Familjen Brodd var med i Gottröra

Hemmets Journal

Nr 11, 1993

Gottröra

Familjen Brodd bearbetar fortfarande den skräckfyllda upplevelsen av flygkraschen i Gottröra...

Teckningarna är lilla Stephanies sätt att leva med de svåra minnena

Familen Brodd från Stockholm, Berth, Katharine och treåriga Stephanie, var på väg till franska rivieran för att fira nyår en morgon i slutet av december 1991.

De var tre av sammanlagt 129 personer ombord på SAS-planet Dana Viking som inte kom längre än till en åker i uppländska Gottröra.

Idag flyger familjen igen, men kraschen har förändrat deras sätt att se på livet, vad som är viktigt och hur det ska levas... 

Året Runt
Nr 51, 2011

20 år efter Gottrörakatastrofen

Passagerarna Katharine och Berth:

Vi förstod direkt att vi skulle störta

Planet skakade, det tjöt och bankade. Sedan blev det tyst. 

Det enda Katharine och Berth kunde tänka på var att deras lilla dotter Stephanie inte skulle behöva lida.

Det var för att fira nyår i Frankrike som Katharine och Berth Brodd den 27 december 1991 steg ombord på SAS-flighten SK-751 med sin då treåriga dotter Stephanie. Berths svärson hade kört dem till Arlanda i slaskväder och dålig sikt men planet var varmt och julpyntat. De slog sig ner på rad sju. Stephanie fick sitta vid fönstret och lyssna på Ronja Rövardotter i hörlurar från sin bandspelare. Katharine satt i mitten och Berth vid mittgången.
– Kapten Rasmussen hälsade oss välkomna ombord och beklagade att starten var något försenad, säger Berth som vid sidan av jobbet som företagare inom bygg- och fastighetsbranschen då var pilot med certifikat för sportflygplan.

– Vingarna hade avisats två gånger. Därav förseningen. Men det var medvind mot Kastrup så det skulle vi lätt kunna ta in.

Mekanikern på Arlanda hade emellertid inte fått bort all is så i samband med starten lossnade stora sjok av is som flög in i och bröt sönder motorerna. Höger motor havererade efter 51 och vänster efter 53 sekunder.
– Planet började skaka och uppförde ungefär som när man gasar sin bil för fullt, tvärnitar, gasar och tvärnitar igen. Jag trodde först att det var landningsstället som inte hade gått in. Det tjöt och bankade i cockpit för att efter bara någon minut bli helt tyst. Och tyst ska det ju inte vara. Det här kommer att gå åt helvete, sa jag till Katharine.

Berth såg hur lampor blinkade och larm tjöt i cockpit. Han såg också Per Holmberg resa sig från sin plats och rusa fram till piloterna.
– Det kändes tryggt och bra, säger Berth. Särskilt som han var klädd i kaptensuniform. Det var ingen som helst tvekan om att han ville hjälpa till. Så här efteråt är det min uppfattning att han hade en avgörande roll i händelseförloppet och att han räddade oss.

Katharine minns att Stephanie tittade på henne med stora frågande ögon. Själv insåg hon att Dana Viking obönhörligen närmade sig marken utan att kunna lyfta.
– Jag förstod att vi skulle störta och tänkte att om vi nu ska dö så ska Stephanie åtminstone slippa lida, säger Katharine som försökte le lugnande mot dottern och sjöng en sång om att de åkte karusell samtidigt som hon höjde volymen på bandspelaren.

Planet bröts i tre delar
Berth och Katharine måste ha slagits medvetslösa när planet nödlandade på den frusna åkern i Gottröra och gick i tre delar. De vaknade av att Stephanie grät och upptäckte att alla passagerare utom de som satt fast var borta. Hon hade slagit axeln ur led och han hade fått en bagagehylla i huvudet och blödde ymnigt.
– Jag så åt Katharine att fort som ögat knäppa loss Stephanie. Vi måste ut ur planet innan det exploderar!

De tog sig ut genom den främre nödutgången men Berth gick ombord igen sedan han insett att Stephanie bara hade en tunn sommarklänning på sig.
– Och han som just hade sagt att planet kunde explodera, säger Katharine. Man agerar ju inte särskilt logiskt i sådana där situationer.

Berth lyckades hitta sin rock i mörkret och lämnade planet.
– De höll just på att ta loss en passagerare som hade brutit ryggen och hade väldigt ont, säger han. De var två men det var ju svårt att komma åt mellan stolsraderna också. Längre bak satt en man fastklämd som det rann flygbränsle över.

De svårast skadade togs till sjukhus i ambulans. De som kunde gå för egen maskin promenerade över åkern till ett litet hus där ett ungt yrvaket par sannerligen fick oväntat besök.
– Jag bar Stephanie, säger Berth. Samtidigt envisades jag med att släpa på vårt handbagage. Vi skulle ju ha fest och i de väskorna hade vi nyårsspriten.

Se: Holmberg Per

Väl inne i stugan kunde Berth ringa sin dotter Annelie vars man just hade återkommit från Arlanda och somnat om. ”Vi har kraschat men lever” meddelade han kort. Det var ju många som ville låna telefonen. På den tiden fanns inga mobiltelefoner av fickformat.
– Räddningstjänsten som kom med svarta plastsäckar för att ta hand om döda fick problem när de upptäckte att det var överlevande som skulle räddas, säger Katharine. SAS fick rekvirera helikoptrar från militären och bussar från Stockholms Lokaltrafik.

Familjen Brodd fördes till Danderyds sjukhus där han fick sitt sår sytt utan bedövning för att det gått för lång tid från skadetillfället. Hon sövdes och fick sin arm lagd till rätta.

När Annelie fann en gråtande Stephanie ensam i korridoren när hon kom. Hon hörde en läkare fråga henne hur det var fatt. Stephanie sa då att hon var mest ledsen för att hennes barbie var borta. ”Då ska vi säga åt pappa att han tar fram plånboken och köper en ny fin docka åt dig”, sa läkaren. Annelie tog hand om sin lillasyster som efter röntgen av ryggen kunde följa henne hem. Dit kom även Katharine och Berth några timmar senare.

Stephanie bearbetade sina upplevelser genom att prata och teckna den första tiden. I dag har hon är hon 23 år och har inga egna minnen av olyckan. Det hon känner till har hon fått berättat för sig. Hon har heller inga men av den kotkompression hon ådrog sig. Vid sidan av jobbet som ekonomiassistent på en advokatbyrå är hon dressyrryttare i landslagsklass.
– Jag har ofta valt Gottrörakraschen som ämne när det gällt föredrag och projektarbeten, säger hon. Vi har ju ett eget unikt material i familjen och de flesta brukar tycka att det är intressant.

Katharine hade problem med sin arm tills för bara några år sedan. Berths skada i huvudet läkte ut och har inte gjort sig påmind sedan dess. Alla tre är emellertid flygrädda. Det har varken kurser eller behandlingar lyckats råda bot på.
– Men man måste säga att SAS skötte det hela väldigt snyggt, säger Berth. Var och en fick till och med en egen kontaktperson att ringa dag som natt om det var något. Vid ett tillfälle när vi var nere i Frankrike bytte Per Holmberg till och med schema så att han skulle kunna komma ner och hämta oss. Det kändes väldigt tryggt och bra.
Monica Antonsson