Johan Hallström

 Allas Veckotidning

Nr 5, 2007

Johan Hallström växte upp under pappa Lasses klippbord

Magnus & Brasse var mina lekkramrater

Skådespelaren Johan Hallström har varit i samma bransche som sina föräldrar, och i höstas gjorde han äntligen filmdebut i "Du och jag". 

Men på premiären saknades en viktig person...

Johan Hallström, 30, beställer wokade grönsaker, när vi ses på en kinakrog i Stockholm. Efter två hektiska veckor i New York, vill han ta igen sig och leva sunt ett tag. New York är hans andra hemstad, där han oftast bor hos pappa Lasse Hallström, filmregissören, och hans familj. Så icke denna gång. Efter premiären på debutfilmen "Du och jag", som fått minst sagt blandad kritik, ville han bara träffa kompisar, roa sig på klubbar, gå utställningar och museer, äta gott på restaurang och se bra teater på Broadway. Men han hälsade på familjen också förstås.

– Vi jobbade hårt med filmen och fick en del kritik. Sånt får man tugga i sig, säger Johan som gick ut Teaterhögskolan så sent som i våras. Efter sju års teaterstudier kan han lugnt kalla sig välutbildad. Det är emellertid ingen garanti. Det är ont om jobb för skådespelare. Nyckeln in är att lyckas på de omkring tio auditions som genomförs per år. Det är blod, svett och tårar som gäller. Några genvägar finns inte.

- De var nödvändigt för mig att fara iväg och få lite perspektiv, säger Johan. Jag har många vänner i New York. Min halvbror Christian på mammas sida till exempel. Han är 43 år och chef för SE-banken där. Det är tungt!

Johan berättar att "Ground Zero", där tvillingtornen i World Trade Center rasade samman den 11 september 2001 fortfarande bara är en grop.

– Men det har vuxit upp ett slags minnescenter där. Det kostar 15 dollar att gå in och se utställningen. Platsen har blivit som frihetsgudinnan. Alla som kommer till New York måste se den.

Johan var i Stockholm, när det hände. Någon ringde och han slog på TV:n. Han såg andra flygplanet krascha in i skyskrapan och han såg hur husen rasade samman. Allt medan han ringde, ringde och ringde.

– De bor visserligen norr om New York, men pappa jobbar ofta på Manhattan, så det är klart, att jag blev orolig. Telefonnätet var överbelastat, så man han tänka en hel del, men så småningom fick vi kontakt.

Stöd av mamma
Johans mamma var TV-producenten Malou Hallström. Med henne delade han sina drömmar och av henne fick han stöd. Hon var i sin tur dotter till premiärdansösen Brita Apelgren vid Operan. Malou gick i hennes fotspår och var balettelev där tills pappa tandläkaren satte stopp för planerna. Då var hon 14 år gammal och tvingades in på en sekreterarutbildning med åtföljande universitetsstudier. Det ledde småningom fram till ett jobb på filmklippningen på Sveriges Television. Det var där hon träffade Lasse Hallström. De gifte sig och gjorde flera filmer tillsammans däribland "Abba – the movie". När Malou blev gravid med Johan fick Lasse idén till filmen "Jag är med barn".

– De skildes när jag var fyra år. Jag har inte så många medvetna minnen från tiden före skilsmässan, säger Johan. Men det var alltid mycket folk hemma hos oss. Vårt hem var någon slags samlingsplats för den tidens kulturarbetare. Skriptan Mona Haskel är min gudmor och Magnus & Brasse (Härenstam och Brännström) var mina roligaste lekfarbröder. Vid ett tillfälle för några år sedan kände jag plötsligt lukten av råfilm. Det var som en flash back av barndomsminnen för mig som delvis växte upp under ett klippbord. Pappa hade ett massivt sådant av järn hemma i lägenheten på Karlavägen. De var fortfarande gifta då och han jobbade hemma, så jag kan inte ha varit särskilt stor.

Malou och Lasse gick skilda vägar med delad vårdnad om Johan som släpade sin hockeytrunk full med kläder mellan föräldrarna varannan vecka. Han gick i skolan, sjöng i kör och hade eget rum på båda ställena.
– När pappa flyttade till New York, fick jag börja i internatskola i Sigtuna. Där sjöng jag i band så fort det var fest och ibland på stadshotellets bakficka. Då föddes min längtan till teatern.

Johan var 14 år, när han skulle flyga till New York första gången på egen hand. Lasse filmade så han blev hämtad av en så kallad Car service.

– Jag var livrädd! Man hade ju hört en del, om hur det var där borta. När vi åkte genom Queens, låste jag alla dörrar. Jag var säker på, att vi skulle bli rånmördade annars. Inget hände men jag såg några poliser som stod och sparkade på en kille som de redan hade brottat ner på marken och satt handklovar på. Pappa och jag flyttade runt till olika inspelningsplatser och jag fick en guvernant som undervisade mig i ett halvår. Det var ett enda stort äventyr alltsammans. Mamma kom och hälsade på. Hon åkte med oss en månad ungefär och gjorde någon slags reportage, tror jag. De var goda vänner. Det var jätteskönt. Sedan åkte jag hem och började sjuan.

Bodde i New York
Efter gymnasiet bodde Johan i New York en tid, innan han kom hem och började studera teater. Han tog de statistroller han kunde få och blev 22 år gammal en av de fem soldaterna i Ingmar Bergmans uppsättning av "Maria Stuart" på Dramaten.
– Jag gick och sjöng för mig själv i korridoren en dag, när plötsligt Benoit Malmberg värvade mig till "Romeo & Juliakören". Han är producent men har dessutom hand om kören. Du är ju tenor, sa han. Just en sån som vi behöver. Jag kunde inte läsa noter, så jag fick gå som lärling en tid, tills jag hade lärt mig det.

Till jobbet som körsångare på Dramaten hörde en liten lön som bidrog till Johans försörjning under studieåren. Kören framträdde på Dramaten men även på företag, och finare kalas. Om somrarna var det tradition att turnera i Kroatien med renässansmusik.

Pappa på premiären
– Vi framträdde i kanske tio städer och slutade alltid i Dubrovnik vid Adriatiska havet. Det är en otroligt vacker, medeltida stad.

Så fick han då sin första huvudroll i "Du och jag" och gjorde allt han kunde för att resultatet skulle bli bra. Till premiären kom såväl Magnus & Brasse som pappa Lasse som för den sakens skull hade flugit hem från New York.
– Han var stolt. Det kändes bra. Om mamma hade varit i livet, hade kanske också hon varit nöjd.

Johan talar öppet om saknaden efter sin mamma. Om dödsfallet för två år sedan som skapade krigsrubriker orkar han däremot inte prata. Pappa Lasse fanns vid hans sida under begravningen och nu är det som att han bär henne inom sig. Det är delvis också för hennes skull som han vill lyckas.
– Mamma var mitt största fan och min största kritiker. Hon var kärleksfull men tuff och gav aldrig beröm, om hon inte riktigt menade det. Det sporrade mig att jobba vidare.

Johan har en tvåa på Söder i Stockholm och en lägenhet med havsutsikt på Gotland som han ärvt efter mamma. Han är fri som fågeln just nu men hoppas möta en självständig och lagom äventyrlig kvinna att leva sitt liv med. Barn hör till bilden, men han vill bli stabilare först. Från sitt kontor, som han delar med andra, söker han varje dag nya, spännande arbetsuppgifter. Då och då tar han en tur i sin röda folkabubbla av 1973 års modell. Den är inte i bästa skick, trots att den ser nästan ny ut.
– Priset var överkomligt men nu har jag dåligt samvete, erkänner han. Min bil är en miljöbov!

Miljökämpe
Johan har alltid varit starkt engagerad för miljön. Han oroar sig för klimatförändringarna och är medlem av Greenpeace.
– Efter gymnasiet gick jag upp på huvudkontoret och sa att jag ville bli aktivist. Jag vill kedja fast mig vid skorstenar som släpper ut giftig rök och stoppa miljöfarliga fartyg på havet, sa jag. Sånt hade man ju sett i broschyrerna. De som jobbade på huvudkontoret log. Du kan få sätta på dig en rosa overall och dela ut flygblad, sa de. Eller så kan du få stå som smörgåsskylt i Solna. Det var inte riktigt vad jag hade tänkt mig, så jag betalar av mitt dåliga samvete med en slant varje månad. Men jag är som sagt inte oskyldig. Jag måste skaffa mig en miljöbil!

Vad som händer härnäst för Johan står skrivet i stjärnorna. Det kan bli både film och teater.
– Det är svårt att välja vad som är roligast. På teatern jobbar man länge med karaktärerna. Man repeterar mycket och spelar samma roll kväll efter kväll. Det innebär att man alltid måste vara skärpt och ständigt lika bra. Det härliga med film är, att om scenen blev sitter, så finns den kvar. I filmteamet jobbar alla dessutom mot samma mål. Man jobbar mot vädret, mot tiden och mot pengarna som alltid är på väg att ta slut. För egen del är jag intresserad av allt. Jag gillar utmaningar och att inte riktigt veta, vad som väntar runt nästa hörn.
Monica Antonsson