Maria Möller

Allas Veckotidning

Nr 4, 2008

Men det visste inte Maria då...

Det var i "elfte timmen" jag mötte kärleken

Hon är 42 år och barnlös. 

Men det är ett medvetet val; Maria och sombon är helt nöjda med att bara vara två.

Och tiden är välfylld som den är. I dagarna är det premiär på "Maria Möller show" och då får vi veta vad hon använt datorn till på sina långpromenader...

Maria Möller var ingen dununge direkt, när hon klev in på Sollidens scen mitt i Allsången 2005 och tog hela Sverige med storm. Snarare tvärtom. Hon var väl etablerad och hade redan gjort det mesta som artist. Ändå vände livet som på en femöring den kvällen.
– Det finns helt klart ett före och ett efter Allsången för min del, säger hon. Folk blev överraskade och somliga undrade under vilken sten jag hade gömt mig alla år. Jag var ju så trygg i det jag gjorde.

Sommaren på väg
Att Maria skulle få ett sådant genombrott, kunde hon förstås inte ana, när hon växte upp som en av tre färgstarka döttrar till Eivor och Hubert Andersson i Hednäs utanför Skellefteå, en by om kanske hundra invånare på den tiden.

Marias pappa var vägarbetare. Som sådan bröt han mark genom Lapplands djupa skogar med bitvargen som hans catepiller med väghyvel kallades.

– När sommaren kom for han iväg med bitvargen och drog en gul bostadsvagn av trä efter sig. Mamma kom efter med oss flickor och katten Kitty i bilen. Vi brukade parkera i någon lämplig skogsglänta nära en sjö, så att vi kunde bada. Sedan bodde vi där hela sommaren, medan pappa arbetade. Det var isolerat men väldigt mysigt som jag minns det. Vi sprang barfota i skogen och lekte hela dagarna. När hösten kom, återvände vi till Hednäs bruna som pepparkakor.

Skolan i Hednäs var nedlagd redan då, så systrarna fick åka buss tre mil till en större ort för att få grundskolekompetens.
– Det gjorde ingenting, säger Maria. Vi visste ju inget annat. Det innebar egentligen bara, att vi gjorde läxorna på bussen.

Hade kommit rätt
Maria visste redan då – trots att det inte fanns några konstnärliga förebilder inom familjen - att hon ville bli artist.
– Vi hade inte ens grammofon, skrattar hon. Men det fanns gott om humor och skratt i vår familj. Första teaterföreställningen såg jag, när riksteatern kom på turné och spelade i gympasalen. Andra gången såg jag "Natten är dagens mor" av Lars Norén på Nordanåteatern i Skellefteå. Jag gick första året på gymnasiet och var där med klassen.

I samband med studentexamen ställde Maria och hennes klasskompisar till med ett studentspex som blev ganska bra, minns hon. Hon blev värvad till en amatörteatergrupp som i sin tur uppmärksammades av teaterchefen Rutger Nilsson på Västerbottensteatern i Skellefteå.
– Han ringde och frågade, om jag ville bli sufflös. Det ville jag förstås. Jag var 18 år och behövde bara andas in den speciella teaterluften en enda gång för att veta, att jag hade kommit rätt. Sedan dess har jag jobbat med teater.

Jobbet som sufflös blev början på en tämligen brokig teaterkarriär. De närmast följande tio åren lyckades Maria pröva på det mesta på Västerbottensteatern, Dalateatern, Borås stadsteater och länsteatern i Växjö där hon var anställd. Hon körde följespot och hade hand om kostym och mask likaväl som hon var rekvisitör, dansassistent, projekt- och turnéledare.

– Jag fostrades till artist. Allt jag kan, har jag lärt mig själv och genom att jobba med äldre och mer erfarna sångare och skådespelare. Efter bara några år som tekniker fick jag göra några småroller i "Prinsen och tiggaren" av Henning Mankell. Jag spelade dels en liten tjej som hette Alice, dels en tiggare och dels en äldre kvinna med otroligt slitet ansikte. Med tiden fick jag allt större och större uppgifter även på scenen.

Björn och Benny
Det var i Växjö 1991 som den då 25-åriga Maria upptäckte glädjen med att kunna sjunga. Hon tog sånglektioner för en pedagog vilket också väckte hennes intresse för klassisk musik.
– Framför allt var jag färdig med det tekniska. Plötsligt insåg jag, att det var dags för mig att satsa på det konstnärliga.

Maria sade upp sig på länsteatern, provsjöng på Göteborgsoperan och kom med i kören. Några år senare, närmare bestämt 1998, flyttade hon till Stockholm och tog plats i kören i "Kristina från Duvemåla".
– Vi som delade loge då träffas fortfarande med viss regelbundenhet, säger Maria som småningom gick vidare och blev en del av ensemblen i "Chess". Att jobba med Björn Ulvaeus och Benny Andersson är något alldeles speciellt. Allt är så väl ordnat. Det betyder mycket, när man spelar samma föreställning sex gånger i veckan år ut och år in.

Samtalet glider in på kärlekar, för sådana finns förstås i Marias liv. Detaljerna håller hon för sig själv men kärlekar har kommit och kärlekar har gått som för de flesta andra vid 42 års ålder. Viktigast är att hon drog högsta vinsten, när hon mötte sambon Magnus Lorentzson som sedan sex år står vid hennes sida i ur och skur. Han sköter dessutom en stor del av hennes produktionsbolag.

– Vi träffades som arbetskamrater i slutet av 90-talet. Han var ljudtekniker vid stadsteatern i Göteborg. Vi gjorde "Elfte timmen" tillsammans, ett slags improviserat framträdande i foajén efter ordinarie föreställning på fredagskvällar. Det var fullkomligt unikt, utan gränser och innehöll allt från diktläsning till balett och operasång. År 2001 möttes vi igen. Hur och varför är privat, men jag är väldigt glad att vi lever ihop sedan dess. Magnus betyder väldigt mycket för mig på många sätt.

Maria och Magnus bor någonstans högt upp och med fin utsikt i Stockholms innerstad. De har medvetet avstått från att skaffa barn och är fullkomligt nöjda med att bara vara två. När Maria vill koppla av gör hon det gärna till en god bok. På nattygsbordet ligger lika gärna deckare och thrillers som skönlitteratur och faktaböcker.

Går bäst ensam
– Jag var alldeles bedrövad när Stieg Larssons trilogi tog slut. Den var fantastisk! Mia Törnbloms självkänslebok är också en favorit liksom alla böcker av Dalai lama. De är alla mycket tänkvärda.

Långpromenader är också en källa till avkoppling och rekreation för Maria som gärna tar sig Kungsholmen runt i snabb takt, om bara skorna är sköna.
– Jag vill inte ha sällskap och jag vill inte lyssna på musik, säger hon bestämt. Ska jag ha sällskap, sitter jag hellre ner och äter en lunch. När jag går, vill jag gå i min egen takt och vara ensam med mina tankar. Det är kreativt. Då föds många idéer som jag har nytta av på scenen.

Maria fiskar upp en bärbar liten dator som hon nästan alltid bär med sig. Närhelst och varhelst idéer än poppar upp, skriver hon gärna ner dem direkt. Det spelar just ingen roll om hon sitter i ett möte eller befinner sig på resa. Med datorn kan hon dessutom skicka mail, spela musik, jobba med bilder och läsa tidningen. Väl hemma på kontoret kopplar hon ihop den med en stor 20-tums-skärm och ett normalstort tangentbord.
- Jag skriver så snabbt, att jag måste ha det, förklarar hon.

Papper och penna är emellertid också viktigt förutsatt att ska är av god kvalitet. Maria skriver bara på minst 90 grams papper med vacker struktur utan vare sig rutor eller ränder. Och hon skriver helst med tusch. Det hänger ihop med hennes intresse för kalligrafi, en slags skönskrift som egentligen är en asiatisk konstart.
– Jag fuskar lite och blandar olika stilar utan att det gör någonting. Huvudsaken är att det blir vackert.

Lyxigt och gott
Champagne hör också till livets goda, när Maria får välja. Det spelar just ingen roll om det är äkta vara eller bara ett helt vanligt mousserande vin. Bubblande vin passar nämligen alltid vare sig det är små festliga tillfällen i vardagen eller stora pompösa premiärer.
– Jag hittar ofta på tillfällen att få korka upp, skrattar Maria som gärna avnjuter en riktigt god och lyxig chokladbit till just champagne.

– Jag älskar att gå in i den lilla chokladbutiken och se på all vacker konfekt, när jag kommer till nya städer. Bara doften brukar vara underbar.

Snart får Maria anledning att korka upp både en och två smällande champagneflaskor. I slutet av januari är det nämligen dags för premiär på Maria Möller Show på Vasateatern. Hela vårsäsongen kommer hon att stå ensam på scenen med sina musiker likaväl som att hon själv svarar för både text och regi.

– Jag är en artist som alltid, när det gäller mitt eget material, tycker om att ha koll på allt, säger hon. Jag gör det mesta själv och hyr in folk till sådant jag inte kan. Publiken kan vara säker på, att showen ska bli en föreställning med många olika komponenter. När jag är i farten blir det både musik, humor och en hel del allvar.
Monica Antonsson

 

De fem sakerna:

Datorn,
en så kallad Macbook, som hon bär med sig överallt. Hon skriver sångtexter och monologer, skickar mail, läser tidningar, köper musik från I-tunes (?) och jobbar med bildbehandling. Kort sagt, hon använder den till allt och kan inte leva utan den.

Papper och pennor.
Men det ska vara minst 90-grams-papper. Allt annat är för sladdrigt. Hon gillar strukturen på tyngre papper. Det är viktigt hur bläck sugs upp och hur pappret absorberar. Speciellt när hon skriver kalligrafi, vilket hon gör ofta. När det gäller pennor är hon "pennoman", dvs oerhört kräsen. Det ska helst vara tusch av något slag.

Sköna skor
Måste hon ha till sina promenader. Hon promenerar varje dag och ofta Kungsholmen runt, dvs ungefär en mil.

Böcker
Är lika viktigt som papper. Det är bra med pocket men böcker ska vara inbundna, menar hon. Sedan läser hon lite av varje. Har hon inte läst på ett tag, kör hon igång med deckare som är lättsmält. Sedan övergår hon till skönlitteratur och faktaböcker och då gärna psykologi.

Champagne
Och god choklad. Inte en Raider utan helst en handgjord lyxbit. Det är att njuta av livet, tycker hon. Men det kan lika gärna vara mousserande vin, så blir det inte så dyrt att hitta på anledningar att fira.