Allas Veckotidning
Nr 52-1, 2007-2008
Saras erfarenhet från Estonia hjälpte tjunamins offer
Barn har nytta av att möta en överlevare
Katastrofer kan se olika ut men för alla som varit med om något riktigt hemskt är det viktigt att få lov att prata om det.
Gärna med en som varit med om samma sak. Någon som förstår.
– Det var som att en alarmklocka ringde. Jag ville genast hjälpa till. Röda Korset tog emot mig med öppna armar. De fanns redan på plats i olycksområdet tillsammans med Svenska Räddningsverket och gjorde allt de kunde för att stödja svenskar som befann sig i Thailand. Röda Korset är ju ingen myndighet. Vi måste inte vänta på politiska beslut för att kunna agera.
Sara kallades till ett möte den 3 januari, där hon utsågs till projektledare med uppgift att omedelbart börja bygga upp ett långsiktigt stöd på hemmaplan för överlevande och anhöriga.
Kom i badbyxor
Sjuksköterskan Annika Gillispie, 50, som är specialiserad inom psykiatrin och har varit utbildare inom Röda Korset i första hjälpen, hjärt- lungräddning, kris och mänskligt stöd kallades in i ett tidigt skede och stationerades på Arlanda för att ge stöd åt folk som satt och väntade på besked om sina anhöriga.
– När planen från Thailand började anlända tog vi emot chockade människor av alla slag. Somliga kom med packning och allt. De hade inte ens varit i närheten av katastrofen. Andra kom hem i sandaler och badbyxor. De hade blivit av med allt.
Annika berättar att samhällets alla instanser fanns på plats på Arlanda. Samtliga myndigheter visade en genuin vilja att hjälpas åt, medan hjälporganisationer och företag skänkte pengar, mat, kläder och leksaker.
– Svårast var att ta emot barn utan föräldrar och föräldrar utan barn. Men alla hade anhöriga eller en socialjour som mötte upp och tog vid. Starka scener utspelades när de hemvändande mötte sina anhöriga som hade suttit där och väntat.
Annika var en av tre från Röda Korset som strax före midnatt på nyårsaftonen steg ombord på Apollos för övrigt tomma flygplan till Thailand. Förundrad betraktade hon fyrverkerierna som lyste upp himlen över Stockholm, samtidigt som hon tänkte på alla dramatiska scener som just då utspelade sig i Asien.
– Vi var väl utrustade med sjukvårdsmaterial och kunde ta hand om allt från sårskador till magsjuka hos dem som småningom kom ombord på planet i Phuket. Många grät när vi lyfte och satte kurs mot Sverige. Somliga var chockade och satt som i sina egna små bubblor. Väl ombord släppte spänningen, trots att många reste hem utan anförvanter. De insåg att de hade letat tillräckligt. De kunde inte göra mer.
Den 7 januari åkte Annika tillbaka till Thailand med insatsstyrkan och stannade i tre veckor för att hjälpa till på generalkonsulatet.
– Phuket var en märklig plats att komma till. Det var trots allt "bara" kustremsan som var ödelagd. På den stora resorten stod en kvinna bakom receptionsdisken lika vacker som alltid och hälsade folk välkomna till gardenpartyt som skulle börja klockan halv åtta. När vi nästa dag tog bilen till Khao Lak, där förödelsen var obeskrivlig, var det som att komma till en annan värld. De döda var omhändertagna och man var redan igång med grävskopor för att rensa upp. Här och där i bråten låg skor, dockor och trasiga resväskor.
Kände sig jagad
Sara bar med sig unika erfarenheter från Estoniakatastrofen in i arbetet med de överlevande och anhöriga från Tsunamikatastrofen. Hennes ansikte, som ju är väl känt, skapade genast förtroende för såväl henne som projektet.
– Jag var 20 år gammal och på väg hem från Estland, där jag hade hälsat på min pappa som har en hästgård, när Estonia förliste.
Sara lyckades ta sig ut först på båtens slagsida och sedan i vattnet, när Estonia sjönk i djupet klockan 01:24 den 28 september 1994 i vad som brukar kallas efterkrigstidens värsta nordiska fartygskatastrof. Totalt omkom 859 människor. Bara 136 personer överlevde varav 46 svenskar. En av dem var alltså Sara som på ett mirakulöst sätt räddades tillsammans med nuvarande riksdagsmannen Kent Härstedt.
– Det skrevs väldigt mycket om det, säger Sara. Jag kände mig riktigt jagad av media ett tag. Speciellt när Kent och jag efteråt firade med en middag på restaurang och hamnade på kvällstidningarnas löpsedlar. Det kändes så fel med tanke på alla som hade gått bort.
Sara menar att Estonia och Tsunamnin som katastrofer betraktat inte går att jämföra.
– Det fanns över 17 000 svenskar i Thailand, när flodvågen kom. Alla behövde undsättning och många förlorade sina anhöriga. Totalt dog 130 000 människor varav 543 svenskar.
Projektet om långsiktigt stöd åt de överlevande och deras anhöriga gick i stort sett ut på att sammanföra de drabbade så att de skulle kunna stödja varandra.
– Det var en erfarenhet jag bar med mig från Estonia. Ingen annan kan riktigt förstå än den som har varit med om samma sak. Den gången var vi flera som hamnade på Huddinge sjukhus. Vi bad om att få bilda en sådan samtalsgrupp. Läkarna var tveksamma. De menade att vi kunde fastna i det som hänt. Men för oss var det viktigt. Efter en sådan upplevelse måste man få prata, prata, prata. I början träffades vi en gång i veckan. Själv gick jag dit det första halvåret. Så småningom glesnade mötena ut.
Inte rädd längre
En av Saras erfarenheter var, att samtalsgrupper inte får vara för stora. Konflikter kan lätt uppstå om märkliga frågeställningar och om vem det är mest synd om.
– Efter Estonia kan man gott säga, att det var lite vilda västern, säger Sara som senare har studerat såväl psykologi som krisstöd och krishantering. Hon har dessutom arbetat med avvisade asylsökande på Migrationsverket och fått matnyttiga erfarenheter av det.
– Jag var inte särskilt orolig, när jag första gången åkte tillbaka till Estland. Sådana katastrofer händer trots allt inte två gånger, resonerade jag. Numera åker jag till Tallin minst en gång om året. Vanligtvis sover jag, när vi passerar olycksplatsen. I dag har jag fått händelserna på avstånd, tycker jag. Samtidigt använder jag mig dagligen av de erfarenheter olyckan gett mig.
Sara kan emellertid inte se, att det fanns någon mening med Estoniakatastrofen. Tvärtom. Hon är allergisk mot den sortens teorier.
– Om det var meningen att jag skulle överleva, var det i så fall meningen att de andra skulle dö? Nej! Den ekvationen går inte ihop. Olyckan hände och för mig blev det bra. Det får räcka med det.
Privat har Sara så småningom gift sig med ekonomen Johan Andreasson och fått barnen Edvin, 5, och Alice, 3. Familjen bor på Muskö nära Nynäshamn, varifrån hon alltså pendlar till Röda Korset vid Mariatorget i Stockholm, där hon numera är nationell samordnare i kris och medmänskligt stöd. I ett tidigt skede knöt hon Annika Gillispie till sig och i dag är Annika samordnare i hälsa och social trygghet för Region Stockholm. Båda ingår dessutom i Räddningsverkets stödstyrka som har regeringens uppdrag att bistå svenska ambassader med att stödja svenskar i händelse av en ny katastrof utomlands.
Första åtgärden inom Tsunamiprojektet blev att ta kontakt med kommuner och stadsdelar och berätta om Röda Korsets resurser. Det resulterade i informationsmöten och småningom 40 samtalsgrupper som kontinuerligt och långsiktigt fungerade i drygt ett år. I samarbete med Bris och Rädda Barnen ordnade Sara och Annika dessutom stödhelger för barn och ungdomar som hade förlorat båda sina föräldrar. De fick bland annat höra Per Kjellander, som tidigt blev föräldralös, berätta om sina erfarenheter.
– Det var viktigt för barnen att få möta någon som varit i samma svåra situation och som det gått bra för, säger Sara. Vi blev förvånade över, hur svårt det kan vara att möta människor i kris. Många berättade om hur konstigt de blivit bemötta av såväl Försäkringskassan som kommunen och sådana som vi som ska vara professionella. Somliga undviker en. Andra blir närmast påflugna, medan åter igen andra möter upp men visar rädsla. Det skapar osäkerhet. Hur illa är det med mig egentligen? Kommer jag någonsin att bli normal? Gemensamt för alla är, att de vill känna sig normala och så fort som möjligt komma tillbaka till vardagen och åter igen bli en del av gemenskapen.
Händer varje dag
Om det svåra att våga vara medmänniska i kris och sorg har Sara och Annika skrivit boken "Ett annat liv" tillsammans med journalisten och samtalsterapeuten Christina Persson. Lärdomarna från projektet är viktiga. Små katastrofer sker nämligen varje dag. Det kan vara maken som dör i hjärtinfarkt eller att någon som omkommer i en bilolycka.
– Den som drabbas råkar ut för en katastrof. Då gäller det för kommuner, vårdcentraler och alla oss andra att ha beredskap, finnas till och stötta. I dag vet vi att uppsökande verksamhet är det bästa. De drabbade vet oftast inte vart de ska vända sig och vilken hjälp det finns att få.
Monica Antonsson
– När planen från Thailand började anlända tog vi emot chockade människor av alla slag. Somliga kom med packning och allt. De hade inte ens varit i närheten av katastrofen. Andra kom hem i sandaler och badbyxor. De hade blivit av med allt.
Annika berättar att samhällets alla instanser fanns på plats på Arlanda. Samtliga myndigheter visade en genuin vilja att hjälpas åt, medan hjälporganisationer och företag skänkte pengar, mat, kläder och leksaker.
– Svårast var att ta emot barn utan föräldrar och föräldrar utan barn. Men alla hade anhöriga eller en socialjour som mötte upp och tog vid. Starka scener utspelades när de hemvändande mötte sina anhöriga som hade suttit där och väntat.
– Vi var väl utrustade med sjukvårdsmaterial och kunde ta hand om allt från sårskador till magsjuka hos dem som småningom kom ombord på planet i Phuket. Många grät när vi lyfte och satte kurs mot Sverige. Somliga var chockade och satt som i sina egna små bubblor. Väl ombord släppte spänningen, trots att många reste hem utan anförvanter. De insåg att de hade letat tillräckligt. De kunde inte göra mer.
Den 7 januari åkte Annika tillbaka till Thailand med insatsstyrkan och stannade i tre veckor för att hjälpa till på generalkonsulatet.
– Phuket var en märklig plats att komma till. Det var trots allt "bara" kustremsan som var ödelagd. På den stora resorten stod en kvinna bakom receptionsdisken lika vacker som alltid och hälsade folk välkomna till gardenpartyt som skulle börja klockan halv åtta. När vi nästa dag tog bilen till Khao Lak, där förödelsen var obeskrivlig, var det som att komma till en annan värld. De döda var omhändertagna och man var redan igång med grävskopor för att rensa upp. Här och där i bråten låg skor, dockor och trasiga resväskor.
Kände sig jagad
Sara bar med sig unika erfarenheter från Estoniakatastrofen in i arbetet med de överlevande och anhöriga från Tsunamikatastrofen. Hennes ansikte, som ju är väl känt, skapade genast förtroende för såväl henne som projektet.
– Jag var 20 år gammal och på väg hem från Estland, där jag hade hälsat på min pappa som har en hästgård, när Estonia förliste.
Sara lyckades ta sig ut först på båtens slagsida och sedan i vattnet, när Estonia sjönk i djupet klockan 01:24 den 28 september 1994 i vad som brukar kallas efterkrigstidens värsta nordiska fartygskatastrof. Totalt omkom 859 människor. Bara 136 personer överlevde varav 46 svenskar. En av dem var alltså Sara som på ett mirakulöst sätt räddades tillsammans med nuvarande riksdagsmannen Kent Härstedt.
– Det skrevs väldigt mycket om det, säger Sara. Jag kände mig riktigt jagad av media ett tag. Speciellt när Kent och jag efteråt firade med en middag på restaurang och hamnade på kvällstidningarnas löpsedlar. Det kändes så fel med tanke på alla som hade gått bort.
Sara menar att Estonia och Tsunamnin som katastrofer betraktat inte går att jämföra.
– Det fanns över 17 000 svenskar i Thailand, när flodvågen kom. Alla behövde undsättning och många förlorade sina anhöriga. Totalt dog 130 000 människor varav 543 svenskar.
Projektet om långsiktigt stöd åt de överlevande och deras anhöriga gick i stort sett ut på att sammanföra de drabbade så att de skulle kunna stödja varandra.
– Det var en erfarenhet jag bar med mig från Estonia. Ingen annan kan riktigt förstå än den som har varit med om samma sak. Den gången var vi flera som hamnade på Huddinge sjukhus. Vi bad om att få bilda en sådan samtalsgrupp. Läkarna var tveksamma. De menade att vi kunde fastna i det som hänt. Men för oss var det viktigt. Efter en sådan upplevelse måste man få prata, prata, prata. I början träffades vi en gång i veckan. Själv gick jag dit det första halvåret. Så småningom glesnade mötena ut.
Inte rädd längre
En av Saras erfarenheter var, att samtalsgrupper inte får vara för stora. Konflikter kan lätt uppstå om märkliga frågeställningar och om vem det är mest synd om.
– Efter Estonia kan man gott säga, att det var lite vilda västern, säger Sara som senare har studerat såväl psykologi som krisstöd och krishantering. Hon har dessutom arbetat med avvisade asylsökande på Migrationsverket och fått matnyttiga erfarenheter av det.
– Jag var inte särskilt orolig, när jag första gången åkte tillbaka till Estland. Sådana katastrofer händer trots allt inte två gånger, resonerade jag. Numera åker jag till Tallin minst en gång om året. Vanligtvis sover jag, när vi passerar olycksplatsen. I dag har jag fått händelserna på avstånd, tycker jag. Samtidigt använder jag mig dagligen av de erfarenheter olyckan gett mig.
Sara kan emellertid inte se, att det fanns någon mening med Estoniakatastrofen. Tvärtom. Hon är allergisk mot den sortens teorier.
– Om det var meningen att jag skulle överleva, var det i så fall meningen att de andra skulle dö? Nej! Den ekvationen går inte ihop. Olyckan hände och för mig blev det bra. Det får räcka med det.
Privat har Sara så småningom gift sig med ekonomen Johan Andreasson och fått barnen Edvin, 5, och Alice, 3. Familjen bor på Muskö nära Nynäshamn, varifrån hon alltså pendlar till Röda Korset vid Mariatorget i Stockholm, där hon numera är nationell samordnare i kris och medmänskligt stöd. I ett tidigt skede knöt hon Annika Gillispie till sig och i dag är Annika samordnare i hälsa och social trygghet för Region Stockholm. Båda ingår dessutom i Räddningsverkets stödstyrka som har regeringens uppdrag att bistå svenska ambassader med att stödja svenskar i händelse av en ny katastrof utomlands.
Första åtgärden inom Tsunamiprojektet blev att ta kontakt med kommuner och stadsdelar och berätta om Röda Korsets resurser. Det resulterade i informationsmöten och småningom 40 samtalsgrupper som kontinuerligt och långsiktigt fungerade i drygt ett år. I samarbete med Bris och Rädda Barnen ordnade Sara och Annika dessutom stödhelger för barn och ungdomar som hade förlorat båda sina föräldrar. De fick bland annat höra Per Kjellander, som tidigt blev föräldralös, berätta om sina erfarenheter.
– Det var viktigt för barnen att få möta någon som varit i samma svåra situation och som det gått bra för, säger Sara. Vi blev förvånade över, hur svårt det kan vara att möta människor i kris. Många berättade om hur konstigt de blivit bemötta av såväl Försäkringskassan som kommunen och sådana som vi som ska vara professionella. Somliga undviker en. Andra blir närmast påflugna, medan åter igen andra möter upp men visar rädsla. Det skapar osäkerhet. Hur illa är det med mig egentligen? Kommer jag någonsin att bli normal? Gemensamt för alla är, att de vill känna sig normala och så fort som möjligt komma tillbaka till vardagen och åter igen bli en del av gemenskapen.
Händer varje dag
Om det svåra att våga vara medmänniska i kris och sorg har Sara och Annika skrivit boken "Ett annat liv" tillsammans med journalisten och samtalsterapeuten Christina Persson. Lärdomarna från projektet är viktiga. Små katastrofer sker nämligen varje dag. Det kan vara maken som dör i hjärtinfarkt eller att någon som omkommer i en bilolycka.
– Den som drabbas råkar ut för en katastrof. Då gäller det för kommuner, vårdcentraler och alla oss andra att ha beredskap, finnas till och stötta. I dag vet vi att uppsökande verksamhet är det bästa. De drabbade vet oftast inte vart de ska vända sig och vilken hjälp det finns att få.
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar