Mariana Lundgren fann sin rumänska mor...

Mariana hittade sin mamma efter 29 år

Om jag inte varit med

i Robinson hade det aldrig hänt

Mariana hade gett upp hoppet om att få träffa sin biologiska mamma. Men när hon blev en kändis fick hon hjälp att söka sina rötter. Och det gick bättre än väntat...

Allas Veckotidning nr 12, 2004

Mariana Lundgren hittar sin rumänska mamma

Byline:

Av Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson

Brödtext:

Det var med bultande hjärta som Mariana Lundgren, 29, ringde på dörren i det fallfärdiga hyreshuset i Babadag, en smutsig liten håla som Gud antagligen har glömt i nordöstra Rumänien bara nio mil från gränsen till det utfattiga Moldavien. Hon hade tagit sig hit i hyrbil på dåliga vägar med Expressens reportageteam. By efter by med gråa, fallfärdiga skjul till hus hade flimrat förbi längs vägen. Det var som att resa i tiden, tyckte hon. Bilar finns knappt. Där är det häst och vagn som gäller. Och överallt hade de sett dessa uttryckslösa ansikten utan skymten av vare sig livsgnista eller framtidstro.

Lämnades bort
Berättelsen börjar emellertid den 15 augusti 1974, när Mariana kom till världen. Den då 20-åriga Georgeta Cazacu från Turnu Magurele i södra Rumänien nära gränsen till Bulgarien studerade medicin i Bukarest men hade råkat i olycka, som man sa. Hon födde sin dotter ensam på en förlossningsklinik utan stöd av den blivande barnafadern, en tio år äldre man från grannbyn därhemma. Kanske var han redan gift - Mariana tror det - men redan åldersskillnaden var illa not. Det fanns inget hopp om giftermål.

Georgeta skötte sin flicka på egen hand i två månader, innan hon gav upp och lämnade henne på barnhemmet Saint Ecaterina. Mariana blev därmed ett av tusen övergivna barn vars odds på tröskeln till livet var de sämsta tänkbara. Och bakom henne slog dörren igen för gott. Barnen på Saint Ecaterina fick varken lämna området eller ta emot besök.

Två år senare kom Barbro och Björn Lundgren dit för att adoptera ett barn. Det blev två - Mariana och hennes ett år äldre bror Joakim. De växte upp tillsammans på Lidingö väl medvetna om sina rumänska rötter.

– Jag har aldrig funderat särskilt mycket över min bakgrund, säger Mariana. Det är mina svenska föräldrar som har gjort mig till det jag är. De är därför de som är mina riktiga föräldrar. Vi har haft det bra och aldrig behövt sakna någonting. I alla år har vi fått höra historien om hur våra föräldrar kom till barnhemmet och hittade oss. Det har känts positivt. Vi var liksom utvalda. Men det är klart, nu känns det ju kul att även utseendemässigt veta, var man kommer ifrån.

Mariana var ambitiös och duktig i skolan. Hon är dessutom både glad och öppen, stabil och stark. Framför allt är hon ständigt öppen för nya möjligheter. Det spelade säkert in, när hon blev uttagen som deltagare i Expedition Robinson med uppgift att bli rikskändis.

Ohygglig misär

– Det var ett fantastiskt äventyr, säger Mariana som gärna skulle göra om det. Tänk att få göra något som bara hundra svenskar före mig har varit med om. Det var oerhört lockande.

Historien om Marianas två första år på det rumänska barnhemmet har hela tiden funnits med i presentation inför TV-såpan. Det är det som nu har lett fram till, att hon nu står här och ringer på dörren. För sju år sedan försökte hon själv få tag i sin mamma utan att lyckas. Hela familjen Lundgren for då till Bukarest men barnhemmet var oerhört välbevakat. Orsaken var skandalen 1990 då förhållandena på Saint Ecaterina avslöjades för en förstummad värld. Tusentals undernärda barn levde bakom taggtråd här i en fruktansvärd misär. Tortyr förekom tortyr och många låg i sin egen avföring.

– Vi fick leta reda på barnhemmets läkare för att överhuvudtaget komma in. Ändå kammade vi noll. Alla papper var borta, sa de. I verkligheten var de bara konfidentiella. Och det fanns ingen personal som vågade hjälpa till.

Mariana har vant sig vid tanken på, att hennes biologiska ursprung skulle förbli okänt. Så ringde journalisten Niklas Svensson och föreslog ett reportage på Saint Ecaterina där det i dag bor 130 övergivna barn. Självklart, sa hon. När åker vi?

Grät av glädje

– Grindarna stod öppna och vi fick lova att inte fotografera barnen. Vi försäkrade att vi skulle göra ett positivt reportage och föreståndarinnan lovade leta efter mina papper. Men det var ledsamt att se de små barnen. De är i samma situation i dag som jag var då. Men de har inte en chans att få det så bra som jag. Numera är utlandsadoptioner förbjudna.

De hemliga dokumenten kom i form av ett fax till hotellet. Pengarna de lämnat till frukt och godis åt barnen hade kanhända gjort susen.

– Då blev jag verkligen nervös! Jag tar aldrig ut någonting i förskott, men då slog hjärtat extra slag. Där stod min mors namn: Georgeta Cazacu. Och där stod uppgifter om min mormor och min morbror. Där stod två olika adresser och några födelsedatum.

Adressen till mormor Eugenia Cazacu visade sig stämma. Hon bor kvar på samma adress i Turnu Magurele som för 29 minuter sedan. Tio minuter senare grät hon glädjetårar i telefonen. Mariana fick veta att Georgeta Mocanu, som hon nu heter, bor med sin man i Babadag fem timmars bilresa från Bukarest.

– Det tog väldigt lång tid, innan hon öppnade. Tolken hade ringt och förvarnat och hon hade gråtit i timmar. Jag ringde på och väntade. Sekunderna kändes som timmar och mina ben skakade så att jag trodde, att jag skulle falla ihop. Så plötsligt stod hon där, liten och smal så att hon knappt syntes. Vi kramades och grät om vartannat.

Georgeta bad dem stiga in sin hemtrevliga lilla lägenhet på kanske 20 kvadratmeter. Den var som en skokartong, tyckte Mariana. Där fanns en soffa, en TV, en liten säng och en kamin som skulle hålla kylan borta. En stund senare berättade Georgeta om dagen, då hon fick en dotter med mörkt hår och bruna ögon. Det var St Marys day – en av de viktigaste helgdagarna - så hon fick heta Mariana.

– Det var väldigt känslosamt. Hon hade så dåligt samvete. Jag tröstade henne och sa, att jag alltid har förstått, att hon inte hade något val. Ingen mamma lämnar bort sitt barn, om hon inte måste. Hon gjorde rätt. Tack vare henne har jag fått ett bra liv.

Georgeta studerade till sjuksköterska och gifte sig med en ambulansförare 1979. Båda är statligt anställda, så de får knappt någon lön.

– Hennes man fick aldrig veta vem jag var. Hon förklarade att jag var en släkting från Sverige. De var väldigt förvånade över, att jag har egen bil och bor ensam i min lägenhet. 

Georgeta kunde inte se sig mätt på Mariana. I drömmen har hon många gånger föreställt sig sin flicka och tänkt, att hon skulle se ut just så. Mariana är nämligen på pricken lik sin mor, när hon var ung. Den biologiska pappan ville hon emellertid inte tala om. Han var lång, hade bruna ögon och ljusbrunt hår. Det fick räcka. Mariana fick däremot veta, att hon har en bror - 24-årige Marius som studerar ekonomi i Bukarest.

– Hon är den vemodigaste människa jag någonsin har mött, säger Mariana sorgset. Hon är 50 år och har slutat hoppas på framtiden. Hon lägger all energi på att min bror ska få det bra.

Mariana tog farväl av Georgeta. Lova att du kommer tillbaka, sa hon och kysste din dotter gång på gång. Och Mariana lovade. Det är klart att jag kommer.

– Vi stannade en extra dag i Bukarest för att jag skulle få träffa sin bror. Vi kände igen varandra på långt håll, sprang varandra till mötes och kramades direkt. Han som har varit ensamt barn var närmast lyrisk över att ha fått en storsyster.

Hon berättar att Marius bor i ett nerslitet hyreskomplex i utkanten av stan. Många fönster är sönderslagna men ingen verkar bry sig. Han studerar ekonomi på universitetet för att det inte finns något jobb att få.

– Och han har dator, så vi mailar till varandra varje dag. Alla brev börjar med orden ”My sweet sister”. 

Tillbaka i Stockholm är Mariana rejält tagen av upplevelserna i Rumänien. Men mest är hon glad. Till sommaren kommer Marius till Stockholm och hälsar på. Det är redan bestämt. Några månader senare reser de tillsammans till Svarta havet, dit även Georgeta kan komma. 

– Jag har Robinson att tacka för detta, säger Mariana. Hade jag inte varit med i Robinson, så det aldrig hänt. .

Monica Antonsson

Fotograf Kurt Pettersson

Publicerad i Allas Veckotidning nr 12, 2004