Mahan Moin

Allas Veckotidning

Nr 6, 2014

Mahan Moin började drömma om Melodifestivalen som flyktingbarn

Bara att få vara med är en vinst för mig

Sångerskan Mahan Moin är en stor stjärna i Iran - fast hon inte varit där sedan hon flydde till Sverige som tioåring och förmodligen inte kan åka dit igen.

Nu debuterar hon i Melodifestivalen!

Att Mahan Moin, 31, och hennes familj fick uppehållstillstånd i Sverige är det bästa som har hänt henne. I Iran hade hon aldrig kunnat göra karriär som vare sig artist eller låtskrivare. Näst bäst är att hon får tävla i Melodifestivalen. På lördag är det dags. Då sjunger Mahan sin och Anderz Wrethovs melodi Aleo vars titel är ett nyfött ord för kärlek, kraft och stryka.

– Jag ryser av glädje bara jag tänker på det, säger Mahan där hon sitter hemma hos pojkvännen David Wilén i Tyresö utanför Stockholm. Till vardags bor hon i Helsingborg där hon har sin mamma och där hon arbetar som annonssäljare på Helsingborgs Dagblad. Det är ett väldigt pendlande just nu.

– Jag ser Aleo som en symbol för vikänsla och gemenskap, ett träd på vilket grenarna är människor som förenas i stammen. Det budskapet kan jag stå för med tanke på den långa resa jag har gjort, all hjälp jag har fått och det faktum att jag får hålla på med musik.

Riskerade dödsstraff
Iran, eller det sagoomspunna Persien, har en lika lång som brokig historia. Ayatollah Khomeini införde islam 1979 och året därpå dog den legendariske shahen Mohammad Reza Pahlavi. Den kulturella revolutionen stod för dörren och oliktänkande utsattes för hårda förföljelser. Miljoner välutbildade iranier lämnade landet på grund av socialt och politiskt förtryck och mitt i förödelsen kom Mahan och hennes småsyskon till världen.

– Pappa engagerade sig politiskt och blev obekväm. Han fängslades 1990 och riskerade dödsstraff. Mamma och hennes släktingar hjälpte honom att fly från fängelset men när vi inte hade hört av honom på några veckor trodde vi att han var död. Mamma var förkrossad men det visade sig så småningom att han hade lyckats fly till Sverige. Hans föräldrar och systrar bodde redan här.

Släkten hjälpte Mahans mamma att hitta en människosmugglare som för dyra pengar tog dem ut ur Iran.

– De klippte mitt hår så att jag såg ut som en pojke och sa åt mig att kalla smugglaren för pappa. Två veckor och många strapatser senare kom vi till Arlanda.

Familjen återförenades i Sverige och hamnade i Österbybruk utanför Uppsala.
– Vi gick i skolan och lärde oss svenska, min bror och jag. Men det var mycket som var konstigt. I Iran hade vi gått i flick- respektive pojkskola. Här skulle vi plötsligt gå i samma klass och jag som var äldst skulle ta hand om honom trots att jag var flicka. Det hade aldrig hänt i Iran.

Den då nioåriga Mahan var glad åt att slippa bära slöja. Men när vintern kom hade hon yllemössa på huvudet och det var ungefär samma sak, tyckte hon. Rätt som det var föll också snö från himlen och bildade drivor i Österbybruk som hon aldrig sett skymten av i Iran.

– Jag förstod inte att is var halt förrän jag ramlade och bröt armen. Men snöbollskrig var ju kul.

Måste gömma sig
Mahans mamma var också glad åt att slippa slöjan men viktigast av allt var ändå friheten, möjligheten att kunna uttrycka sig i ord, få drömma och sjunga. I Iran är så enkla saker som att cykla och simma förbjudet för kvinnor.

– Flickor får liksom inte finnas på samma sätt som pojkar, säger Mahan. Fast jag har hört att det är bättre nu.

Familjen fick en kalldusch när Migrationsverket meddelade att de inte skulle få stanna. Kvoten flyktingar var helt enkelt fylld för året.

– Vi kunde inte återvända till Iran så vi blev tvungna att gömma oss. Underbara människor som Ingrid Iborn och Ingrid Fjällström inom Husbykyrkan och Trossamfundet Vineyard Norden kom till vår hjälp i hopp om att Migrationsverket skulle ompröva sitt beslut.

Familjen höll sig gömd i nio månader. Barnen tvingades stanna inomhus och kunde inte gå i skolan. Med näsorna tryckta mot fönsterrutorna stod de och såg Husbys alla andra ungar stoja på skolgården nedanför.
– I Iran kom pappas vänner ofta på besök. De spelade och sjöng natten lång medan jag satt i pappas knä. Det blev likadant här. Det är mycket sång och musik inom frikyrkorna. Vi som hade flytt från regimen mötte kärlek, godhet och vänskap i församlingarna. Självklart tänkte vi, att om det är så här att vara kristen så vill vi också vara troende. I dag kan jag kalla mig humanist och amorist. Jag tror på kärleken och människors godhet helt enkelt.

En morgon kom polisen och knackade på. Någon hade tipsat myndigheterna om var familjen gömde sig.
– Vi blev väldigt rädda men polisen sa att vi kunde bo kvar där förutsatt att vi anmälde oss varje vecka. Gjorde vi inte det skulle de omgående skicka oss till Iran.

Fick en ny chans
En tid senare missade familjen ett anmälningstillfälle och kördes mycket riktigt direkt till förläggningen Karlslund i Upplands Väsby med polispiket.
– Det var hemskt. Vi behandlades som brottslingar.

Nästa morgon hade kyrkorna och landsmän i Stockholm mobiliserat en demonstration utanför anläggningen. Kvällstidningarna skrev och Rapport gjorde reportage.
– Tio dagar senare fick vi veta att vårt ärende skulle omprövas och att vi skulle få en ny chans. Under tiden fick vi flytta runt hos folk som kunde ta emot oss. Jag och min bror var i Borlänge när mamma ringde och sa att vi hade fått uppehållstillstånd. Jag var elva år och hade aldrig känt en större glädje. Äntligen skulle vi få gå i skolan igen. Äntligen skulle vi få leva på riktigt.

Mahans intresse för musik blommade ut med Carola som blev hennes första idol. Själv sjöng hon i kyrkan och spelade med i skolans kabaréer som om hon aldrig hade varit förbjuden att framträda på scenen. Så småningom fick hon andra förebilder som Whitney Houston, Mariah Carey och Celine Dion. För att inte tala om Aretha Franklin. Och när en amerikansk pastor vid namn Larry pekade på henne och sa, att det var Guds vilja att hon skulle ägna sig åt musik så var saken klar. Mahan skulle sjunga sig genom livet.

55 miljoner tittare
Sedan dess har hon sjungit i flera framgångsrika grupper, spelat in skivor och videos och varit med i tv-program som Popstars sin var en föregångare till Idol.

Man kan säga att Mahan under tonårstiden var hårt hållen hemifrån. I enlighet med den iranska kulturen fick hon till exempel inte umgås med pojkar. Sina förälskelser fick hon länge nöja sig med att skriva om på datorn i hemlighet. När hon väl fick en pojkvän lyckades hon hålla honom hemlig ett helt år innan de ertappades hand i hand av morfar en dag i tunnelbanan.

– Han ringde mamma som blev väldigt orolig. Hon ville ju inte att jag skulle sluta plugga och bli en alldeles för ung mamma. Några månader senare fick pappa också veta det. Va?! Är du vuxen nu? Ska du gifta dig, undrade han. De ville bara mitt bästa. Mina föräldrar separerade i samma veva så jag flyttade hemifrån och fick egen lya. Det var rörigt en tid men jag lyckades ändå ta studenten. De var väldigt stolta över mig. Jag hade visserligen sänkt mina betyg något men jag hade i alla fall vita kläder och studentmössa.

Mahan arbetade som personlig tränare när hon blev värvad till iranska Idol som spelas in i London och heter ”Googosh Music Academy” efter den kvinnliga artisten Googosh som i Iran är större än Madonna. Mahan for till London uppbackad av sin David som varje vecka stod vid hennes sida och hejade på. Det slutade med att hon kom på tredje plats och idag är stor idol i sitt gamla hemland.

– Vi hade 55 miljoner tittare som följde programmet, säger Mahan som har spelat in ett persiskt album och fyra videos. För kvinnorna i Iran är hon en förebild och frihetssymbol. Ändå avråds hon från att resa dit ens för ett besök.

– Jag vill inte vara politisk. Jag vill bara sjunga. Men det finns en risk att man ser mig som politisk aktivist för att jag sjunger om frihet.

Men här och nu är det alltså Melodifestivalen som gäller. För att klara av cirkusen och kunna koncentrera sig ordentligt inför tävlingen är Mahan just nu tjänstledig från jobbet som annonssäljare.
– Jag ska göra mitt allra, allra bästa, lovar hon. Samtidigt tycker jag att jag egentligen redan har vunnit. Bara att få vara med i Melodifestivalen är ren och skär lycka.
Monica Antonsson