Nr 12, 2007
– Det gäller att vara skärpt och närvarande, säger han. Bra skämt kommer inte av sig själv. Man måste vara med och lyssna noga. Annars missar man alla chanser till poänger.
David är med andra ord en lika god iakttagare som lyssnare. Han ser och hör detaljer som de flesta av oss bara låter passera. Sedan gör han något av dem. Så har han alltid gjort.
– Jag växte upp i Järfälla, en stockholmsförort som verkligen har bykänsla, säger David och berättar att föräldrarna träffades, när de jobbade på samma skivbolag. Pappa Rolf var sin tids Daniel Breitholtz med uppgift att ständigt leta efter nya, lovande talanger.
– Det var lite glassigt, tyckte man då. Mamma Agneta jobbade kort och gott på kontor. Det gjorde alla på den tiden. Problemet var att ingen riktigt visste vad de gjorde. Det enda man visste var, att de jobbade på kontor. Det var lite märkligt det där.
Födde en längtan
David och hans tre år äldre syster Frida trivdes bra i Järfälla. När föräldrarna någon gång behövde barnvakt, ställde deras snälle morfar upp. Han var mer känd som Helmer Bryd på den tiden. I verkligheten hette han Gunnar Svensson och var såväl pianist som ankare hos Hasse & Tage och Svenska Ord.
– Vi fick ofta hänga med och vänta i kulisserna, medan morfar spelade lunchrevy, säger David som sju år gammal såg revyn "Under dubbelgöken" på Berns Salonger hur många gånger som helst. Publiken skrattade åt den tidens politiska skämt. David förstod inte så mycket, men stämningen var oslagbar och där någonstans föddes hans längtan till scenen.
– Det var spännande att få vara med på Berns. Speciellt som man alltid fick äta köttbullar där. Jag tog intryck men sa inte så mycket. På den tiden höll jag mig mest i bakgrunden. Jag var verkligen inte den som höll låda och tog plats.
Bluffen avslöjad
– Folk åkte omkring i hottade bilar med tonade rutor. De flesta drömde väl om att få ett jobb med firmabil och egen mobiltelefon.
David gick ekonomiska linjen på gymnasiet. Han hade visserligen inga planer på att bli bankman men alla kompisar gick ju där. Han fick sin vita mössa och med studentexamen i bagaget flyttade han in till Stockholms innerstad. För sin försörjning ledde han vattengymnastik för damer på Sturebadet.
– Jag sa att jag var utbildad och fick jobbet. Det kunde ju inte vara så svårt, tänkte jag. Bra betalt var det också. Jag tror vi fick 250 kronor för 20 minuter. Dessvärre gjorde jag bort mig. Jag gjorde nämligen vissa rörelser ovanför vattenytan i stället för under. På så vis blev jag avslöjad. Jag hade ju ingen utbildning för det där.
David hade emellertid tränat rätt mycket på gym. Följaktligen blev han snart instruktör även på ett sådant. Arbetet bestod av att instruera folk som ville börja träna vid maskinerna.
– Det var egentligen ingen som riktigt kunde det där, säger David. Vem som helst som förstod maskinerna kunde ju klara det jobbet, tänkte jag.
David sökte sig till flottan, när det blev dags för militärtjänst. Drömmen var att få mönstra på fartyget Karlskrona som under ordnade och ofarliga förhållanden stävar på runt världshaven.
– Jag ångrade mig när några kompisar berättade, hur värdelöst de tyckte att lumpen var. Då försökte jag komma undan i stället. Någon sa, att om man bara var upptagen med exempelvis studier, så kunde man få slippa. Därför sökte jag i all hast till Calle Flygares teaterskola. Jag var överlycklig, när jag kom in. Senare insåg jag, att alla som söker lyckas. Det var ju lite snopet. Militärtjänsten blev i alla fall uppskjuten och jag fick frisedel.
– Man skulle gå fram till en stol och göra någonting. Jag förstod aldrig riktigt vad, trots att jag tyckte, att jag hade en viss inblick i det där med teater.
Roligt men fattigt
David fick snabbt nog och hade säkert slutat, om inte Christin Meltzer hade dykt upp. De var klasskamrater på gymnasiet och nu sågs de alltså igen.
– Vi var inga typiska teatermänniskor någon av oss. Vi läste varken dikter eller hade svarta kläder. Christine var bäst. Hon var mest teater. För övrigt hade vi mest bara roligt. Och så ledde man lite vattengympa mellan varven för att få ihop till hyran.
Pengar var en ständig bristvara för David. Minsta extrautgift förstörde ekonomin för lång tid framöver.
– Christine och jag brukar tala om, hur vi åt tonfisk, makaroner och majs. På så vis var det mycket teater. Man försakade i princip allt för konsten. Fick man en parkeringsbot på 400 kronor, så fick man äta ännu sämre mat en hel månad.
Christine och David höll ihop även efter skolan. De sökte roller på auditions, gjorde konstiga statistroller likaväl som de gjorde reklamfilm.
– Vi försörjde oss på event. Vi kunde vara clowner i olika köpcentrum och dela ut gratis godis till barnen ena dagen och vara konferencier för Barnens Dag nästa. En gång fick vi dela ut gratis juice till folk på en strand. Ofta höll vi i gång hela dagar i olika centrum med tävlingar och underhållningsprogram. Så jag har verkligen lärt mig jobbet som konferencier från grunden. Det var rätt otacksamt faktiskt. Det hände att folk frågade, när programmet skulle börja, fast vi redan höll på som bäst och var igång för länge sedan. Till sist ringde vi TV4 och sa, att vi hade en bra barnprogramsidé. Det hade vi inte, men man måste ju ta sig in på något vis.
Kungen inte road
David blev intervjuad av Peter Settman som kom fram till, att han var som klippt och skuren för rollen som programledare. Därmed värvades han till serien Rally-Planeten.
– Det var en ren tillfällighet, säger han. Jag kunde lika gärna ha åkt omkring i en sådan där firmabil med mobiltelefon.
Sedan dess har David gjort allt från barnprogram som Lattjo Lajban till det nu aktuella Let´s Dance. Tillsammans med humorkollegan Peter Magnusson har han dessutom gjort såväl Stadskampen och Idol 2004. För att inte tala om "Hey Baberiba" med såväl Peter som Christine. Programmet är numera lagt i malpåse.
– Vi har aldrig menat något illa. Men om inte kungen tycker det är kul, så får man ha respekt för det, säger han. Vi slutar när vi står på topp. Ibland kan man helt enkelt tröttna på att klä ut sig i peruker. Då vill man vara sig själv ett tag. Sedan kan längtan efter humor göra, att vi kanske dammar av Hey Baberiba igen.
Det är alltså som programledare vi får se David den närmaste tiden. Efter Let´s Dance kommer "Tack gode Gud att du är här!", en programserie efter utländsk modell i vilken kända skådespelare och artister kommer att försättas i situationer de måste improvisera sig ur. De öppnar en dörr och kliver rakt in i ett sammanhang som för dem är helt främmade och möts av öppningsfrasen "Tack gode Gud att du är här!" Sedan får de klara sig själva.
– Det är något av det roligaste jag har sett, säger David som med andra ord fullt upp på TV4 hela våren. Lika upptagen är sambon Renée Nyberg som programledare för "Sing a long" i TV3.
Älskar papparollen
– Vi träffades där för fyra år sedan, säger David. Jag ville ge henne en komplimang för hennes varma framtoning i TV-rutan och på den vägen är det.
Renée var ensamstående då med barnen Emma och Tom som nu är 11 och 6 år gamla. De flyttade ihop i en villa i Bromma och har dessutom ett sommarställe på Tynningö i Stockholms skärgård. Där kan barnen tumla runt i gröngräset om somrarna och i år får de sällskap av snart ettårige lillbrorsan Leo.
– Det är verkligen jättemysigt att vara pappa, säger David som framåt sommaren tänker vara pappaledig lite mer på egen hand. Han är dessutom duktig på att meka med såväl båten som huset och får kanhända tid med det också.
– Men jag vill först och främst vara tillsammans med Leo, säger han. Det går ju så fort allting med honom. Han gör nya, fantastiska framsteg varje dag. Det vill man självklart inte missa.
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar