Allas Veckotidning
Nr 23, 2009
Gunilla von Platen började sitt liv som flykting
När mamma blev skjuten tvingades vi fly
Günel kom till Sverige som flykting tillsammans med sina föräldrar och åtta syskon.
I dag är hon Gunilla von Platen, framgångsrik affärskvinna och ny tv-stjärna!
Som grädde på moset mötte hon kärleken i svenske Alfred von Platen och är i dag dessutom lycklig mamma till tvåårige Ludvig och åtta månader gamla Elisabeth.
- Familjen är mitt allt, säger Gunilla när vi möts på hennes kontor i ett kontorshotell på en av Stockholms fashionablaste adresser.
Kidnappade bruden
Hennes historia börjar i Turkiet där hon kom till världen som Günel 1972 i en kristen, syriansk-araméisk familj, ett folkslag som i århundraden drabbats av massakrer och utsatts för svåra förföljelser.
– Min farmors föräldrar blev mördade under första världskriget. Hon var bara fem år gammal när hon och hennes lillebror fick börja tigga på gatorna. Efternamnet Anipe blev vi helt enkelt tilldelade av turkiska staten.
Det var när en morbrors dotter skulle gifta sig som familjen verkligen fick problem. Muslimska unga män trängde sig in i kyrkan för att mitt under bröllopsceremonin röva bort bruden.
– En av dem var förälskad i henne och sånt kunde hända i Turkiet 1974. Min mamma ställde sig i vägen men de drog av henne örhängena så att örsnibbarna delades. Sedan sköt de henne med flera kulor. En gick rakt in i bröstet på vänster sida och ut genom ryggen. Därmed kunde de knuffa undan mamma och ta flickan. Ingen har hört av henne sedan dess.
Händelsen utlöste vilt tumult i byn så familjen måste fly. De lyckades få tag i en minibuss, packade ned det nödtorftigaste och for iväg mot gränsen.
– Mamma låg blödande och dödligt sårad på golvet, säger Gunilla. Mormor och farmor tog hand om oss barn.
Familjen lyckades ta sig till Tyskland där släktingar såg till att mamman fick vård. Två år senare kom familjen till Sverige där de efter en tid på flyktingförläggning kunde bosätta sig i en femrumslägenhet i Göteborg.
– Vi fick tillstånd att byta namn och valde Samuelsson, säger Gunilla och förklarar att hennes farfar hette Samuel. Därför kändes det naturligt.
– Vi var nio barn i syskonskaran. Fyra barn delade på ett rum och fem på ett annat. Det var kul med många syskon. Vi hade alltid varandra. Samtidigt var det jobbigt. Man fick konkurrera om allt. Och så hade vi mormor och farmor hos oss hela tiden. Det var en väldig trygghet.
Konflikter hemma
- Familjen är mitt allt, säger Gunilla när vi möts på hennes kontor i ett kontorshotell på en av Stockholms fashionablaste adresser.
Kidnappade bruden
Hennes historia börjar i Turkiet där hon kom till världen som Günel 1972 i en kristen, syriansk-araméisk familj, ett folkslag som i århundraden drabbats av massakrer och utsatts för svåra förföljelser.
– Min farmors föräldrar blev mördade under första världskriget. Hon var bara fem år gammal när hon och hennes lillebror fick börja tigga på gatorna. Efternamnet Anipe blev vi helt enkelt tilldelade av turkiska staten.
Det var när en morbrors dotter skulle gifta sig som familjen verkligen fick problem. Muslimska unga män trängde sig in i kyrkan för att mitt under bröllopsceremonin röva bort bruden.
– En av dem var förälskad i henne och sånt kunde hända i Turkiet 1974. Min mamma ställde sig i vägen men de drog av henne örhängena så att örsnibbarna delades. Sedan sköt de henne med flera kulor. En gick rakt in i bröstet på vänster sida och ut genom ryggen. Därmed kunde de knuffa undan mamma och ta flickan. Ingen har hört av henne sedan dess.
– Mamma låg blödande och dödligt sårad på golvet, säger Gunilla. Mormor och farmor tog hand om oss barn.
Familjen lyckades ta sig till Tyskland där släktingar såg till att mamman fick vård. Två år senare kom familjen till Sverige där de efter en tid på flyktingförläggning kunde bosätta sig i en femrumslägenhet i Göteborg.
– Vi fick tillstånd att byta namn och valde Samuelsson, säger Gunilla och förklarar att hennes farfar hette Samuel. Därför kändes det naturligt.
– Vi var nio barn i syskonskaran. Fyra barn delade på ett rum och fem på ett annat. Det var kul med många syskon. Vi hade alltid varandra. Samtidigt var det jobbigt. Man fick konkurrera om allt. Och så hade vi mormor och farmor hos oss hela tiden. Det var en väldig trygghet.
Konflikter hemma
Pappa Ina, som då var 50 år gammal fick problem med språket och svårt att få jobb. Det går an för svenskar att åka utomlands på semester, säger Gunilla. Men att anställa folk som pratar konstigt och äter cous cous är något annat. Han fick emellertid jobb på Esselte med att bygga pärmar men något större ekonomiskt utrymme blev det aldrig tal om. Mamma Maria Frida var yngre och lärde sig fortare. Men hennes uppgift var att ta hand om familjen.
– Hon bakade bröd, tio plåtar åt gången, tre dagar i veckan. Och maten lagade hon i tioliterskastruller. Det var aldrig tal om veckopeng. I stället fick vi barn bidra till försörjningen så gott vi kunde. Jag har jobbat alla helger och skollov med allt från att vara barnflicka till modell.
Gunilla tävlingssimmade med stor framgång men när hennes kropp började få former satte föräldrarna stopp för det. Det var helt enkelt otänkbart för dem att hon skulle gå omkring i baddräkt. Och när hon ville sova över hos en kompis blev det bestämt nej.
– Du har ju en säng, sa min mamma. Hon var chockad. De hade ju sina värderingar med sig, konstaterar hon. I deras värld ska en flicka växa upp, gifta sig och få barn. Men så fungerar det ju inte här. Jag ville leka som alla andra ungar, gå på kalas och diskotek. Det blev enorma konflikter med framför allt min mamma.
Kulturkrockarna förde med sig ständiga besvikelser. När Gunilla dragit igång en insamling för att klassen skulle kunna åka på skolresa fick hon vackert stanna hemma och i sista stund skylla på att hon var sjuk.
– När jag var 16 år kom en pojke med sin mamma för att fria. Han hade sett mig i kyrkan men jag var inte intresserad. Jag tog på mig den kortaste kjolen och spillde kaffe på hans mamma så att hon skulle tycka att jag var oduglig som svärdotter. Det var en katastrof för mina föräldrar. De fick ju skämmas! Jag älskar honom inte, sa jag. De förstod ingenting.
Gunillas föräldrar fick allt svårare att hantera henne. I andra ring struntade hon i deras förtvivlan och åkte iväg till Kreta med sin klass. Tjugo år gammal fick hon tag i en andrahandslägenhet och flyttade.
– Så hade ingen annan syriansk tjej gjort! Du är inte min dotter, sa pappa. Hör aldrig mer av dig! Jag var jätteledsen och tog ingenting med mig. Första nätterna låg jag och sov på mina kläder. Sedan ringde de och grät. Kan du inte komma hem och äta middag?
Förlorade allt
Gunilla och hennes mamma bestämde sig för att resa iväg på chartersemester en vecka för att reparera sin relation.
– Då badade hon med kläderna på! Åh, så pinsamt! Men så gör hon inte längre. Numera har hon egen baddräkt när hon går och simmar.
Gunilla vill ge sina föräldrar en stor eloge för att de trots allt har anpassat sig så bra i Sverige.
– Man måste ta seden dit man kommer, konstaterar hon. Men det har varit en oerhört jobbig resa.
Gunilla ville redan från början bli egen företagare. Hon måste emellertid börja någonstans så hon hamnade 19 år gammal på ett försäkringsbolag med uppgift att bygga upp deras telemarketingverksamhet. När hon några år senare handplockades till ett företag som specialiserat sig på företagsväxlar och växelservice behöll hon det förstnämnda jobbet på konsultbasis.
– Jag jobbade 15 timmar per dygn och sålde tio gånger bättre än de allra bästa försäljarna, säger Gunilla som på så sätt lyckades köpa sig ett hus och bygga upp en lite förmögenhet.
– Jag förlorade alltsammans i IT-kraschen 2000. Ena dagen hade jag flera miljoner på banken. Nästa dag hade jag bara ha 80 000 kvar.
Gunilla hade emellertid goda idéer och såg en enorm potential och marknadslucka i företagsvärlden vad gällde förädling av kundrelationer.
– Alla skrattade åt mig och sa att jag snart skulle gå i konkurs när jag sa att jag ville fylla det tomrummet, säger Gunilla som sa upp sig från sin anställning och sålde allt vad hon ägde och hade för att få ihop till en miljon i aktiekapital. Resultatet blev Xzakt Kundrelation som hennes företag heter. Verksamheten är stationerad i Skellefteå och Gävle och går ut på att 200 anställda svarar i telefonen, sköter kvalificerad kundservice, försäljning och administration åt 300 företag över hela landet.
– De som svarar ska i första hand tala norrländska och i andra hand göteborgska, påpekar hon. De är de mest trovärdiga dialekterna i kundsammanhang.
Misslyckat frieri
Men hon har fler järn i elden än så. Från föräldrarna har hon ärvt inställningen att i mån av möjlighet alltid försöka hjälpa andra. Som ambassadör för hjälporganisationen "Hand in hand" har hon valt att bistå fattiga kvinnor i Indien till självhjälp och entreprenörskap.
- De är entreprenörer och vi bistår med mikrolån om vi tycker att det låter som en god idé, säger Gunilla som just varit på plats och med egna ögon sett det lyckade resultatet.
– En kvinna fick lån för att kunna köpa en symaskin. Sedan sydde hon och sålde. I dag har hon lyckats köpa 24 nya symaskiner och på så sätt skapat jobb till sina medsystrar. Alla var så lyckliga och jag hade svårt att hålla tårarna borta. Inom två år hoppas vi kunna starta ett par hundra företag och bygga upp hela byn.
Det var på en kundträff i Stockholm som Gunilla mötte kärleken i form av Alfred von Platen. Han var då aktiechef på Mangold Fondkommission men har i dag sadlat och är numera marknads- och strategiskt ansvarig för hennes företag. Tycke uppstod och det stod inte länge på förrän han flyttade in. Först kom tandborsten och sedan skjortorna.
– Jag fick en lätt panik när han frågade var han skulle ställa vapenskåpet, säger Gunilla och skrattar. Alfred är nämligen jägare. Han sålde sin lägenhet, bestämde sig för att fria och bokade en chartersemester till Azorerna.
– Det var paradiset på jorden sa resebyrån som bokade in oss på öns finaste hotell. Det visade sig vara en pensionärsanläggning där ingen var yngre än 75 och alla badade i "Ungdomens källa" för att bli unga och vackra. Regnet öste ner varenda dag och det fanns inget gott att äta.
Alfred lyckades inte få till den rätta situationen för sitt frieri. Näst sista dagen bromsade han smått desperat in hyrbilen och bad Gunilla stiga ur.
– Vill du gifta dig med mig, frågade han där vi stod där som två dränkta katter i ösregnet. Jag svarade ja och vi for iväg till Azorernas "finaste" restaurang som badade i ljus från lysrör i taket och var tomt så när som på ett gammalt par. Vi bad att få beställa det godaste de kunde erbjuda och fick varsin tallrik cozido. Det är en slags köttgryta i påsar som grävts ner i jorden och värmts av den vulkaniska aktiviteten. Maten luktade svavel och var oätlig. Vinet gick inte heller att dricka så vi nöjde oss med att äta bröd. Sedan åkte vi tillbaka till hotellet och tittade på film i datorn.
Äntligen paradis
Väl hemma i Sverige igen gick det bättre. Alfred gick ned på knä en kväll och friade med ett långt och vackert hyllningstal. Gunilla svarade ja på nytt. Sedan grät de båda två.
– Vi gifte oss på Mauritzbergs slott vid Östersjöns strand i Östergötland. Man kan säga att det blev ett syrianskt, ortodoxt bröllop mixat med svenska traditioner vilket gladde våra 90 gäster som alla stannade över natten. Med bröllopsresan till Bali i Indonesien och Kuala Lumpor i Malaysia kom vi sedan äntligen till paradiset.
Monica Antonsson
– Hon bakade bröd, tio plåtar åt gången, tre dagar i veckan. Och maten lagade hon i tioliterskastruller. Det var aldrig tal om veckopeng. I stället fick vi barn bidra till försörjningen så gott vi kunde. Jag har jobbat alla helger och skollov med allt från att vara barnflicka till modell.
Gunilla tävlingssimmade med stor framgång men när hennes kropp började få former satte föräldrarna stopp för det. Det var helt enkelt otänkbart för dem att hon skulle gå omkring i baddräkt. Och när hon ville sova över hos en kompis blev det bestämt nej.
– Du har ju en säng, sa min mamma. Hon var chockad. De hade ju sina värderingar med sig, konstaterar hon. I deras värld ska en flicka växa upp, gifta sig och få barn. Men så fungerar det ju inte här. Jag ville leka som alla andra ungar, gå på kalas och diskotek. Det blev enorma konflikter med framför allt min mamma.
Kulturkrockarna förde med sig ständiga besvikelser. När Gunilla dragit igång en insamling för att klassen skulle kunna åka på skolresa fick hon vackert stanna hemma och i sista stund skylla på att hon var sjuk.
– När jag var 16 år kom en pojke med sin mamma för att fria. Han hade sett mig i kyrkan men jag var inte intresserad. Jag tog på mig den kortaste kjolen och spillde kaffe på hans mamma så att hon skulle tycka att jag var oduglig som svärdotter. Det var en katastrof för mina föräldrar. De fick ju skämmas! Jag älskar honom inte, sa jag. De förstod ingenting.
Gunillas föräldrar fick allt svårare att hantera henne. I andra ring struntade hon i deras förtvivlan och åkte iväg till Kreta med sin klass. Tjugo år gammal fick hon tag i en andrahandslägenhet och flyttade.
– Så hade ingen annan syriansk tjej gjort! Du är inte min dotter, sa pappa. Hör aldrig mer av dig! Jag var jätteledsen och tog ingenting med mig. Första nätterna låg jag och sov på mina kläder. Sedan ringde de och grät. Kan du inte komma hem och äta middag?
Förlorade allt
Gunilla och hennes mamma bestämde sig för att resa iväg på chartersemester en vecka för att reparera sin relation.
– Då badade hon med kläderna på! Åh, så pinsamt! Men så gör hon inte längre. Numera har hon egen baddräkt när hon går och simmar.
Gunilla vill ge sina föräldrar en stor eloge för att de trots allt har anpassat sig så bra i Sverige.
– Man måste ta seden dit man kommer, konstaterar hon. Men det har varit en oerhört jobbig resa.
Gunilla ville redan från början bli egen företagare. Hon måste emellertid börja någonstans så hon hamnade 19 år gammal på ett försäkringsbolag med uppgift att bygga upp deras telemarketingverksamhet. När hon några år senare handplockades till ett företag som specialiserat sig på företagsväxlar och växelservice behöll hon det förstnämnda jobbet på konsultbasis.
– Jag jobbade 15 timmar per dygn och sålde tio gånger bättre än de allra bästa försäljarna, säger Gunilla som på så sätt lyckades köpa sig ett hus och bygga upp en lite förmögenhet.
– Jag förlorade alltsammans i IT-kraschen 2000. Ena dagen hade jag flera miljoner på banken. Nästa dag hade jag bara ha 80 000 kvar.
Gunilla hade emellertid goda idéer och såg en enorm potential och marknadslucka i företagsvärlden vad gällde förädling av kundrelationer.
– Alla skrattade åt mig och sa att jag snart skulle gå i konkurs när jag sa att jag ville fylla det tomrummet, säger Gunilla som sa upp sig från sin anställning och sålde allt vad hon ägde och hade för att få ihop till en miljon i aktiekapital. Resultatet blev Xzakt Kundrelation som hennes företag heter. Verksamheten är stationerad i Skellefteå och Gävle och går ut på att 200 anställda svarar i telefonen, sköter kvalificerad kundservice, försäljning och administration åt 300 företag över hela landet.
– De som svarar ska i första hand tala norrländska och i andra hand göteborgska, påpekar hon. De är de mest trovärdiga dialekterna i kundsammanhang.
Misslyckat frieri
Men hon har fler järn i elden än så. Från föräldrarna har hon ärvt inställningen att i mån av möjlighet alltid försöka hjälpa andra. Som ambassadör för hjälporganisationen "Hand in hand" har hon valt att bistå fattiga kvinnor i Indien till självhjälp och entreprenörskap.
- De är entreprenörer och vi bistår med mikrolån om vi tycker att det låter som en god idé, säger Gunilla som just varit på plats och med egna ögon sett det lyckade resultatet.
– En kvinna fick lån för att kunna köpa en symaskin. Sedan sydde hon och sålde. I dag har hon lyckats köpa 24 nya symaskiner och på så sätt skapat jobb till sina medsystrar. Alla var så lyckliga och jag hade svårt att hålla tårarna borta. Inom två år hoppas vi kunna starta ett par hundra företag och bygga upp hela byn.
Det var på en kundträff i Stockholm som Gunilla mötte kärleken i form av Alfred von Platen. Han var då aktiechef på Mangold Fondkommission men har i dag sadlat och är numera marknads- och strategiskt ansvarig för hennes företag. Tycke uppstod och det stod inte länge på förrän han flyttade in. Först kom tandborsten och sedan skjortorna.
– Jag fick en lätt panik när han frågade var han skulle ställa vapenskåpet, säger Gunilla och skrattar. Alfred är nämligen jägare. Han sålde sin lägenhet, bestämde sig för att fria och bokade en chartersemester till Azorerna.
– Det var paradiset på jorden sa resebyrån som bokade in oss på öns finaste hotell. Det visade sig vara en pensionärsanläggning där ingen var yngre än 75 och alla badade i "Ungdomens källa" för att bli unga och vackra. Regnet öste ner varenda dag och det fanns inget gott att äta.
Alfred lyckades inte få till den rätta situationen för sitt frieri. Näst sista dagen bromsade han smått desperat in hyrbilen och bad Gunilla stiga ur.
– Vill du gifta dig med mig, frågade han där vi stod där som två dränkta katter i ösregnet. Jag svarade ja och vi for iväg till Azorernas "finaste" restaurang som badade i ljus från lysrör i taket och var tomt så när som på ett gammalt par. Vi bad att få beställa det godaste de kunde erbjuda och fick varsin tallrik cozido. Det är en slags köttgryta i påsar som grävts ner i jorden och värmts av den vulkaniska aktiviteten. Maten luktade svavel och var oätlig. Vinet gick inte heller att dricka så vi nöjde oss med att äta bröd. Sedan åkte vi tillbaka till hotellet och tittade på film i datorn.
Äntligen paradis
Väl hemma i Sverige igen gick det bättre. Alfred gick ned på knä en kväll och friade med ett långt och vackert hyllningstal. Gunilla svarade ja på nytt. Sedan grät de båda två.
– Vi gifte oss på Mauritzbergs slott vid Östersjöns strand i Östergötland. Man kan säga att det blev ett syrianskt, ortodoxt bröllop mixat med svenska traditioner vilket gladde våra 90 gäster som alla stannade över natten. Med bröllopsresan till Bali i Indonesien och Kuala Lumpor i Malaysia kom vi sedan äntligen till paradiset.
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar