Yvonne Ryding med en herrgård full av osaliga andar...

Mediet bekräftar Yvonne Rydings egna upplevelser, 

Karmansro herrgård är full av osaliga andar

Allas Veckotidning nr 31, 2007

Dörrar som öppnas och stängs. Lampor som tänds fastän ingen är där. Osyndoga händer som tar hand om nattliga besökare. De avlidnas andar spökar på Yvonne Rydings herrgård Karmansro. Och alla är inte snälla...

På Karmansbo herrgård i Heds församling, Västmanland, lever en envis skröna om baron Carl Johan af Nordin som omkring år 1820 skulle ha gjort sin egen dotter med barn. Ingen vet om den är sann eller om den gode adelsmannen helt enkelt utsatts för elakt förtal. Förskjuten av alla skulle dottern ha tagit sitt liv i Hedströmmen. Sedan dess går hon vilsen och osalig igen i sin jungfrukammare i mejeriflygeln. Själv skulle Carl Johan af Nordin ha gått i konkurs och drivits på flykten. Sedan dess går han igen i biljardrummet.

– Hon var bara 16 år den arma stackarn, säger Yvonne Ryding som arrenderar och driver Karmansbo herrgård med sambon Mats Östling. De ställer hela 50 rum till förfogande för den som vill hålla konferens, fira bröllopsfest eller födelsedagskalas. Hennes föräldrar sköter reception och vaktmästeri men här finns också, som sagt, ett antal bofasta spöken.

- Fadern var en sur och grinig gubbe, säger Yvonne varpå Mats berättar att han då och då även går igen på verandan. 

– Där satt han på sin tid och såg likskjutsarna åka förbi på väg till likboden. Det var många som arbetade på järnbruket då. De som dog fick ligga i likboden i väntan på våren, när de kunde begravas. Det var inget konstigt med det.

Skällde ut spöket
Den driftiga fru Wernstedt var det första spöket Yvonne fick stifta bekantskap med. Hon köpte Karmansbo 1936 och förvandlade gården till pensionat.

– Hon tänder och släcker lampor i ett kör. Ibland vänder man sig om, sedan vi släkt och åkt härifrån, och ser hur det lyser i alla fönster. En dag släckte hon ljuset för mig fem gånger, tills jag sa ifrån på skarpen. Men hon är väldigt mån om gästerna. Ibland försöker hon till och med stoppa om dem.

Men det finns fler osaliga andar på Karmansbo än så. Bara tjänstefolk som inspektörer, bokhållare, trädgårdsmästare, hästkarlar, hushållerskor, pigor och drängar uppgick till ett hundratal personer förr.

– Det är någon som öppnar och stänger dörren till linneförrådet en trappa upp flera gånger per dag, säger Yvonne. I början blev jag rädd, men man vänjer sig. De flesta av våra spöken är snälla och omtänksamma. Det är bara gubben ute på verandan som är otäck. Honom skulle vi bra gärna vilja bli av med.

Om det visste Anette Bengtsson förstås ingenting, när vi plockade upp henne en tidig morgon utanför bostaden i södra Stockholm. Hon har lämnat jobbet som fritidsledare bakom sig och är numera andligt medium.

– Mangårdsbyggnaden har två dörrar som öppnas och stängs i tid och otid av osynliga energier, säger hon när vi börjar skymta herrgården. Det bekräftas en stund senare av Yvonne och Mats. 

– Vi hör ofta att någon går i dörren, säger de. Ändå är det ofta ingen där.

Kontakt med andar
Efter lite småprat över en kopp kaffe tar Anette kommandot. Hon har lokaliserat två andar på bottenvåningen – en kvinna i frukostmatsalen åt höger och en man åt vänster där biljardrummet ligger. Hon går före in i frukostmatsalen, där hon får kontakt med en äldre kvinna i ledande position bland trotjänarna. Hon är klädd i grönmönstrad klänning och bär en liten hätta över det grå håret som är samlat till en knut i nacken.

– Hon har synpunkter på senaste renoveringen, säger Anette. Det är något här hon inte gillar. Men hon har mycket energi och jobbar hårt. Fast hon gör inte så mycket själv. Hon ser till att allt fungerar.  

Anette vänder om och går mot mannen i andra änden av huset. Hon vill inte gå ut på verandan, säger hon. Det är något som hindrar henne. I biljardrummet känner hon doften av rök och undrar var de bekväma fåtöljerna tagit vägen.

– Det här är ett rum att trivas i, säger hon. Här finns inga dåliga energier. På väg ut stannar hon upp och ser fundersam ut. Kanske är det någon som gömmer sig?

Anette bestämmer sig för att gå vidare och väljer att gå ut på gårdsplanen, där det finns gott om energier. I höjd med biljardrummet vill hon absolut gå in i källaren under huset. Dessvärre finns det ingen. Huset står på torpargrund, så där finns ett utrymme men ingen källare. 

– Konstigt! Jag dras liksom under huset av väldigt starka krafter.

Väl inne igen stöter hon ihop med den man hon kände av från början. Han har sitt revir och brukar ge ifrån sig ljudet hasande steg.

– Han hör ihop med kvinnan, trots att de inte alltid håller sams, säger Anette. Ibland är det turbulens mellan dem. Men de vet att de är döda och har kommit tillbaka för att hjälpa till. Sköt om gården, säger han. Det är något som snarast måste målas om.

Hemska händelser
På övervåningen träffar Anette på en betydligt otäckare typ. Hon uppfattar honom som en brukspatron klädd i bruna jaktkläder. Hon ser bössor och fasaner. Han står gärna i fönstren och beundrar sina skogar. En ung piga finns med. Hon bor i rummet under hans. Förhållandet är känt, säger de. Men det är inte officiellt. 

Patrons rum ligger ytterligare en trappa upp. När Anette tar sig dit upp, är det som om en osynlig hand försöker stoppa henne.

- Han är arg och rädd, för att jag är starkare och för att jag gör intrång på hans domäner.

Väl uppe avstår hon från att gå in i hans rum. Där har hänt hemska saker. Hon kommer ner igen och konstaterar att något har hänt också vid trappans fot. 

– Jag känner mig trött och lamslagen som om jag ska falla ihop. Det är hjärtinfarkt eller slaganfall. Jag uppfattar att han dog här på golvet och ser hur hustrun och tjänstefolket kommer springande. Det är 20-tal, säger han. Av kläderna att döma menar han 1820-tal.

Anette beskriver honom som en man i 50-årsåldern med stark pondus men som under den hårda fasaden är tämligen mjuk. Han var själv ett hjälplöst offer för sin despotiske far. Han bär höga stövlar och har en piska i handen. För honom är hästar viktigare än kor och han har mer tjänstefolk i skogen än på gårdsbruket. Han tjafsar med någon som kanske är hans bror. Någon har varit vårdslös. Det finns risk, att gården måste delas.   

Mats berättar att Carl Johan af Nordin mycket riktigt köpte upp all mark inom fem mils omkrets för att avverka skogen och göra träkol i milor. Med hjälp av träkol hölls ugnarna i smedjan hölls varma.

– Det har alltid funnits gott om fasaner här, säger han. Gårdens folk har i alla tider bedrivit fasanjakt. Och efter ett bråk mellan två familjer delades gården om än bara av en häck tvärs över gårdsplanen. Det finns det bildbevis på.

Anette går ut på gårdsplanen. Hon passerar kavaljersflygeln, stallet och vagnslidret, där hon stannar och tittar ner mot sjön Ondern som är en del av Hedströmmen.

– Det är något som drar mig dit, säger hon och går vidare. I höjde med mejeriflygelns entrédörr hejdar hon sig och går in. Rummen på bottenvåningen, som var PG Gyllenhammars näste, när Volvo ägde gården lämnar henne tämligen oberörd. Vid foten av trappan till övervåningen känner hon plötsligt smärta i ansiktets högra sida.

- Det är som om jag just har fått en smäll och nästan blivit döv.

En flicka som gråter
Hon går uppför trappan, säger att någon har trillat utför den och går vidare rakt in i den hemsökta jungfrukammaren. Där sjunker hon gråtande ner på en stol vid ett halvcirkelformat bord. 

– Jag känner mig så ledsen, säger hon. Här finns en flicka som gråter. Hon snyftar inte, hon gråter i full panik. Och hon är högljudd, för hon har ont i höger öra. Hennes liv är så svart, att jag får svårt att andas. Rummet var annorlunda möblerat förr. Då satt en spegel här på väggen. Hon brukade sitta här och se på sin spegelbild. Hon är 30 år eller yngre. Kanske är hon 22 år rent av, fast hon ser äldre ut. Hon står vid fönstret, tittar ner mot sjön och gråter förtvivlat. Jag måste nog gå dit ner i alla fall. Jag kan se henne sitta där nere och stöta kläder.

Anette berättar att den unga flickan kom till gården för att arbeta. Hon dog ung och olycklig för att hon inte var gift. Hon har försökt skära sig men klarade det inte. Så hon gick i sjön. Det var där hon gick över. Hon pratar om ett litet barn och är förtvivlad för att det inte fick leva. Hon var utstött. Nu är hon osalig sedan länge. Hon ber om ursäkt för att hon ibland har rört till det för er.

Vid det här laget gråter vi allihop, medan Anette hjälper den stackars flickan att gå mot ljuset. Yvonne och Mats sätter sig på sängen och berättar den gamla historien om Carl Johan af Nordin och hans unga dotter.

– Åh, vad hon fick utstå, säger Anette. Nu ska vi gå tillbaka in i  huvudbyggnaden och ta tag i gubben!

Fick ingen ömhet
Hon får tämligen snabbt kontakt med den ilskne gubben som hon nu tror är Carl Johan af Nordin. Han är tuff på ytan men innerst inne rätt ynklig. Hon frågar honom om flickan men han pratar om annat. .

– Han var moderlös och fick tidigt ta ett alltför stort ansvar. Han sökte ömhet men fick ingen. Avsaknaden av kärlek fick honom att göra dumma saker, säger han. Han visar att han tycker om fågeljakt och säger att huset tidigare var rött. Han säger också att han lämnade efter sig ett stort jakthorn av mässing här i huset som fortfarande används.

Anette uppmanar mannen att gå mot ljuset. Det är ingen fara, säger hon och avslöjar att han möts av sin far. De har samma kroppshållning de två.

– Han blir som en liten pojke, säger hon med tårarna strömmande utför kinderna. Han vågade inte gå över på egen hand. Han var livrädd för att få stryk.

När allt är över går Mats iväg för att hämta jakthornet som han mycket riktigt använder ibland. Och visst var huset rött förr i världen.

– Jag hoppas det blir lugnt nu, säger Anette och tittar på klockan. Gubben på verandan får vi ta nästa gång.

Monica Antonsson

Dottern drunknade under kräftfiske

Karmansbo järnbruk och by har sina rötter i 1600-talet. Hammarsmeder sökte sig hit från hela landet, Tyskland, Belgien och England för att malmen i myrarna var så fin. Tusentals och åter tusentals människor gjorde under några århundraden avtryck i kyrkoböckerna. Herrgården uppfördes 1759 av Martin Ludvig Örnsköld som avled här i början av 1790-talet. Därefter styrde två bruksinspektörer gården åt ägarna, tills baronen Carl Johan af Nordin och hans familj flyttade in på 1830-talet. Han hade varit såväl förste statsekreterare i krigsexpeditionen som överståthållare i Stockholm. Nu var han statsråd, riksdagsman och överstelöjtnant, president i Bergskollegium och riddare av serafimerorden. Hustrun var friherrinan Margareta Fredrika Falk och barnen Johan Per Carl, Hedvig Charlotta och Emma Maria Sofia. Själv var Carl Johan af Nordin son till en kyrkoherde, häradshövding, domare och landshövding. Hans farbror var både biskop som riksdagsman. Han hade med andra ord rätt mycket att leva upp till.

Sonen reste utomlands och förde aldrig släktnamnet vidare. Dottern Emma Maria Sofia gifte sig ståndsmässigt med baron Styrbjörn von Stedink. Dottern Hedvig Charlotta drunknade mycket riktigt den 3 augusti 1838. Prästen skriver i dödboken att olyckan hände mellan klockan 6 och 7 på kvällen men inte ett ord om att hon skulle ha varit gravid. Tvärtom kallar han henne en av alla högt värderad ung kvinna för sitt ädla tankesätt, sin fina dygd, sin gudfruktiga godhet mot behövande och sitt anspråkslösa uppförande. Hon var därför allmänt begråten och ömt saknad. Om själva dödsögonblicket heter det, att hon i samband med kräftmete föll i vattnet på ett djupt ställe på östra sidan av ån strax nedanför Holms kvarn. Trots att hon tämligen snabbt plockades upp igen, gick hennes liv inte att rädda.

Hedvig Charlotta af Nordin begravdes 22 år gammal den 22 augusti i den Örnsköldska familjegraven. Det var ett provisorium. I början av år 1839 flyttade nämligen Carl Johan och hans hustru till sin egendom i Forsbacka bruk. Hedvig Charlotta fick följa med. Hennes kvarlevor fördes från Heds församling till Gästrikland den 25 januari 1839, där hon gravsattes vid Valbo kyrka. Om Carl Johan af Nordin hade någon skuld i sin dotters död eller om skrönan helt enkelt är elakt förtal är oklart. Anette Bengtsson drog heller inte den slutsatsen. I svenskt biografiskt handlexikon syns inte skymten av vare sig familjetragedi eller ekonomisk konkurs. Tvärtom. Av det framgår att Carl Johan af Nordin efter avslutad politisk karriär förde en tillbakadragen tillvaro med sin hustru på godset i Forsbacka bruk. Där dog han knappt 65 år gammal 1850 och satte punkt för sin ätt.
Monica Antonsson

Fotograf: Kurt Pettersson

Artikeln var publicerad i Allas Veckotidning nr 31, 2007


Det okända
Irrar i ett gränsland

Ett mediums uppgift är att med sina väl utvecklade sinnen för nimma de döda omkring oss i den så kallade andevärlden. Alla kan utveckla den förmågan. Det är vår stressade vardag som skymmer den för de flesa av oss. Men vi kan, om vi vill. Förmågan finns där och kan utvecklas.Det gäller att helt koncentrera sig på det och öppna sina sinnen för kontakter utifrån. Ett medium kan därför förnimma andar nas närvaro, ofta beskriva hur de såg ut i jordelivet, ta emot och lämna meddelanden.
Varför är de då kvar här på jorden?
De kan ha mött en traumatisk död och irrar därför omkring i ett slags gränsland mellan livet och döden utan att förstå att de är döda och ska gå mot det så kallade ljuset. Den döde kanske inte vill dö utan klamrar sig fast i ett slags chocktillstånd utan vilja att gå vidare och utan möjlighet att komma tillbaka. De är helt enkelt fångna i sin egenrädsla. 
Ett medium kan hjälpa vederbörande att förstå detta. Han eller hon måste vända om och gå mot det okända - den plats dit man kommer som död - det så kallade ljuset. Där inga bekymmer finns och där närstående väntar på att få ta hand om en. Där ska man vara i väntan på nästa liv. 
När det spökar är det ofta den döde som försöker påkalla uppmärksamhet för sin förtvivlade situation. Det är alltså ett rop på hjälp. Den som drabbas kan bli livrädd och tillkalla ett medium. En person med väl utvecklade sinnen kan då hjälpa dne döde att gå vidare. 
Andra andar har nått ända fram men kommer tillbaka för att hjälpa till. De mår bra och behöver ingen hjälp. De kan förflytta sig  fram och åter när de önskar. De kan också ta begränsad kontakt med den som är medial när och om de vill. 

PS
Yvonne Rydings man Mats berättar att de andar som Anette Bengtsson hjälpt iväg inte har visat sig sedan dess. 
Kvar är den arge mannen i biljardrummet och de två trotjänarna i huvudbyggnaden - ett äldre par som varit gifta och är vänner men som håller till i var sin del av bottenvåningen. De är inte släkt med Yvonne och Mats utan knutna till gården och där där för att hjälpa till.