Lasse Björns sommarhem

Välkommen till Lasse Björns sommarhem!

När kvällen kommer samlas hela familjen på bryggan och njuter

Tidigt varje morgon drar hockeylegenden Lasse Björn på sig arbetskläderna och går en runda på sommarstället Charlottendal. Fyra hus och en stor tomt kräver en hel del underhåll. 
- Men jag har inget behov av att sitta stilla, säger han med ett skratt. 
Och så har han god hjälp av barn, barnbarn och barnbarnsbarn...


Hemmets Veckotidning nr 27, 2003

Lasse Björn, 71, och hans Margareta, 73 samlar barn, barnbarn och barnbarnsbarn omkring sig så ofta de kan. Det har de alltid gjort. Sommarstället och båten har varit viktiga för vänskapsbanden. De trivs ihop och är vana vid att alla ska vara med. Inte underligt då att de delar sitt sommarparadis Charlottendal i Västerskägga på norra Värmdö.

– Vi har byggt hus sedan 1955, säger Lasse och häller rykande hett kaffe i kopparna på uteplatsen. Han är en imponerande storväxt man. Nog tedde han sig som en riktig viking i hockeymundering. Undra på att den där ryssen Bobrov alltid lämnade isen, så snart han visade sig. Han kom tillbaka först när Lasse klev ut i båset igen. 

– Det var mitt jobb att bråka runt lite, förklarar han och skär upp den nybakade sockerkakan. Lasse har just dragit av sig blåstället efter att ha lagt sista handen vid utbyggnaden av sonen Freds hus. 

Fred är åkare och på väg att ta över Lasse Björns Åkeri. Det betyder nu inte, att Lasse och Margareta har slutat jobba. Tvärtom. När flickan på kontoret är sjuk, hoppar Margareta in och tar hand om bokföringen. Och Lasse kan definitivt inte hålla sig borta från lastbilarna. Minst en gång i veckan far han in till stan för ett arbetspass.

– Jag har inget behov av att sitta stilla, skrattar han. Jag har alltid gått till jobbet med ett leende på läpparna. Utbrändhet. Vad är det? Finns det något bättre än att ha ett jobb?

Inte ens på landet sitter han stilla. Tidigt varje morgon drar han på sig arbetskläderna och sätter igång. De fyra husen, bastun nere vid sjön och trädgården kräver sitt av underhåll.

– Vid lunchtid är jag klar för dagen. Då tar jag en dusch och sedan kan vi umgås. 
  

Tomten ligger inbäddad i grönska som i en gryta. Bakom reser sig gråberget som en halvcirkelformad vägg. Längs den är tre av husen byggda. Freds hus - Björnidet - ligger närmast vattnet. Här bor han med sin Barbro och dottern Fredrika. I nästa hus, det ursprungliga Charlottendal, bor Lasse och Margareta. Fastigheten fick sitt namn efter änkan Charlotta Andersson vars namn lever kvar på ett köpekontrakt från 1896, när huset byggdes. Dottern Susannes hus ligger härnäst på höjden – eller High point, som Lasse säger. Hon och maken Thomas Murray har barnen Douglas, Ted, Charles och Rosanna. Freds vuxna döttrar Therese och Katarina bor med sina familjer i ett gästhus nere vid sjön. Vid bryggan, där Charlotta Andersson en gång låg och tvättade sin byk, ligger familjens båtar. Lasse och Margareta har såväl en motorbåt som en fin, snart 30 år gammal segelbåt.

– Fred sköter åkeriet härifrån, säger Lasse. Det är fullt möjligt med dagens teknik. Det är bara om det kör ihop sig, som han far in till stan. Susanne och hennes man Thomas Murray gör likadant med sitt företag i klädbranschen.

Charlottendal ligger vid Lindalssundet, en skärgårdens motorväg att döma av alla småbåtar. Utsikten är vacker och spännande. Här händer alltid något. På andra sidan sundet, högst ett par tre hundra meter bort, speglar sig stora skärgårdshus i vattnet. Flaggstängerna med blågula fanor är många som sig bör om sommaren. De flesta är sommargäster men det finns undantag. Bortom udden bor exempelvis krogkungen Hasse Wallman och hans Marie i sin magnifika villa.

– De har morgonsol och vi har kvällssol, säger Lasse och ser nöjd ut.

En trappa leder upp till Susannes hus och vid foten av den står en av träskulptur av konstnären Ian Nalivajko. Nästa trappa leder vidare till ännu en uteplats. Den är stor som en dansbana, har bardisk och plats för hela tjocka släkten. Barnbarnet Douglas är sällan här. Han pluggar – och spelar hockey - på Cornells universitet i Ithaca nära Buffalo i USA.

– Han väger 110 kilo utan fett, säger Lasse stolt. Det är knappt, att han får plats i sitt rum numera. Han är kontrakterad för San José, trots att han har ett år kvar i skolan. Tre Kronor har inte hört av sig, trots att jag har stött på.

Lasse berättar om ett samtal från barnbarnet. Vet du när jag är född, undrade Douglas. Självklart, sa Lasse. Den  tolfte i tredje. 

– Han hade upptäckt att 12 var mitt nummer i Djurgården och 3 mitt nummer i landslaget. Fred spelade förresten också hockey ett tag. Han hade bättre teknik än jag men gifte sig och fick andra intressen.

Charlottendal är familjens tredje sommarställe. I mitten av 50-talet byggde de sitt första hos svärföräldrarna på Svartsjölandet. Där blev de kvar i 15 år och där växte barnen upp.

– När svärfar dog, ville svärmor inte vara kvar längre. Så vi köpte en tomt på Sollenkroka ö i stället och byggde där tillsammans med Rolle Stoltz och några andra gnagare (djurgårdare). Till och med svärmor fick ett litet hus.

Skrev under köpekontraktet direkt

Tio år senare berättade en kund om en stuga med sjötomt på Värmdö som var till salu.

– Vi åkte hit, gick omkring en stund och skrev köpekontraktet för hand direkt. Paret som bodde här fick en lägenhet i vårt hyreshus på Stora Essingen.

Hyreshuset i stan – med sjötomt! – köpte de för många år sedan som en sorts pensionsförsäkring. Det skulle säljas på ålderns höst, var det tänkt. Det blev inte så. I stället byggde de ut och flyttade in där själva. 

Men åter till Charlottendal.

– Vi hade tillträde hit den 1 juni 1980 men redan hösten innan, borrade vi efter vatten. Vi hade tur och fick full pott på 47 meters djup.

– Fast vi undrade, vad vi hade givit oss in på, säger Margareta. Huset var skruttigt och för övrigt fanns bara en fallfärdig bykstuga nere vid sjön, ett litet hönshus och två torrtoaletter. 

Sedan dess har väggar rivits ner och golv har brutits upp. Nya väggar har kommit till liksom isolering. Huset har fått nya fönster och nya snickerier, så det är betydligt ljusare nu inomhus. Ändå finns en doft av sekelskiftet kvar inte minst tack vare kakelugnarna.

Några meter vid sidan av Charlottendals vackra träbrygga, sticker en betongkaj ut i vattnet. Skägga Udd står det på en textad skylt. Där lägger Vaxholmsbåten till, om någon har fällt ner semaforen. En dryg timma senare stiger passagerarna av vid Grand hotell i Stockholm.

– Skepparna har för ovana att peka ut vårt hus, säger Margareta. Där bor Lasse Björn brukar de säga i högtalaren. Det är inte så trevligt.

Folk tror, menar hon, att Lasse har blivit rik på sin hockey. Men det blev han inte, trots 217 landskamper och att han blev svensk mästare med Djurgårdens IF nio gånger om och världsmästare med Tre Kronor åren 1953 och 1957. Bland utmärkelserna märks dessutom ett OS-brons och tre EM-guld. De sex sista åren med Tre Kronor var han lagkapten med spelare som Rolle Stoltz, Nisse Nilsson, Sura-Pelle, Sigge Bröms, Hasse Mild och Sven Tumba som på den tiden även hette Johansson. Lönen var 50 kronor per landskamp och lika mycket i traktamente. För det fick de försaka allt. 

– Margareta tog hand om både barnen och företaget, när vi var borta på turneringar. Då stod lastbilen stilla, så hockeyn blev till sist gen ganska dyrbar affär för familjen. 

Lasse fick spelarnas förtroende att löneförhandla med borgarrådet Helge Berglund som fnyste och sa att i landslaget fick äran vara nog. Den kan man inte mata barnen med, sa Lasse som därefter inte längre var välkommen i laget. Att fjäska och be att få stanna kvar var inte hans grej, så han blev tränare i stället några år, innan han lade skridskorna på hyllan.  

Det var på sätt och vis synd, tycker Margareta. Hon och de andra fruarna hade rätt trevligt tillsammans. 

– Vi brukade gå ut och dansa. Och när killarna spelade på hemmaplan, fanns vi alltid på plats.

En gång var en herre på läktaren så sur på Lasse, att han viftade med hatten och skällde. Margareta lyssnade en stund, innan hon tog hatten och tryckte ner den över huvudet på gubben. Här skulle ingen komma och vara elak mot hennes Lasse.

– De har nog inte lika kul idag, säger han. Det är så mycket pengar i rullning. Var och en måste bevaka sin portmonnä.

Lasse satsade sina krafter på åkeriet i stället, ett jobb han trivts förträffligt i alla år. Det hindrar inte att han då och då plockat fram skridskorna igen. Senast i januari då han och Hasse Mild under fyra intensiva dagar spelade med Minnesota Oldtimers. Han förberedde sig genom att 25 dagar i sträck åka runt på Stora Mossens is med barnen från sexårsverksamheten. På så sätt fick han upp flåset och blev av med några kilon.

– Sedan var det flyg, privatbil och Hilton Hotel för hela slanten. Vi spelade sex matcher på fyra dagar. Det var jobbigt, men vi vann! Dessutom fick vi åka till Cornell och hälsa på Douglas.

Lasse och Margareta njuter av familjen och sommaren på Charlottendal. För varje år blir de bara fler. Där Therese och Katarina gungade som barn, gungar numera deras småttingar Lucas, Marcus och Valentina. Och i Katarinas runda mage väntar nästa lilla knyte på att få komma till världen.

– Här ute har var och en sitt, säger Lasse. Ändå är vi tillsammans. Vi samlas ofta om kvällarna nere på bryggan för att äta en bit mat. Den som vill badar bastu eller tar sig ett dopp. Bättre kan man inte ha det.

Monica Antonsson

Hunden är en amerikansk cockerspaniel vid namn Peggy.

Fotograf Kurt Pettersson

Artikeln var publicerad i Hemmets Veckotidning nr 27, 2003

Lasse Björn
Världsmästare 1957
Nationalitet	Sverige
Född	16 december 1931 (86 år), Stockholm, Sverige
Spelardata
Position	Back
Skjuter	Vänster
Klubbar
Spelade för	Djurgårdens IF
Övrigt
Proffsår	1949–1966
Hall of Fame	1998

Meriter[redigera | redigera wikitext]

• 217 landskamper
• VM-guld 1953 och 1957
• OS-brons 1952
• EM-guld 1952, 1953 och 1957
• SM-guld med Djurgårdens IF: 1950, 1954, 1955, 1958, 1959, 1960, 1961, 1962, 1963
• Stor grabb nummer 35
• Utnämnd till VM:s bästa försvarare av IIHF 1954
• Uttagen i Elitserien i ishockeys All star-lag 1959, 1960

John Andersson lade 2022 ut den här bilden på facebook och skrev:

- I år är det 65 år sedan Sverige tog guld I Moskva! Herregud vad tiden går fort. Det var då dom sjöng helan går på prispallen. Ryssarna var så säkra på att vinna så dom hade inte lärt sig Sveriges nationalsång.

                        Lasse Björn lyfter VM-pokalen till allmän beskådan...