Hemmets Journal
Nr 38, 1992
Hans Monath var Stig Hanssons livskamrat men på den tiden gick sådant inte an. Stig adopterade Hans som sin son för att de skulle kunna bo ihop. När jag träffade Hans på Mallorca 1992 hade han en ny partner men höll låg profil om det. Intervjun gjorde vi på en kinakrog i Palma.
Jules Sylvains adoptivson kommer alltid att sakna honom...
Vilka härliga äventyr vi upplevde tillsammans!
Livet blev så tråkigt och tyst när Stig inte fanns mer säger Hans Monath Hansson, 75, adoptivson till Stig Hansson, alias den välkände schlagerkungen Jules Sylvain.
De två hade många roliga år tillsammans, på Fidji och Nya Zeeland, på Mallorca och förstås i 40-talets Stockholm. Men alltsammans började med att Stig räddade en ung students liv...
Från sin stora takterrass kan Hans blicka ut över nästan hela Palma, en stad som han på nära håll sett växa upp till en enastående turistmetropol de senaste 30 åren. Själv lever han ett lugnt och tillbakadraget liv sedan han pensionerades som Österrikes vice konsul i stan.
Ett inramat foto av Jules Sylvain på byrån i vardagsrummet är det enda som genast minner om Hans Monaths en gång så annorlunda liv. För övrigt är det mesta gömt i album och lådor.
Han är en mycket behagfull och charmerande 75-åring som blir glad åt att få prata svenska en stund och generöst visar omkring i staden. Utomhus behåller han hatten på som skydd mot solen sedan han opererades för hudcancer för några år sedan. Över en tallrik kinesisk mat på favoritrestaurangen berättar han om sitt äventyrliga liv, som ingen på många år har frågat efter. Lycklig, rörd och på samma gång lite nedstämd blir han vid minnet av tider som flytt och aldrig mer kommer åter.
- Jag var 19 år och studerade till läkare hemma i Wien när jag blev bekant med Stig, berättar Hans. Han gjorde studiebesök på högskolan och jag visade honom runt. Han ville konsultera en jurist och jag tog honom därför med hem till min far som var advokat. På så vis blev Stig vän till familjen.
Året var 1936 och den då 36-årige schlagerkungen stod på toppen av sin karriär hemma i Sverige. Han reste genom Europa i Zarah Leanders fotspår för att göra samma internationella karriär som hon. Delvis hade han också rötter i området då hans farfar var född i Böhmen-Mähren. Hans mor, skådespelerskan Valborg Hansson, hade dessutom låtit sonen studera vid musikkonservatoriet i Heidelberg sedan maken Axel omkommit i en drunkningsolycka. Stig talade därför en i det närmaste perfekt tyska.
Något artistiskt genombrott blev det nu inte i Europa och Stig for därför hem till Sverige igen. Kontakten med familjen Monath upprätthöll han dock genom en intensiv brevväxling.
Redan julen 1938 varnade han familjen för Adolf Hitler och uppmanade dem att utvandra till Sverige. ”Lämna allt och kom!”, löd texten i telegrammet.
- Vi insåg inte hur allvarligt det var utan blundade för sanningen. Trots att Hitler i mars 1939 lät sina trupper tåga in i Österrike var min far och andra intellektuella övertygade om att det snart skulle bli fred. Men Hitlers lakejer började genast jaga oss judar.
Hans var mer benägen än föräldrarna att lyssna på varningarna. När Stig Hansson några dagar efter ockupationen personligen kom till Wien för att hjälpa några vänner att fly, bestämde sig även Hans för att lämna landet.
Men att få lämna de ockuperade länderna var inte lätt. Det krävdes både pass och utresetillstånd. De svenska myndigheterna hade också infört visumtvång av rädsla för massinvandring av flyktingar.
- Vi började köa klockan fyra på morgonen utanför den myndighet som kunde bevilja utresetillstånd. När den väl skulle öppna skingrades vi av polisen och fick börja om igen, minns Hans som i stället vände sig till en advokat för att få hjälp.
- Men han var en skojare som behöll mina papper och hela tiden skyllde på ökade kostnader som jag naturligtvis fick betala.
En flickvän skulle fly tillsammans med sin mor och Hans bestämde sig för att följa med. Sent en kväll ringde han därför på hos advokaten för att hämta sina papper. För den rädda städerskan som var ensam på kontoret förklarade han att SS var honom i hälarna. Han måste genast ha sina identitetshandlingar för att advokaten inte skulle råka illa ut.
- Jag hade sett var advokaten stoppat mina handlingar och kunde själv plocka fram dem ur hans låda. Passet var visserligen ogiltigt men det var bättre än inget alls.
Tillsammans med de båda kvinnorna for Hans till Berlin och därifrån med flyg till Köpenhamn utan att bli stoppad. Danmark var det enda land som fortfarande tog emot flyktingar men resan dit var ett högt spel. Ett gripande hade omgående fört Hans till koncentrationsläger.
Främmande fågel
I juni 1939 satte den då 23-årige Hans Monath för första gången sin fot på svensk mark. Ett hyresrum på Sveavägen i Stockholm blev hans hem. Som garant för hans uppehälle stod Stig Hansson alias Jules Sylvain.
- Jag kände mig som en främmande fågel i Stockholm men Stig hjälpte mig så mycket han kunde, minns Hans. Redan första dagen tog han mig med till Saltsjöbadens vilohem för att hälsa på sin mor. Därefter for vi hem till revykungen Karl-Gerhard som bodde i närheten.
Den tidens största svenska artister blev Hans Monaths bästa vänner. Någon fortsättning på läkarutbildningen blev det dock inte tal om. Ett laboratorium på Södersjukhuset blev i stället hans arbetsplats. Så småningom blev det dessutom studier i fysiologi vid Wennergrenska Institutet.
Hemma i Wien tvingades familjen snart på flykt. Hans bror tog fästmön med sig och flydde till Argentina där de ännu bor kvar. Föräldrarna begav sig hals över huvud mot Tjeckoslovakien.
- Men Hitler kom efter och de tvingades fly vidare, säger Hans. I Prag insjuknade min mor i livmodercancer och dog. Min far togs tillfånga, deporterades till Auschwitz och gasades ihjäl.
Hans har fortfarande svårt att berätta om föräldrarnas död som fick hela hans värld att rasa samman. Stig och de nya svenska vännerna stod vid hans sida. Ändå kände han sig utlämnad och ensam i världen. Till slut adopterade den barnlöse Stig sin unge skyddsling för att ge honom familj, hemkänsla och arvsrätt.
- Under krigsåren var Stig mycket framgångsrik och en central figur bland Sveriges skådespelare och konstnärer. Han skrev revymusik till Karl-Gerhard, Ernst Rolf och Kar de Mumma. Det blev dessutom en hel del filmmusik.
- På den tiden skulle varenda svensk film innehålla minst en schlager. Det var faktiskt ofta två österrikare, Schütz och Baudich som Stig också hade hjälpt att fly, som skrev manuskripten. Allt medan Stig skrev musiken till en lång rad populära filmer.
Så kom krigsslutet 1945 och med det de stora amerikanska musikfilmerna. Publiken svek den svenska filmproduktionen som mer eller mindre dog ut. Jules Sylvains stjärna dalade och lämnade efter sig stora skatteskulder för den oekonomiske och impulsive Stig Hansson.
- Stig studerade på den tiden engelska för en flicka från Tongaöarna, berättar Hans. Hon berättade så medryckande om sitt hemland att han genast bestämde att vi skulle flytta dit.
Stig ville absolut göra rätt för sig så han sålde både sommarhus och stadsvåning och betalade skatteskulderna. Tillsammans med adoptivsonen for han till vännen, den svenska skådespelerskan Signe Hasso, i New York. Hon körde dem vidare till San Francisco varifrån de flög till Fidjiöarna, där främlingar var mer välkomna än på Tonga.
- Vi hyrde rum i huvudstaden Suva i en månad medan vi reste omkring och letade efter någonstans att bo, minns Hans. Så småningom arrenderade vi ett stycke land och slog oss ner där. Stig var så entusiastisk att jag lät mig ryckas med hur tokiga hans idéer än var.
Mot betalning byggde infödingarna hyddor åt Stig och Hans som också anställde en kock. Därpå tog de genast itu med att röja den igenvuxna jorden. Här skulle nämligen odlas tropiska frukter som papaya och ananas för export till Sverige.
Efter ett drygt halvår gav de upp. Kapitalet höll på att ta slut och Stig, som hade trampat på en giftig växt, var sjuk av infektionen. Slutligen kom en orkan och blåste bort det mesta av den odlingsbara jorden…
- Vi for vidare till Nya Zeeland där jag kunde arbeta medan Stig slickade sina sår och levde på inkomster från STIM i Sverige.
Hans blev erbjuden ett bra jobb i Australien, begav sig dit och stannade där i 12 år. Stig återvände till Fidji och arbetade på en skuta som gick i trafik mellan öarna. En tid senare återvände han till Sverige.
- När Stig kom hem till Sverige ville han inte säga att han hade misslyckats. I stället drog han till med att han skulle introducera monteringsfärdiga hus på Fidji, skrattar Hans. Och tro det eller ej, Svenska Trähus hörde av sig direkt.
Stig återvände till Fidji tillsammans med en företagsrepresentant men misslyckades igen. Än en gång återvände han till Sverige medan han sökte en ny plats att dra sig tillbaka på. Platsen blev Randa, några mil utanför Palma på Mallorca.
- Stig köpte ett litet hus vid foten av ett berg och telegraferade efter mig. Han var åter eld och lågor, säger Hans som lämnade Australien för att återförenas med sin välgörare, vän och adoptivfar 1961.
- Som med alla andra hus han haft i livet rev Stig ner, byggde upp och byggde om huset i Randa. Så småningom öppnade han sitt hem för turister som kom i busslaster för att höra honom sjunga och berätta. De fick börja med ett besök i klostret på bergets topp innan de kom ner till Stig för att få vin, rostade mandlar och lite underhållning. Det var en ganska lönande ”one man show”, säger Hans.
För egen del valde han att flytta till Palma där han fick jobb som kanslist på österrikiska konsulatet. Efter några år omkom konsuln i en dykningsolycka och Hans fick erbjudande om att bli vicekonsul för sitt gamla hemland.
- Det var inte så märkvärdigt. Det var ju bara ett hederskonsulat utan diplomatisk status. Det enda som behövdes var en viss bildning.
Hans uppgift blev att hjälpa sina landsmän till rätta i alla tänkbara situationer. Turismen på Mallorca hade börjat expandera på allvar och många som kom för att stanna misslyckades. En del blev sjuka och behövde läkarvård, andra hamnade i fängelse för narkotikainnehav. Pass- och visumarbete liksom översättningshjälp och tullangelägenheter hamnade också på vicekonsulns bord.
I Randa satt Stig och var stolt över adoptivsonens framgångar. Turisterna kom och for under turistsäsongen och om somrarna turnerade han själv i de svenska folkparkerna. I samband med hans 60-årsdag visade TV ett långt program om hans liv vilket till allmän förvåning också blåste nytt liv i hans musik. Jules Sylvain hade fått sin renässans och var åter på topp.
- Efter sex, sju år tröttnade Stig på Mallorca och sålde huset i Randa. Då låg han i fejd med både byggmästaren och annat folk i trakten, säger Hans och beskriver Stig som vänlig och godhjärtad men samtidigt också lynnig och svårhanterlig.
Den rastlöse Stig riktade nu blickarna först mot Kanarieöarna, sedan mot Gambia och slutligen mot Italien. En lägenhet i Riva del Sole blev hans sista anhalt i livet. Hans besökte adoptivfadern strax före hans död. Deras avsked på flygplatsen i Rom blev deras sista möte. Sedan Stig återvänt till Riva del Sole slutade hans hjärta slå i sömnen en natt 1968.
- Jag fick dödsbudet via konsulatet och flög genast till Italien, säger Hans. Som Stig själv önskade begravdes han där.
Hans fortsatte sitt arbete som österrikisk vicekonsul i Palma tills han pensionerades. De svenska vännerna, som från början var många, har genom ”naturlig avgång” blivit allt färre med åren. Många av dem som bodde här har sålt sina hus och lägenheter och flyttat hem medan andra helt enkelt har gått ur tiden.
Hans saknar ibland svenskarna och skulle gärna än en gång besöka det land som blev hans fristad undan Hitler och andra världskriget. Flygresor roar honom dock inte längre och så har han ju sina djur att ta hand om, säger han sedan vi återvänt till bostaden.
Medan storstadstrafiken pulserar nedanför sköter Hans om sin kaktusodling på takterrassen efter alla konstens regler. Hans lilla Chihuahua Baby och alla kanariefåglarna i den stora buren håller honom sällskap. I den sitter också en ”japansk näktergal” som enligt Hans varken är japansk eller näktergal. Den bara kallas så för att fågelhandlaren skulle kunna trissa upp priset. Men levande mjölmask - som Hans själv efter alla konstens regler fött upp - äter den med förtjusning.
Hans var mer benägen än föräldrarna att lyssna på varningarna. När Stig Hansson några dagar efter ockupationen personligen kom till Wien för att hjälpa några vänner att fly, bestämde sig även Hans för att lämna landet.
Men att få lämna de ockuperade länderna var inte lätt. Det krävdes både pass och utresetillstånd. De svenska myndigheterna hade också infört visumtvång av rädsla för massinvandring av flyktingar.
- Vi började köa klockan fyra på morgonen utanför den myndighet som kunde bevilja utresetillstånd. När den väl skulle öppna skingrades vi av polisen och fick börja om igen, minns Hans som i stället vände sig till en advokat för att få hjälp.
- Men han var en skojare som behöll mina papper och hela tiden skyllde på ökade kostnader som jag naturligtvis fick betala.
- Jag hade sett var advokaten stoppat mina handlingar och kunde själv plocka fram dem ur hans låda. Passet var visserligen ogiltigt men det var bättre än inget alls.
Tillsammans med de båda kvinnorna for Hans till Berlin och därifrån med flyg till Köpenhamn utan att bli stoppad. Danmark var det enda land som fortfarande tog emot flyktingar men resan dit var ett högt spel. Ett gripande hade omgående fört Hans till koncentrationsläger.
Främmande fågel
I juni 1939 satte den då 23-årige Hans Monath för första gången sin fot på svensk mark. Ett hyresrum på Sveavägen i Stockholm blev hans hem. Som garant för hans uppehälle stod Stig Hansson alias Jules Sylvain.
- Jag kände mig som en främmande fågel i Stockholm men Stig hjälpte mig så mycket han kunde, minns Hans. Redan första dagen tog han mig med till Saltsjöbadens vilohem för att hälsa på sin mor. Därefter for vi hem till revykungen Karl-Gerhard som bodde i närheten.
Den tidens största svenska artister blev Hans Monaths bästa vänner. Någon fortsättning på läkarutbildningen blev det dock inte tal om. Ett laboratorium på Södersjukhuset blev i stället hans arbetsplats. Så småningom blev det dessutom studier i fysiologi vid Wennergrenska Institutet.
Hemma i Wien tvingades familjen snart på flykt. Hans bror tog fästmön med sig och flydde till Argentina där de ännu bor kvar. Föräldrarna begav sig hals över huvud mot Tjeckoslovakien.
- Men Hitler kom efter och de tvingades fly vidare, säger Hans. I Prag insjuknade min mor i livmodercancer och dog. Min far togs tillfånga, deporterades till Auschwitz och gasades ihjäl.
Hans har fortfarande svårt att berätta om föräldrarnas död som fick hela hans värld att rasa samman. Stig och de nya svenska vännerna stod vid hans sida. Ändå kände han sig utlämnad och ensam i världen. Till slut adopterade den barnlöse Stig sin unge skyddsling för att ge honom familj, hemkänsla och arvsrätt.
- Under krigsåren var Stig mycket framgångsrik och en central figur bland Sveriges skådespelare och konstnärer. Han skrev revymusik till Karl-Gerhard, Ernst Rolf och Kar de Mumma. Det blev dessutom en hel del filmmusik.
- På den tiden skulle varenda svensk film innehålla minst en schlager. Det var faktiskt ofta två österrikare, Schütz och Baudich som Stig också hade hjälpt att fly, som skrev manuskripten. Allt medan Stig skrev musiken till en lång rad populära filmer.
Så kom krigsslutet 1945 och med det de stora amerikanska musikfilmerna. Publiken svek den svenska filmproduktionen som mer eller mindre dog ut. Jules Sylvains stjärna dalade och lämnade efter sig stora skatteskulder för den oekonomiske och impulsive Stig Hansson.
- Stig studerade på den tiden engelska för en flicka från Tongaöarna, berättar Hans. Hon berättade så medryckande om sitt hemland att han genast bestämde att vi skulle flytta dit.
Stig ville absolut göra rätt för sig så han sålde både sommarhus och stadsvåning och betalade skatteskulderna. Tillsammans med adoptivsonen for han till vännen, den svenska skådespelerskan Signe Hasso, i New York. Hon körde dem vidare till San Francisco varifrån de flög till Fidjiöarna, där främlingar var mer välkomna än på Tonga.
- Vi hyrde rum i huvudstaden Suva i en månad medan vi reste omkring och letade efter någonstans att bo, minns Hans. Så småningom arrenderade vi ett stycke land och slog oss ner där. Stig var så entusiastisk att jag lät mig ryckas med hur tokiga hans idéer än var.
Mot betalning byggde infödingarna hyddor åt Stig och Hans som också anställde en kock. Därpå tog de genast itu med att röja den igenvuxna jorden. Här skulle nämligen odlas tropiska frukter som papaya och ananas för export till Sverige.
Efter ett drygt halvår gav de upp. Kapitalet höll på att ta slut och Stig, som hade trampat på en giftig växt, var sjuk av infektionen. Slutligen kom en orkan och blåste bort det mesta av den odlingsbara jorden…
- Vi for vidare till Nya Zeeland där jag kunde arbeta medan Stig slickade sina sår och levde på inkomster från STIM i Sverige.
Hans blev erbjuden ett bra jobb i Australien, begav sig dit och stannade där i 12 år. Stig återvände till Fidji och arbetade på en skuta som gick i trafik mellan öarna. En tid senare återvände han till Sverige.
- När Stig kom hem till Sverige ville han inte säga att han hade misslyckats. I stället drog han till med att han skulle introducera monteringsfärdiga hus på Fidji, skrattar Hans. Och tro det eller ej, Svenska Trähus hörde av sig direkt.
Stig återvände till Fidji tillsammans med en företagsrepresentant men misslyckades igen. Än en gång återvände han till Sverige medan han sökte en ny plats att dra sig tillbaka på. Platsen blev Randa, några mil utanför Palma på Mallorca.
- Stig köpte ett litet hus vid foten av ett berg och telegraferade efter mig. Han var åter eld och lågor, säger Hans som lämnade Australien för att återförenas med sin välgörare, vän och adoptivfar 1961.
- Som med alla andra hus han haft i livet rev Stig ner, byggde upp och byggde om huset i Randa. Så småningom öppnade han sitt hem för turister som kom i busslaster för att höra honom sjunga och berätta. De fick börja med ett besök i klostret på bergets topp innan de kom ner till Stig för att få vin, rostade mandlar och lite underhållning. Det var en ganska lönande ”one man show”, säger Hans.
För egen del valde han att flytta till Palma där han fick jobb som kanslist på österrikiska konsulatet. Efter några år omkom konsuln i en dykningsolycka och Hans fick erbjudande om att bli vicekonsul för sitt gamla hemland.
- Det var inte så märkvärdigt. Det var ju bara ett hederskonsulat utan diplomatisk status. Det enda som behövdes var en viss bildning.
Hans uppgift blev att hjälpa sina landsmän till rätta i alla tänkbara situationer. Turismen på Mallorca hade börjat expandera på allvar och många som kom för att stanna misslyckades. En del blev sjuka och behövde läkarvård, andra hamnade i fängelse för narkotikainnehav. Pass- och visumarbete liksom översättningshjälp och tullangelägenheter hamnade också på vicekonsulns bord.
I Randa satt Stig och var stolt över adoptivsonens framgångar. Turisterna kom och for under turistsäsongen och om somrarna turnerade han själv i de svenska folkparkerna. I samband med hans 60-årsdag visade TV ett långt program om hans liv vilket till allmän förvåning också blåste nytt liv i hans musik. Jules Sylvain hade fått sin renässans och var åter på topp.
- Efter sex, sju år tröttnade Stig på Mallorca och sålde huset i Randa. Då låg han i fejd med både byggmästaren och annat folk i trakten, säger Hans och beskriver Stig som vänlig och godhjärtad men samtidigt också lynnig och svårhanterlig.
Den rastlöse Stig riktade nu blickarna först mot Kanarieöarna, sedan mot Gambia och slutligen mot Italien. En lägenhet i Riva del Sole blev hans sista anhalt i livet. Hans besökte adoptivfadern strax före hans död. Deras avsked på flygplatsen i Rom blev deras sista möte. Sedan Stig återvänt till Riva del Sole slutade hans hjärta slå i sömnen en natt 1968.
- Jag fick dödsbudet via konsulatet och flög genast till Italien, säger Hans. Som Stig själv önskade begravdes han där.
Hans fortsatte sitt arbete som österrikisk vicekonsul i Palma tills han pensionerades. De svenska vännerna, som från början var många, har genom ”naturlig avgång” blivit allt färre med åren. Många av dem som bodde här har sålt sina hus och lägenheter och flyttat hem medan andra helt enkelt har gått ur tiden.
Hans saknar ibland svenskarna och skulle gärna än en gång besöka det land som blev hans fristad undan Hitler och andra världskriget. Flygresor roar honom dock inte längre och så har han ju sina djur att ta hand om, säger han sedan vi återvänt till bostaden.
Medan storstadstrafiken pulserar nedanför sköter Hans om sin kaktusodling på takterrassen efter alla konstens regler. Hans lilla Chihuahua Baby och alla kanariefåglarna i den stora buren håller honom sällskap. I den sitter också en ”japansk näktergal” som enligt Hans varken är japansk eller näktergal. Den bara kallas så för att fågelhandlaren skulle kunna trissa upp priset. Men levande mjölmask - som Hans själv efter alla konstens regler fött upp - äter den med förtjusning.
- Jag delade 32 intensiva år av mitt liv med min vän och adoptivfar Stig Hanson alias Jules Sylvain. Han var en fantasifull drömmare som inte bara räddade mitt liv utan också gav mig en utomordentligt äventyrlig tillvaro. Han hade ständigt nya planer på gång, var både intelligent, expansiv och full av idéer.
- Efter Stigs död har mitt liv blivit så tråkigt och tyst att det mer eller mindre dog med honom. Men det är väl så det blir när man blir äldre, suckar Hans och tar sin Baby i famnen.
Text och foto
Monica Antonsson
Samt privata bilder
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar