Stina Dabrowski

Allas Veckotidning

Nr 10, 2007

Svaret på arbetskamratens frieri var självklart för Stina Lundberg Dabrowski

Vårt äktenskap var rena spexet

En av Stina Lundberg Dabrowskis arbetskamrater bad henne om hjälp för att få stanna i Sverige. 

Stina ställde upp och bedyrade i polisförhör sin kärlek till mannen.

Men eftersom Stina redan hade en pojkvän, och dessutom var gravid, uppstod en del missförstånd...

Stina Lundberg Dabrowski, 56, är tillbaka i hetluften. Under nio intensiva veckor är det hon som står för lördagsunderhållningen på bästa sändningstid i SVT. I en studio med husband och publik gästas hon av såväl utländska som svenska celebriteter likaväl som av landets bästa musikartister. Tidernas svenska programledare - en hedersam titel hon erövrade så sent som för ett drygt år sedan - är med andra ord tillbaka på banan.

– Det har varit lite tufft de senaste åren, så jag blev verkligen jätteglad, när SVT ringde, säger Stina och lutar sig tillbaka med en kopp kaffe i soffan i TV-husets vinterträdgård, där hon låter sig intervjuas. Det är ett tillfälle att ta vara på. Stina säger sig visserligen ha blivit frikostigare med åren, men hon har alltid varit väldigt sparsam med just intervjuer.

– Det är verkligen motsägelsefullt, erkänner hon. Jag trivs helt enkelt inte i den rollen. Speciellt som jag aldrig har kunnat vänja mig vid att se mig själv porträtterad i tidningar.

Stina växte upp i Traneberg, en förortsidyll utanför Stockholm med barnrikehus längs små, lyckliga gator. Föräldrarna Märta och Arne var lärare och i familjen fanns även storasyster Maja som är tre år äldre.
– Vi är verkligen döpta till Stina och Maja. När vi var små, tyckte vi, att det var ena riktiga konamn. Vi var faktiskt riktigt arga på våra föräldrar för det. Men man vande sig. Idag bryr jag mig inte ett dugg.

Föräldrarna var lärare. Döttrarnas skolgång engagerade de sig emellertid inte i mer än någon enstaka gång, vilket Stina minns med smärta.

Vid ett tillfälle hade Stina exempelvis fått en 5:a på en uppsats som hon stolt och glad visade fadern. "Den där hade jag inte satt mer än en 2:a på", sa han.
– Det är klart, att jag blev ledsen. Jag minns det som igår.

Skenäktenskap
Stina kom att föredra språk framför matematik och på gymnasiet valde hon latinlinjen som inte hade någon matte alls. Hon hade praktiserat som journalist och fotograf redan i sjuan, så inriktningen var nog klar. Hon hade bara inte formulerat det ens för sig själv.

– Jag har aldrig haft några drömmar, säger Stina och erkänner i samma andetag att just det brukar även hon fråga sina intervjuoffer. Vad drömde du om då?

– Jag är väldigt tråkig på det viset, men jag måste vara ärlig och säga som det är. Fast vid närmare eftertanke undrar jag, om jag inte fick en dröm alldeles nyligen. Som jag har nu har glömt bort. Jag har faktiskt aldrig haft någon hobby heller.

Efter studenten prövade Stina på lite av varje. Hon arbetade med rörelsehindrade barn och alkoholiserade män likaväl som hon jobbade på kontor och restaurang. Som receptionist på hotell Kristineberg, gifte hon sig med en polack som jobbade i grovköket.

– Han friade för att få stanna i Sverige, säger Stina. Jag svarade ja direkt. Sedan gick jag hem och berättade nyheten för min pojkvän i vår gemensamma bostad. Han hade inget att invända. Det var en annan tid då. Min pojkväns ingenjörsring fick fungera som vigselring, när vi gifte oss i rådhuset. Det var till och med han som lagade bröllopsmiddagen. Sedan fick jag och min lagvigde make genomgå ett antal polisförhör i vilka vi utan att blinka bedyrade vår kärlek. Det var rena spexet. Så gick det till på det glada 70-talet.

Stina reste mycket och tog de jobb hon kunde få. Till sist insåg hon att studier nog inte var så dumt i alla fall. I varje fall inte om hon ville ha ett jobb att verkligen trivas med. För säkerhets skull sökte hon in till såväl socialhögskolan som lärarhögskolan och journalisthögskolan.
– Då insåg jag plötsligt, att jag var gravid. Därför fick det bli den kortaste utbildningen till journalist.

Glädjechock
Dottern Moa kom till världen som den största glädjechocken i Stina liv. Ja, så stor var den, att den egentligen aldrig har ebbat ut.

– Jag tillhörde inte dem som lekte med dockor och gullade med bebisar. Jag tyckte tvärtom att bebisar verkade obegripligt besvärliga. Därför hade jag inga större förväntningar på det där med att få barn. Så plötsligt fanns lilla Moa där som en enda stor lycka. Problemet var att polacken jag var gift med automatik skrevs in som hennes far. Hon blev till och med polsk medborgare. Det krävdes en rättegång för att hon skulle få rätt pappa.

Ett år senare föddes sonen Ivan som i dag har fyllt 31. Stina och barnens pappa gifte sig emellertid aldrig. Det gjorde man inte på den tiden. Småningom har Ivan och Moa sett till, att Stina är såväl mormor som farmor.

– Det var faktiskt samma glädjechock, när barnbarnen kom, säger Stina och räknar upp dem. Fabian, Ville, Märtha och Olle.

– Jag hade i alla år hört äldre damer tala om, hur fantastiskt det är med barnbarn. Äsch, tänkte jag. Det säger de bara, för att det låter fint. Plötsligt insåg jag, att jag hade haft fel. Deras lovord kom egentligen aldrig ens i närheten av hur fantastiskt det faktiskt är med barnbarn.

Stina genomförde sin utbildning i etapper mellan mammaledigheterna. Som nybakad journalist fick hon sedan jobb som redaktör på halvtid för personaltidningen på ett bevakningsbolag.
– När tredje numret av tidningen låg klart för tryck, begärde direktionen att få läsa materialet i förväg. Jag hade missuppfattat det där med personaltidning. Jag trodde att man skulle vara kritisk och avslöja chefernas löneförmåner. Det var ju väldigt naivt, måste jag säga så här i efterhand. Jag blev inkallad till chefen och fick veta, att jag kunde gå hem direkt. Det var verkligen hemskt. Jag var förtvivlad. Jag fick lära mig något ganska handfast den gången.

TV ringde
Stina frilansade en tid och gick sedan en radioutbildning vid Dramatiska Institutet. Det var där hon mötte sin livskamrat Kjell Dabrowski. De gifte sig med 1988 och tvillingarna Ewa och Sigge kom till världen. Då hade Stina redan slagit igenom som TV-profil.
– Jag jobbade som reporter på Dagens Eko med inriktning på ekonomisk brottslighet, när TV ringde och frågade om jag ville bli reporter i ett nytt underhållningsprogram. Jag tackade ja och blev programledare för Nöjesmaskinen tillsammans med Sven Melander.

Nöjesmaskinen 1982 blev Stinas stora genombrott. Sedan dess har hon specialiserat sig på att intervjua världens största personligheter. Intervjuerna med Margaret Thatcher, Muammar Khadaffi och Leonard Cohen är hon stoltast över. Liksom de med Lars von Trier, Hillary Clinton och Jane Fonda. Hon har svårt att välja.
– Nelson Mandela är nog den jag tycker bäst om, säger hon. Han är så nära Jesus man kan komma.

Stina har blivit arresterad av polisen i Fontana di Trevi mitt i Rom, när hon skulle filma en påannons om Anita Ekberg. Likaså har hon lockats till tårar av historien om Ludmila Engqvists bittra barndomsöde i fattigdomens Ryssland. Drömintervjun med Fidel Castro har hon emellertid inte fått göra. Än.
– Jag flyttade till och med till Kuba för att få träffa honom, säger Stina som för tio år sedan tog tvillingarna med sig och hyrde ett litet hus i miljonstaden Havanna. Fidel Castro var förstås bara en av anledningarna. Hon och Kjell hade gått skilda vägar och hon behövde en timeout. Samtidigt passade hon på att lära sig spanska.

– Vistelsen på Kuba varade ett halvår, säger Stina. Den har betytt väldigt mycket för mig. Jag fick nya perspektiv på livet, arbetet och vad som är viktigt. Frihet och mat på bordet varje dag är faktiskt ingen självklarhet. Jag fick dessutom känna på hur det är att vara invandrare och inte kunna språket. Samtidigt som jag kände mig väldigt hjälplös och utsatt, fick jag vänner för livet. Jag har en familj där nu. Jag åker dit en gång om året och vi har kontakt nästan varje dag.

Hittade tillbaka
Stina kom hem igen, varpå hon och Kjell lyckades hitta tillbaka till varandra. Han har friat och hon har sagt ja, men än har de inte gift om sig.
– Vi får se när det blir, säger Stina. Jag är väldigt konservativ. Det är Kjell som måste ta initiativet.

Stina och Kjell bor sedan några år i Karlsro, ett renoverat 1700-talshus vid Stocksundet i Stocksund ett stenkast från Stockholm. Där trivs hon och har så småningom utvecklat ett stort intresse för trädgård.
– Det kommer med klimakteriet, konstaterar hon. Där östrogenet går ut, går blommorna in. När vi kvinnor inte längre kan få barn, vill vi gärna skapa något annat.

Närmast är det ett nytt program som ska skapas. Vilka de medverkande är står ännu skrivet i stjärnorna. Stina avslöjar dem åtminstone inte.
– Tony Blair är aldrig fel, ler hon. Och inte Condoleezza Rice heller. Hon flyger kanhända hit i presidentens privata jetplan Airforce One för min skull.
Monica Antonsson