt. Ska jag ha sällskap, sitter jag hellre ner och äter en lunch. När jag går, vill jag gå i min egen takt och vara ensam med mina tankar. Det är kreativt. Då föds många idéer som jag har nytta av på scenen.
Maria fiskar upp en bärbar liten dator som hon nästan alltid bär med sig. Närhelst och varhelst idéer än poppar upp, skriver hon gärna ner dem direkt. Det spelar just ingen roll om hon sitter i ett möte eller befinner sig på resa. Med datorn kan hon dessutom skicka mail, spela musik, jobba med bilder och läsa tidningen. Väl hemma på kontoret kopplar hon ihop den med en stor 20-tums-skärm och ett normalstort tangentbord.
- Jag skriver så snabbt, att jag måste ha det, förklarar hon.
Papper och penna är emellertid också viktigt förutsatt att ska är av god kvalitet. Maria skriver bara på minst 90 grams papper med vacker struktur utan vare sig rutor eller ränder. Och hon skriver helst med tusch. Det hänger ihop med hennes intresse för kalligrafi, en slags skönskrift som egentligen är en asiatisk konstart.
– Jag fuskar lite och blandar olika stilar utan att det gör någonting. Huvudsaken är att det blir vackert.
Lyxigt och gott
Champagne hör också till livets goda, när Maria får välja. Det spelar just ingen roll om det är äkta vara eller bara ett helt vanligt mousserande vin. Bubblande vin passar nämligen alltid vare sig det är små festliga tillfällen i vardagen eller stora pompösa premiärer.
– Jag hittar ofta på tillfällen att få korka upp, skrattar Maria som gärna avnjuter en riktigt god och lyxig chokladbit till just champagne.
– Jag älskar att gå in i den lilla chokladbutiken och se på all vacker konfekt, när jag kommer till nya städer. Bara doften brukar vara underbar.
Snart får Maria anledning att korka upp både en och två smällande champagneflaskor. I slutet av januari är det nämligen dags för premiär på Maria Möller Show på Vasateatern. Hela vårsäsongen kommer hon att stå ensam på scenen med sina musiker likaväl som att hon själv svarar för både text och regi.
– Jag är en artist som alltid, när det gäller mitt eget material, tycker om att ha koll på allt, säger hon. Jag gör det mesta själv och hyr in folk till sådant jag inte kan. Publiken kan vara säker på, att showen ska bli en föreställning med många olika komponenter. När jag är i farten blir det både musik, humor och en hel del allvar.
Monica Antonsson
De fem sakerna:
Datorn,
en så kallad Macbook, som hon bär med sig överallt. Hon skriver sångtexter och monologer, skickar mail, läser tidningar, köper musik från I-tunes (?) och jobbar med bildbehandling. Kort sagt, hon använder den till allt och kan inte leva utan den.
Papper och pennor.
Men det ska vara minst 90-grams-papper. Allt annat är för sladdrigt. Hon gillar strukturen på tyngre papper. Det är viktigt hur bläck sugs upp och hur pappret absorberar. Speciellt när hon skriver kalligrafi, vilket hon gör ofta. När det gäller pennor är hon "pennoman", dvs oerhört kräsen. Det ska helst vara tusch av något slag.
Sköna skor
Måste hon ha till sina promenader. Hon promenerar varje dag och ofta Kungsholmen runt, dvs ungefär en mil.
Böcker
Är lika viktigt som papper. Det är bra med pocket men böcker ska vara inbundna, menar hon. Sedan läser hon lite av varje. Har hon inte läst på ett tag, kör hon igång med deckare som är lättsmält. Sedan övergår hon till skönlitteratur och faktaböcker och då gärna psykologi.
Champagne
Och god choklad. Inte en Raider utan helst en handgjord lyxbit. Det är att njuta av livet, tycker hon. Men det kan lika gärna vara mousserande vin, så blir det inte så dyrt att hitta på anledningar att fira.
Mahan Moin
Allas Veckotidning
Nr 6, 2014
Mahan Moin började drömma om Melodifestivalen som flyktingbarn
Bara att få vara med är en vinst för mig
Sångerskan Mahan Moin är en stor stjärna i Iran - fast hon inte varit där sedan hon flydde till Sverige som tioåring och förmodligen inte kan åka dit igen.
Nu debuterar hon i Melodifestivalen!
– Jag ryser av glädje bara jag tänker på det, säger Mahan där hon sitter hemma hos pojkvännen David Wilén i Tyresö utanför Stockholm. Till vardags bor hon i Helsingborg där hon har sin mamma och där hon arbetar som annonssäljare på Helsingborgs Dagblad. Det är ett väldigt pendlande just nu.
– Jag ser Aleo som en symbol för vikänsla och gemenskap, ett träd på vilket grenarna är människor som förenas i stammen. Det budskapet kan jag stå för med tanke på den långa resa jag har gjort, all hjälp jag har fått och det faktum att jag får hålla på med musik.
Riskerade dödsstraff
Iran, eller det sagoomspunna Persien, har en lika lång som brokig historia. Ayatollah Khomeini införde islam 1979 och året därpå dog den legendariske shahen Mohammad Reza Pahlavi. Den kulturella revolutionen stod för dörren och oliktänkande utsattes för hårda förföljelser. Miljoner välutbildade iranier lämnade landet på grund av socialt och politiskt förtryck och mitt i förödelsen kom Mahan och hennes småsyskon till världen.
– Pappa engagerade sig politiskt och blev obekväm. Han fängslades 1990 och riskerade dödsstraff. Mamma och hennes släktingar hjälpte honom att fly från fängelset men när vi inte hade hört av honom på några veckor trodde vi att han var död. Mamma var förkrossad men det visade sig så småningom att han hade lyckats fly till Sverige. Hans föräldrar och systrar bodde redan här.
Släkten hjälpte Mahans mamma att hitta en människosmugglare som för dyra pengar tog dem ut ur Iran.
– De klippte mitt hår så att jag såg ut som en pojke och sa åt mig att kalla smugglaren för pappa. Två veckor och många strapatser senare kom vi till Arlanda.
– Vi gick i skolan och lärde oss svenska, min bror och jag. Men det var mycket som var konstigt. I Iran hade vi gått i flick- respektive pojkskola. Här skulle vi plötsligt gå i samma klass och jag som var äldst skulle ta hand om honom trots att jag var flicka. Det hade aldrig hänt i Iran.
Den då nioåriga Mahan var glad åt att slippa bära slöja. Men när vintern kom hade hon yllemössa på huvudet och det var ungefär samma sak, tyckte hon. Rätt som det var föll också snö från himlen och bildade drivor i Österbybruk som hon aldrig sett skymten av i Iran.
– Jag förstod inte att is var halt förrän jag ramlade och bröt armen. Men snöbollskrig var ju kul.
Måste gömma sig
Mahans mamma var också glad åt att slippa slöjan men viktigast av allt var ändå friheten, möjligheten att kunna uttrycka sig i ord, få drömma och sjunga. I Iran är så enkla saker som att cykla och simma förbjudet för kvinnor.
– Flickor får liksom inte finnas på samma sätt som pojkar, säger Mahan. Fast jag har hört att det är bättre nu.
Familjen fick en kalldusch när Migrationsverket meddelade att de inte skulle få stanna. Kvoten flyktingar var helt enkelt fylld för året.
– Vi kunde inte återvända till Iran så vi blev tvungna att gömma oss. Underbara människor som Ingrid Iborn och Ingrid Fjällström inom Husbykyrkan och Trossamfundet Vineyard Norden kom till vår hjälp i hopp om att Migrationsverket skulle ompröva sitt beslut.
Familjen höll sig gömd i nio månader. Barnen tvingades stanna inomhus och kunde inte gå i skolan. Med näsorna tryckta mot fönsterrutorna stod de och såg Husbys alla andra ungar stoja på skolgården nedanför.
– I Iran kom pappas vänner ofta på besök. De spelade och sjöng natten lång medan jag satt i pappas knä. Det blev likadant här. Det är mycket sång och musik inom frikyrkorna. Vi som hade flytt från regimen mötte kärlek, godhet och vänskap i församlingarna. Självklart tänkte vi, att om det är så här att vara kristen så vill vi också vara troende. I dag kan jag kalla mig humanist och amorist. Jag tror på kärleken och människors godhet helt enkelt.
En morgon kom polisen och knackade på. Någon hade tipsat myndigheterna om var familjen gömde sig.
– Vi blev väldigt rädda men polisen sa att vi kunde bo kvar där förutsatt att vi anmälde oss varje vecka. Gjorde vi inte det skulle de omgående skicka oss till Iran.
Fick en ny chans
En tid senare missade familjen ett anmälningstillfälle och kördes mycket riktigt direkt till förläggningen Karlslund i Upplands Väsby med polispiket.
– Det var hemskt. Vi behandlades som brottslingar.
Nästa morgon hade kyrkorna och landsmän i Stockholm mobiliserat en demonstration utanför anläggningen. Kvällstidningarna skrev och Rapport gjorde reportage.
– Tio dagar senare fick vi veta att vårt ärende skulle omprövas och att vi skulle få en ny chans. Under tiden fick vi flytta runt hos folk som kunde ta emot oss. Jag och min bror var i Borlänge när mamma ringde och sa att vi hade fått uppehållstillstånd. Jag var elva år och hade aldrig känt en större glädje. Äntligen skulle vi få gå i skolan igen. Äntligen skulle vi få leva på riktigt.
Mahans intresse för musik blommade ut med Carola som blev hennes första idol. Själv sjöng hon i kyrkan och spelade med i skolans kabaréer som om hon aldrig hade varit förbjuden att framträda på scenen. Så småningom fick hon andra förebilder som Whitney Houston, Mariah Carey och Celine Dion. För att inte tala om Aretha Franklin. Och när en amerikansk pastor vid namn Larry pekade på henne och sa, att det var Guds vilja att hon skulle ägna sig åt musik så var saken klar. Mahan skulle sjunga sig genom livet.
55 miljoner tittare
Sedan dess har hon sjungit i flera framgångsrika grupper, spelat in skivor och videos och varit med i tv-program som Popstars sin var en föregångare till Idol.
Man kan säga att Mahan under tonårstiden var hårt hållen hemifrån. I enlighet med den iranska kulturen fick hon till exempel inte umgås med pojkar. Sina förälskelser fick hon länge nöja sig med att skriva om på datorn i hemlighet. När hon väl fick en pojkvän lyckades hon hålla honom hemlig ett helt år innan de ertappades hand i hand av morfar en dag i tunnelbanan.
– Han ringde mamma som blev väldigt orolig. Hon ville ju inte att jag skulle sluta plugga och bli en alldeles för ung mamma. Några månader senare fick pappa också veta det. Va?! Är du vuxen nu? Ska du gifta dig, undrade han. De ville bara mitt bästa. Mina föräldrar separerade i samma veva så jag flyttade hemifrån och fick egen lya. Det var rörigt en tid men jag lyckades ändå ta studenten. De var väldigt stolta över mig. Jag hade visserligen sänkt mina betyg något men jag hade i alla fall vita kläder och studentmössa.
Mahan arbetade som personlig tränare när hon blev värvad till iranska Idol som spelas in i London och heter ”Googosh Music Academy” efter den kvinnliga artisten Googosh som i Iran är större än Madonna. Mahan for till London uppbackad av sin David som varje vecka stod vid hennes sida och hejade på. Det slutade med att hon kom på tredje plats och idag är stor idol i sitt gamla hemland.
– Vi hade 55 miljoner tittare som följde programmet, säger Mahan som har spelat in ett persiskt album och fyra videos. För kvinnorna i Iran är hon en förebild och frihetssymbol. Ändå avråds hon från att resa dit ens för ett besök.
– Jag vill inte vara politisk. Jag vill bara sjunga. Men det finns en risk att man ser mig som politisk aktivist för att jag sjunger om frihet.
Men här och nu är det alltså Melodifestivalen som gäller. För att klara av cirkusen och kunna koncentrera sig ordentligt inför tävlingen är Mahan just nu tjänstledig från jobbet som annonssäljare.
– Jag ska göra mitt allra, allra bästa, lovar hon. Samtidigt tycker jag att jag egentligen redan har vunnit. Bara att få vara med i Melodifestivalen är ren och skär lycka.
Monica Antonsson
Markoolio
Året Runt
Nr 8, 2009
Nr 8, 2009
Sångaren Markoolio:
När Jessica kom in i mitt liv blev det ordning på mig
Marko gick till gymmet för att svettas bort några kilon. Jessica blev hans personaliga tränare och förvandlade den orna festprissen till en renlevnadsman.
I dag bor de ihop i ett drömhus - och nästa lördag får vi se den "nye" Markoolio tävla i Melodifestivalen
Efter tio år som artist jubilerar Marko "Markoolio" Lehtosalo, 33, med att ge ut en ny platta. Den bästa hittills, säger han själv. Den sjätte i ordningen. De fem första albumen "Sticker hårt", "Dikter från mitt hjärta", "Tjock och lycklig", "I skuggan av mig själv" och "Bäst off" har sålt i över 700 000 exemplar trots att många numera laddar ner olagligt från internet och att skivförsäljningen därför har gått ner. Även det nya albumet har försetts med en något lustig titel.
– "Jag är konst" heter den, säger Marko och skrattar gott åt sitt eget skämt där han sitter på Muffins Bakery på Fridhemsgatan i Stockholm. Det är ett av två kaféer som han sedan en tid driver i företaget "Markoolios fantastiska kaffe AB". Det andra ligger på Linnégatan. Generöst bjuder han på te och grillad ciabatta, en fantastisk jättemacka fylld med chevre ädelost och honung. Annars är det mest muffins som gäller på Muffin Bakery. Framöver ska köttbullemackan kallas Karlsson-på-taket-macka och chokladmuffinsen Dr Mugg. En viss Markooliofärg måste han trots allt införa, tycker han.
Men varför allt detta mitt i tioårsjubileet? Han har trots allt en framgångsrik musikalisk karriär att tänka på.
– Jag är entreprenör, förklarar han och berättar att han dessutom driver ett internetkafé på Ringvägen och en nattklubb i Visby om somrarna. Som om det inte vore nog är han dessutom delägare i en pokersight på internet.
– Jag är ganska lat av mig så jag måste göra någonting. Annars ligger jag lätt hemma i soffan hela dagarna och spelar TV-spel. En kompis tipsade om att de här båda kaféerna var till salu. Jag tyckte att det lät som en kul verksamhet. Det är en investering helt enkelt.
Det är ingen tvekan om att Markoolio har gjort en klassresa. Han kom till världen tämligen fattig i finska Lathi 1975. Tiderna var svåra och för finländare som ville lyckas var det fördelaktigt att flytta till Sverige. Det var här jobben och framtiden fanns.
– Jag var bara ett och ett halvt år gammal när mamma och pappa flyttade till Orminge utanför Stockholm. Farsan ville emellertid tillbaka så han stack och lämnade morsan ensam kvar. Hon var bara 20 år gammal och fick dra sig fram som städerska på Boo sjukhus.
Marko vet inte varför hans pappa lämnade familjen. De har bara haft sporadisk kontakt.
– Han kom tillbaka när jag var 15 år. Jag hade ju inget minne av honom, så det var som att vi träffades för första gången. För mig var han en främmande man. Jag fick aldrig någon känsla för honom. Det är jag faktiskt förvånad över. Andra kompisar som har förlorat en förälder går omkring och deppar eller är arga. Jag känner ingenting. Det är lite läskigt faktiskt.
Mamma Irma mötte så småningom en ny man varpå syskonen Mirka och Mikko till världen.
– Det var jättekul att få syskon och en ny farsa. Och han är helt okej. Det är bara det att han har problem med språket. Det har varit svårt för honom att få jobb.
"Sommar och sol"
– "Jag är konst" heter den, säger Marko och skrattar gott åt sitt eget skämt där han sitter på Muffins Bakery på Fridhemsgatan i Stockholm. Det är ett av två kaféer som han sedan en tid driver i företaget "Markoolios fantastiska kaffe AB". Det andra ligger på Linnégatan. Generöst bjuder han på te och grillad ciabatta, en fantastisk jättemacka fylld med chevre ädelost och honung. Annars är det mest muffins som gäller på Muffin Bakery. Framöver ska köttbullemackan kallas Karlsson-på-taket-macka och chokladmuffinsen Dr Mugg. En viss Markooliofärg måste han trots allt införa, tycker han.
Men varför allt detta mitt i tioårsjubileet? Han har trots allt en framgångsrik musikalisk karriär att tänka på.
– Jag är entreprenör, förklarar han och berättar att han dessutom driver ett internetkafé på Ringvägen och en nattklubb i Visby om somrarna. Som om det inte vore nog är han dessutom delägare i en pokersight på internet.
– Jag är ganska lat av mig så jag måste göra någonting. Annars ligger jag lätt hemma i soffan hela dagarna och spelar TV-spel. En kompis tipsade om att de här båda kaféerna var till salu. Jag tyckte att det lät som en kul verksamhet. Det är en investering helt enkelt.
– Jag var bara ett och ett halvt år gammal när mamma och pappa flyttade till Orminge utanför Stockholm. Farsan ville emellertid tillbaka så han stack och lämnade morsan ensam kvar. Hon var bara 20 år gammal och fick dra sig fram som städerska på Boo sjukhus.
Marko vet inte varför hans pappa lämnade familjen. De har bara haft sporadisk kontakt.
– Han kom tillbaka när jag var 15 år. Jag hade ju inget minne av honom, så det var som att vi träffades för första gången. För mig var han en främmande man. Jag fick aldrig någon känsla för honom. Det är jag faktiskt förvånad över. Andra kompisar som har förlorat en förälder går omkring och deppar eller är arga. Jag känner ingenting. Det är lite läskigt faktiskt.
Mamma Irma mötte så småningom en ny man varpå syskonen Mirka och Mikko till världen.
– Det var jättekul att få syskon och en ny farsa. Och han är helt okej. Det är bara det att han har problem med språket. Det har varit svårt för honom att få jobb.
"Sommar och sol"
blev min debutlåt
Familjen var fattig även när Marko växte upp, trots att de bodde i Sverige. Vardagslyx som cyklar till barnen var inte att tänka på. Marko och hans syskon fick hämta sina cyklar i Orminges olika soprum.
– Jag sa till mamma att om jag blev rik en dag, så skulle jag köpa henne ett hus. Hon har ju alltid bott i lägenhet så jag visste att hon önskade sig det.
Som de flesta andra drömde Marko om att lyckas med något. Han visste visserligen inte med vad men i alla fall. Han ville bli någon som var bra på någonting.
– Jag gick ut nian med väldigt dåliga betyg men förstod att jag borde gå gymnasiet. Annars skulle man antagligen bara bli en tragisk förlorare.
Han kom in på plåtslagarlinjen för att det var det enda hans betyg räckte till.
– Jag var urdålig på att göra stuprör, så efter ett år hoppade jag av. Samtidigt läste jag en liten annons i Ormingebladet om en ettårig mediautbildning hos Lokal-TV i Nacka. Jag gick dit med några kompisar. Vi fick spela in låtar, göra sketcher och ha roligt. Det väckte teaterapan i mig. Jag har nog alltid haft ett stort behov av att synas.
Marko arbetade på Seveneleven och gav så småningom upp sin dröm. Det fick väl bli ett vanligt svenssonliv även för hans del, tänkte han.
– Jag ville göra något annorlunda och var faktiskt på väg till Norge för att rensa fisk, när artisteriet kom emellan.
Det som ställde allt på ända var raplåten "Sommar och sol" som Marko hastigt och lustigt hade spelat in på Lokal-TV-stationen vid ett tillfälle när fem minuter av sändningstiden helt enkelt skulle fyllas med något.
– Den blev snabbt populär och närmast kult bland mina polare. Jag blev tvungen att sjunga den varje gång vi tog nattbussen från Orminge in till stan.
En kväll satt två för Marko främmande killar på bussen. De visade sig vara musikproducenter med egen studio.*
– Jag fick deras visitkort när de gick av. Du kan väl höra av dig, sa de. Några veckor senare träffades vi och gjorde första singeln. Sedan såg de till att ett skivbolag gav ut den. Plattan började spelas på radio. Vad är det som händer, tänkte jag.
Jag kan ju
– Jag sa till mamma att om jag blev rik en dag, så skulle jag köpa henne ett hus. Hon har ju alltid bott i lägenhet så jag visste att hon önskade sig det.
Som de flesta andra drömde Marko om att lyckas med något. Han visste visserligen inte med vad men i alla fall. Han ville bli någon som var bra på någonting.
– Jag gick ut nian med väldigt dåliga betyg men förstod att jag borde gå gymnasiet. Annars skulle man antagligen bara bli en tragisk förlorare.
– Jag var urdålig på att göra stuprör, så efter ett år hoppade jag av. Samtidigt läste jag en liten annons i Ormingebladet om en ettårig mediautbildning hos Lokal-TV i Nacka. Jag gick dit med några kompisar. Vi fick spela in låtar, göra sketcher och ha roligt. Det väckte teaterapan i mig. Jag har nog alltid haft ett stort behov av att synas.
Marko arbetade på Seveneleven och gav så småningom upp sin dröm. Det fick väl bli ett vanligt svenssonliv även för hans del, tänkte han.
– Jag ville göra något annorlunda och var faktiskt på väg till Norge för att rensa fisk, när artisteriet kom emellan.
Det som ställde allt på ända var raplåten "Sommar och sol" som Marko hastigt och lustigt hade spelat in på Lokal-TV-stationen vid ett tillfälle när fem minuter av sändningstiden helt enkelt skulle fyllas med något.
– Den blev snabbt populär och närmast kult bland mina polare. Jag blev tvungen att sjunga den varje gång vi tog nattbussen från Orminge in till stan.
En kväll satt två för Marko främmande killar på bussen. De visade sig vara musikproducenter med egen studio.*
– Jag fick deras visitkort när de gick av. Du kan väl höra av dig, sa de. Några veckor senare träffades vi och gjorde första singeln. Sedan såg de till att ett skivbolag gav ut den. Plattan började spelas på radio. Vad är det som händer, tänkte jag.
Jag kan ju
inte spela teater
Därmed började även bokningsbolag hör av sig med spelningar. Men att Marko skulle uppträda på en scen fanns inte ens i hans fantasi. Han tackade envist nej av ren feghet, säger han. Till sist gav han efter för trycket.
– Jag hade min första spelning i en folkpark i Gävle 1998. Jag hade med mig två dansare från Orminge som skulle backa upp mig. Jag var livrädd och alldeles snustorr i munnen. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag hjulade på scenen. Då jublade publiken. En stund senare hjulade jag igen. Då skrek de inte lika mycket. Genom det förstod jag att man bara ska göra sånt en gång. Jag lärde mig knepen efterhand.
Spelningen i Gävle ledde vidare till en stor turné. Karriären var därmed igång.
När sedan Staffan Götestam ringde med erbjudandet om huvudrollen i musikalen "Karlsson på taket" på Göta Lejon tog han ännu ett språng ut i det okända.
– Förutsättningen var att jag skulle få repetera mycket. Jag hade ju ingen utbildning, jag vet inte hur man spelar teater. Sedan repeterade vi. Efter tre dagar frågade jag Staffan varför han inget sa. Det behövs inte, sa han. Du har hittat karaktären. Det är bara att köra på.
Marko belönades efter bara två månader med en Guldmask för sin rolltolkning. Det ledde vidare till rollen som DJ Monty i musikalen Saturday Night Fever på Oscarsteatern i Stockholm. Han blev även vikingen Tyke i komediserien "Hem till Midgård". Bland låtar är kanske landsplågan "Ingen sommar utan reggae" den största och "Värsta schlagern" den roligaste. Som artisten Markoolio har han gjort allt från lekprogram i TV till delfinshow i Kålmårdens djurpark. Och nu är han alltså en av Melodifestivalens jokrar 2009 med låten "Kärlekssång från mig".
– Jag var 23 år när jag började och nu har det gått tio år. Det har varit en kul resa faktiskt. Det häftigaste var nog när jag lyckades fylla Globen 2001 på egen hand. När jag blir äldre ska jag åka förbi där med barnen och säga att den där lokalen fyllde farsan när det begav sig. Det är mäktigt!
Marko trivs emellertid bäst på mindre och intimare estrader. Rik har han blivit ändå.
Därmed började även bokningsbolag hör av sig med spelningar. Men att Marko skulle uppträda på en scen fanns inte ens i hans fantasi. Han tackade envist nej av ren feghet, säger han. Till sist gav han efter för trycket.
– Jag hade min första spelning i en folkpark i Gävle 1998. Jag hade med mig två dansare från Orminge som skulle backa upp mig. Jag var livrädd och alldeles snustorr i munnen. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag hjulade på scenen. Då jublade publiken. En stund senare hjulade jag igen. Då skrek de inte lika mycket. Genom det förstod jag att man bara ska göra sånt en gång. Jag lärde mig knepen efterhand.
Spelningen i Gävle ledde vidare till en stor turné. Karriären var därmed igång.
När sedan Staffan Götestam ringde med erbjudandet om huvudrollen i musikalen "Karlsson på taket" på Göta Lejon tog han ännu ett språng ut i det okända.
– Förutsättningen var att jag skulle få repetera mycket. Jag hade ju ingen utbildning, jag vet inte hur man spelar teater. Sedan repeterade vi. Efter tre dagar frågade jag Staffan varför han inget sa. Det behövs inte, sa han. Du har hittat karaktären. Det är bara att köra på.
Marko belönades efter bara två månader med en Guldmask för sin rolltolkning. Det ledde vidare till rollen som DJ Monty i musikalen Saturday Night Fever på Oscarsteatern i Stockholm. Han blev även vikingen Tyke i komediserien "Hem till Midgård". Bland låtar är kanske landsplågan "Ingen sommar utan reggae" den största och "Värsta schlagern" den roligaste. Som artisten Markoolio har han gjort allt från lekprogram i TV till delfinshow i Kålmårdens djurpark. Och nu är han alltså en av Melodifestivalens jokrar 2009 med låten "Kärlekssång från mig".
– Jag var 23 år när jag började och nu har det gått tio år. Det har varit en kul resa faktiskt. Det häftigaste var nog när jag lyckades fylla Globen 2001 på egen hand. När jag blir äldre ska jag åka förbi där med barnen och säga att den där lokalen fyllde farsan när det begav sig. Det är mäktigt!
Marko trivs emellertid bäst på mindre och intimare estrader. Rik har han blivit ändå.
Jag har funnit min
plats på jorden
För några år sedan fick mamma Irma sitt hus. Hon bor numera i Kramfors. Härom sistens köpte han en bil till henne också.
– Hon vill aldrig be om någonting, klagar han. Jag vill att hon ska göra det. Det råkade bli så att jag kan bidra med ett och annat. Då vill jag göra något för henne. Hon är en betydelsefull person i mitt liv.
Själv har Marko lämnat lyan på Krukmakargatan på Söder för en skräddarsydd villa med sjötomt på Värmdö.
– Jag tyckte att tomten lät lite väl dyr, säger han. Sedan såg jag den. Det var en varm sommardag, söderläge och sol som lyste. Här är det, tänkte jag. Här är min plats på jorden. Sedan lät jag rita och bygga ett enplanshus på 185 kvadratmeter med stora panoramafönster ut mot vattnet.
Marko har inte bara tur med karriären. Han har tur i kärlek också. Länge var han tillsammans med sångerskan Jenny "Velvet" Pettersson. Med henne har han delad vårdnad om hundarna Nisse, 8, och Hugo, 6. Kärleken heter numera Jessica Westergård, 24. De träffades när han kom till Word Class i Saltsjöbaden för att bli av med magen och i stället få muskler på armarna. Hon blev hans personlige tränare och någonstans mellan träningspassen tände det till.
– Men jag fick kämpa, påpekar han. Det var ingen enkel match. Jessica såg mig som en riktig festprisse och visste väl inte riktigt om våra liv skulle fungera ihop. Jag lyckades övertyga henne till slut och nu har hon flyttat in. Därmed har jag också lugnat ner mig lite.
Numera är det juice och japanska alger som gäller om morgnarna, berättar han. Allt för att rensa kroppen från tungmetaller.
I höst blir jag
– Hon vill aldrig be om någonting, klagar han. Jag vill att hon ska göra det. Det råkade bli så att jag kan bidra med ett och annat. Då vill jag göra något för henne. Hon är en betydelsefull person i mitt liv.
Själv har Marko lämnat lyan på Krukmakargatan på Söder för en skräddarsydd villa med sjötomt på Värmdö.
– Jag tyckte att tomten lät lite väl dyr, säger han. Sedan såg jag den. Det var en varm sommardag, söderläge och sol som lyste. Här är det, tänkte jag. Här är min plats på jorden. Sedan lät jag rita och bygga ett enplanshus på 185 kvadratmeter med stora panoramafönster ut mot vattnet.
Marko har inte bara tur med karriären. Han har tur i kärlek också. Länge var han tillsammans med sångerskan Jenny "Velvet" Pettersson. Med henne har han delad vårdnad om hundarna Nisse, 8, och Hugo, 6. Kärleken heter numera Jessica Westergård, 24. De träffades när han kom till Word Class i Saltsjöbaden för att bli av med magen och i stället få muskler på armarna. Hon blev hans personlige tränare och någonstans mellan träningspassen tände det till.
– Men jag fick kämpa, påpekar han. Det var ingen enkel match. Jessica såg mig som en riktig festprisse och visste väl inte riktigt om våra liv skulle fungera ihop. Jag lyckades övertyga henne till slut och nu har hon flyttat in. Därmed har jag också lugnat ner mig lite.
Numera är det juice och japanska alger som gäller om morgnarna, berättar han. Allt för att rensa kroppen från tungmetaller.
I höst blir jag
Paradis-Oskar
– Jag har börjat äta bättre sedan jag träffade Jessica. Hon kom in i mitt liv med begreppet hälsa. Jag känner mig mycket piggare nu. Det var väl ingen fara direkt förut heller men för ett år sedan hade jag suttit här och varit bakis. Det var mycket festande förr. Det blir lätt så.
Nu drömmer Marko om att bli pappa. Nästan alla hans kompisar har barn. Det är bara han som inte har hunnit med.
– Jag är redo, säger han. Jag vill bli pappa. Som väl är tror jag att även Jessica är redo. Två eller tre barn vore fantastiskt att få.
I jobbet hoppas Marko på stora skivframgångar. Han vill förstås också ta hem segern i Melodifestivalen. Framöver hoppas han få spela komedi på film och skulle inte tacka nej till en teaterroll.
– Jag kallar mig allkonstnär, säger han. Mitt jobb går ut på att klä ut sig, spela teater och ha roligt. Det kan ju inte vara bättre.
Monica Antonsson
– Jag har börjat äta bättre sedan jag träffade Jessica. Hon kom in i mitt liv med begreppet hälsa. Jag känner mig mycket piggare nu. Det var väl ingen fara direkt förut heller men för ett år sedan hade jag suttit här och varit bakis. Det var mycket festande förr. Det blir lätt så.
Nu drömmer Marko om att bli pappa. Nästan alla hans kompisar har barn. Det är bara han som inte har hunnit med.
– Jag är redo, säger han. Jag vill bli pappa. Som väl är tror jag att även Jessica är redo. Två eller tre barn vore fantastiskt att få.
I jobbet hoppas Marko på stora skivframgångar. Han vill förstås också ta hem segern i Melodifestivalen. Framöver hoppas han få spela komedi på film och skulle inte tacka nej till en teaterroll.
– Jag kallar mig allkonstnär, säger han. Mitt jobb går ut på att klä ut sig, spela teater och ha roligt. Det kan ju inte vara bättre.
Monica Antonsson
* 2022 avslöjar Markoolio att det där med nattbussen var ett påhitt av grammofolbolaget för att göra honom mer intressant för media. Men det var alltså inte sant. Trist. Svårt att veta om ens något var sant av det han berättade. Jag beklagar.
Myrra Malmberg
Allas Veckotidning
Levererad november 2006
Myrra Malmberg - musikalstjärna
Jag hittar tyvärr inte klippet just nu.
Myrra Malmberg gör just
nu succé i en landsomfattande turné med Helen Sjöholm och maken Peter Nordahl
som svarar för musiken. Myrra och Peter har just avslutat musikalen "West
Side Story" på Chinateatern i Stockholm. Det var fjärde gången gillt för
Myrra som har gjort "Maria" tidigare på såväl Chinateatern som
Göteborgsoperan och operan i Rom.
Myrras liv har inte alltid präglats av sång och musik. Som mångsysslare både stickar hon tröjor, ritar, broderar och målar. Hon är dessutom en flitigt anlitad fotograf och auktoriserad som låtskrivare.
- Så länge jag får skapa, är jag nöjd, konstaterar hon belåtet.
Född i Chicago växte hon upp i Minneapolis, Minnesota, varifrån hon skildrar en mycket lycklig barndom med svenska föräldrar och tre syskon. Hon spelade softboll men även fiol och oboe.
– Vi talade aldrig svenska hemma, så jag förstod jag inte ett ord, när jag 13 år gammal kom hit. Det var hemskt! Men jag hade ingenting att säga till om. Det var bara att hänga med. Väl här började våra föräldrar dessutom tala svenska! Det var jättekonstigt alltsammans.
I dag kan ingen höra, att Myrra egentligen har ett annat modersmål. Den svenska hon talar är felfri och utan brytning.
Familjen bosatte sig i Fittja, där Myrra fick några verkligt tuffa år fyllda av utanförskap och mobbing. I flera år blev hon slagen i skolan, retad och utelåst i kylan. I den invandrartäta stockholmsförorten var hon en främmande fågel. Kanske mest för att hon kom från USA.
– Jag blev råmobbad. Det var rätt brutalt faktiskt. Killarna var värst men tjejerna var inte mycket bättre. Det fanns ingen som spelade softboll och ingen som kunde undervisa i oboe. Fiol kunde man ju inte spela. Det var alldeles för töntigt.
Myrra blev aldrig så svårt slagen, att hon hamnade på sjukhus. Det var mest själen som fick stryk. Såren finns fortfarande kvar. Kanske är det därför hon sitt svenska medborgarskap till trots ser sig som amerikan. Utomlands kan hon delvis också känna sig som europé. Det är bara i England hon säger, att hon är svensk.
– Jag hade ingen som försvarade mig. Mina föräldrar tyckte, att jag skulle hantera det själv, så jag fick klara mig bäst jag kunde.
Myrra blev inte av med sina plågoandar, förrän hon bytte skola och blev elev vid Adolf Fredriks musikgymnasium. Där blev hon accepterad för den hon var. Erfarenheten har gjort att hon numera alltid lägger sig i, om hon blir vittne till mobbing.
– Jag kan inte bara stillatigande se på, när någon blir illa behandlad. Jag kliver in direkt. Vad händer här? Vad håller ni på med? Det måste man göra, tycker jag.
Under gymnasieåren blev Myrra stockholmsmästare i fäktning. På fritiden ägnade hon sig åt hundar och funderade på att bli hundpsykolog. Hon tog kvällskurser i japanska och funderade på att bli biståndsarbete i Afrika. Ett alternativ var att bli socialantropolog.
– Jag ville åka till Nya Guinea som språkforskare. Varenda stam har ju sitt eget språk där. Det är verkligen spännande!
Plötsligt visste hon, att hon ville bli skådespelare. Hon studerade dans på Kulturama och blev upptäckt av skådespelaren Rickard Carlsson. Det ledde vidare till en roll som buspojke i "Spela spelet" med regi av Ulla Sallert på numera nedlagda Puckteatern. I ensemblen fanns för övrigt också Sussie Eriksson och Charlotte Strandberg.
– Det är väl inget riktigt yrke, sa föräldrarna, så det är jag som är svarta fåret i vår familj. Numera säger de inte så mycket. Nu tycker de nog, att det är bra.
Konkurrensen var då som nu stenhård och Myrra kom ofta till korta, om det fanns två att välja på för en huvudroll. Så var det exempelvis när hon i tonåren sökte till rollen som just Maria i "West Side Story" på Chinateatern.
– Jag ansågs vara för ung, så de skrev till en roll åt mig, mot att jag stod beredd att hoppa in i huvudrollen. Jag accepterade och stjärnan blev sjuk. Därför fick jag göra huvudrollen i tre veckor.
Ungefär samma sak hände i "Cats" och "Les Misérables" som för övrigt gick så dåligt och den fick läggas ned i förtid. Ensemblen blev arbetslös men de engelska producenterna såg till att Myrra i stället fick åka på Europaturné "From Broadway to East End" med betydligt större uppgifter.
– Jag mötte dirigenten Mike Reed, som är Andrew Lloyd Webbers högra hand, i New York. Han gillade min röst och sa att han gärna ville jobba med mig. Jag var säker på, att han aldrig skulle höra av sig men det gjorde han.
Så gick det till när Myrra 1994 blev solist i den kungliga galakonserten "The Andrew Lloyd Webber at St Pauls Cathedral" i London. Några TV-program senare började teatrarna ringa.
– Jag hade räknat med att även i London få gå den långa vägen via ensembleroller. Istället fick jag huvudroll på huvudroll. Det var en verklig revansch! Speciellt med tanke på somligt branschfolk i Sverige som hade sagt att jag var dålig och inte kunde sjunga.
Myrra gjorde Christine i "Phantom of the opera", Cosette i "Les Miserables" och lång rad andra huvudroller i London likaväl som hon gjorde Evita i "Evita" och Maria i "West Side Story" på Göteborgsoperan. Hon sjöng in skivor med musik av Andrew Lloyd Webber likaväl som av Steven Sondheim. Dessutom gav hon röst åt Disneyfigurer i filmer som "Mary Poppins", "Herkules" och "Lilla sjöjungfrun".
– Jag kastade mig in i jobbet med hull och hår, men i London spelar man åtta eller tio föreställningar sex dagar i veckan, så det var otroligt hårt. Jag fick inget liv. All energi gick åt till arbetet. Jag var ständigt trött och kunde inte träffa kompisar som ju kunde vara förkylda.
Myrra var i Stockholm för att göra PR för "Aladdin", när hon av en händelse mötte Peter. Hon hade motvilligt hoppat in för någon som blivit sjuk och sjöng julsånger i ett köpcentrum till ackompanjemang av Peter Nordahl.
– Jag träffade honom några dagar innan och gick igenom noterna. Då tyckte jag att han var både otrevlig och dryg. Jag vet faktiskt inte varför. När han sedan hämtade mig för att köra till spelningen, insåg jag att han var min drömprins.
Det talade hon också om för honom. "Jag skulle kunna tänka mig att lära känna dig lite mer", sa hon. Ärlig har hon nämligen alltid varit.
– Vi förlovade oss på en strand i Nice och gifte oss i Storkyrkan i Stockholm, säger Myrra som bar en vacker, vit klänning med släp sydd i London och en pytteliten krona kring hästsvansen. Så småningom anmälde lilla Mandalay sin ankomst till världen och sedan dess har Myrra mest varit småbarnsmamma hemma i våningen i Gamla stan.
– Hon är det sötaste som finns! Jag känner en sådan glädje och lycka över att hon finns. Att vara mamma är mycket roligare än jag trodde.
Och nu är den lilla familjen alltså på turné. Mandalay är nämligen med tack vare barnflickan Jenny. Så småningom väntar inspelningen av en sopranplatta. För övrigt är Myrra öppen för alla förslag på "stora, härliga huvudroller". Det spelar just ingen roll om de dyker upp i Stockholm, London eller New York.
– Jag älskar det här jobbet men gör bara sådant, som jag tycker är roligt. Kanske är det dags för Broadway nu? Det har jag hittills inte hunnit med. Men oj vilket slit! Frågan är om jag orkar. Där är man en produkt snarare än en människa. Fast Mary Poppins vore ju kul förstås. Den går upp i London nu och ska ju faktiskt upp på Broadway till hösten...
Monica Antonsson
Ett år efter West Side Story är Myrra Malmberg, 41, tillbaka på Chinateatern i Stockholm. Den här gången som adelsdamen Emma i musikalen "Jekyll & Hyde". Kväll efter kväll förälskar hon sig i mannen som har såväl godheten (dr Jekyll) som ondskan (Mr Hyde) i sig och som vet att den ene måste dö.
– I Rom var det väldigt
annorlunda, säger Myrra och drar av sig sin svarta toppluva. Hon hänger kappan
över stolsryggen på restaurangen där vi ses och väljer risotto och ett glas
italienskt rött vin ur menyn.
– Såväl scenpersonalen
som musikerna i orkestern och publiken rökte under föreställningarna! Det är
väldigt besvärande för en sångare. Vid ett tillfälle stormade jag av scenen
mitt under en repetition med orden: "Jag kan inte arbeta så här!"
Musikerna både rökte och pratade mitt i en känslig kärleksscen. Det resulterade
i stora fackmöten. Efteråt kom musikerna och kysste mig på handen. Åh, madam,
sa de. La primadonna! Mitt utbrott var vad som behövdes, för att det skulle bli
ordning.
Myrras liv har inte alltid präglats av sång och musik. Som mångsysslare både stickar hon tröjor, ritar, broderar och målar. Hon är dessutom en flitigt anlitad fotograf och auktoriserad som låtskrivare.
- Så länge jag får skapa, är jag nöjd, konstaterar hon belåtet.
Född i Chicago växte hon upp i Minneapolis, Minnesota, varifrån hon skildrar en mycket lycklig barndom med svenska föräldrar och tre syskon. Hon spelade softboll men även fiol och oboe.
– Vi talade aldrig svenska hemma, så jag förstod jag inte ett ord, när jag 13 år gammal kom hit. Det var hemskt! Men jag hade ingenting att säga till om. Det var bara att hänga med. Väl här började våra föräldrar dessutom tala svenska! Det var jättekonstigt alltsammans.
I dag kan ingen höra, att Myrra egentligen har ett annat modersmål. Den svenska hon talar är felfri och utan brytning.
Familjen bosatte sig i Fittja, där Myrra fick några verkligt tuffa år fyllda av utanförskap och mobbing. I flera år blev hon slagen i skolan, retad och utelåst i kylan. I den invandrartäta stockholmsförorten var hon en främmande fågel. Kanske mest för att hon kom från USA.
– Jag blev råmobbad. Det var rätt brutalt faktiskt. Killarna var värst men tjejerna var inte mycket bättre. Det fanns ingen som spelade softboll och ingen som kunde undervisa i oboe. Fiol kunde man ju inte spela. Det var alldeles för töntigt.
Myrra blev aldrig så svårt slagen, att hon hamnade på sjukhus. Det var mest själen som fick stryk. Såren finns fortfarande kvar. Kanske är det därför hon sitt svenska medborgarskap till trots ser sig som amerikan. Utomlands kan hon delvis också känna sig som europé. Det är bara i England hon säger, att hon är svensk.
– Jag hade ingen som försvarade mig. Mina föräldrar tyckte, att jag skulle hantera det själv, så jag fick klara mig bäst jag kunde.
Myrra blev inte av med sina plågoandar, förrän hon bytte skola och blev elev vid Adolf Fredriks musikgymnasium. Där blev hon accepterad för den hon var. Erfarenheten har gjort att hon numera alltid lägger sig i, om hon blir vittne till mobbing.
– Jag kan inte bara stillatigande se på, när någon blir illa behandlad. Jag kliver in direkt. Vad händer här? Vad håller ni på med? Det måste man göra, tycker jag.
Under gymnasieåren blev Myrra stockholmsmästare i fäktning. På fritiden ägnade hon sig åt hundar och funderade på att bli hundpsykolog. Hon tog kvällskurser i japanska och funderade på att bli biståndsarbete i Afrika. Ett alternativ var att bli socialantropolog.
– Jag ville åka till Nya Guinea som språkforskare. Varenda stam har ju sitt eget språk där. Det är verkligen spännande!
Plötsligt visste hon, att hon ville bli skådespelare. Hon studerade dans på Kulturama och blev upptäckt av skådespelaren Rickard Carlsson. Det ledde vidare till en roll som buspojke i "Spela spelet" med regi av Ulla Sallert på numera nedlagda Puckteatern. I ensemblen fanns för övrigt också Sussie Eriksson och Charlotte Strandberg.
– Det är väl inget riktigt yrke, sa föräldrarna, så det är jag som är svarta fåret i vår familj. Numera säger de inte så mycket. Nu tycker de nog, att det är bra.
Konkurrensen var då som nu stenhård och Myrra kom ofta till korta, om det fanns två att välja på för en huvudroll. Så var det exempelvis när hon i tonåren sökte till rollen som just Maria i "West Side Story" på Chinateatern.
– Jag ansågs vara för ung, så de skrev till en roll åt mig, mot att jag stod beredd att hoppa in i huvudrollen. Jag accepterade och stjärnan blev sjuk. Därför fick jag göra huvudrollen i tre veckor.
Ungefär samma sak hände i "Cats" och "Les Misérables" som för övrigt gick så dåligt och den fick läggas ned i förtid. Ensemblen blev arbetslös men de engelska producenterna såg till att Myrra i stället fick åka på Europaturné "From Broadway to East End" med betydligt större uppgifter.
– Jag mötte dirigenten Mike Reed, som är Andrew Lloyd Webbers högra hand, i New York. Han gillade min röst och sa att han gärna ville jobba med mig. Jag var säker på, att han aldrig skulle höra av sig men det gjorde han.
Så gick det till när Myrra 1994 blev solist i den kungliga galakonserten "The Andrew Lloyd Webber at St Pauls Cathedral" i London. Några TV-program senare började teatrarna ringa.
– Jag hade räknat med att även i London få gå den långa vägen via ensembleroller. Istället fick jag huvudroll på huvudroll. Det var en verklig revansch! Speciellt med tanke på somligt branschfolk i Sverige som hade sagt att jag var dålig och inte kunde sjunga.
Myrra gjorde Christine i "Phantom of the opera", Cosette i "Les Miserables" och lång rad andra huvudroller i London likaväl som hon gjorde Evita i "Evita" och Maria i "West Side Story" på Göteborgsoperan. Hon sjöng in skivor med musik av Andrew Lloyd Webber likaväl som av Steven Sondheim. Dessutom gav hon röst åt Disneyfigurer i filmer som "Mary Poppins", "Herkules" och "Lilla sjöjungfrun".
– Jag kastade mig in i jobbet med hull och hår, men i London spelar man åtta eller tio föreställningar sex dagar i veckan, så det var otroligt hårt. Jag fick inget liv. All energi gick åt till arbetet. Jag var ständigt trött och kunde inte träffa kompisar som ju kunde vara förkylda.
Myrra var i Stockholm för att göra PR för "Aladdin", när hon av en händelse mötte Peter. Hon hade motvilligt hoppat in för någon som blivit sjuk och sjöng julsånger i ett köpcentrum till ackompanjemang av Peter Nordahl.
– Jag träffade honom några dagar innan och gick igenom noterna. Då tyckte jag att han var både otrevlig och dryg. Jag vet faktiskt inte varför. När han sedan hämtade mig för att köra till spelningen, insåg jag att han var min drömprins.
Det talade hon också om för honom. "Jag skulle kunna tänka mig att lära känna dig lite mer", sa hon. Ärlig har hon nämligen alltid varit.
– Vi förlovade oss på en strand i Nice och gifte oss i Storkyrkan i Stockholm, säger Myrra som bar en vacker, vit klänning med släp sydd i London och en pytteliten krona kring hästsvansen. Så småningom anmälde lilla Mandalay sin ankomst till världen och sedan dess har Myrra mest varit småbarnsmamma hemma i våningen i Gamla stan.
– Hon är det sötaste som finns! Jag känner en sådan glädje och lycka över att hon finns. Att vara mamma är mycket roligare än jag trodde.
Och nu är den lilla familjen alltså på turné. Mandalay är nämligen med tack vare barnflickan Jenny. Så småningom väntar inspelningen av en sopranplatta. För övrigt är Myrra öppen för alla förslag på "stora, härliga huvudroller". Det spelar just ingen roll om de dyker upp i Stockholm, London eller New York.
– Jag älskar det här jobbet men gör bara sådant, som jag tycker är roligt. Kanske är det dags för Broadway nu? Det har jag hittills inte hunnit med. Men oj vilket slit! Frågan är om jag orkar. Där är man en produkt snarare än en människa. Fast Mary Poppins vore ju kul förstås. Den går upp i London nu och ska ju faktiskt upp på Broadway till hösten...
Monica Antonsson
Allas Veckotidning
Nr 10, 2008
Musikalstjärnan Myrra Malmberg ställer alltid upp på de svaga
Mina föräldrar lät mig öta mobbarna ensam
En svenska mamma, en svensk pappa. Ändå vet Myrra hur tufft det är att vara invandrare i Sverige.
Uppväxt i USA kunde hon inte ett ord svenska när föräldrarna valde att flytta hem.
Och väl här fick Myrra ett mottagande hon aldrig kommer att glömma...
Rollistan imponerar.
Eller vad sägs om Mikael Samuelsson, Sarah Dawn Finer, Samuel Fröler och Per Myrberg. Maken Peter Nordahl, 42, håller i taktpinnen och dirigerar orkestern.
– Vi jobbar gärna tillsammans även om det är lite opraktiskt med tanke på vår treåriga dotter Mandalay, säger Myrra och drar av sig sin svarta toppluva. Hon hänger kappan över stolsryggen på restaurangen där vi ses och väljer risotto och ett glas italienskt rött vin ur menyn.
– Vi får pussla med barnpassningen. Som tur är har vi en bra barnflicka som oftast ställer upp.
Nu spelar vi först och främst hela våren och har förhoppningar om en fortsättning till hösten. Sedan får vi se vad som händer.
Myrra är född i Chicago och uppväxt i Minneapolis, Minnesota. Hon berättar om en mycket lycklig barndom med svenska föräldrar och tre syskon och att hon spelade softboll men även fiol och oboe.
– Vi talade aldrig svenska hemma, så jag förstod jag inte ett ord, när jag kom hit 13 år gammal. Det var hemskt! Men jag hade ingenting att säga till om. Det var bara att hänga med. Väl här började våra föräldrar dessutom tala svenska! Det var jättekonstigt alltsammans.
I dag kan ingen höra, att Myrra egentligen har ett annat modersmål. Den svenska hon talar är perfekt.
Slagen och retad
Familjen bosatte sig i Fittja, där Myrra upplevde en tuff tid fylld av utanförskap och mobbing. I flera år blev hon slagen i skolan, retad och utelåst i kylan. Hon var en främmande fågel i den invandrartäta stockholmsförorten. Mest för att hon kom från USA.
– Det var rätt brutalt faktiskt. Jag blev råmobbad. Killarna var värst men tjejerna var inte mycket bättre. Det fanns ingen som spelade softboll och ingen som kunde undervisa i oboe. Fiol kunde man ju inte spela. Det var alldeles för töntigt.
Myrra blev aldrig så svårt slagen, att hon hamnade på sjukhus. Det var mest själen som fick stryk. Såren finns fortfarande kvar. Kanske är det därför hon än i dag ser sig som amerikan. Utomlands händer det att hon känner sig som europé. Det är bara i England hon säger, att hon är svensk.
– Jag hade ingen som försvarade mig. Mina föräldrar tyckte, att jag skulle hantera det själv, så jag fick klara mig bäst jag kunde.
Myrra blev inte av med sina plågoandar, förrän hon bytte skola och blev elev vid Adolf Fredriks musikgymnasium. Där blev hon accepterad för den hon var. Erfarenheten har gjort att hon numera alltid lägger sig i, om hon blir vittne till mobbing.
– Jag kan inte bara stillatigande se på, när någon blir illa behandlad. Jag kliver in direkt. Vad händer här? Vad håller ni på med? Det måste man göra, tycker jag.
Under gymnasieåren blev Myrra stockholmsmästare i fäktning. På fritiden ägnade hon sig åt hundar och funderade på att bli hundpsykolog. Hon tog kvällskurser i japanska och funderade på att bli biståndsarbete i Afrika. Ett annat alternativ var att bli socialantropolog.
– Jag ville åka till Nya Guinea som språkforskare. Varenda stam har ju sitt eget språk där. Det är verkligen spännande!
Plötsligt visste hon, att hon ville bli skådespelare. Hon studerade dans på Kulturama och blev upptäckt av skådespelaren Rickard Carlsson. Det ledde vidare till en roll som buspojke i "Spela spelet" med regi av Ulla Sallert på numera nedlagda Puckteatern. I ensemblen fanns för övrigt också Sussie Eriksson och Charlotte Strandberg.
– Det är väl inget riktigt yrke, sa föräldrarna, så det är jag som är svarta fåret i vår familj. Numera säger de inte så mycket. Nu tycker de nog, att det är bra.
Hade rätta turen
Konkurrensen i musikalbranschen var då som nu stenhård och Myrra kom ofta till korta, om det fanns två att välja på för en huvudroll. Så var det exempelvis när hon i tonåren sökte till rollen som Maria i "West Side Story" på Chinateatern.
– Jag ansågs vara för ung för rollen, så de skrev till en roll åt mig, mot att jag stod beredd att hoppa in i huvudrollen. Jag accepterade och stjärnan blev turligt nog sjuk, så jag fick göra rollen i tre veckor.
Ungefär samma sak hände i "Cats" och "Les Misérables" som för övrigt gick så dåligt och den fick läggas ned i förtid. Ensemblen blev arbetslös men de engelska producenterna såg till att Myrra i stället fick åka på Europaturné "From Broadway to East End" med betydligt större uppgifter.
– Jag mötte dirigenten Mike Reed i New York som är Andrew Lloyd Webbers högra hand. Han gillade min röst och sa att han gärna ville jobba med mig. Jag var säker på, att han aldrig skulle höra av sig men det gjorde han.
Så gick det till när Myrra 1994 blev solist i den kungliga galakonserten "The Andrew Lloyd Webber at St Pauls Cathedral" i London. Några TV-program senare började teatrarna ringa.
– Jag hade räknat med att även i London få gå den långa vägen via ensembleroller. Istället fick jag huvudroll på huvudroll. Det var en verklig revansch! Speciellt med tanke på somligt branschfolk i Sverige som hade sagt att jag var dålig och inte kunde sjunga.
Myrra gjorde Christine i "Phantom of the opera", Cosette i "Les Miserables" och lång rad andra huvudroller i London likaväl som hon gjorde Evita i "Evita" och Maria i "West Side Story" på Göteborgsoperan. Hon sjöng in skivor med musik av Andrew Lloyd Webber och Steven Sondheim. Dessutom gav hon röst åt Disneyfigurer i filmer som "Mary Poppins", "Herkules" och "Lilla sjöjungfrun".
– Jag kastade mig in i jobbet med hull och hår, men i London spelar man åtta eller tio föreställningar sex dagar i veckan, så det var otroligt hårt. Jag fick inget liv. All energi gick åt till arbetet. Jag var ständigt trött och kunde inte träffa kompisar som ju kunde vara förkylda.
Dåligt första intryck
Myrra var i Stockholm för att göra PR för "Aladdin", när hon av en händelse mötte Peter. Hon hade motvilligt hoppat in för någon som blivit sjuk och sjöng julsånger i ett köpcentrum till ackompanjemang av Peter Nordahl.
– Jag träffade honom några dagar innan och gick igenom noterna. Då tyckte jag att han var både otrevlig och dryg. När han sedan hämtade mig för att köra till spelningen, insåg jag att han var min drömprins.
Det talade hon också om för honom. "Jag skulle kunna tänka mig att lära känna dig lite mer", sa hon. Ärlig har hon nämligen alltid varit.
– Vi förlovade oss på en strand i Nice och gifte oss i Storkyrkan i Stockholm, säger Myrra som bar en vacker, vit klänning med släp sydd i London och en pytteliten krona kring hästsvansen. Så småningom anmälde lilla Mandalay sin ankomst till världen och sedan dess har lyckan varit total i våningen i Gamla stan.
– Hon är det sötaste som finns! Jag känner en sådan glädje och lycka över att hon finns. Att vara mamma är mycket roligare än jag trodde. Mandalay är en härlig och oerhört kreativ tjej som skämtar och pratar som en kulspruta. Hon klättrar på allt, ritar ponnyhästar och är igång hela tiden. Jag lär mig oerhört mycket om livet av henne. Vi vill gärna ha flera barn, om livet ger oss den gåvan.
Fick ett utbrott
– Vi jobbar gärna tillsammans även om det är lite opraktiskt med tanke på vår treåriga dotter Mandalay, säger Myrra och drar av sig sin svarta toppluva. Hon hänger kappan över stolsryggen på restaurangen där vi ses och väljer risotto och ett glas italienskt rött vin ur menyn.
– Vi får pussla med barnpassningen. Som tur är har vi en bra barnflicka som oftast ställer upp.
Nu spelar vi först och främst hela våren och har förhoppningar om en fortsättning till hösten. Sedan får vi se vad som händer.
Myrra är född i Chicago och uppväxt i Minneapolis, Minnesota. Hon berättar om en mycket lycklig barndom med svenska föräldrar och tre syskon och att hon spelade softboll men även fiol och oboe.
– Vi talade aldrig svenska hemma, så jag förstod jag inte ett ord, när jag kom hit 13 år gammal. Det var hemskt! Men jag hade ingenting att säga till om. Det var bara att hänga med. Väl här började våra föräldrar dessutom tala svenska! Det var jättekonstigt alltsammans.
I dag kan ingen höra, att Myrra egentligen har ett annat modersmål. Den svenska hon talar är perfekt.
Slagen och retad
Familjen bosatte sig i Fittja, där Myrra upplevde en tuff tid fylld av utanförskap och mobbing. I flera år blev hon slagen i skolan, retad och utelåst i kylan. Hon var en främmande fågel i den invandrartäta stockholmsförorten. Mest för att hon kom från USA.
– Det var rätt brutalt faktiskt. Jag blev råmobbad. Killarna var värst men tjejerna var inte mycket bättre. Det fanns ingen som spelade softboll och ingen som kunde undervisa i oboe. Fiol kunde man ju inte spela. Det var alldeles för töntigt.
Myrra blev aldrig så svårt slagen, att hon hamnade på sjukhus. Det var mest själen som fick stryk. Såren finns fortfarande kvar. Kanske är det därför hon än i dag ser sig som amerikan. Utomlands händer det att hon känner sig som europé. Det är bara i England hon säger, att hon är svensk.
– Jag hade ingen som försvarade mig. Mina föräldrar tyckte, att jag skulle hantera det själv, så jag fick klara mig bäst jag kunde.
Myrra blev inte av med sina plågoandar, förrän hon bytte skola och blev elev vid Adolf Fredriks musikgymnasium. Där blev hon accepterad för den hon var. Erfarenheten har gjort att hon numera alltid lägger sig i, om hon blir vittne till mobbing.
– Jag kan inte bara stillatigande se på, när någon blir illa behandlad. Jag kliver in direkt. Vad händer här? Vad håller ni på med? Det måste man göra, tycker jag.
Under gymnasieåren blev Myrra stockholmsmästare i fäktning. På fritiden ägnade hon sig åt hundar och funderade på att bli hundpsykolog. Hon tog kvällskurser i japanska och funderade på att bli biståndsarbete i Afrika. Ett annat alternativ var att bli socialantropolog.
– Jag ville åka till Nya Guinea som språkforskare. Varenda stam har ju sitt eget språk där. Det är verkligen spännande!
Plötsligt visste hon, att hon ville bli skådespelare. Hon studerade dans på Kulturama och blev upptäckt av skådespelaren Rickard Carlsson. Det ledde vidare till en roll som buspojke i "Spela spelet" med regi av Ulla Sallert på numera nedlagda Puckteatern. I ensemblen fanns för övrigt också Sussie Eriksson och Charlotte Strandberg.
– Det är väl inget riktigt yrke, sa föräldrarna, så det är jag som är svarta fåret i vår familj. Numera säger de inte så mycket. Nu tycker de nog, att det är bra.
Konkurrensen i musikalbranschen var då som nu stenhård och Myrra kom ofta till korta, om det fanns två att välja på för en huvudroll. Så var det exempelvis när hon i tonåren sökte till rollen som Maria i "West Side Story" på Chinateatern.
– Jag ansågs vara för ung för rollen, så de skrev till en roll åt mig, mot att jag stod beredd att hoppa in i huvudrollen. Jag accepterade och stjärnan blev turligt nog sjuk, så jag fick göra rollen i tre veckor.
Ungefär samma sak hände i "Cats" och "Les Misérables" som för övrigt gick så dåligt och den fick läggas ned i förtid. Ensemblen blev arbetslös men de engelska producenterna såg till att Myrra i stället fick åka på Europaturné "From Broadway to East End" med betydligt större uppgifter.
– Jag mötte dirigenten Mike Reed i New York som är Andrew Lloyd Webbers högra hand. Han gillade min röst och sa att han gärna ville jobba med mig. Jag var säker på, att han aldrig skulle höra av sig men det gjorde han.
Så gick det till när Myrra 1994 blev solist i den kungliga galakonserten "The Andrew Lloyd Webber at St Pauls Cathedral" i London. Några TV-program senare började teatrarna ringa.
– Jag hade räknat med att även i London få gå den långa vägen via ensembleroller. Istället fick jag huvudroll på huvudroll. Det var en verklig revansch! Speciellt med tanke på somligt branschfolk i Sverige som hade sagt att jag var dålig och inte kunde sjunga.
Myrra gjorde Christine i "Phantom of the opera", Cosette i "Les Miserables" och lång rad andra huvudroller i London likaväl som hon gjorde Evita i "Evita" och Maria i "West Side Story" på Göteborgsoperan. Hon sjöng in skivor med musik av Andrew Lloyd Webber och Steven Sondheim. Dessutom gav hon röst åt Disneyfigurer i filmer som "Mary Poppins", "Herkules" och "Lilla sjöjungfrun".
– Jag kastade mig in i jobbet med hull och hår, men i London spelar man åtta eller tio föreställningar sex dagar i veckan, så det var otroligt hårt. Jag fick inget liv. All energi gick åt till arbetet. Jag var ständigt trött och kunde inte träffa kompisar som ju kunde vara förkylda.
Dåligt första intryck
Myrra var i Stockholm för att göra PR för "Aladdin", när hon av en händelse mötte Peter. Hon hade motvilligt hoppat in för någon som blivit sjuk och sjöng julsånger i ett köpcentrum till ackompanjemang av Peter Nordahl.
– Jag träffade honom några dagar innan och gick igenom noterna. Då tyckte jag att han var både otrevlig och dryg. När han sedan hämtade mig för att köra till spelningen, insåg jag att han var min drömprins.
Det talade hon också om för honom. "Jag skulle kunna tänka mig att lära känna dig lite mer", sa hon. Ärlig har hon nämligen alltid varit.
– Vi förlovade oss på en strand i Nice och gifte oss i Storkyrkan i Stockholm, säger Myrra som bar en vacker, vit klänning med släp sydd i London och en pytteliten krona kring hästsvansen. Så småningom anmälde lilla Mandalay sin ankomst till världen och sedan dess har lyckan varit total i våningen i Gamla stan.
– Hon är det sötaste som finns! Jag känner en sådan glädje och lycka över att hon finns. Att vara mamma är mycket roligare än jag trodde. Mandalay är en härlig och oerhört kreativ tjej som skämtar och pratar som en kulspruta. Hon klättrar på allt, ritar ponnyhästar och är igång hela tiden. Jag lär mig oerhört mycket om livet av henne. Vi vill gärna ha flera barn, om livet ger oss den gåvan.
Fick ett utbrott
När Myrra för drygt ett år sedan var tillbaka på Chinateatern som Maria i West Side Story var det fjärde gången gillt. Hon har dessutom gjort rollen på såväl Göteborgsoperan som operan i Rom.
– Där var det väldigt annorlunda, säger Myrra. Alla rökte. Såväl scenpersonalen som musikerna i orkestern och publiken. Det var väldigt besvärande. Vid ett tillfälle stormade jag av scenen mitt under en repetition och sa: "Jag kan inte arbeta så här!" Musikerna både rökte och pratade mitt i en känslig kärleksscen. Det resulterade i stora fackmöten. Efteråt kom de och kysste mig på handen. Åh, madam, sa de. La primadonna! Mitt utbrott var precis vad som behövdes, för att det skulle bli ordning.
Myrra har överraskande nog även en bossa-nova-karriär i Asien, där hennes skivor säljer hur bra som helst. Senaste plattan har just kommit ut och till våren blir det ännu en.
– Det känns egentligen ganska overkligt, konstaterar hon. Dessutom hinner jag så sällan åka dit. Jag har visserligen haft konserter i både Japan och Korea, men de vill att jag ska komma oftare. Så småningom ska jag nog lägga lite mer krut på skivkarriären såväl där som här hemma.
Monica Antonsson
– Där var det väldigt annorlunda, säger Myrra. Alla rökte. Såväl scenpersonalen som musikerna i orkestern och publiken. Det var väldigt besvärande. Vid ett tillfälle stormade jag av scenen mitt under en repetition och sa: "Jag kan inte arbeta så här!" Musikerna både rökte och pratade mitt i en känslig kärleksscen. Det resulterade i stora fackmöten. Efteråt kom de och kysste mig på handen. Åh, madam, sa de. La primadonna! Mitt utbrott var precis vad som behövdes, för att det skulle bli ordning.
Myrra har överraskande nog även en bossa-nova-karriär i Asien, där hennes skivor säljer hur bra som helst. Senaste plattan har just kommit ut och till våren blir det ännu en.
– Det känns egentligen ganska overkligt, konstaterar hon. Dessutom hinner jag så sällan åka dit. Jag har visserligen haft konserter i både Japan och Korea, men de vill att jag ska komma oftare. Så småningom ska jag nog lägga lite mer krut på skivkarriären såväl där som här hemma.
Monica Antonsson
Stina Dabrowski
Allas Veckotidning
Nr 10, 2007
Svaret på arbetskamratens frieri var självklart för Stina Lundberg Dabrowski
Vårt äktenskap var rena spexet
En av Stina Lundberg Dabrowskis arbetskamrater bad henne om hjälp för att få stanna i Sverige.
Stina ställde upp och bedyrade i polisförhör sin kärlek till mannen.
Men eftersom Stina redan hade en pojkvän, och dessutom var gravid, uppstod en del missförstånd...
– Det har varit lite tufft de senaste åren, så jag blev verkligen jätteglad, när SVT ringde, säger Stina och lutar sig tillbaka med en kopp kaffe i soffan i TV-husets vinterträdgård, där hon låter sig intervjuas. Det är ett tillfälle att ta vara på. Stina säger sig visserligen ha blivit frikostigare med åren, men hon har alltid varit väldigt sparsam med just intervjuer.
– Det är verkligen motsägelsefullt, erkänner hon. Jag trivs helt enkelt inte i den rollen. Speciellt som jag aldrig har kunnat vänja mig vid att se mig själv porträtterad i tidningar.
Stina växte upp i Traneberg, en förortsidyll utanför Stockholm med barnrikehus längs små, lyckliga gator. Föräldrarna Märta och Arne var lärare och i familjen fanns även storasyster Maja som är tre år äldre.
– Vi är verkligen döpta till Stina och Maja. När vi var små, tyckte vi, att det var ena riktiga konamn. Vi var faktiskt riktigt arga på våra föräldrar för det. Men man vande sig. Idag bryr jag mig inte ett dugg.
Föräldrarna var lärare. Döttrarnas skolgång engagerade de sig emellertid inte i mer än någon enstaka gång, vilket Stina minns med smärta.
Vid ett tillfälle hade Stina exempelvis fått en 5:a på en uppsats som hon stolt och glad visade fadern. "Den där hade jag inte satt mer än en 2:a på", sa han.
– Det är klart, att jag blev ledsen. Jag minns det som igår.
Stina kom att föredra språk framför matematik och på gymnasiet valde hon latinlinjen som inte hade någon matte alls. Hon hade praktiserat som journalist och fotograf redan i sjuan, så inriktningen var nog klar. Hon hade bara inte formulerat det ens för sig själv.
– Jag har aldrig haft några drömmar, säger Stina och erkänner i samma andetag att just det brukar även hon fråga sina intervjuoffer. Vad drömde du om då?
– Jag är väldigt tråkig på det viset, men jag måste vara ärlig och säga som det är. Fast vid närmare eftertanke undrar jag, om jag inte fick en dröm alldeles nyligen. Som jag har nu har glömt bort. Jag har faktiskt aldrig haft någon hobby heller.
Efter studenten prövade Stina på lite av varje. Hon arbetade med rörelsehindrade barn och alkoholiserade män likaväl som hon jobbade på kontor och restaurang. Som receptionist på hotell Kristineberg, gifte hon sig med en polack som jobbade i grovköket.
– Han friade för att få stanna i Sverige, säger Stina. Jag svarade ja direkt. Sedan gick jag hem och berättade nyheten för min pojkvän i vår gemensamma bostad. Han hade inget att invända. Det var en annan tid då. Min pojkväns ingenjörsring fick fungera som vigselring, när vi gifte oss i rådhuset. Det var till och med han som lagade bröllopsmiddagen. Sedan fick jag och min lagvigde make genomgå ett antal polisförhör i vilka vi utan att blinka bedyrade vår kärlek. Det var rena spexet. Så gick det till på det glada 70-talet.
Stina reste mycket och tog de jobb hon kunde få. Till sist insåg hon att studier nog inte var så dumt i alla fall. I varje fall inte om hon ville ha ett jobb att verkligen trivas med. För säkerhets skull sökte hon in till såväl socialhögskolan som lärarhögskolan och journalisthögskolan.
– Då insåg jag plötsligt, att jag var gravid. Därför fick det bli den kortaste utbildningen till journalist.
Glädjechock
Dottern Moa kom till världen som den största glädjechocken i Stina liv. Ja, så stor var den, att den egentligen aldrig har ebbat ut.
Ett år senare föddes sonen Ivan som i dag har fyllt 31. Stina och barnens pappa gifte sig emellertid aldrig. Det gjorde man inte på den tiden. Småningom har Ivan och Moa sett till, att Stina är såväl mormor som farmor.
– Det var faktiskt samma glädjechock, när barnbarnen kom, säger Stina och räknar upp dem. Fabian, Ville, Märtha och Olle.
– Jag hade i alla år hört äldre damer tala om, hur fantastiskt det är med barnbarn. Äsch, tänkte jag. Det säger de bara, för att det låter fint. Plötsligt insåg jag, att jag hade haft fel. Deras lovord kom egentligen aldrig ens i närheten av hur fantastiskt det faktiskt är med barnbarn.
Stina genomförde sin utbildning i etapper mellan mammaledigheterna. Som nybakad journalist fick hon sedan jobb som redaktör på halvtid för personaltidningen på ett bevakningsbolag.
– När tredje numret av tidningen låg klart för tryck, begärde direktionen att få läsa materialet i förväg. Jag hade missuppfattat det där med personaltidning. Jag trodde att man skulle vara kritisk och avslöja chefernas löneförmåner. Det var ju väldigt naivt, måste jag säga så här i efterhand. Jag blev inkallad till chefen och fick veta, att jag kunde gå hem direkt. Det var verkligen hemskt. Jag var förtvivlad. Jag fick lära mig något ganska handfast den gången.
TV ringde
Stina frilansade en tid och gick sedan en radioutbildning vid Dramatiska Institutet. Det var där hon mötte sin livskamrat Kjell Dabrowski. De gifte sig med 1988 och tvillingarna Ewa och Sigge kom till världen. Då hade Stina redan slagit igenom som TV-profil.
– Jag jobbade som reporter på Dagens Eko med inriktning på ekonomisk brottslighet, när TV ringde och frågade om jag ville bli reporter i ett nytt underhållningsprogram. Jag tackade ja och blev programledare för Nöjesmaskinen tillsammans med Sven Melander.
