Allas Veckotidning
Levererad november 2006
Myrra Malmberg - musikalstjärna
Jag hittar tyvärr inte klippet just nu.
Myrra Malmberg gör just
nu succé i en landsomfattande turné med Helen Sjöholm och maken Peter Nordahl
som svarar för musiken. Myrra och Peter har just avslutat musikalen "West
Side Story" på Chinateatern i Stockholm. Det var fjärde gången gillt för
Myrra som har gjort "Maria" tidigare på såväl Chinateatern som
Göteborgsoperan och operan i Rom.
Myrras liv har inte alltid präglats av sång och musik. Som mångsysslare både stickar hon tröjor, ritar, broderar och målar. Hon är dessutom en flitigt anlitad fotograf och auktoriserad som låtskrivare.
- Så länge jag får skapa, är jag nöjd, konstaterar hon belåtet.
Född i Chicago växte hon upp i Minneapolis, Minnesota, varifrån hon skildrar en mycket lycklig barndom med svenska föräldrar och tre syskon. Hon spelade softboll men även fiol och oboe.
– Vi talade aldrig svenska hemma, så jag förstod jag inte ett ord, när jag 13 år gammal kom hit. Det var hemskt! Men jag hade ingenting att säga till om. Det var bara att hänga med. Väl här började våra föräldrar dessutom tala svenska! Det var jättekonstigt alltsammans.
I dag kan ingen höra, att Myrra egentligen har ett annat modersmål. Den svenska hon talar är felfri och utan brytning.
Familjen bosatte sig i Fittja, där Myrra fick några verkligt tuffa år fyllda av utanförskap och mobbing. I flera år blev hon slagen i skolan, retad och utelåst i kylan. I den invandrartäta stockholmsförorten var hon en främmande fågel. Kanske mest för att hon kom från USA.
– Jag blev råmobbad. Det var rätt brutalt faktiskt. Killarna var värst men tjejerna var inte mycket bättre. Det fanns ingen som spelade softboll och ingen som kunde undervisa i oboe. Fiol kunde man ju inte spela. Det var alldeles för töntigt.
Myrra blev aldrig så svårt slagen, att hon hamnade på sjukhus. Det var mest själen som fick stryk. Såren finns fortfarande kvar. Kanske är det därför hon sitt svenska medborgarskap till trots ser sig som amerikan. Utomlands kan hon delvis också känna sig som europé. Det är bara i England hon säger, att hon är svensk.
– Jag hade ingen som försvarade mig. Mina föräldrar tyckte, att jag skulle hantera det själv, så jag fick klara mig bäst jag kunde.
Myrra blev inte av med sina plågoandar, förrän hon bytte skola och blev elev vid Adolf Fredriks musikgymnasium. Där blev hon accepterad för den hon var. Erfarenheten har gjort att hon numera alltid lägger sig i, om hon blir vittne till mobbing.
– Jag kan inte bara stillatigande se på, när någon blir illa behandlad. Jag kliver in direkt. Vad händer här? Vad håller ni på med? Det måste man göra, tycker jag.
Under gymnasieåren blev Myrra stockholmsmästare i fäktning. På fritiden ägnade hon sig åt hundar och funderade på att bli hundpsykolog. Hon tog kvällskurser i japanska och funderade på att bli biståndsarbete i Afrika. Ett alternativ var att bli socialantropolog.
– Jag ville åka till Nya Guinea som språkforskare. Varenda stam har ju sitt eget språk där. Det är verkligen spännande!
Plötsligt visste hon, att hon ville bli skådespelare. Hon studerade dans på Kulturama och blev upptäckt av skådespelaren Rickard Carlsson. Det ledde vidare till en roll som buspojke i "Spela spelet" med regi av Ulla Sallert på numera nedlagda Puckteatern. I ensemblen fanns för övrigt också Sussie Eriksson och Charlotte Strandberg.
– Det är väl inget riktigt yrke, sa föräldrarna, så det är jag som är svarta fåret i vår familj. Numera säger de inte så mycket. Nu tycker de nog, att det är bra.
Konkurrensen var då som nu stenhård och Myrra kom ofta till korta, om det fanns två att välja på för en huvudroll. Så var det exempelvis när hon i tonåren sökte till rollen som just Maria i "West Side Story" på Chinateatern.
– Jag ansågs vara för ung, så de skrev till en roll åt mig, mot att jag stod beredd att hoppa in i huvudrollen. Jag accepterade och stjärnan blev sjuk. Därför fick jag göra huvudrollen i tre veckor.
Ungefär samma sak hände i "Cats" och "Les Misérables" som för övrigt gick så dåligt och den fick läggas ned i förtid. Ensemblen blev arbetslös men de engelska producenterna såg till att Myrra i stället fick åka på Europaturné "From Broadway to East End" med betydligt större uppgifter.
– Jag mötte dirigenten Mike Reed, som är Andrew Lloyd Webbers högra hand, i New York. Han gillade min röst och sa att han gärna ville jobba med mig. Jag var säker på, att han aldrig skulle höra av sig men det gjorde han.
Så gick det till när Myrra 1994 blev solist i den kungliga galakonserten "The Andrew Lloyd Webber at St Pauls Cathedral" i London. Några TV-program senare började teatrarna ringa.
– Jag hade räknat med att även i London få gå den långa vägen via ensembleroller. Istället fick jag huvudroll på huvudroll. Det var en verklig revansch! Speciellt med tanke på somligt branschfolk i Sverige som hade sagt att jag var dålig och inte kunde sjunga.
Myrra gjorde Christine i "Phantom of the opera", Cosette i "Les Miserables" och lång rad andra huvudroller i London likaväl som hon gjorde Evita i "Evita" och Maria i "West Side Story" på Göteborgsoperan. Hon sjöng in skivor med musik av Andrew Lloyd Webber likaväl som av Steven Sondheim. Dessutom gav hon röst åt Disneyfigurer i filmer som "Mary Poppins", "Herkules" och "Lilla sjöjungfrun".
– Jag kastade mig in i jobbet med hull och hår, men i London spelar man åtta eller tio föreställningar sex dagar i veckan, så det var otroligt hårt. Jag fick inget liv. All energi gick åt till arbetet. Jag var ständigt trött och kunde inte träffa kompisar som ju kunde vara förkylda.
Myrra var i Stockholm för att göra PR för "Aladdin", när hon av en händelse mötte Peter. Hon hade motvilligt hoppat in för någon som blivit sjuk och sjöng julsånger i ett köpcentrum till ackompanjemang av Peter Nordahl.
– Jag träffade honom några dagar innan och gick igenom noterna. Då tyckte jag att han var både otrevlig och dryg. Jag vet faktiskt inte varför. När han sedan hämtade mig för att köra till spelningen, insåg jag att han var min drömprins.
Det talade hon också om för honom. "Jag skulle kunna tänka mig att lära känna dig lite mer", sa hon. Ärlig har hon nämligen alltid varit.
– Vi förlovade oss på en strand i Nice och gifte oss i Storkyrkan i Stockholm, säger Myrra som bar en vacker, vit klänning med släp sydd i London och en pytteliten krona kring hästsvansen. Så småningom anmälde lilla Mandalay sin ankomst till världen och sedan dess har Myrra mest varit småbarnsmamma hemma i våningen i Gamla stan.
– Hon är det sötaste som finns! Jag känner en sådan glädje och lycka över att hon finns. Att vara mamma är mycket roligare än jag trodde.
Och nu är den lilla familjen alltså på turné. Mandalay är nämligen med tack vare barnflickan Jenny. Så småningom väntar inspelningen av en sopranplatta. För övrigt är Myrra öppen för alla förslag på "stora, härliga huvudroller". Det spelar just ingen roll om de dyker upp i Stockholm, London eller New York.
– Jag älskar det här jobbet men gör bara sådant, som jag tycker är roligt. Kanske är det dags för Broadway nu? Det har jag hittills inte hunnit med. Men oj vilket slit! Frågan är om jag orkar. Där är man en produkt snarare än en människa. Fast Mary Poppins vore ju kul förstås. Den går upp i London nu och ska ju faktiskt upp på Broadway till hösten...
Monica Antonsson
Ett år efter West Side Story är Myrra Malmberg, 41, tillbaka på Chinateatern i Stockholm. Den här gången som adelsdamen Emma i musikalen "Jekyll & Hyde". Kväll efter kväll förälskar hon sig i mannen som har såväl godheten (dr Jekyll) som ondskan (Mr Hyde) i sig och som vet att den ene måste dö.
– I Rom var det väldigt
annorlunda, säger Myrra och drar av sig sin svarta toppluva. Hon hänger kappan
över stolsryggen på restaurangen där vi ses och väljer risotto och ett glas
italienskt rött vin ur menyn.
– Såväl scenpersonalen
som musikerna i orkestern och publiken rökte under föreställningarna! Det är
väldigt besvärande för en sångare. Vid ett tillfälle stormade jag av scenen
mitt under en repetition med orden: "Jag kan inte arbeta så här!"
Musikerna både rökte och pratade mitt i en känslig kärleksscen. Det resulterade
i stora fackmöten. Efteråt kom musikerna och kysste mig på handen. Åh, madam,
sa de. La primadonna! Mitt utbrott var vad som behövdes, för att det skulle bli
ordning.
Myrras liv har inte alltid präglats av sång och musik. Som mångsysslare både stickar hon tröjor, ritar, broderar och målar. Hon är dessutom en flitigt anlitad fotograf och auktoriserad som låtskrivare.
- Så länge jag får skapa, är jag nöjd, konstaterar hon belåtet.
Född i Chicago växte hon upp i Minneapolis, Minnesota, varifrån hon skildrar en mycket lycklig barndom med svenska föräldrar och tre syskon. Hon spelade softboll men även fiol och oboe.
– Vi talade aldrig svenska hemma, så jag förstod jag inte ett ord, när jag 13 år gammal kom hit. Det var hemskt! Men jag hade ingenting att säga till om. Det var bara att hänga med. Väl här började våra föräldrar dessutom tala svenska! Det var jättekonstigt alltsammans.
I dag kan ingen höra, att Myrra egentligen har ett annat modersmål. Den svenska hon talar är felfri och utan brytning.
Familjen bosatte sig i Fittja, där Myrra fick några verkligt tuffa år fyllda av utanförskap och mobbing. I flera år blev hon slagen i skolan, retad och utelåst i kylan. I den invandrartäta stockholmsförorten var hon en främmande fågel. Kanske mest för att hon kom från USA.
– Jag blev råmobbad. Det var rätt brutalt faktiskt. Killarna var värst men tjejerna var inte mycket bättre. Det fanns ingen som spelade softboll och ingen som kunde undervisa i oboe. Fiol kunde man ju inte spela. Det var alldeles för töntigt.
Myrra blev aldrig så svårt slagen, att hon hamnade på sjukhus. Det var mest själen som fick stryk. Såren finns fortfarande kvar. Kanske är det därför hon sitt svenska medborgarskap till trots ser sig som amerikan. Utomlands kan hon delvis också känna sig som europé. Det är bara i England hon säger, att hon är svensk.
– Jag hade ingen som försvarade mig. Mina föräldrar tyckte, att jag skulle hantera det själv, så jag fick klara mig bäst jag kunde.
Myrra blev inte av med sina plågoandar, förrän hon bytte skola och blev elev vid Adolf Fredriks musikgymnasium. Där blev hon accepterad för den hon var. Erfarenheten har gjort att hon numera alltid lägger sig i, om hon blir vittne till mobbing.
– Jag kan inte bara stillatigande se på, när någon blir illa behandlad. Jag kliver in direkt. Vad händer här? Vad håller ni på med? Det måste man göra, tycker jag.
Under gymnasieåren blev Myrra stockholmsmästare i fäktning. På fritiden ägnade hon sig åt hundar och funderade på att bli hundpsykolog. Hon tog kvällskurser i japanska och funderade på att bli biståndsarbete i Afrika. Ett alternativ var att bli socialantropolog.
– Jag ville åka till Nya Guinea som språkforskare. Varenda stam har ju sitt eget språk där. Det är verkligen spännande!
Plötsligt visste hon, att hon ville bli skådespelare. Hon studerade dans på Kulturama och blev upptäckt av skådespelaren Rickard Carlsson. Det ledde vidare till en roll som buspojke i "Spela spelet" med regi av Ulla Sallert på numera nedlagda Puckteatern. I ensemblen fanns för övrigt också Sussie Eriksson och Charlotte Strandberg.
– Det är väl inget riktigt yrke, sa föräldrarna, så det är jag som är svarta fåret i vår familj. Numera säger de inte så mycket. Nu tycker de nog, att det är bra.
Konkurrensen var då som nu stenhård och Myrra kom ofta till korta, om det fanns två att välja på för en huvudroll. Så var det exempelvis när hon i tonåren sökte till rollen som just Maria i "West Side Story" på Chinateatern.
