Det är mycket nu för Alexander Skarsgård. Den ena filmen avlöser den andra och däremellan är det tv-drama. Och nu känner han att det är dags för nästa stora steg i karriären. Alexander är redo för Hollywood! Allas Veckotidning nr 4, 2006
Lång, smal och supertrevlig möter Alexander Skarsgård, 28,
upp vid restaurang Gondolen i Stockholm. Hovmästaren nickar igenkännande och
ordnar ett bord, fast det är tämligen fullt i lokalen. Det märks tydligt, att
han är en väl sedd gäst. Dessutom bor han bara ett stenkast härifrån, närmare
bestämt vid Mosebacke torg. Det är i de här kvarteren han har vuxit upp och det
är här han brukar roa sig med bröderna Gustaf, 26, och Sam, 23. Tillsammans
utgör de föräldrarna My och Stellan Skarsgårds första kull. Alexander och
Gustaf är skådespelare som pappa och Sam ska bli läkare som mamma.
- De var egentligen klara med sin familjebildning, när de
hade fått oss tre. Sedan blev det väl någon sorts nytändning för efter tio år
kom Bill till världen. Det var ingen hit direkt, när man var 16 år och ville
vara en i mängden. Då ville man inte ha en jättestor familj med fem, sex barn.
Två max tre barn skulle man ha. Och en Volvo. Allt annat var konstigt. Sedan
tyckte mamma och pappa att Bill borde få ett syskon. Då kom Eija. Vilket
konstigt namn! Jag ville att hon skulle heta Anna eller Maja eller något annat
vanligt. Sedan kom Valter som är 19 år yngre än jag. Då hade jag gett upp. Ska
de aldrig sluta? I dag har vi otroligt kul i vår syskonskara. Jag har två
bröder som jag kan gå ut och dricka öl med och tre syskon som jag kan kolla på
Disney med.
Alexander har en sällsamt pojkaktig charm under den något
rufsiga kalufsen. Samtidigt visar han upp en stark mänsklig mognad och en god
portion civilkurage. Hans blick är närmast magisk, så han lär inte ha någon
svårighet att nå ut genom filmduken. Det har nämligen alltid varit självklart,
att han skulle bli skådis. Fyra år gammal var han elev på Vår Teater och tre år
senare debuterade han på film i Allan Edvalls ”Åke och hans värld”.
Smälta in i mängden
- Allan Edvall behandlade oss som individer, trots att vi bara var
barn, säger Alexander och ger sig i kast med rådjursjärparna han just har fått
in till sin Ramlösa.
- Då hade man ingen prestationsångest framför kameran. Man
gick dit, gjorde vad de sa och käkade bullar för resten.
Tretton år gammal lade Alexander skådespeleriet på hyllan.
Då hade han plötsligt fullt upp med att hitta sig själv och bli yngling.
Målsättningen var, som sagt, att smälta in i gänget och vara som alla andra.
Några år senare bestämde han sig för att se militärtjänsten som en utmaning.
Det ledde vidare till att han gjorde lumpen som sergeant och plutonsbefäl i
Stockholms skärgård med uppgift att försvara flottan från sabotage och
terrorism.
- Det var fysiskt och psykiskt krävande, kallt, blött och
vidrigt på alla sätt med kanotpaddling, överlevnad, underrättelsehämtning och
hemlängtan. Här hemma är ju allt så enkelt. Duggregnar det så går man in.
Blåser det så sätter man på sig en tröja. Är man trött går man och lägger
sig. Där fick man vara utan mat i flera dygn och lära sig hur man klarar det.
Jag tänjde mina gränser och var ibland så trött som jag aldrig tidigare hade
varit. Nu efteråt är det häftigt att ha varit med om det.
Tjugo år gammal stod Alexander stadigare på jorden, och
började fundera på varför han hade slutat med teater.
- Jag kom fram till att det handlade om kändisskapet. Som
tonåring ville man inte synas. Som tjugoåring var jag mogen att se det som
något positivt. Jag pluggade in några monologer, spelade upp dem framför en
videokamera och skickade filmen som ansökan till en teaterskola i New York. Jag
kom in och skulle just åka lämna Sverige när jag träffade en tjej och blev
jätteförälskad. Därför var jag rätt olycklig när jag väl kom till New
York.
Vill bilda familj
Alexander lyckades hyra ett rum i en lägenhet hos en
homosexuell kläddesigner på Times Square mitt på Manhattan.
- Jag höll ögonen på honom! Han tyckte att vi skulle hångla
och att det hade varit bra för min karriär. Det kunde ju hända, sa han, att jag
skulle spela homosexuell någon gång. Jag hade ganska kul åt honom och alla hans
små knep.
Alexander stod ut ett halvår.
- Sedan slutade jag skolan och
åkte hem. Kärleken var det viktigaste då. Det tog slut mellan oss efter bara några månader. Då var
det för sent att återvända.
Sedan dess har kärlekarna kommit och gått och än finns ingen
speciell kvinna vid hans sida. Framöver vill han emellertid slå sig till ro och
bilda familj.
- Viktigast är att man trivs
ihop och har kul tillsammans. Man måste få varandra att växa på insidan också.
Hur drömtjejen ser ut är en fråga om personkemi. Men visst, hon måste vara
attraktiv också. Det ser man ju på direkten. Jag kommer säkert att vilja ha
flera barn. Men man förstår nog inte det där fullt ut förrän man står där och
är pappa.
Efter ett halvår som servitör fick Alexander en roll i
filmen Happy End av Christina Olofsson. Sedan dess har han försörjt sig som
skådespelare på film och teater såväl som i en och annan TV-såpa. Just nu är
han aktuell i filmen ”Om Sara” likaväl som i finansthrillern ”Exit” och en
dramaserie med rötterna i fotbollsturneringen Gothia Cup 1999.
- Det är ett
samarbete med ett filmteam i Sydafrika. Första delen är inspelad i Sverige och
andra delen i kåkstaden Alexandra utanför Johannesburg. Vi hade beväpnade
vakter med oss hela tiden. Det är trots allt ganska farliga miljöer att arbeta i. Speciellt som vi hade en kamerautrustning värd flera miljoner.
TV-serien om tre timslånga avsnitt kommer att sändas under
våren. Därefter klipps den ner och blir långfilm.
- Min karaktär ”Micke” är en småkriminell typ som klär ut
sig och startar en falsk välgörenhetsorganisation genom att visa bilder på barn
från Afrika som har HIV. Folk skänker pengar, slår sig för bröstet och mår bra
av det. Micke stoppar pengarna i egen ficka och går på krogen. Alla är
lyckliga, tänker han. Det är lite Pettersson & Bender över det hela.
Alexander är politiskt medveten och därmed också upprörd
över att Sverige i ett par fall har låtit USA agera på svensk mark. Det gäller
avvisningen av de två terroristmisstänkta egyptierna och det gäller
behandlingen av svensken Mehdi Gehzali som satt fängslad på Guantànamobasen.
- Som svensk vill jag vara stolt. Vi är ett litet land med
få invånare men vi står på barrikaderna, när det gäller rättvisefrågor. Det har
vi alltid gjort. Vi är kända för det. Olof Palmes uttalanden om folkmord satte
Sverige på kartan. Det fick folk från hela världen att protestera mot världens
krigsförbrytelser. Nu uppför sig Sverige som USA:s lakejer. När FBI och CIA
kommer kissar svenska regeringen på sig och vågar inte säga ifrån. De har
ingen stake!
Alexander var tio år gammal, när Olof Palme blev skjuten.
Föräldrarna firade sin bröllopsdag på Grand hotel den helgen och det var farmor
som var barnvakt. Alexander och bröderna slog på TV:n och fick veta, att ”God
morgon Sverige” var inställt på grund av statsministermord.
- Jag väckte farmor. Hon grät och var alldeles förkrossad.
Själv var jag mest upprörd över att barnprogrammen hade utgått. Dessutom tyckte
jag att det var konstigt att de inte satte dit Ingvar Karlsson. Jag hade ju
sett många deckare och visste att det alltid är den som tar över makten som är
den skyldige. Länge höll jag stenhårt på Ingvar Carlsson-spåret.
I långfilmen ”Exit” spelar Alexander en mer kontrollerad och
sansad man som arbetar med finansiering och riskkapital. Någon gång till
sommaren går den upp på Sveriges biografer. I väntan på det jagar Alexander och
hans agent en lämplig roll i Hollywood.
- Det är bara dumt att gå här i Stockholm och drälla när
man kan åka dit och gå på auditions.
Några direkta drömroller har han inte. Han
är hungrig på att spela allt från transvistit - som i Björne Larssons långfilm
”Kill your darlings” - till tysk skurk och förste älskare. Alexander har
emellertid aldrig känt något sug efter att gå scenskolan.
- Det känns inte särskilt angeläget för mig att offra fyra
år på det. Det för sent. Dessutom är det svårt att komma in. Jag har lärt mig
en hel del ändå av egna och andra misstag. Man kan faktiskt utvecklas rätt
mycket genom att helt enkelt jobba.
Monica Antonsson
Fotograf: Kurt Pettersson
Artikeln publicerades i Allas Veckotidning nr 4, 2006
Många tyckte att tonårsjäntan tjänade för mycket, skrattar Alice Babs, men...
Ingen visste att jag hade en hel familj att försörja
Hon kom som en virvelvind och sjöng sig rakt in i svenska folkets hjärtan. Vår första stora tonårsidol - Alice Babs.
Idag är hon 65 och lika sprudlande glad som då. Men när hon ser tillbaka på sin fantastiska karriär så finns det bakom allt glitter också en grå vardag.
Med "Swing it magistern" och en rad
andra örhängen intog hon scenen - och publiken. Den sprudlande glada Alice
"Babs" Nilsson från Västervik, som joddlade och trallade
med pekfingret i luften, orsakade en swingfeber utan like. Det var åren runt
1940. Överallt jazzade ungdomar i swingtempo, träffades i Babsklubbar och
klädde sig i Babs-kläder.
Som
alla riktigt stora tonårsidoler kom Alice Babs i precis rätt tid. Kriget hade
stängt gränserna och om folket inte precis frös och svalt, så levde det heller
inte i överflöd. Utifrån kom rapporter från det kalla krigets Europa och när
därför radiotjänsts hallåman kunde påannonsera Alice Babs och Vårat gäng stod
glädjen högt
i tak ute i stugorna. Alice Babs blev en symbol för den oskuldsfulla glädjen.
Kulturetablissemanget
satte frukostskorpan i halsen och såg Babs som en enda stor folkfara. Hon var
slynan som förförde ungdomen och drog den bort från kyrkbänkarna. Jazzmusiken
kallades ”negervrål” och hela skolväsendet protesterade. Själv tvingades Alice
uppträda under antaget namn för att helt enkelt inte bli reglerad från skolan.
Det sattes likhetstecken mellan hennes sång och ”dansbaneeländet” som ”förstörde
ungdomars moral”. Smisk skulle hon ha och uppfostringsanstalt borde hon sättas
på!
-
Idag måste man ju skratta åt alltihop. Att den här lilla flickan med rosett i håret och
noter på klänningen skulle vara en kulturfara för barn låter otroligt.
Självklart blev jag ledsen för kritiken. Men samtidigt skrev så många positivt
och publiken strömmade till i horder. Därför berörde det mig aldrig särskilt
illa, säger Alice Babs Sjöblom idag.
Hon
är hemma i Sverige på sitt årliga höstbesök och passar samtidigt på att ge ut
sina memoarer. Därav denna tillbakablick i livet och karriären. För några
veckor har de lämnat sitt sydspanska hem, i första hand för att träffa
döttrarna Lilleba och Titti med familjer. Den här gången har de också passat på
att fira Tittis 40-årsdag. Sonen Lasse och hans familj bor numera i Canada och
kunde inte vara med. En sannsaga på 1500 sidor - Men precis när vi alla stod och sjöng en gratulationsvisa för Titti så ringde Lars från Canada! Med tanke på att det är nio timmars tidsskillnad är det väl märkvärdigt att han lyckades pricka in vår hyllningssång, säger Alice och äkta maken Nils-Ivar Sjöblom nickar och ler.
Han
ser beundrande på sin hustru och säger stolt när hon inte hör det:
- Se så fin hon är. Jag har valt henne själv. Hon är handplockad.
Hjärtligheten
mellan Alice och Nils-Ivar är mycket påtaglig. Efter 45 års äktenskap ser de
hur förälskade ut som helst. Han missar inte en chans att med sin gemytliga
humor locka Alice till skratt. Tyst myser han bakom pipan när hon gapskrattar
åt hans spetsfundigheter. Och den här 65-åriga damen bubblar liksom över av
skratt – ofta.
Memoarerna
har tagit Alice två år att färdigställa. Hon har först ”forskat” i sitt liv,
sammanställt och organiserat. Papperskassar, kartonger och kappsäckar fyllda av
minnen, klipp och bilder har bildat stommen till sanna sagan om Alice Babs.
Inte mindre än 1500 handskrivna ark har nu resulterat i en bok på 400 sidor.
-
Nils-Ivar har servat mig med mat, pennor och papper, konstaterar hon. Nils-Ivar
är noga med att påpeka att Alice har skrivit sin bok alldeles själv och varit
mycket engagerad i jobbet.
-
Engagemang och intresse är det viktigaste som finns för en människa. Speciellt
när man blir lite äldre. Alice är alltid engagerad i det hon gör. Det är
jättebra! Då ser man ut på det där viset, säger Nils-Ivar med en yvig gest mot
hustrun som utom hörhåll poserar för fotografen i solskenet på Riddarholmskajen
i Stockholm.
Summorna var inte svindlande Skiv-
och filmsuccéerna avlöste varandra för Alice under 40-talet. Vart hon drog fram
orsakade hon kalabalik. Många tyckte att tonårsjäntan tjänade alldeles för
mycket pengar. Men många var de för allmänheten okända herrarna som skulle ha
procent på hennes inkomster. Idag inser hon att hon av och till blev utnyttjad.
-
Jag fick tre öre per såld skiva trots att plattorna spelade flitigt i radio och
sålde bra. På 84 404 skivor tjänade jag 2 419 kronor och 32 öre
vilket inte var några svindlande summor.
-
Och jag hade en familj att försörja, men det visste ingen. Jag ville inte att
mor skulle slita ut sig i sitt portvaktsjobb. Därför köpte jag först en stor
våning och sedan en villa till familjen. När pengarna räckte till köpte jag en
radiogrammofon i mahogny åt mig själv…
Mamman
hette Hildur och var en kvinna av särskilt prima virke. Hon fann alltid på råd
hur trassligt livet än tedde sig för familjen. Kanske var det just hennes
duktighet som fick mannen att ge upp när hans insatser för familjen inte räckte
till. Svaret på den frågan lär vi aldrig få och för Alice har uppgörelsen med
pappa Jean i memoarerna varit ett smärtsamt kapitel.
Jean
var en ung stumfilmspianist och restaurangmusiker. Men ljudfilmen kom och det
blev ont om jobb. Familjen, med tre små barn, tvingades ofta flytta till
platser där fadern kunde få arbete. Så småningom tvingades han ge upp musiken
för att bli stenhuggare och gravör av gravstenar.
Spelade
gjorde han på lediga stunder. Tillsammans med Hildur och den sjungande dottern
Alice tog han ströjobb medan de yngre barnen vackert fick stanna hemma. Hildur
var sångerska med en mycket vacker röst. Hon spelade även revy på sin tid.
Flyttlasset
packades ständigt och familjen tvingades till allt sämre bostäder. Hildur fick
till slut finna sig i att huttrande tvätta familjens kläder utomhus i
kallvatten. Det var lång väg att gå i mörkret till torrdasset. Till Hildurs
förtvivlan var gården dessutom full av råttor. Med sitt hetsiga humör kunde
Jean inte underordna sig en arbetsgivares regler. De jobb han fick blev därför
kortvariga. Hildur blev allt gnälligare och han gav svar på tal i form av hugg
och slag mot både hustru och barn.
Mötte sitt livs goda fe Tretton år gammal for Alice med sin far till Stockholm. Hon förälskade sig i ”staden mellan broarna” och fick aldrig nog av att åka runt med spårvagnen för att se slottet, fjärdarna och öarna. Hon fick ett revyengagemang men det satte barnavårdsnämnden stopp för.
Efter
en tid sändes Alice ensam hem till Västervik med båt. Det var då hon mötte sitt
livs goda fe och välgörare, sångpedagogen Lina Boldemann. Fru Boldemann hade
skrivit boken ”Naturröstens hemlighet” och blev helt betagen i flickans sätt
att sjunga. På stående fot erbjöd hon Alice lektioner och en bostad för hela
familjen i Stockholm. Modern fick ta sig an portvaktssysslan i samma hus för en
lön av 10 kronor i månaden.
-
Mamma hade fått pengar av min moster för att kunna gå till tandläkaren. Nu
packade hon i stället hela vårt bohag och köpte biljetter till Stockholm för
pengarna. Pappa var ju redan där och visste genom farmor att vi skulle komma.
När vi steg i land på Stadshuskajen med allt vårt bohag stod ingen där för att
möta oss.
-
Mamma lyckades hitta vägen hem till farmor. Hon och pappa försökte förmå oss
att återvända till Västervik. Men det var det sista vi kunde tänka oss. Nu efteråt
förstår jag att pappa inte ville ha oss i Stockholm. Han hade träffat en ny
kvinna…
Hildur
slet med portvaktsjobbet utan att Jean lyfte så mycket som ett finger för att
hjälpa till. Det var hon som hade fått jobbet och fick därför sköta det själv,
resonerade han. Tandvärken plågade henne alltjämt och hon gick ständigt
inlindad i en stor halsduk. Varbildningarna blev allt värre och till slut drogs
alla tänder ut. Men inget pris var för högt för att Alice skulle få studera.
Skilsmässan – en befrielse
Sångkarriären gick som på räls. Alice gick i skolan om dagarna. Fortfarande ackompanjerades hon ofta av in pappa men det där med jazz och swing förstod han sig inte på, tyckte hon.
Alice började sjunga till ”riktig” orkester, tidningarna började skriva och hon gjorde sin första skivinspelning ”Joddlarflickan”.
Stämningen
blev allt bittrare mellan föräldrarna. Så fort Alice mäktade ekonomiskt ställde
hon sin mor inför valet att antingen flytta med till en bättre bostad eller
stanna kvar och ha det eländigt med maken. Skilsmässan blev en befrielse för
barnen och fadern försvann för några år ur deras liv.
-
Pappa och mamma hade naturligtvis glidit ifrån varandra under flera år utan att
vi barn hade märkt det. Han gjorde så många märkliga saker som jag inte kunde
förstå. När vi senare i livet började umgås igen hade han en ny familj. Därför
blev det aldrig av att vi pratade ut om det som varit och jag kommer därför
aldrig att få veta vad som låg bakom hans handlande. I memoarerna beslöt jag
mig helt enkelt för att bara berätta fakta. Men jag kunde aldrig drömma om att
det skulle göra så ont att skriva ner dessa minnen.
Alice
var 17 år då hon mötte den stilige fänriken Nils-Ivar Sjöblom. Mötet inträffade
på en bal i Stockholm och dansen de unga tu svävade ut i ville liksom aldrig ta
slut. Men det hade en högst naturlig förklaring. Alice kände nämligen killarna
i bandet och de så till att hon fick kvällens längsta dans med den stilige
kavaljeren.
Han
följde henne hem, tog farväl på gatan och fick hennes telefonnummer. De
svärmade längs Stockholms gator och förlovade sig snart. För att få pussas
ifred smög de in på centralstationen och låtsades ta avsked vid något tåg.
-
Att pussas på gatan var närmast förargelseväckande beteende på den tiden.
Avskeden vid tågen var därför en bra nödlösning som vi utnyttjade flitigt,
skrattar Alice och Nils-Ivar hjärtligt.
De
gifte sig 1944 och fick så småningom barnen Lilleba, Lasse och Titti som idag
har sett till att familjen fått inte mindre än nio barnbarn. Alice lyckades
kombinera sin enastående karriär med hem och familj endast tack vare Nils-Ivar,
säger hon idag. Han var klippan och tryggheten personifierad. När Alice
turnerade såg han utan knot till att hemmet fungerade.
-
Vi släpade barnen med oss överallt och vägrade gå på fester om de inte fick
vara med. Vänner fick aldrig komma emellan oss och barnen. Nu har vi varit
gifta i 45 år! Med den humor Nils-Ivar har klarar man mycket, skrattar Alice.
Vi har fortfarande så roligt tillsammans att det inte är klokt.
Alice
nådde den ena höjdpunkten i karriären efter den andra. Det blev Swe-Danes, det
blev Amerika och det blev Duke Ellington tills hon 1958 helt enkelt inte orkade
längre. Präglad av sin uppväxt kände hon djupt i sitt hjärta att hon i stället
ville vara hemma hos sin familj. Alice Babs slutade turnera och uppträdde sedan
bara vid enstaka tillfällen för att slutligen helt hoppa av. Från syndig
ungdomsförförare hade hon då utvecklats till hovsångerska med världsrykte och
levande legend. De utmärkelser som kantat hennes väg är förmodligen oräkneliga.
Född under en lycklig stjärna - Jag måste ha varit född under en lycklig stjärna. Alla mina önskningar i livet har slagit in, säger Alice.
Hemma
i San Pedro de Alcantara utanför Marbella på spanska Solkusten bor numera Alice
och Nils-Ivar i ett vitt hus som hon har ritat. Huset solar sig i en sluttning
intill golfbanan där de tillbringar många sköna dagar varje år. De har en
svindlande utsikt över Medelhavet och kan under gynnsamma omständigheter se
ända till Gibraltar.
Hit
kom de 1974 då Alice tvingades fly Sverige av hälsoskäl. Hennes luftrör klarade
sig inte längre i det svenska klimatet.
-
När Alice sjöng vid kronprinsessan Victorias dop höll hon faktiskt på att
stryka med, säger Nils-Ivar som sina 70 år till trots fortfarande arbetar som
representant för ett antal spanska exportföretag med siktet ställt på
Skandinavien.
-
Jag visste redan innan ceremonin hur dålig hon var och trodde egentligen inte
att hon skulle sjunga. Men hon gjorde det ändå och jag fick kasta mig upp från
Spanien. Jag fann henne svårt sjuk och när jag fått in henne på sjukhus hade
hon 138 i sänka, 41 graders feber och halva lungorna vätskefyllda. Hon var helt
borta och jag var dödsförskräckt. Efter den händelsen flyttade vi för gott.
Hade
jag varit starkare så hade jag nog hållit mig hemma i Sverige med tanke på barnen,
säger Alice som alltjämt lider av att vara separerad från de sina.
I
Spanien var Alice så gott som okänd ända tills spanska TV:n en dag visade ett
gammalt UNISEF-program från Milano där Alice hade en framträdande roll. När
Sjöbloms nästa morgon äntrade golfbanan var inget som förut. Men uppståndelsen
gick snart över och allt blev som förr.
Alice
och Nils-Ivar har smält in i det spanska samhället tack vare sin vilja att ta
till sig språket och kulturen. Numera blir de bjudna till grannarna vid högtider
som konfirmation, dop och namnsdagar. Visst träffar de många svenskar och visst
rycker Alice ut och representerar Sverige ”när det händer något svenskt” men
det närmsta umgänget är trots allt spanskt. De tillbringar mycket tid på
golfbanan och på sistone har Alice också börjat spela tennis. Dessutom är hon
en flitig amatörkonstnär och målar tavlor som hon dessvärre vägrar ställa ut.
Alice och Nils-Ivar återvänder snart till Spanien. Hon har för avsikt att ta itu med de tre hyllmeter memoarmaterial som ännu återstår. En andra del ska det alltså bli vare sig den ges ut eller inte. - Vi har valt att ta bussen hem den här gången. Som gammal turnéräv så älskar jag den formen av resande. Det är väldigt skönt att sitta som ett kolli och bara titta på medan naturen far förbi. Och numera behöver jag ju inte vara fräsch och sjunga efter 80 dammiga mil heller… Text: Monica Antonsson
Alice Babs har egentligen slutat sjunga offentligt för
länge sedan. Men när hon tjänstgör som kyrkvärd i svenska kyrkan i
Nueva Andalucia kan hon inte låta bli att sjunga en sång, till åhörarnas
förtjusning. Alice Babs har bott i Spanien sedan 1973. Vi har besökt
henne och fick höra många dråpliga historier från en lång, brokig och
framgångsrik karriär.
Med en ängels tålamod tar kyrkvärden emot de vallfärdande svenskarna i svenska kyrkan i Nueva Andalucia på den spanska Solkusten den här regniga söndagen i april. Den runda lilla kyrkan, byggd av rött tegel och dekorerad med målat kakel och glasmosaik i all världens färger är mycket vacker. Egentligen är den katolsk men sedan många år får svenskkolonin hyra in sig här för en högmässa var fjortonde dag.
Många av besökarna är bofasta men många är också turister. Alla har de letat sig hit för ett och annat visdomsord, en stunds gemenskap och kanske inte minst för att få möta Alice Babs Sjöblom. För det är ju så hon heter, kyrkvärden.
Kanske är det just för att hon för länge sedan lämnat scenen som hon för många blivit något av en levande legend. Någon slocknad stjärna är hon definitivt inte. För många är hon alltjämt den joddlande glada jäntan som viftade med pekfingret i luften och sjöng så alla blev glada. Dåtidens illasinnade tungor kallade henne visserligen slyna och beskyllde henne för att med negervrål förföra och locka ungdomen bort från kyrkbänkarna. Men sådant förtal är för länge sedan glömt och för de flesta är hon sångerskan, den äkta och varma som aldrig satte sig på någon hög piedestal, och som en hel generation identifierade sig med. Memoarerna kom ut i höstas och upplagan på 18 000 ex är redan slutsåld. En ny är på gång till hösten för alla dem som vill gråta sig igenom hennes sannsaga.
Sällan eller aldrig sjunger hon numera. Men kyrkobesökarna i Nueva Andalucia vet att om hon gör det, så gör hon det just här. Undra sedan på att åhörarna bänkar sig i spänd förväntan.
Alice ler, tar emot blombuketter och låter sig villigt fotografers med än den ene, än den andra. Hon vet hur högt det uppskattas och bjuder frikostigt på sin person. En dam visar sig vara skolkamrat från barndomens Västervik, en annan har en släkting hon en gång samarbetat med och en tredje såg henne i Ljusne Folkets park för åtskilliga år sedan. - Jaså, kommer ni från Ljusne? Är det inte Ljusne Folkets park som ligger där alldeles intill järnvägen? Tänk, där stod jag och sjöng ”Han hette Elmer” i början av femtiotalet. Just då kom tåget förbi och tutade! Oj, vad vi skrattade.
Toner utan text Tillsammans med kyrkoherde Tommy Svensson genomför Alice och andra församlingsbor högmässan. Plötsligt stiger hon fram, sluter ögonen och låter tonerna stiga upp mot taket. Det blir en textlös improvisation, framsprungen direkt ur hjärtat, som skulle ha passat precis lika bra bland snöklädda fjällvidder som här under den spanska kupolen.
Mer värdsliga ting tar vid när kollekten ska samlas in och räknas ihop. Som kyrkvärd är det en av hennes uppgifter medan besökarna lämnar träbänkarna för kyrkkaffe i casitan, den vitkalkade lilla hus som kallas Casa Nordica Cultural och som är samlingsplats för skandinaverna i trakten. - Var är Alice, ropar någon och Alice joddlar till svar i vimlet på casitan. Sprudlande glad, precis som på film, ordnar hon bord, fixar kaffe och kakor och skriver autografer samtidigt som hon berättar om sin fantastiska karriär. Här är i rörigaste laget och plötsligt föreslår hon att vi ska fortsätta samtalet i den Sjöblomska vita villan i Guadalmina i stället.
Alice lastar bilen full av vänner som behöver skjuts innan vi far västerut längs den olycksdrabbade kustväg hon kallar ”dödens väg”. Den vanligtvis så helt igenom positiva Alice har minsann både ett och annat att säga om spanjorers trafikvett och myndigheternas hantering av detsamma.
Gemytlig make Huset i sluttningen intill golfbanan har hon ritat själv. Bakom portalen med sin järngrind skymtar poolen och på tomten växer det mesta av blommor och fruktträd. Just den här dagen är vädrets makter inte särskilt nådiga mot fotografen som oroligt tittar upp mot den hotfullt svarta himlen. Av årets 365 dagar varav 320 lär bada i spansk sol, har vi lyckats pricka in en med åska.
Nils-Ivar, den tjusige fänriken som för ett halvt sekel sedan vann Alice 17-åriga hjärta och blev hennes livskamrat, tar emot. Han är en man av det gemytliga slaget, fylld av humor och värme. Hans stolthet över Alice är inte att ta miste på. Ovädret brakar lös på bästa svenska semestervis och orsakar strömavbrott medan vi slår oss ner på den inglasade verandan med utsikt över golfbanan. Och så berättar Alice om genombrottet, om åren med ”Vårat gäng” och hela den svenska musikeliten. Hon berättar om livet i kappsäck och om Duke Ellington, mannen som gav henne de största musikaliska ögonblicken. Allt till det rytmiska ackompanjemanget av smattrande regn utanför.
Från piano till sten Redan som liten uppträdde Alice tillsammans med pappa Jean på allehanda tillställningar. Han var egentligen biografpianist men så kom talfilmen som gjorde honom och 3000 andra stumfilmspianister arbetslösa. Jean tvingades sadla om och bli stenhuggare vilket inte riktigt passade en konstnärssjäl som hans. Det blev mamma Hildur som fick dra ansvarslasset för sig själv och de tre barnen.
- Pappa hade flyttat till Stockholm och vi skulle komma efter som det hette. Mamma köpte biljetter för pengar som hon egentligen hade lånat för att kunna gå till tandläkaren. När vi kom fram med allt vårt bohag var det ingen som mötte oss. Pappa hade träffat en annan kvinna och ville inte ha oss där…
Men familjen stannade och mamma Hildur blev portvakt i ett hus som ägdes av sångpedagogen Lina Bolderman. Hon tog sig an Alice, undervisade henne och lade grunden till det som skulle bli en enastående karriär. - Pappa lyfte inte ett finger för att hjälpa mamma. I stället behandlade han oss med hugg och slag. Mamma fick aldrig råd att gå till tandläkaren. Ständigt gick hon omkring med en halsduk runt huvudet för att dämpa värken. Det slutade med att alla hennes tänder fick dras ut, säger Alice som mycket snart axlade försörjningsbördan för sin familj och tvingade sin mor att lämna fadern för gott. - Man måste kanske förstå pappa också. Mor var så duktig och han var så misslyckad. Det måste ha varit svårt för honom som var musiker och hade så känsliga fingrar att tvingas syssla med stenhuggeri, säger Alice i ett försök att förklara och förstå sin far. Tyvärr fick de aldrig tala ut med varandra, de två.
Alice fick tillnamnet Babs och blev refrängsångerska i stans största orkestrar. Grammofonbolaget Sonora viftade med kontrakt och snart var ”Joddlarflickan” och en rad andra örhängen inspelade. Genom åren hann hon med att spela in inte mindre än 800 titlar. Hösten 1939 kom radioserien ”Vårat gäng” som blev hennes första stora genombrott.
- Redan på våren det året hade jag mött Duke Ellington för första gången. Han uppträdde på konserthuset och jag fick gå i stället för pappa som hade fått förhinder. Duke fyllde 40 år just den här dagen och tillsammans med några andra flickor fick jag vara med och sjunga gratulationsvisan för honom. För mig blev mötet oförglömligt och Duke har påverkat mig som artist genom hela min karriär, säger Alice.
Ja, karriären är så lång och brokig att den knappt låter sig beskrivas. Episoderna är ofta både dråpliga och roliga och namnen på huvudpersonerna känns igen. I revy passerar Charlie Norman, Bengt Hallberg, Nisse Lindberg, Arne Domnerus, Putte Wickman, Georg Riedel, Egil Johansen och många, många flera när Alice berättar. För att inte tala om Ulrik Neumann och Svend Asmussen som hon bildade Swe-Danes tillsammans med. Och så Ellington förstås som hon ständigt återkommer till.
Inga turnéer - Julen 1962, när jag faktiskt hade varit borta från scenen i två år, kom chansen. Tv-producenten Arne Arnbom ringde och frågade om jag ville sjunga tillsammans med Duke Ellington i ett TV-program. Förklädet åkte av till förmån för förverkligandet av den drömmen. En månad senare ringde Duke och bad mig komma till Paris för en skivinspelning nästa dag. Det kunde jag inte men tre dagar senare var jag där. Så började vårt fantastiska samarbete, berättar Alice.
Något turnerande med Duke Ellington blev det dock aldrig för Alice. Av familjeskäl tackade hon nej till det. Det fick bli ett samarbete vid enstaka tillfällen i stället. Men de hann å andra sidan bli ganska många innan han dog i maj 1974. - Jag var ute på golfbanan när Nils-Ivar kom och berättade vad som hade hänt. Jag kunde inte tro att det var sant. Duke var en så stor del av mitt liv att jag inte förstod att han var borta för alltid. Han skulle ju leva för evigt! Det var en stor chock, säger Alice som kastade sig på första bästa plan till Amerika för att vara med om begravningen.
- Duke hade önskat att jag skulle sjunga två mycket speciella sånger på hans begravning men det klarade jag inte. I stället spelades sångerna lite chockartat upp på band.
Numera är Ellington ett begrepp värt att forska i och hans efterlämnade material är under bearbetning vid ett universitet och museum i Washington. Alice är aktiv i Duke Ellington Society och reser världen runt för att vara med vid sällskapets olika möten. Då kan det också tänkas att hon sjunger både kyrkligt, ballader och jazz. För övrigt vill hon inte framträda offentligt mer. Därtill har hon alltför stora krav på sig själv. För en röst måste ju hållas i trim, som hon säger.
Krångel med luftrören Alice och Nils-Ivar byggde sitt hem i Guadalmina redan 1973. Ett av skälen till emigrationen var hans arbete. Ett annat var Alices luftrör som inte längre klarade av det svenska klimatet. Bronkerna krånglade och de sista åren i Sverige var hon ständigt sjuk. - Efter sin tjänstgöring som hovsångerska vid kronprinsessan Victorias dop 1977 höll hon helt enkelt på att stryka med, berättar Nils-Ivar. Tidigare hade vi rest mycket båda två och haft Spanien som bas. Men efter det flyttade vi för gott.
Klimatet i Spanien ger för det mesta Alice god hälsa. Men när hon springer omkring på tennisbanan och flåset inte riktigt vill räcka till, så strejkar de gamla bronkerna igen.
- Jag har inte spelat tennis på många herrans år och när jag började igen för några månader sedan så orkade jag bara spela i tio minuter. Sedan trodde tränaren att jag skulle falla ihop och dö. På bara några månader har jag tränat upp mig så att jag orkar åtminstone 30-40 minuter, säger Alice.
Hon får mycket beröm av sin lärare Pancho (som till och med har spelat mot Björn Borg) för som vanligt går hon till hundra procent in för vad hon företar sig. Så gör hon med tennisen och så gör hon med golfen som är hennes stora hobby. Tillsammans med Nils-Ivar tillbringar hon det mesta av sin lediga tid på banan intill huset med boll och klubba redo att klippa till.
Fint hembiträde Livet har fört många fantastiska människor i hennes väg. Många möten och dråpliga historier berättar hon om över en tallrik couscous på restaurang Benamara när mörkret sänker sig över Estepona den här kvällen. En av de bästa är historien om hur den blivande fru Lennart Bernadotte skulle hemlighållas tills kyrkklockornas klang hade klingat ut och paret tillsammans hade intagit Mainau. - Det var ett reportageteam hemma hos oss för att göra matreportage. Samtidigt dök några vänner upp och däribland just Sonja. För att inte avslöja vem hon var satte Nils-Ivar på henne ett förkläde och började dividera om vilken lön hon skulle få som hembiträde. Sonja spelade med och serverade middagen som om hon aldrig gjort annat. Reportageteamet anade ingenting, skrattar Alice.
Döttrarna Lilleba och Titti bor kvar i Sverige medan sonen Lasse numera är bosatt i Canada. Så ofta de kan ses de och den omtalade familjesammanhållningen finns kvar. Barnbarnen har vid det här laget hunnit bli nio stycken och några av dem ska tillbringa sommarlovet i Spanien i år.
Mellan passen på tennis- och golfbanorna står Nils-Ivar för mycket av den Sjöblomska matlagningen medan Alice med förkärlek ägnar sig åt bakning. På lediga stunder målar hon också i olja men har hittills valt att inte ställa ut sina alster.
Till traktens mest populära nöjen hör marknaden som en gång i veckan kommer till byn. Där gör Alice och Nils-Ivar sina fynd. Men det gäller att hålla hårt om portmonnän. - Jag trodde att jag var omöjlig att råna men en gång hände det ändå, säger Alice. För ett ögonblick var jag ouppmärksam och vips lyckades en kvinna dra upp väskans blixtlås och ta plånboken. Jag såg i ögonvrån vad som hände och tog tillbaka den innan jag hann tänka mig för. Hon kunde ha varit farlig men sa något om att hon hade hittat plånboken. Trots att jag blev rånad är jag full av beundran för den skickliga kvinnan.
- Man kan inte komma ifrån att vi är av olika kulturer. Spanjorerna har ett känslospektrum bestående av kärlek och hat medan vi har en massa däremellan. I början trodde vi att de skällde när de tjattrade på sitt typiska vis. Nu vet vi bättre. Det är verkligen med glädje vi umgås med våra spanska vänner.
Alice och Nils-Ivar kommer att lämna sitt hus till förmån för en lägenhet i Andalucia Hill som är under byggnad nu. Här finns både golf- och tennisbana inom räckhåll och här finns ständigt människor i närheten. Det gäller att vara realist i ett land med så hög kriminalitet som Spanien. - En vacker dag blir någon av oss ensam kvar och då är det inte gott att bo isolerat i en villa hur vacker den än är, säger Alice. - Tänk att allt jag drömde om när jag satt vid grammofonen och lyssnade som tonåring gick i uppfyllelse. Jag har fått allt, en fantastisk man med härlig humor och en underbar familj. Jag har fått sjunga med alla de stora musikerna. Jag måste vara född under en sällsynt lycklig stjärna.
Alice Babs och Titti återförenade på scen - och skiva!
Jag blev lika förvånad som alla andra
när mamma plötsligt dök upp och började sjunga...
Redan som tvååring fick Titti lära sig stå i rampljuset. Och sin späda ålder till trots gillade minstingen att sjunga med sin berömda mamma och syskonen.
- Titti var den som var mest road, berättar Alice när Hemmets Veckotidnings reporter träffar mor och dotter.
Det blir ett möte fyllt av glada skratt och minnen - inte minst när bilderna från en förfluten tid plockas fram.
Sjung med oss
Mamma. Så hette succéskivan med Alice Tegnér-visor som kom ut 1963 och som gav
Alice Babs och Titti Sjöblom såväl guldskivor som andra utmärkelser. Titti var
13 år och hade, likt syskonen Lilleba och Lasse, sjungit med mamma Alice i hela
sitt liv. Det var helt enkelt ett sätt att umgås.
– Titti var
mest road, säger Alice, där hon sitter med Titti och Ehrling Eliasson ombord på
X2000 på väg mot Stockholm. Tåget har just lämnat Göteborg, där de har
medverkat i Bingolotto. De är glada och uppsluppna över att allt gick så bra.
– De flesta
artister står i kö för att få vara med, säger Titti. Mor och jag var
önskeartister, vilket innebär att, det var publiken som hade bett, att få se
oss.
Alice bär
mörka solglasögon och en blå, fluffig keps, så det dröjer innan hon blir
igenkänd. När hon väl blir det, väcker hon idel omtanke och välvilja hos
medresenärerna. Folk vill, att hon ska ha det bra. Tågvärdinnan serverar en
enklare måltid och Alice väljer ett glas spanskt vin till maten. Det är
egentligen för starkt, säger hon. Hon är känslig för kryddor. Men framgången är
väl värd att fira.
Det är svårt
att så här på söndagseftermiddagen, när Alice sitter och njuter av det
grönskande Sverige som svischar förbi, riktigt ta in fenomenet Alice Babs. Hon
var 40-talets Carola fast större. Hon bröt ner ett massivt motstånd från
belackare som rasade mot ”dansbaneeländet” och joddlade sig rakt in i det
svenska folkhemmet med filmer som ”Swing it, magistern” och ”Vårat gäng”.
- Det blev 20
filmer allt som allt, säger Alice som dessutom i åratal turnerade landet runt
med musikanter som Charlie Norman, Thore Swanerud och Bengt Hallberg. Hon hade
dessutom stora internationella framgångar med Swe-Danes och Duke Ellington.
Titti sjöng
av hjärtats lust hela barndomen med mamma för att i tonåren lägga sången på
hyllan och i stället ägna sig åt dans. Hon fick övertalas att göra sin första
egna LP 1971 och fick därefter vara med i Charlie Normans show.
– Jag har
aldrig strävat efter att bli kändis. Det var jag ju redan som barn. Hemma hos
oss var vi vana vid att fira jul i september och midsommar till påsk. Allt för
att veckopressen skulle ha fina bilder, när det blev så dags.
Varenda
reporter med självaktning rände Saltsjöbaden runt på 50-talet för att få en
skymt av familjen. De fotograferades runt pianot, på badstranden, vid
trädgårdslandet, på promenad med barnvagnen, på semester i Skåne, framför TV:n
och när de dansade kring granen.
– Det blev
för mycket till sist, säger Alice. Jag stod inte ut med att ständigt klä upp
barnen för fotografering. Journalisten Rangvi Gylder fick ensamrätt på att göra
reportage om oss. På så vis skyddade vi barnen från den värsta uppmärksamheten.
Titti - eller
Prinsessan Äppelkind som hon kallades - var bara två år gammal, när hon lärde sig
”Bä bä, vita lamm”. En radioman råkade få höra duetten mellan mor och dotter
och såg till att den sändes i radio. Fem år senare fick Titti sjunga med mamma
i TV-programmet ”Jag tar lådan” med Lennart Hyland. När hon och mamma Alice
sjöng in ”Droppen Dripp och Droppen Drapp” 1959 - som också blev en storsäljare
– var hon bara nio år.
– Då hade vi
byggt vårt glashus, säger Alice. Det var ett otroligt vackert och praktiskt
hus.
Glashuset i
Saltsjöbaden blev snabbt lika riksbekant som familjen Sjöblom. Det hade
ytterväggar av treglas, innerväggar av tegel och marmorklädda golv med
värmeslingor.
– Vi hade
utsikt åt två håll nästan överallt i huset. Det var som om man var nära både
marken och himlen. Barnen hade varsitt rum med utgång direkt till inneträdgården.
Tyvärr var vi tvungna att sälja huset efter 14 år. Då hade vi räknat ut, att vi
på grund av skattereglerna inte skulle ha råd att bli gamla där.
Titti gifte
sig 1973 och fick småningom sönerna Claes och Nils. Därmed påbörjade hon, som
hon säger, världens långsammaste karriär. Det var viktigare, att vara mamma då.
TV-serien ”Tralla och sjung med Titti” spelades emellertid in tillsammans med
barnen och deras kompisar.
– Vi sjöng 90
barnvisor i den serien, säger Titti. Den har gått i repris tre gånger vid det
här laget.
Alice fick
Musikaliska Akademins medalj för tonkonstens främjande 1970 och utnämndes till
hovsångerska av kung Gustaf VI Adolf 1972. Därmed ökade också kraven på, att
hon skulle ställa upp i tid och otid och med briljans överträffa sig själv.
Dessvärre fick hon problem med luftrören. Det svenska klimatet gjorde henne
sjuk varenda gång hon var här. Det var nämligen just av det skälet som hon och
maken Nils-Ivar börjat vistas allt mer i Spanien.
På kronprinsessan Victorias
dop 1977 sjöng Alice med lunginflammation och hög feber. Nils-Ivar har
berättat, hur han efteråt kastade sig på planet till Stockholm och fann henne
så svårt sjuk, att hon fick föras till sjukhus. En lång konsertturné fick
därefter ställas in, vilket Alice aldrig riktigt kom över. Hon hade svikit sin
publik, tyckte hon. En tid senare flyttade hon och Nils-Ivar till Spanien för
gott och 1979 lade Alice sin fantastiska karriär på hyllan. Aldrig mer skulle
hon sjunga på scenen, sa hon då.
– Mamma levde
under en väldig press, säger Titti. Hon kunde inte ens pussa barnbarnen utan
att vara rädd för att bli förkyld. Dessutom tyckte hon, att det var pappas tur
att få göra karriär. Han hade trots allt skött marktjänsten hemma hos oss, när
hon var ute och sjöng.
Det var en
stor förlust för svenskt musikliv. I 17 års tid var Svenska kyrkan i Marbella
den enda möjliga platsen att – kanske - få höra Alice sjunga.
Den spanska luften räddade luftrören
Då och då, i
samband med högmässan, kunde hon ställa sig upp och låta tonerna stiga mot skyn
i de mest kristallklara improvisationer utan text. Det var magiskt, men det var
allt. För övrigt spenderade hon sina dagar på golfbanan och ägnade sig åt
familjen. Äldsta dottern Lilleba bor kvar i Saltsjöbaden men har barn och
barnbarn i både Sverige och Amerika. Sonen Lasse bor sedan 30 år i Kanada, där
han har sin familj. Trots avstånden träffas de förhållandevis ofta. Titti är
numera omgift med Ehrling Eliasson som hon delar såväl arbete och morgontidning
med.
– Vi gifte
oss under bar himmel hos mor och far i Spanien. Det är tre år sedan nu. Vi tog
helt enkelt en picknickkorg och gick ut i Guds fria natur, där vi vigdes av
Svenska kyrkans Bo Wallin som vi kallar Bosse Präst. Det blev precis så lyckat
som vi hade drömt om.
När Titti och
Ehrling träffades, hade hon en lägenhet på Söder i Stockholm, medan han hyrde
ett hus i Ullånger på Höga kusten. De köpte huset – ett hundra år gammalt
stockvirkeshus - och behöll lägenheten. Därför kan de utgå från båda platserna,
när de jobbar. I dag är det nämligen de som likt Alice förr turnerar med hela
Sverige som arbetsfält.
Som många
andra svenska artister spelar Titti och Ehrling in sina skivor på eget bolag.
De säljs på internet och på platser där de framträder. Skivbolagen, som förr
lät varenda sångare sjunga in en LP om året, satsar numera bara på unga
artister som ska hårdlanseras. Skivor på egna bolag testas heller inte till
Svensktoppen, vilket säger mer om listan än om musiken. Titti och Ehrling tar
det med ro. De har massor av jobb och sångerna har framgång ändå.
– Min sång
”Det tänker jag ofta på” sjungs numera av barnkörer i hela landet, säger Titti.
Den och tre andra sånger är dessutom publicerade i en sångbok för svensktalande
barn i Finland. När mamma sjöng in den, såg SKAP (Svenska Kompositörer Av
Populärmusik) till, att den fick en testplats till Svensktoppen. Den kom in och
låg kvar på listan i tio veckor.
Titti blev
lika förvånad som alla andra, när Alice gjorde comeback i den direktsända
Cancergalan 1991. Efter raden av artister steg Alice oanmäld ut på scenen bjöd
på en textlös improvisation. TV-tittarna grät och publiken tackade med stående
ovationer. Välkommen hem, skrev recensenterna nästa dag. Själv log hon bara
lycklig över att rösten hade hållit.
– 1997 kom
hon upp från Spanien för att vara med och fira Charlie Normans TV-sända 60-års
jubileum som artist. Jag förstod, att folk skulle resa sig, så fort hon visade
sig. Men när hon börja sjunga, blev även jag förvånad. För det är så med mamma,
att hon blir minst 10 år yngre, varje gång hon går in på scenen och idag tycker
jag, att hon är bättre än någonsin.
Operation övertalning tog vid
och våren 1998 gjorde Alice sin första turné på 24 år. Sedan dess har hon
pendlat mellan Spanien och Sverige och sjungit som förr med Nisse Lindberg och
Charlie Norman. Dessutom samarbetar hon med Titti och Ehrling. För luftrören
håller. Så frisk har hon blivit av den spanska luften, säger hon.
– Och Nils-Ivar hejar på! Han
har tillhört fancluben från början.
Tåget rullar in på Stockholms
central. Titti och Ehrling ska vidare mot Ullånger, medan Alice ska förenas med
Nils-Ivar för vidare färd mot Spanien nästa dag.
– Vi är snart tillbaka, lovar
hon. Titti, Ehrling och jag har en rad konserter inbokade. Vi ska vara med på
Musik i Glasriket och vi ska till Sollerö kyrka där Bosse Präst numera arbetar.
Vi ska dessutom till Jazzens museum i Strömsholm.
Titti avslöjar att Alice är
temat för året på Jazzens museum. Det är minst sagt hedrande. Hon jobbar
dessutom med förberedelserna inför Ellingtonkonferensen på Nalen i maj nästa
år. Ingen människa kan tro, att hon snart fyller 80 år.
– Ehrling och jag har gjort en
uppföljare till ”Sjung med oss Mamma”, säger Titti. Efter 40 år kommer volym II
som är en CD med Alice Tegnér-sånger, egna visor och de bästa av sångerna ur
Astrid Lindgrens sagor. Mamma blev eld och lågor, när jag frågade, om hon ville
vara med.
Förutom Alice, Titti och
Ehrling medverkar Tittis son Nils och barnbarnet Dennis som mest bara jollrar
och kiknar av skratt på skivan. Tack vare sonen Claes har Titti nämligen blivit
farmor!
– Vi hoppas att vi på det här
sättet ska bidra till att svenska barn får med sig de här underbara sångerna i
livets stora ryggsäck. Tids nog får MTV och annan popmusik ta över. Och vem
vet? Om 30-40 år är det kanske Nils och hans barn som spelar in ”Sjung med oss
Mamma” volym III.
Monica Antonsson
Fotograf: Leif Boström mfl
Alice Babs Sjöblom föddes den 26 januari 1924 i Kalmar.
Hon gick ur tiden på okänd plats i Stockholm - gömd av familjen - den 11 februari 2014.
Ännu tio år senare brister hjärtat vid tanken på den usla behandling hon utsattes för de sista åren av sitt liv. De skyldiga vet vilka de är.
Alice Babs ville att vi skulle gå ut i media och berätta om hennes situation, inte bara för sin egen skull utan hon menade att det säkert finns många fler gamla som hamnat i samma situation. Då avrådde vi vänner henne men nu har alla sagt sitt i tidningar, utan att Alice vilja i något fall kommit fram, så nu är det dags att hon äntligen får tala själv.
Detta har hänt. Alice har fått en förvaltare som utan motivering har beslutat att Alice gamla vänner inte längre får besöka eller ringa henne. Förvaltaren och äldreboendet isolerar och gör flera frihetsberövande åtgärder som går emot Alice egen vilja. Omsorgen lyssnar bara på barnen och Alice känner sig behandlad som en byfåne (hennes eget ordval).
Alice överklagade tingsrättens beslut om förvaltare, men hennes inlaga lämnades utan åtgärd. De ansvariga menade att Alice Babs "uppenbarligen" inte var tillräknelig. Avgör själv vem av parterna som är mest tillräknelig i detta fall. Trots åtskilliga uppvaktningar och tidningsartiklar är det ingen som lyssnar på Alice!
alicelevandebegravd.blogg.se https://alicelevandebegravd.blogg.se/ En blogg som bevakar de övergrepp som Alice Babs utsätts för genom det förvaltarskap som mot hennes uttryckliga vilja ålagts henne och som fått till följd att hon inte ens får tala i telefon med sina äldsta vänner och inte själv får avgöra vem som får besöka henne i hennes lägenhet. Hennes dörr hålls låst utifrån och själv kan hon inte öppna den inifrån. Besök måste godkännas av Alice's dotter Titti Sjöblom och hon godkänner i praktiken ingen.
Alice Babs överklagande till tingsrätten:
En blogg som bevakar de övergrepp som Alice Babs utsätts för genom det förvaltarskap som mot hennes uttryckliga vilja ålagts henne och som fått till följd att hon inte ens får tala i telefon med sina äldsta vänner och inte själv får avgöra vem som får besöka henne i hennes lägenhet. Hennes dörr hålls låst utifrån och själv kan hon inte öppna den inifrån. Besök måste godkännas av Alice's dotter Titti Sjöblom och hon godkänner i praktiken ingen.