Babben om kraschen...

Babben var tvungen att tänka om efter kraschen

Jag ska aldrig mer bära andras bördor

I "Babben & Co" är hon precis så mysig, träffsäker och rolig som vi tittare förväntar oss. Men det finns också mörka sidor hos Babben Larsson, sidor som hon inte vågade erkänna förrän sammanbrottet kom. 


Allas Veckotidning nr 2, 2008

Efter en tämligen hektisk höst varvar Barbro "Babben" Larsson, 51, ner med att skriva krönikor och sjunga med såväl trio som storband. Det är med andra ord full fart. Hon är tillbaka på Norra Brunn och hon gör "Gammal är äldst" med Adde Malmberg och Lennie Norman. Om det framöver blir en fortsättning på TV-showen "Babben & Co" står ännu skrivet i stjärnorna. 

– Jag är väldigt nöjd speciellt med intervjudelen av programmet. Jag ville ju bli journalist en gång men var för skoltrött för att orka söka till Journalisthögskolan. Efter gymnasiet ville jag bara försörja mig och vara självständig. 

Babben har sina rötter på Busarve gård på norra Gotland, en lantlig småbrukaridyll med kor, grisar, höns, kaniner, hundar och katter. Föräldrarna tvingades emellertid gå över till stordrift, så korna försvann och i stället kom 600 grisar. Babben var inte förtjust. Hon hade hellre behållit korna. Men jorden var fel och bevattningsdamm saknades, så det gick inte. Annars hade hon kanske rent av tagit över gården.  

– Jag blev allergisk mot pälsdjur också, men det var kanske psykosomatiskt. Jag tappade liksom stinget, när korna försvann. 

Kaxig

Sexton år gammal flyttade Babben till Visby för att gå gymnasiet och bo på elevhem. På helger och lov diskade hon på hotell Solhem, där arbetskamraterna var trevliga och dit dansband från hela landet för att spela tre veckor i streck. 

– Det var kul, säger Babben. Man lärde ju känna dem.

Hon blev kvar på Solhem ett år efter gymnasiet, tills händerna var förstörda av vattenblask. Då satte doktorn stopp för den karriären. Hon tålde helt enkelt inte vatten. 

Babben fick jobb på turistbyrån och blev medlem av en fri teatergrupp vars ledare bara ett halvår senare såg till att hon sökte till Teaterhögskolan. Inför varje nytt prov, tog hon båten till Stockholm. På kvällen for hon hem igen för att jobba på turistbyrån.

– Jag var en kaxig tjej i rutig flanellskjorta och jeans som kom och bar på min papperskasse. Undra på att jag stack ut bland alla supersnygga ungdomar som nästan alla hade gått förberedande utbildningar.

Babben sprack i fjärde provet men blev inte besviken. Livet stod liksom inte och föll med Teaterhögskolan.  

– Jag var så upprymd över att ha träffat alla dessa härliga människor, att jag gick med dem ut för att fira. Då ses vi igen till hösten, Barbro, sa Dan Ekborg när vi skildes åt. Jag kom ju inte in, sa jag. Han förstod ingenting. Jag njöt i fulla drag bara av att få vara med. På Gotland fanns ingen som var som jag, men här fanns ett helt gäng!

Ett halvår senare kom hon in. Hon lämnade Gotland för huvudstaden och tre års teaterstudier.

– Det var en kraschlandning, erkänner hon. Jag kämpade hårt mot skådespelaridealen som gick ut på, att man skulle vara smal, 175 cm lång och ha höga kindknotor. Hur i all världen skulle jag kunna anta den formen? När självkänslan är dålig och folk börjar peta i det man gör, är det lätt att man börjar vackla. Det tog tio år innan polletten föll ned och jag förstod, att det var skillnad på vem jag var och vad jag gjorde. Det var inte meningen, att jag skulle bli någon annan. Instruktionerna var inga angrepp på min person. Tvärtom. De handlade om, att jag skulle förbättra något jag gjorde. Scenskolan lyckades aldrig få mig att förstå det. Det trycker jag hårt på nu, när jag själv undervisar.

Fixerad vid vikten

Babbens dåliga självkänsla har ofta hängt ihop med vikten. Som de flesta andra har hon drömt om att hon helt enkelt ska vakna upp en dag och vara smal.

– Sånt händer ju inte tyvärr. Viktminskning handlar om mat, motion och psyke. Det är ett hårt jobb. Jag kan det där. Man unnar sig ingenting och skjuter upp sånt som är trevligt i väntan på att man ska bli smal. Det är ju otroligt dumt. I dag tänker jag inte så. Visst hade det varit trevligt med en snyggare kropp, men när den nu ser ut som den gör, ska jag då gå omkring och liksom vänta på att få leva?

Babben gick ut Teaterhögskolan 1980, flyttade tillbaka till Gotland och var med om att starta Bryggeriteatern som nu är Länsteatern i Visby. Hon var fem år på Atelierteatern i Göteborg, innan hon regisserade Ainbusk Singers revy "Raka Lakan" 1987 och därefter själv gjorde succé i Peter Oskarssons "Den stora vreden" i Iggesund 1988. Två år senare debuterade hon som ståuppkomiker och slog igenom i TV-programmet "Släng dig i brunnen" som spelades in på Norra Brunn. Resten är svensk teaterhistoria. Babben blev snabbt en av landets mest uppskattade ståuppkomiker.

– Jag hade hittat det perfekta jobbet! Jag fick prata, synas och ständigt vara i centrum.

Privat gifte hon sig med Bernt Westerlund och fick dottern Sofia som nu är 15 år. Efter 17 års äktenskap är skilsmässan ett faktum utan någon större tragedi. Villan är såld och Babben har flyttat in i en lägenhet i Solna med Sofia och labradorerna Socker och Tårtan. Någon ny kärlek är ännu inte aktuell, säger hon. Det hindrar inte, att hon skojar med sig själv om hur det ska bli framöver.

– Vem vill ha en medelålders komiker som dessutom är egocentrisk och snabb i käften? Det är åtminstone inte lättsålt.

Babben skrattar gott och länge. Hon är tillfreds med livet och kan inte begära mer än hon redan fått, säger hon.

– Jag vill förstås gärna se min dotter växa upp, komma ut i livet och kanske bilda familj. För egen del kan jag inte önska mig mer.

Det betyder nu inte, att Babben har klarat sig från kriser. Tvärtom. För tio år sedan tog plötsligt krafterna slut, efter minst ett decennium med för högt arbetstempo.

– Jag hade ingen agent utan skötte min firma själv. Dessutom reste jag mycket. Hade jag fyra framträdanden per vecka, så hade jag också minst två övernattningar på hotell. Hur eländig man än känner sig, måste man ständigt se glad ut och ställa upp på intervjuer i lokalpressen. Jag var ofta väldigt trött men drog mycket folk, så jag visste, att jag måste gå ut där och vara rolig. Dessutom måste jag producera nytt material hela tiden. Till sist gick det inte längre. Det fanns ingen energi kvar, kändes det som. Jag hade kört på för länge utan bränsle och kokade torrt.  

Det tog sju år för Babben att komma tillbaka. Hon var inte sjukskriven och låg inte till sängs. Hon stod bara inte ut med standupen. I stället sjöng hon, höll föredrag och spelade revy med R.E.A. på Hamburger Börs. Hon måste ju försörja familjen. 

– Jag fick som tur var en mentor som såg till att jag kom i behandling. Jag har prövat allt från stresshantering och olika sorters terapi till hela new-age-träsket och haft stor glädje av det. Efter fyra år började jag känna mig något så när återställd. Men det tog, som sagt, sju år att komma tillbaka till standupen.

Babben har ständigt kämpat med sin dåliga självkänsla och vilsenhet som ofta fått henne att tro, att hon inte duger. Hon har bitit ihop kring sin ilska för att det inte är riktigt rumsrent att vara arg. Åtminstone inte för kvinnor. Då har man liksom gjort bort sig. Man ska skämmas efteråt och få dåligt samvete.

– Resultatet blir att ilskan ackumuleras tills den blir för tung att bära. Jag har med åren blivit allt bättre på att pysa ut den. Som ung vill man vara andra till lags. Det leder lätt till, att man bär sina medmänniskor på fel sätt. Man går på som ett lokomotiv och låter dem dra fördelar av att man är stark. För min del är det färdigburet nu. De får inte längre min energi. Jag behöver den själv. Nu är det faktiskt min tur.

När Babben fyllde 50 bjöd hon nästan alla sina vänner till Nalen på kalas. När de strömmade till från alla håll, insåg hon att de förmodligen är hennes bästa investering någonsin.   

– Vi hade en fantastisk fest tillsammans. Framöver vill jag tillbringa mer tid i deras sällskap. Men jag ska dessutom avsätta mer tid för mig själv. Jag ska gå i naturen, surfa på nätet och slöa framför tv:n. Framför allt ska jag bli bättre på att ta emot kärlek. Förr fokuserade jag alldeles för mycket på jobbet förr och viftade bort sådana möjligheter. Jag var helt enkelt feg, osäker och hade för dåligt självförtroende. Nu har jag bestämt mig för att inte tänka så längre. Det vore liksom fel att skjuta upp själva livet. Jag vill leva nu och jag vill leva fullt ut!

Monica Antonsson

Fotograf: Kurt Pettersson

Artikeln publicerades i Allas Veckotidning nr 2, 2008