Jonas Gardell

 Allas Veckotidning

Nr 37, 2006

Jonas Gardell glömmer aldrig pappans svek

Jag ville gottgöra mamma för hur hon förnedrades

Det är underbart att inte vara viktigast i sitt liv. Det tycker Jonas Gardell som njuter av att vara pappa och lägger allt annat åt sidan för att vara med sonen Amos.

Själv uppvuxen med en egoistisk och kärlekslös pappa vet Jonas hur ont det gör att bli sviken och övergiven...

Sol och bad och sommarlata dagar. Det är vad livet har bestått av de senaste månaderna för Jonas Gardell, 43. När sommaren kommer sätter han klackarna i backen och stänger butiken i åtminstone tre månader. Därmed lämnar han också stan med man och barn för sommarstugan i skärgården.

- Där jag gör det viktigaste av allt nämligen ingenting, säger han när vi möts på Aborrkrokens bar någonstans i en undanskymd vik.

– Folk brukar fråga hur min dag ser ut, säger han och ger svaret direkt. Jag stiger upp, joggar och tar ett morgondopp. Sedan jobbar jag lite på förmiddagen. På eftermiddagen åker jag ut med båten. Det är varma mackor, sommarprat, korsord och dåliga deckare som gäller. På kvällen blir det grillning, rödvin och solnedgång. Det är mitt sätt att ladda batterierna. Och jag är ytterst noggrann med det, så jag ska snart tillbaka och göra ingenting.

Jonas har anslagit tonen, så vi skrattar gott och beställer in vatten. Strax intill badar småbarn och vid bryggorna en bit bort ligger båtar förtöjda. Östersjöns vatten är fredligt så här inomskärs bland öarna. Ett stenkast bort har Jonas och Mark Levengood sedan tio år sin sommarstuga med stor veranda och utsikt över farleden. Den är emellertid inte att förväxla med det hus som Mark härförleden fick i arv av en för dem närmast okänd, excentrisk miljonär.

– Vi hade faktiskt träffat honom en gång, säger Jonas. Det är flera år sedan. Vi råkade gå förbi och jag kände plötsligt en sådan samhörighet med huset, att jag ringde på och bad att få se mig omkring. Efteråt tackade vi för oss och sågs inte mer. Av det har vi lärt oss, att vad som helst faktiskt kan hända. Mark brukar säga, att det är rätt bra för en invandrare som kom hit med två tomma händer att sluta med 22 rum och kök. Huset har faktiskt vissa likheter med vår sommarstuga, om man bortser från såna petitesser som att det är 750 kvadratmeter större.

Barnen kommer först
Jonas har egentligen ingen aning om hur stort Marks ärvda hus är eller hur många rum det har. Han skojar bara. Huset är helt och hållet Marks, så det får han prata om själv. Detsamma gäller sonen Amos och den snart halvårsgamla dottern. Jonas läppar är och förblir förseglade, tills de är stora nog att tala för sig själva. Fadersrollen kan han däremot prata om. 

– Jag tror att det i grunden bara finns två olika sorters föräldrar – de närvarande och de frånvarande. Själv tillhör jag den första kategorin. När Amos är hos oss varannan vecka, så arbetsvägrar jag. Då är jag bara pappa. Det är en strålande känsla att plötsligt inte själv vara viktigast i sitt liv. Först äter du, sedan äter jag - och jag tar det som blir över. Därmed har jag också blivit mer disciplinerad i mitt arbete. Barnlediga veckor fokuserar jag stenhårt på jobbet och när jag är pappa, fokuserar jag lika stenhårt på det. Det går faktiskt med lite pusslande.

Jonas är just nu aktuell med romanen "Julia", som kom ut i maj, och skivan "Nästan vackra" som han kallar en produkt av en människa som har levt i samma relation i 20 år. När singeln "Du är inte ensam" kom ut som en försmak av skivan, sågades den jäms med fotknölarna av en kvällstidning. Jonas hade räknat med det. När artister som han gör plattor, brukar det bli så.

– Jag har sjungit på scenen i 20 år, så det är inget nytt. Jag blandar alltid humor, monologer och sånger i mina shower. Lika länge har jag tackat nej till att spela in en skiva. Jag har aldrig haft någon dröm om att bli popartist. Nu, när jag är så här satans mossig och gammal, tyckte jag att det var dags. Ingen kan komma på tanken nu, att jag skulle vilja bli popartist. Den ungflicksnischen har Darin redan lagt beslag på. Jag blir oerhört nöjd om Lugna favoriter spelar en låt och överlycklig om en skulle komma in på Svensktoppen. Landsplågan "Jag ska aldrig sluta älska dig" ur Jonas film "Livet är en schlager" finns också med på skivan.

– Den är en av de mest sjungna sångerna på såväl karyokee som bröllop, säger Jonas. En kantor berättade vid ett tillfälle, att han hade haft tre bröllop på en och samma dag och att han då fick finna sig i att spela låten på alla tre. Om den får en överkryssad geting, kommer jag nog att protestera!

Vill ta över allsången
Jonas är förtjust "Melodifestivalen", trots att han inte är särskilt svag för schlagers, säger han. Detsamma gäller "Allsång på Skansen" som han emellertid gärna skulle ta över programledarskapet för.
– Jag älskar "Allsång på Skansen"! Mest för att programmet är så där genuint svenskt och mossigt. Lasse Berghagen var fullkomligt usel som programledare på ett otroligt taffligt men charmerande sätt. Tänk bara när han läste alla texter innantill och sjöng sina egna låtar så snart han kom åt. Om Anders Lundin har jag ingen åsikt, men jag vet att jag skulle göra jobbet betydligt bättre. Jag är rädd att programmet håller på att förlora en del av sin ursprungliga charm. Jag borde verkligen få komma dit och mossa till det lite. Jag älskar att stå på scenen! Det är det enda jag tycker, att jag är riktigt bra på. Annars är jag rätt medioker på det mesta.

Jonas kan som få blanda humor och allvar i samma mening. Det är lätt att tro, att han saknar koll, men så är det inte. Tvärtom. Han accepterar inga regler för att de är givna. Känns de fel, går han sin egen väg. Så gjorde han även när han djupt troende kände att kyrkans budbärare var ute på svag is i vissa grundläggande frågor. Jonas sökte sig till källorna och tog reda på fakta. Det resulterade i boken "Om Gud" som i dag är accepterad vid alla teologiska högskolor.

– Jag tycker inte om, när folk försöker slå i mig dunster eller manipulera mig. Det är rätt många kyrkor, pastorer och präster som håller på med sånt. De påstår saker om Gud och Jesus som visar sig vara felaktiga. Gud tas ibland som gisslan av framför allt fundamentalister och högerkristna som påstår, att man måste vara på ett visst sätt för att omfattas av Guds kärlek. Det menar jag är en stor, stor synd. Att påstå att någon enda människa i någon enda fas av livet är utesluten ur Guds kärlek är ett av de största brotten man kan begå som kristen människa. Vår största uppgift är i stället att påminna om, att vi alla är älskade, önskade, välsignade och förlåtna av Gud. Sedan kan var och en definiera vad Gud är. Skapelsen är i grunden god och vi är i grunden älskade. Det är extremt viktigt för människor att få höra det.

Har räddat liv
Det är många som genom åren funnit tröst i Jonas ord. Om det vittnar brevhögarna från framför allt unga, självmordsbenägna tjejer som tack vare honom har orkat gå vidare.
– Jag har med åren blivit medveten om, att inte alla kan ta till sig det jag skriver. Samtidigt finns det många som har ett behov av det jag har att säga. Jag vet att jag har en stor publik, så jag vänder mig till dem. Ibland har jag till och med för avsikt att rädda liv. I början av min karriär hade jag ett väldigt stort behov av bekräftelse och det fick jag av min publik hundra gånger om. I dag känner jag mest en oerhörd glädje över att få stå på scenen och leka med publiken.

Förnedrad
Försoning är ett nyckelord för Jonas och om det handlar romanen Jenny som just nu toppar alla boklistor.
– Som barn läste jag i Astrid Lindgrens "Bröderna Lejonhjärta" att man ibland måste göra saker som man egentligen inte vågar. Annars är man ingen människa utan en liten lort. De orden tog jag till mig. Jag bestämde mig tidigt för att inte bli ett offer. När något hemskt har hänt, får man inte fastna i ett destruktivt beteende utan gå vidare. Den som har blivit illa behandlad behöver naturligtvis få bekräftelse på det. Sedan måste försoning till. Man har bara ett liv och det är ingen som tackar en, om man inte lever det.

En av flera traumatiska händelser i Jonas eget liv inträffade, när hans pappa plötsligt lämnade familjen för att gifta om sig med sin 30 år yngre sekreterare. Mamman blev dessutom av med arbetet, så pappan var hennes chef. De två äldsta barnen hade flyttat hemifrån, men den då 15-årige Jonas och hans syster tvingades uppleva sin mammas förnedring, när hon tvingades bort från familjens hus. Tillsammans fick de flytta in i en mörk portvaktslägenhet med rivningskontrakt. Pappan köpte samtidigt en trevåningsvilla med utsikt över Mälaren åt sig och sin unga fru.

– Han var en märklig människa van att bli älskad utan att ge någonting tillbaka, säger Jonas som länge drömde om att kunna köpa tillbaka huset åt sin mor. Hon skulle föras dit med förbundna ögon och blomsterkrans i håret, tänkte han.

– Jag kunde tyvärr aldrig köpa det huset men en lägenhet till mamma, var det första jag köpte, när jag började tjäna pengar. Pappa fick ALS och dog, så han hade just ingen glädje av sitt nya liv. Det hade varit bra mycket bättre för honom, om han hade fått dö i familjen.

Mer kärlek än hat
Jonas är onekligen en av våra mest framgångsrika författare och artister. Starten var emellertid trög. Det hände att han hånades och mordhotades. Med åren har han släppts in i de fina salongerna och i dag är han, som han säger, närmast klassiskt folkkär. Hatbrev får han numera bara av kristna och nazister.

– Visst finns det folk som är elaka, men mest av allt har jag fått kärlek. Är man en gång insläppt i den svenska familjen, så kan man få vara lite egen och udda, man tillhör likafullt familjen. Jag brukar säga, att jag blev folkkär ungefär samtidigt med Thomas di Leva. Det fanns väl ett behov av knäppskallar det året! Själv har jag försonats med min barndom och allt det svarta i mitt liv och kommit fram till att jag trots allt är en rätt viktig varelse.
Monica Antonsson