Nöjesmaskinen 1982 blev Stinas stora genombrott. Sedan dess har hon specialiserat sig på att intervjua världens största personligheter. Intervjuerna med Margaret Thatcher, Muammar Khadaffi och Leonard Cohen är hon stoltast över. Liksom de med Lars von Trier, Hillary Clinton och Jane Fonda. Hon har svårt att välja.
– Nelson Mandela är nog den jag tycker bäst om, säger hon. Han är så nära Jesus man kan komma.
Stina har blivit arresterad av polisen i Fontana di Trevi mitt i Rom, när hon skulle filma en påannons om Anita Ekberg. Likaså har hon lockats till tårar av historien om Ludmila Engqvists bittra barndomsöde i fattigdomens Ryssland. Drömintervjun med Fidel Castro har hon emellertid inte fått göra. Än.
– Jag flyttade till och med till Kuba för att få träffa honom, säger Stina som för tio år sedan tog tvillingarna med sig och hyrde ett litet hus i miljonstaden Havanna. Fidel Castro var förstås bara en av anledningarna. Hon och Kjell hade gått skilda vägar och hon behövde en timeout. Samtidigt passade hon på att lära sig spanska.
– Vistelsen på Kuba varade ett halvår, säger Stina. Den har betytt väldigt mycket för mig. Jag fick nya perspektiv på livet, arbetet och vad som är viktigt. Frihet och mat på bordet varje dag är faktiskt ingen självklarhet. Jag fick dessutom känna på hur det är att vara invandrare och inte kunna språket. Samtidigt som jag kände mig väldigt hjälplös och utsatt, fick jag vänner för livet. Jag har en familj där nu. Jag åker dit en gång om året och vi har kontakt nästan varje dag.
Hittade tillbaka
Stina kom hem igen, varpå hon och Kjell lyckades hitta tillbaka till varandra. Han har friat och hon har sagt ja, men än har de inte gift om sig.
– Vi får se när det blir, säger Stina. Jag är väldigt konservativ. Det är Kjell som måste ta initiativet.
Stina och Kjell bor sedan några år i Karlsro, ett renoverat 1700-talshus vid Stocksundet i Stocksund ett stenkast från Stockholm. Där trivs hon och har så småningom utvecklat ett stort intresse för trädgård.
– Det kommer med klimakteriet, konstaterar hon. Där östrogenet går ut, går blommorna in. När vi kvinnor inte längre kan få barn, vill vi gärna skapa något annat.
Närmast är det ett nytt program som ska skapas. Vilka de medverkande är står ännu skrivet i stjärnorna. Stina avslöjar dem åtminstone inte.
– Tony Blair är aldrig fel, ler hon. Och inte Condoleezza Rice heller. Hon flyger kanhända hit i presidentens privata jetplan Airforce One för min skull.
Monica Antonsson
Johan Hallström
Allas Veckotidning
Nr 5, 2007
Johan Hallström växte upp under pappa Lasses klippbord
Magnus & Brasse var mina lekkramrater
Skådespelaren Johan Hallström har varit i samma bransche som sina föräldrar, och i höstas gjorde han äntligen filmdebut i "Du och jag".
Men på premiären saknades en viktig person...
– Vi jobbade hårt med filmen och fick en del kritik. Sånt får man tugga i sig, säger Johan som gick ut Teaterhögskolan så sent som i våras. Efter sju års teaterstudier kan han lugnt kalla sig välutbildad. Det är emellertid ingen garanti. Det är ont om jobb för skådespelare. Nyckeln in är att lyckas på de omkring tio auditions som genomförs per år. Det är blod, svett och tårar som gäller. Några genvägar finns inte.
- De var nödvändigt för mig att fara iväg och få lite perspektiv, säger Johan. Jag har många vänner i New York. Min halvbror Christian på mammas sida till exempel. Han är 43 år och chef för SE-banken där. Det är tungt!
Johan berättar att "Ground Zero", där tvillingtornen i World Trade Center rasade samman den 11 september 2001 fortfarande bara är en grop.
– Men det har vuxit upp ett slags minnescenter där. Det kostar 15 dollar att gå in och se utställningen. Platsen har blivit som frihetsgudinnan. Alla som kommer till New York måste se den.
– De bor visserligen norr om New York, men pappa jobbar ofta på Manhattan, så det är klart, att jag blev orolig. Telefonnätet var överbelastat, så man han tänka en hel del, men så småningom fick vi kontakt.
Stöd av mamma
Johans mamma var TV-producenten Malou Hallström. Med henne delade han sina drömmar och av henne fick han stöd. Hon var i sin tur dotter till premiärdansösen Brita Apelgren vid Operan. Malou gick i hennes fotspår och var balettelev där tills pappa tandläkaren satte stopp för planerna. Då var hon 14 år gammal och tvingades in på en sekreterarutbildning med åtföljande universitetsstudier. Det ledde småningom fram till ett jobb på filmklippningen på Sveriges Television. Det var där hon träffade Lasse Hallström. De gifte sig och gjorde flera filmer tillsammans däribland "Abba – the movie". När Malou blev gravid med Johan fick Lasse idén till filmen "Jag är med barn".
– De skildes när jag var fyra år. Jag har inte så många medvetna minnen från tiden före skilsmässan, säger Johan. Men det var alltid mycket folk hemma hos oss. Vårt hem var någon slags samlingsplats för den tidens kulturarbetare. Skriptan Mona Haskel är min gudmor och Magnus & Brasse (Härenstam och Brännström) var mina roligaste lekfarbröder. Vid ett tillfälle för några år sedan kände jag plötsligt lukten av råfilm. Det var som en flash back av barndomsminnen för mig som delvis växte upp under ett klippbord. Pappa hade ett massivt sådant av järn hemma i lägenheten på Karlavägen. De var fortfarande gifta då och han jobbade hemma, så jag kan inte ha varit särskilt stor.
Malou och Lasse gick skilda vägar med delad vårdnad om Johan som släpade sin hockeytrunk full med kläder mellan föräldrarna varannan vecka. Han gick i skolan, sjöng i kör och hade eget rum på båda ställena.
– När pappa flyttade till New York, fick jag börja i internatskola i Sigtuna. Där sjöng jag i band så fort det var fest och ibland på stadshotellets bakficka. Då föddes min längtan till teatern.
Johan var 14 år, när han skulle flyga till New York första gången på egen hand. Lasse filmade så han blev hämtad av en så kallad Car service.
Bodde i New York
Efter gymnasiet bodde Johan i New York en tid, innan han kom hem och började studera teater. Han tog de statistroller han kunde få och blev 22 år gammal en av de fem soldaterna i Ingmar Bergmans uppsättning av "Maria Stuart" på Dramaten.
– Jag gick och sjöng för mig själv i korridoren en dag, när plötsligt Benoit Malmberg värvade mig till "Romeo & Juliakören". Han är producent men har dessutom hand om kören. Du är ju tenor, sa han. Just en sån som vi behöver. Jag kunde inte läsa noter, så jag fick gå som lärling en tid, tills jag hade lärt mig det.
Till jobbet som körsångare på Dramaten hörde en liten lön som bidrog till Johans försörjning under studieåren. Kören framträdde på Dramaten men även på företag, och finare kalas. Om somrarna var det tradition att turnera i Kroatien med renässansmusik.
Pappa på premiären
– Vi framträdde i kanske tio städer och slutade alltid i Dubrovnik vid Adriatiska havet. Det är en otroligt vacker, medeltida stad.
Så fick han då sin första huvudroll i "Du och jag" och gjorde allt han kunde för att resultatet skulle bli bra. Till premiären kom såväl Magnus & Brasse som pappa Lasse som för den sakens skull hade flugit hem från New York.
– Han var stolt. Det kändes bra. Om mamma hade varit i livet, hade kanske också hon varit nöjd.
Johan talar öppet om saknaden efter sin mamma. Om dödsfallet för två år sedan som skapade krigsrubriker orkar han däremot inte prata. Pappa Lasse fanns vid hans sida under begravningen och nu är det som att han bär henne inom sig. Det är delvis också för hennes skull som han vill lyckas.
– Mamma var mitt största fan och min största kritiker. Hon var kärleksfull men tuff och gav aldrig beröm, om hon inte riktigt menade det. Det sporrade mig att jobba vidare.
Johan har en tvåa på Söder i Stockholm och en lägenhet med havsutsikt på Gotland som han ärvt efter mamma. Han är fri som fågeln just nu men hoppas möta en självständig och lagom äventyrlig kvinna att leva sitt liv med. Barn hör till bilden, men han vill bli stabilare först. Från sitt kontor, som han delar med andra, söker han varje dag nya, spännande arbetsuppgifter. Då och då tar han en tur i sin röda folkabubbla av 1973 års modell. Den är inte i bästa skick, trots att den ser nästan ny ut.
– Priset var överkomligt men nu har jag dåligt samvete, erkänner han. Min bil är en miljöbov!
Miljökämpe
Johan har alltid varit starkt engagerad för miljön. Han oroar sig för klimatförändringarna och är medlem av Greenpeace.
– Efter gymnasiet gick jag upp på huvudkontoret och sa att jag ville bli aktivist. Jag vill kedja fast mig vid skorstenar som släpper ut giftig rök och stoppa miljöfarliga fartyg på havet, sa jag. Sånt hade man ju sett i broschyrerna. De som jobbade på huvudkontoret log. Du kan få sätta på dig en rosa overall och dela ut flygblad, sa de. Eller så kan du få stå som smörgåsskylt i Solna. Det var inte riktigt vad jag hade tänkt mig, så jag betalar av mitt dåliga samvete med en slant varje månad. Men jag är som sagt inte oskyldig. Jag måste skaffa mig en miljöbil!
Vad som händer härnäst för Johan står skrivet i stjärnorna. Det kan bli både film och teater.
– Det är svårt att välja vad som är roligast. På teatern jobbar man länge med karaktärerna. Man repeterar mycket och spelar samma roll kväll efter kväll. Det innebär att man alltid måste vara skärpt och ständigt lika bra. Det härliga med film är, att om scenen blev sitter, så finns den kvar. I filmteamet jobbar alla dessutom mot samma mål. Man jobbar mot vädret, mot tiden och mot pengarna som alltid är på väg att ta slut. För egen del är jag intresserad av allt. Jag gillar utmaningar och att inte riktigt veta, vad som väntar runt nästa hörn.
Monica Antonsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)