– Jag ansågs vara för ung, så de skrev till en roll åt mig, mot att jag stod beredd att hoppa in i huvudrollen. Jag accepterade och stjärnan blev sjuk. Därför fick jag göra huvudrollen i tre veckor.
Ungefär samma sak hände i "Cats" och "Les Misérables" som för övrigt gick så dåligt och den fick läggas ned i förtid. Ensemblen blev arbetslös men de engelska producenterna såg till att Myrra i stället fick åka på Europaturné "From Broadway to East End" med betydligt större uppgifter.
– Jag mötte dirigenten Mike Reed, som är Andrew Lloyd Webbers högra hand, i New York. Han gillade min röst och sa att han gärna ville jobba med mig. Jag var säker på, att han aldrig skulle höra av sig men det gjorde han.
Så gick det till när Myrra 1994 blev solist i den kungliga galakonserten "The Andrew Lloyd Webber at St Pauls Cathedral" i London. Några TV-program senare började teatrarna ringa.
– Jag hade räknat med att även i London få gå den långa vägen via ensembleroller. Istället fick jag huvudroll på huvudroll. Det var en verklig revansch! Speciellt med tanke på somligt branschfolk i Sverige som hade sagt att jag var dålig och inte kunde sjunga.
Myrra gjorde Christine i "Phantom of the opera", Cosette i "Les Miserables" och lång rad andra huvudroller i London likaväl som hon gjorde Evita i "Evita" och Maria i "West Side Story" på Göteborgsoperan. Hon sjöng in skivor med musik av Andrew Lloyd Webber likaväl som av Steven Sondheim. Dessutom gav hon röst åt Disneyfigurer i filmer som "Mary Poppins", "Herkules" och "Lilla sjöjungfrun".
– Jag kastade mig in i jobbet med hull och hår, men i London spelar man åtta eller tio föreställningar sex dagar i veckan, så det var otroligt hårt. Jag fick inget liv. All energi gick åt till arbetet. Jag var ständigt trött och kunde inte träffa kompisar som ju kunde vara förkylda.
Myrra var i Stockholm för att göra PR för "Aladdin", när hon av en händelse mötte Peter. Hon hade motvilligt hoppat in för någon som blivit sjuk och sjöng julsånger i ett köpcentrum till ackompanjemang av Peter Nordahl.
– Jag träffade honom några dagar innan och gick igenom noterna. Då tyckte jag att han var både otrevlig och dryg. Jag vet faktiskt inte varför. När han sedan hämtade mig för att köra till spelningen, insåg jag att han var min drömprins.
Det talade hon också om för honom. "Jag skulle kunna tänka mig att lära känna dig lite mer", sa hon. Ärlig har hon nämligen alltid varit.
– Vi förlovade oss på en strand i Nice och gifte oss i Storkyrkan i Stockholm, säger Myrra som bar en vacker, vit klänning med släp sydd i London och en pytteliten krona kring hästsvansen. Så småningom anmälde lilla Mandalay sin ankomst till världen och sedan dess har Myrra mest varit småbarnsmamma hemma i våningen i Gamla stan.
– Hon är det sötaste som finns! Jag känner en sådan glädje och lycka över att hon finns. Att vara mamma är mycket roligare än jag trodde.
Och nu är den lilla familjen alltså på turné. Mandalay är nämligen med tack vare barnflickan Jenny. Så småningom väntar inspelningen av en sopranplatta. För övrigt är Myrra öppen för alla förslag på "stora, härliga huvudroller". Det spelar just ingen roll om de dyker upp i Stockholm, London eller New York.
– Jag älskar det här jobbet men gör bara sådant, som jag tycker är roligt. Kanske är det dags för Broadway nu? Det har jag hittills inte hunnit med. Men oj vilket slit! Frågan är om jag orkar. Där är man en produkt snarare än en människa. Fast Mary Poppins vore ju kul förstås. Den går upp i London nu och ska ju faktiskt upp på Broadway till hösten...
Monica Antonsson
Allas Veckotidning
Nr 10, 2008
Musikalstjärnan Myrra Malmberg ställer alltid upp på de svaga
Mina föräldrar lät mig öta mobbarna ensam
En svenska mamma, en svensk pappa. Ändå vet Myrra hur tufft det är att vara invandrare i Sverige.
Uppväxt i USA kunde hon inte ett ord svenska när föräldrarna valde att flytta hem.
Och väl här fick Myrra ett mottagande hon aldrig kommer att glömma...
Rollistan imponerar.
Eller vad sägs om Mikael Samuelsson, Sarah Dawn Finer, Samuel Fröler och Per Myrberg. Maken Peter Nordahl, 42, håller i taktpinnen och dirigerar orkestern.
– Vi jobbar gärna tillsammans även om det är lite opraktiskt med tanke på vår treåriga dotter Mandalay, säger Myrra och drar av sig sin svarta toppluva. Hon hänger kappan över stolsryggen på restaurangen där vi ses och väljer risotto och ett glas italienskt rött vin ur menyn.
– Vi får pussla med barnpassningen. Som tur är har vi en bra barnflicka som oftast ställer upp.
Nu spelar vi först och främst hela våren och har förhoppningar om en fortsättning till hösten. Sedan får vi se vad som händer.
Myrra är född i Chicago och uppväxt i Minneapolis, Minnesota. Hon berättar om en mycket lycklig barndom med svenska föräldrar och tre syskon och att hon spelade softboll men även fiol och oboe.
– Vi talade aldrig svenska hemma, så jag förstod jag inte ett ord, när jag kom hit 13 år gammal. Det var hemskt! Men jag hade ingenting att säga till om. Det var bara att hänga med. Väl här började våra föräldrar dessutom tala svenska! Det var jättekonstigt alltsammans.
I dag kan ingen höra, att Myrra egentligen har ett annat modersmål. Den svenska hon talar är perfekt.
Slagen och retad
Familjen bosatte sig i Fittja, där Myrra upplevde en tuff tid fylld av utanförskap och mobbing. I flera år blev hon slagen i skolan, retad och utelåst i kylan. Hon var en främmande fågel i den invandrartäta stockholmsförorten. Mest för att hon kom från USA.
– Det var rätt brutalt faktiskt. Jag blev råmobbad. Killarna var värst men tjejerna var inte mycket bättre. Det fanns ingen som spelade softboll och ingen som kunde undervisa i oboe. Fiol kunde man ju inte spela. Det var alldeles för töntigt.
Myrra blev aldrig så svårt slagen, att hon hamnade på sjukhus. Det var mest själen som fick stryk. Såren finns fortfarande kvar. Kanske är det därför hon än i dag ser sig som amerikan. Utomlands händer det att hon känner sig som europé. Det är bara i England hon säger, att hon är svensk.
– Jag hade ingen som försvarade mig. Mina föräldrar tyckte, att jag skulle hantera det själv, så jag fick klara mig bäst jag kunde.
Myrra blev inte av med sina plågoandar, förrän hon bytte skola och blev elev vid Adolf Fredriks musikgymnasium. Där blev hon accepterad för den hon var. Erfarenheten har gjort att hon numera alltid lägger sig i, om hon blir vittne till mobbing.
– Jag kan inte bara stillatigande se på, när någon blir illa behandlad. Jag kliver in direkt. Vad händer här? Vad håller ni på med? Det måste man göra, tycker jag.
Under gymnasieåren blev Myrra stockholmsmästare i fäktning. På fritiden ägnade hon sig åt hundar och funderade på att bli hundpsykolog. Hon tog kvällskurser i japanska och funderade på att bli biståndsarbete i Afrika. Ett annat alternativ var att bli socialantropolog.
– Jag ville åka till Nya Guinea som språkforskare. Varenda stam har ju sitt eget språk där. Det är verkligen spännande!
Plötsligt visste hon, att hon ville bli skådespelare. Hon studerade dans på Kulturama och blev upptäckt av skådespelaren Rickard Carlsson. Det ledde vidare till en roll som buspojke i "Spela spelet" med regi av Ulla Sallert på numera nedlagda Puckteatern. I ensemblen fanns för övrigt också Sussie Eriksson och Charlotte Strandberg.
– Det är väl inget riktigt yrke, sa föräldrarna, så det är jag som är svarta fåret i vår familj. Numera säger de inte så mycket. Nu tycker de nog, att det är bra.
Hade rätta turen
Konkurrensen i musikalbranschen var då som nu stenhård och Myrra kom ofta till korta, om det fanns två att välja på för en huvudroll. Så var det exempelvis när hon i tonåren sökte till rollen som Maria i "West Side Story" på Chinateatern.
– Jag ansågs vara för ung för rollen, så de skrev till en roll åt mig, mot att jag stod beredd att hoppa in i huvudrollen. Jag accepterade och stjärnan blev turligt nog sjuk, så jag fick göra rollen i tre veckor.
Ungefär samma sak hände i "Cats" och "Les Misérables" som för övrigt gick så dåligt och den fick läggas ned i förtid. Ensemblen blev arbetslös men de engelska producenterna såg till att Myrra i stället fick åka på Europaturné "From Broadway to East End" med betydligt större uppgifter.
– Jag mötte dirigenten Mike Reed i New York som är Andrew Lloyd Webbers högra hand. Han gillade min röst och sa att han gärna ville jobba med mig. Jag var säker på, att han aldrig skulle höra av sig men det gjorde han.
Så gick det till när Myrra 1994 blev solist i den kungliga galakonserten "The Andrew Lloyd Webber at St Pauls Cathedral" i London. Några TV-program senare började teatrarna ringa.
– Jag hade räknat med att även i London få gå den långa vägen via ensembleroller. Istället fick jag huvudroll på huvudroll. Det var en verklig revansch! Speciellt med tanke på somligt branschfolk i Sverige som hade sagt att jag var dålig och inte kunde sjunga.
Myrra gjorde Christine i "Phantom of the opera", Cosette i "Les Miserables" och lång rad andra huvudroller i London likaväl som hon gjorde Evita i "Evita" och Maria i "West Side Story" på Göteborgsoperan. Hon sjöng in skivor med musik av Andrew Lloyd Webber och Steven Sondheim. Dessutom gav hon röst åt Disneyfigurer i filmer som "Mary Poppins", "Herkules" och "Lilla sjöjungfrun".
– Jag kastade mig in i jobbet med hull och hår, men i London spelar man åtta eller tio föreställningar sex dagar i veckan, så det var otroligt hårt. Jag fick inget liv. All energi gick åt till arbetet. Jag var ständigt trött och kunde inte träffa kompisar som ju kunde vara förkylda.
Dåligt första intryck
Myrra var i Stockholm för att göra PR för "Aladdin", när hon av en händelse mötte Peter. Hon hade motvilligt hoppat in för någon som blivit sjuk och sjöng julsånger i ett köpcentrum till ackompanjemang av Peter Nordahl.
– Jag träffade honom några dagar innan och gick igenom noterna. Då tyckte jag att han var både otrevlig och dryg. När han sedan hämtade mig för att köra till spelningen, insåg jag att han var min drömprins.
Det talade hon också om för honom. "Jag skulle kunna tänka mig att lära känna dig lite mer", sa hon. Ärlig har hon nämligen alltid varit.
– Vi förlovade oss på en strand i Nice och gifte oss i Storkyrkan i Stockholm, säger Myrra som bar en vacker, vit klänning med släp sydd i London och en pytteliten krona kring hästsvansen. Så småningom anmälde lilla Mandalay sin ankomst till världen och sedan dess har lyckan varit total i våningen i Gamla stan.
– Hon är det sötaste som finns! Jag känner en sådan glädje och lycka över att hon finns. Att vara mamma är mycket roligare än jag trodde. Mandalay är en härlig och oerhört kreativ tjej som skämtar och pratar som en kulspruta. Hon klättrar på allt, ritar ponnyhästar och är igång hela tiden. Jag lär mig oerhört mycket om livet av henne. Vi vill gärna ha flera barn, om livet ger oss den gåvan.
Fick ett utbrott
– Vi jobbar gärna tillsammans även om det är lite opraktiskt med tanke på vår treåriga dotter Mandalay, säger Myrra och drar av sig sin svarta toppluva. Hon hänger kappan över stolsryggen på restaurangen där vi ses och väljer risotto och ett glas italienskt rött vin ur menyn.
– Vi får pussla med barnpassningen. Som tur är har vi en bra barnflicka som oftast ställer upp.
Nu spelar vi först och främst hela våren och har förhoppningar om en fortsättning till hösten. Sedan får vi se vad som händer.
Myrra är född i Chicago och uppväxt i Minneapolis, Minnesota. Hon berättar om en mycket lycklig barndom med svenska föräldrar och tre syskon och att hon spelade softboll men även fiol och oboe.
– Vi talade aldrig svenska hemma, så jag förstod jag inte ett ord, när jag kom hit 13 år gammal. Det var hemskt! Men jag hade ingenting att säga till om. Det var bara att hänga med. Väl här började våra föräldrar dessutom tala svenska! Det var jättekonstigt alltsammans.
I dag kan ingen höra, att Myrra egentligen har ett annat modersmål. Den svenska hon talar är perfekt.
Slagen och retad
Familjen bosatte sig i Fittja, där Myrra upplevde en tuff tid fylld av utanförskap och mobbing. I flera år blev hon slagen i skolan, retad och utelåst i kylan. Hon var en främmande fågel i den invandrartäta stockholmsförorten. Mest för att hon kom från USA.
– Det var rätt brutalt faktiskt. Jag blev råmobbad. Killarna var värst men tjejerna var inte mycket bättre. Det fanns ingen som spelade softboll och ingen som kunde undervisa i oboe. Fiol kunde man ju inte spela. Det var alldeles för töntigt.
Myrra blev aldrig så svårt slagen, att hon hamnade på sjukhus. Det var mest själen som fick stryk. Såren finns fortfarande kvar. Kanske är det därför hon än i dag ser sig som amerikan. Utomlands händer det att hon känner sig som europé. Det är bara i England hon säger, att hon är svensk.
– Jag hade ingen som försvarade mig. Mina föräldrar tyckte, att jag skulle hantera det själv, så jag fick klara mig bäst jag kunde.
Myrra blev inte av med sina plågoandar, förrän hon bytte skola och blev elev vid Adolf Fredriks musikgymnasium. Där blev hon accepterad för den hon var. Erfarenheten har gjort att hon numera alltid lägger sig i, om hon blir vittne till mobbing.
– Jag kan inte bara stillatigande se på, när någon blir illa behandlad. Jag kliver in direkt. Vad händer här? Vad håller ni på med? Det måste man göra, tycker jag.
Under gymnasieåren blev Myrra stockholmsmästare i fäktning. På fritiden ägnade hon sig åt hundar och funderade på att bli hundpsykolog. Hon tog kvällskurser i japanska och funderade på att bli biståndsarbete i Afrika. Ett annat alternativ var att bli socialantropolog.
– Jag ville åka till Nya Guinea som språkforskare. Varenda stam har ju sitt eget språk där. Det är verkligen spännande!
Plötsligt visste hon, att hon ville bli skådespelare. Hon studerade dans på Kulturama och blev upptäckt av skådespelaren Rickard Carlsson. Det ledde vidare till en roll som buspojke i "Spela spelet" med regi av Ulla Sallert på numera nedlagda Puckteatern. I ensemblen fanns för övrigt också Sussie Eriksson och Charlotte Strandberg.
– Det är väl inget riktigt yrke, sa föräldrarna, så det är jag som är svarta fåret i vår familj. Numera säger de inte så mycket. Nu tycker de nog, att det är bra.
Konkurrensen i musikalbranschen var då som nu stenhård och Myrra kom ofta till korta, om det fanns två att välja på för en huvudroll. Så var det exempelvis när hon i tonåren sökte till rollen som Maria i "West Side Story" på Chinateatern.
– Jag ansågs vara för ung för rollen, så de skrev till en roll åt mig, mot att jag stod beredd att hoppa in i huvudrollen. Jag accepterade och stjärnan blev turligt nog sjuk, så jag fick göra rollen i tre veckor.
Ungefär samma sak hände i "Cats" och "Les Misérables" som för övrigt gick så dåligt och den fick läggas ned i förtid. Ensemblen blev arbetslös men de engelska producenterna såg till att Myrra i stället fick åka på Europaturné "From Broadway to East End" med betydligt större uppgifter.
– Jag mötte dirigenten Mike Reed i New York som är Andrew Lloyd Webbers högra hand. Han gillade min röst och sa att han gärna ville jobba med mig. Jag var säker på, att han aldrig skulle höra av sig men det gjorde han.
Så gick det till när Myrra 1994 blev solist i den kungliga galakonserten "The Andrew Lloyd Webber at St Pauls Cathedral" i London. Några TV-program senare började teatrarna ringa.
– Jag hade räknat med att även i London få gå den långa vägen via ensembleroller. Istället fick jag huvudroll på huvudroll. Det var en verklig revansch! Speciellt med tanke på somligt branschfolk i Sverige som hade sagt att jag var dålig och inte kunde sjunga.
Myrra gjorde Christine i "Phantom of the opera", Cosette i "Les Miserables" och lång rad andra huvudroller i London likaväl som hon gjorde Evita i "Evita" och Maria i "West Side Story" på Göteborgsoperan. Hon sjöng in skivor med musik av Andrew Lloyd Webber och Steven Sondheim. Dessutom gav hon röst åt Disneyfigurer i filmer som "Mary Poppins", "Herkules" och "Lilla sjöjungfrun".
– Jag kastade mig in i jobbet med hull och hår, men i London spelar man åtta eller tio föreställningar sex dagar i veckan, så det var otroligt hårt. Jag fick inget liv. All energi gick åt till arbetet. Jag var ständigt trött och kunde inte träffa kompisar som ju kunde vara förkylda.
Dåligt första intryck
Myrra var i Stockholm för att göra PR för "Aladdin", när hon av en händelse mötte Peter. Hon hade motvilligt hoppat in för någon som blivit sjuk och sjöng julsånger i ett köpcentrum till ackompanjemang av Peter Nordahl.
– Jag träffade honom några dagar innan och gick igenom noterna. Då tyckte jag att han var både otrevlig och dryg. När han sedan hämtade mig för att köra till spelningen, insåg jag att han var min drömprins.
Det talade hon också om för honom. "Jag skulle kunna tänka mig att lära känna dig lite mer", sa hon. Ärlig har hon nämligen alltid varit.
– Vi förlovade oss på en strand i Nice och gifte oss i Storkyrkan i Stockholm, säger Myrra som bar en vacker, vit klänning med släp sydd i London och en pytteliten krona kring hästsvansen. Så småningom anmälde lilla Mandalay sin ankomst till världen och sedan dess har lyckan varit total i våningen i Gamla stan.
– Hon är det sötaste som finns! Jag känner en sådan glädje och lycka över att hon finns. Att vara mamma är mycket roligare än jag trodde. Mandalay är en härlig och oerhört kreativ tjej som skämtar och pratar som en kulspruta. Hon klättrar på allt, ritar ponnyhästar och är igång hela tiden. Jag lär mig oerhört mycket om livet av henne. Vi vill gärna ha flera barn, om livet ger oss den gåvan.
Fick ett utbrott
När Myrra för drygt ett år sedan var tillbaka på Chinateatern som Maria i West Side Story var det fjärde gången gillt. Hon har dessutom gjort rollen på såväl Göteborgsoperan som operan i Rom.
– Där var det väldigt annorlunda, säger Myrra. Alla rökte. Såväl scenpersonalen som musikerna i orkestern och publiken. Det var väldigt besvärande. Vid ett tillfälle stormade jag av scenen mitt under en repetition och sa: "Jag kan inte arbeta så här!" Musikerna både rökte och pratade mitt i en känslig kärleksscen. Det resulterade i stora fackmöten. Efteråt kom de och kysste mig på handen. Åh, madam, sa de. La primadonna! Mitt utbrott var precis vad som behövdes, för att det skulle bli ordning.
Myrra har överraskande nog även en bossa-nova-karriär i Asien, där hennes skivor säljer hur bra som helst. Senaste plattan har just kommit ut och till våren blir det ännu en.
– Det känns egentligen ganska overkligt, konstaterar hon. Dessutom hinner jag så sällan åka dit. Jag har visserligen haft konserter i både Japan och Korea, men de vill att jag ska komma oftare. Så småningom ska jag nog lägga lite mer krut på skivkarriären såväl där som här hemma.
Monica Antonsson
– Där var det väldigt annorlunda, säger Myrra. Alla rökte. Såväl scenpersonalen som musikerna i orkestern och publiken. Det var väldigt besvärande. Vid ett tillfälle stormade jag av scenen mitt under en repetition och sa: "Jag kan inte arbeta så här!" Musikerna både rökte och pratade mitt i en känslig kärleksscen. Det resulterade i stora fackmöten. Efteråt kom de och kysste mig på handen. Åh, madam, sa de. La primadonna! Mitt utbrott var precis vad som behövdes, för att det skulle bli ordning.
Myrra har överraskande nog även en bossa-nova-karriär i Asien, där hennes skivor säljer hur bra som helst. Senaste plattan har just kommit ut och till våren blir det ännu en.
– Det känns egentligen ganska overkligt, konstaterar hon. Dessutom hinner jag så sällan åka dit. Jag har visserligen haft konserter i både Japan och Korea, men de vill att jag ska komma oftare. Så småningom ska jag nog lägga lite mer krut på skivkarriären såväl där som här hemma.
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar