Louise Hoffsten lyckligare än någonsin...

Trots sjukdomen är Louise Hoffsten lyckligare än någonsin

När Dan sa att han ville ha barn med mig föll jag pladask

Allas Veckotidning nr 3, 2006

Livet förändrades helt när hon fick den svåra sjukdomen ms. I mörka stunder kunde hon inte föreställa sig en ljus framtid. Men nu är Louise Hoffsten på topp! Karriären går på räls och kärleken flödar. 

Louise Hoffsten går omkring som i ett lyckorus. Hon fyllde 40 år för en tid sedan och är ännu uppfylld av sin lyckade födelsedag. I stället för att bjuda sina nära och kära på en traditionell middag höll hon en fullfjädrad konsert på Benny Anderssons hotell Rival i Stockholm. Resten fick maken Dan Bratt ta hand om. Och det gjorde han med besked. Som till exempel när han tog henne med förbundna ögon från hemmet på Resarö utanför Vaxholm till Moderna Museet på Djurgården. Där väntade föräldrarna Marianne och Gunnar Hoffsten som hade rest upp från Linköping med storebror Lars som är konstnär. Systern Karin, som är civilekonom i New Yersey, hade lämnat man och barn hemma i Amerika för att få fira Louise.

– Vi grät allihop! Men det var glädjetårar, säger hon. Det är ju inte så ofta, vi har tillfälle att vara tillsammans. Vi skålade i champagne och åt lunch tillsammans på Moderna Museet. Vi är ju alla väldigt konstintresserade. 

Någon ålderskris är det sannerligen inte fråga om. Louise har lidit så mycket i sitt unga liv, att det får vara nog nu.   

– Jag lyckades faktiskt ta mig hit, konstaterar hon och ser överraskad ut. Det gick! För mig var 40-årsdagen en enda lång glädjefest.

Träffade en annan

Det började i Linköping, där Louise växte upp i en av stans mest musikaliska familjer. Pappa Gunnar är trumpetare och pianist. Som proffsmusiker hade han till och med en storsäljare i USA med låten ”I confess” som sjöngs in av både Sarah Vaughan och Perry Como. Som familjefar lade han karriären på hyllan och blev fritidsmusiker, samtidigt som han drev tre skivbutiker och en nattklubb med allt vad det innebar av ständigt gästande musiker i hemmet. Farfar spelade kornett och farbror Roland klarinett, medan farmor och morfar spelade piano. Undra på att Louise blev störst av dem alla. Förknippad med sitt munspel och sin personliga känsla för blues är hennes namn för evigt inristat på den svenska musikhimlen.

Louise gifte sig 27 år gammal med TV-producenten Hasse Svensson. Drygt tre år senare lämnade han henne för en annan. Louise tog sig igenom den tunga skilsmässan med brustet hjärta för att strax därpå, yr och illamående, få beskedet att hon hade drabbats av multipel scleros, dvs nervsjukdomen MS. Lanseringen i USA gick om intet och livet var för evigt förändrat. 

– När jag fick diagnosen, såg jag bara rullstol och död framför mig, säger Louise. Det är grymt för en musiker, när västerarmen plötsligt domnar av och inte tar rätt ackord. Buren av sin publik har Louise gång på gång kämpat och kommit igen. Hon är bara så innerligt trött på att höra talas om det.   

– Det var jag själv som tog initiativet, konstaterar hon. Tanken var att jag skulle prata om sjukdomen en gång för alla. Så jag gjorde en dokumentärfilm, skrev en bok med plattan ”Knäckebröd Blues” och höll föreläsningar. Det kan jag ångra nu. Det blev helt fel. Jag blev sjukare, än jag faktiskt var. Det kan ibland hindra mig från att se framåt och gå vidare. Man kan faktiskt fortsätta att vara aktiv och man kan få barn. Det blir bara inte på riktigt samma sätt, som man hade tänkt sig. Just nu mår jag bättre än på många år. Därför njuter jag av stunden. Hur det blir i framtiden kan ingen veta.  

Kärleken kom på nytt i Andrew Stephanopoulos från Los Angeles. Men strängarna brast. Avståndet var för stort.

– Jag trodde aldrig, att jag skulle få uppleva den stora kärleken. När man är äldre, tror man lätt, att alla de bästa är upptagna. Att jag skulle få bli mamma, kunde jag inte heller tro.

Det sa klick direkt
Det var på en välgörenhetsgala i Malmö som Louise mötte den nio år äldre skådespelaren Dan Bratt. Han var konferencier och hon var kvällens dragplåster. 

– För honom sa det klick direkt, säger Louise. Det sa han åtminstone. Han bestämde sig för mig, var envis och ihärdig. Jag hade just brutit med Andrew och var inte riktigt mottaglig. Vi höll kontakten ett halvår, innan jag förstod, vad som var på väg att hända. Dan är en väldigt varm och trevlig människa. Han har en röst som kan förföra ett kylskåp!

Dan lämnade Skåne och flyttade hem till Louise. Därmed blev han tvungen att försöka slå sig in på en ny marknad. Hittills har han kombinerat mindre roller i Kommissionen och senaste Wallanderfilmen med att regissera röster och dubba film. 

– Han sa, att han ville ha barn med mig, säger Louise och ser förvånad ut. Det har ingen sagt förut. Det kändes fantastiskt. Speciellt som jag insåg, att det var allvar.  

Louise tvingades avstå från sina bromsmediciner en tid, för att kunna bli mamma. Hur stor risk det innebar för henne själv, vill hon inte tala om.

– Jag vill ju sjunga blues, säger hon tyst. Då måste jag leva blues också. Annars är det ingen som tror mig. Ett barn ska vi klara av, sa vi. Inte fler. Så jag gjorde mitt val. Rädslan och sjukdomen skulle inte få bestämma.

Louise och Dan gifte sig i hemlighet i Vaxholms kyrka. En präst och fyra vänner fanns på plats. Några läste dikter och någon spelade pappa Gunnars ”I confess” på saxofon.

– Vi ville inte ha något ståhej. Samtidigt kändes det viktigt att gifta sig i kyrkan. Vi lyckades skapa en personlig vigsel som tilltalade oss båda. Efteråt tog vi ångbåten till ett spa ute i skärgården. Det blev vår bröllopsresa.   

Är ingen plastmamma
På juldagen 2003 kom lille Adrian till världen. Då hade Louise gått en dryg vecka över tiden.

– Det var den längsta veckan i hela mitt liv! Jag gjorde allt för att förlossningen skulle komma igång. Jag dansade och stökade här hemma inför julen, men Adrian stannade där han var. 

I dag är Adrian en pigg liten kille som går på dagis. Där är Louise Adrians mamma och inte Louise Hoffsten AB, som hon säger. Sånt känns skönt.

– Vi är så glada för lille Adrian. Det är en stor gåva att få lära känna honom. Nu är det som att livet består av tiden före och tiden efter Adrian. I dag är det svårt att komma ihåg, hur det var innan.

Numera bor även Dans dotter Cornelia, 18, i huset på Resarö. Hon har flyttat hit för studiernas skull. Louise försöker däremot inte vara någon plastmamma. Hon är bara en extra vuxen som finns till hands.

– Cornelia har en mamma, säger Louise. Hennes pappa och jag har valt varandra, men hon har inte valt mig. Det är viktigt. Trots åldersskillnaden älskar Cornelia och Adrian varandra. De har en väldigt bra syskonrelation. Hon har en energi som Dan och jag inte alltid har, när det gäller lek och stoj.

Det har onekligen varit lite tyst om Louise de senaste åren. Hon har varit mammaledig men även jobbat en hel del med Lasse Englund samt gjort en föreställning på Folkoperan. Låtskrivandet har emellertid suttit fast. Lusten att skriva hade helt enkelt gått ur.

– Att skriva låtar kräver lugn och ro. Dessutom tar kärleken tid. Och det får den göra. Jag vill inte ta några risker den här gången.

Arbetslusten kom tillbaka, när Louise amerikanska skivbolag lät henne åka till Memphis för att spela in den nu aktuella ”From Linköping to Memphis”. När hon kom dit, var hon väl förberedd med det material hon ville sjunga in.  

Kritikerrosad pjäs

– Producenten, studion och musikerna var så proffsiga, att jag redan från första dagen kunde slappna av och koncentrera mig på sången. Undra på att det smakar mera.

Louise skriver just nu inga låtar. I stället är hon aktuell i pjäsen ”Ung rebell – rockens kvinnor” på Scalateatern i Stockholm, där hon delar scen med Marika Lagercrantz, Karin Wistrand från Lolita Pop och Peter Jezewski från Boppers. Såväl livet som karriären går med andra ord på räls. 

– Det kan helt enkelt inte bli bättre, säger Louise. Jag mår bra, jag har mött den stora kärleken och vi har fått barn. Jag har fått allt jag önskade mig och mycket, mycket mer.

Monica Antonsson

Fotograf: Kurt Pettersson

Artikeln var publicerad i Allas veckotidning nr 3, 2006

Magiskt möte:
Vi gjorde den här intervjun på en uteservering i Vaxholm. Jag minns det som en varm sommardag men av färgerna att döma var det nog höst. Det tyder även utgivningstiden på. Den här gången var Louise lite mer reserverad och försiktig i sina uttalanden. Hon var, som hon sa, hjärtligt trött på allt tal om sjukdomen som vägrar ge efter för. Tapper är hon, en jättefin tjej på alla sätt.