Jag fick svära på att aldrig mer skämta med Posten
Sissela Kyles karriär är rakt igenom en rolig historia.
Sedan debuten för 25 år sedan har det bara gått uppåt, uppåt, uppåt och... lovordn har haglat över henne.
Men så har det inte alltid varit.
På Posten blev man inte så glad åt hennes lilla skämt med maken...
– Jag sa redan från början, att jag bara ville vara med ett år, påpekar hon. Att jag fick Guldmasken för rollen som Lina Lamont förändrade ingenting. Då hade vi redan gjort 155 föreställningar. Det fick räcka, tyckte jag. Jag har så mycket annat jag vill göra.
Mamma en förebild
Det är förmodligen bara förnamnet. Sissela har just varit aktuell i såväl Adventskalendern som komediserien "Ett gott parti" mot Loa Falkman. Hon gör "Spanarna" i direktsändning i Sveriges Radio varenda fredag och kåserar i "God morgon världen" på söndagar. Hon turnerar landet runt med läkaren Stefan Einhorn och föreläser om sina tankar och reflektioner kring att vara snäll respektive elak. Helt nyligen kom dessutom "SissElak - Mycket färskt och något skämt", en samlings-DVD med det Sisselas bästa från REA, Parlamentet, Tältprojektet och Chinarevyn de senaste åren.
– Man kan gott säga, att den är mitt visitkort. I alla fall för den komiska sidan.
Sissela jobbar med andra ord hur mycket som helst men har gott om lediga kvällar just nu. Det är farligt skönt, säger hon. Det skulle lätt kunna bli en vana.
– Pappa är borta nu. Han var gammal och trött och ville inte mer. Det är ändå sorgligt. Döden är sorglig. Mamma har fyllt 86 men har ännu inte tröttnat. Hon var ju banbrytande på många sätt och har alltid varit min förebild. Hon jobbade för fullt, tills hon var 78 år. Då drog hon sig tillbaka och tyckte att det var skönt, trots att hon älskade sitt arbete.
Föräldrarna var kulturellt engagerade och tog ofta barnen med på operan. Av ideologiska skäl avstod de från att ha bil. De cyklade eller tog bussen. Sissela har dessutom berättat att hennes mycket bestämda pappa avskydde allt från moderatfasoner till kärnkraft. Själv fängslades hon framför allt av operabesöken och blev tidigt sin egen teaterdirektör. Gatans alla ungar fick bli hennes ensemble. Somliga var publik, andra fick småroller. Själv lade hon beslag på huvudrollerna. Vad annars? Det var trots allt hon och ingen annan som skrev, regisserade och såg till att pjäserna blev uppsatta.
– När vi gick i trean kom en ny flicka till klassen. Hon hette Kerstin och fick rollen som prinsessa i "Prinsessan på ärten". Hon blev jätteglad. Första dagen i nya skolan och redan en huvudroll! Det var bara det att jag hade gjort en total bearbetning av handlingen. Pjäsen handlade i själva verket om prinsessans mamma drottningen. Gissa vem som spelade den rollen?
Skilsmässa
Sissela skrattar gott och konstaterar att vänskapen höll i sig trots hennes något ovanliga teaterdirektörsfasoner.
– Kerstin kom över det. Vi är bästa kompisar än i dag. Det har vi alltid varit. Hon ska förresten vara tacksam. Hon fick ju vara med! Det ska jag säga åt henne nästa gång vi träffas.
– När jag gjorde Adventskalendern med Staffan & Bengt i Umeå 1984, bodde Mårten och jag i min lilla andrahandslägenhet i Stockholm. Det var känsligt med tillståndet för det, så på dörren satt bara en papperslapp med mitt namn. När jag vid ett tillfälle skulle skicka hem pengar till hyran, kändes det lite nedlåtande att skriva "Mårten Eriksson c/o Kyle" på talongen. Jag skrev kort och gott "Mårten Kyle" som adressat. För att skoja till det ännu mer skrev jag "Eva-Lotta Hutman, Lötstigen 1723 Lingonboda" som avsändare. Några dagar senare ringde Mårten. Vad har du gjort, utbrast han. Jag får ju inte ut några pengar. Det står ju inte mitt namn på talongen!
Urdålig fars
– Där stod vi alltså med en avi till en mottagare som inte fanns från en avsändare som heller inte fanns? Jag blev tvungen att åka till Posten och förklara, att jag hade skojat. Kassörskan var inte road. Jag fick övertala henne, att ge oss pengarna och svära vid Gud att aldrig mer skämta med Posten. Och nu finns inte Posten längre. Snart finns det inte ens någon som kommer ihåg att Posten fanns!
Sissela fick sitt komiska genombrott i "Prassel" på Chinateatern i Stockholm i början av 80-talet.
– Det var en urdålig, tråkig och ganska förutsägbar fars med Inga Gill, Meg Westergren, Lars Lind och Gösta Prüzelius i huvudrollerna. Det var ju fantastiskt att få arbeta med dem! Inga och jag hade en slags själarnas gemenskap och det var hon som rekommenderade mig till "Prassel". Jag fick en ganska liten men väldigt komisk roll som självmordsbenägen partypingla.
Efter premiären på just "Prassel" gick hela ensemblen på restaurang för att fira med helstekt oxfilé, rödvinssås och potatisgratäng. Sissela var sötare än någonsin i en skräddarsydd grå sidenklänning som hon fått ärva av sin mamma.
– Maten var så god, att jag satt knäpptyst en hel timma och bara åt och åt. Sedan sprack klänningen och jag måste gå hem. Lars Lind lånade mig sin kavaj, så att jag på ett hedersamt sätt kunde ta mig ut till taxin. Det var inte kul. Inte då. Så här efteråt kan man tycka, att det var ganska roligt.
"Prassel" ledde vidare till en lång rad andra succéer för Sissela. Hon har spelat med alla de stora stjärnorna och tilldelats de flesta utmärkelser som finns. Den senaste Guldmasken var den fjärde i ordningen och hon har valts till Sveriges roligaste kvinna flera gånger om. Allra stoltast är hon för Povel Ramels Karamelodiktstipendium.
– Jag blev väldigt glad så klart. Överraskad och jättestolt. Jag tycker att jag är lyckligt lottad som fått förmågan att roa. Åtminstone på scenen. Privat är jag bara lite vardagskul.
Utskälld
Sissela har hittills aldrig framträtt som sångerska. Hon är emellertid medlem av Boulevardkören som bildades för mer än 15 år sedan av de skådespelare som då var aktiva på Boulevardteatern. Kören framträder endast på medlemmarnas egna högtidsstunder.
– Från början träffades vi en gång i veckan och sjöng. I dag är kören mest en social inrättning. Vi träffas, äter middag, dricker vin och blir utskällda av vår körledare för att vi inte sjunger. Vi har hur kul som helst tillsammans.
En annan social inrättning är Champagneklubben vars medlemmar består av åtta kvinnor som alla arbetar med kultur. Verksamheten inskränker sig till fyra, fem champagneträffar per år.
– Champagneklubben kom till, när jag väntade Hjalmar och var på ett kalas, där det serverades mycket champagne. Vänta bara tills barnet är fött och jag har slutat amma, sa jag till två väninnor. Då ska jag dricka mycket champagne!
Skriver på nytt
Så fick det bli. Medlemmarna träffas och dricker champagne och har dessutom gjort en och annan resa tillsammans. En av medlemmarna är skådespelaren Anna Lena Hemström som Sissela för övrigt springer med tre gånger i veckan. En annan Maria Johansson som en gång spelade Tjorven på Saltkråkan och som numera är kulturvetare och doktorand. Båda tillhör Sisselas bästa kompisar. En tredje är Calle Norlén med vilken Sissela just nu skriver enmansshowen "Dina dagar är räknade" vars premiär är spikad till den 2 oktober 2008 på Rival i Stockholm.
– Jag har alltid varit intresserad av att skriva och formulera mig. Jag har dessutom blivit mer och mer intresserad av att göra något eget. Nu skriver vi tillsammans, Calle och jag. Vi har just varit i New York för att se teater och hämta inspiration. Så småningom ska vi åka vidare till såväl Cypern som Paris för att skriva. Vi är mitt i skapelseprocessen. Det enda vi vet är att det ska vara roligt och att jag ska stå ensam på scenen i två timmar. Det blir en stor utmaning för mig.
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar