Birgitta Bergman visste inte ens var hon befann sig...

Gråtande vid vägkanten ringde Birgitta efter hjälp

Nu förstår jag kvinnan

som inte kände igen sin egen familj

Allas Veckotidning nr 41, 2002

Hon såg andras problem - men inte sina egna.
Birgitta, som själv lidit så av astman, allergier och svåra eksem offrade allt för patienterna på den egna hälsokliniken. Och inte ens en misstänkt hjärtinfarkt kunde förmå Birgitta att dra ner på tempot...

När Birgitta Bergman, 40, känner att det blåser medvind, lägger hon i överväxeln och ökar tempot. Skulle det blåsa motvind, biter hon ihop och tar i ännu mer. Allt för att lyckas med det hon har lovat eller föresatt sig.

– Det är ett handikapp, säger hon. Jag har svårt att säga nej och känner inte min egen begränsning. När jag väl är igång, förtränger jag allt ovidkommande. Jag kan till exempel träna hur länge som helst i ett tempo jag egentligen inte behärskar. En gång sprang jag en hel timma med håll i ett maratonlopp. En annan gång spelade jag fotboll med ett avslitet ledband i foten. Jag stängde av smärtan och genomförde matchen. Sedan fick jag bäras av planen.

Birgitta har alltid tyckt om att träna. Det enda som hindrade henne från att nå toppresultat som barn, var hennes astma och allergi mot såväl pälsdjur som pollen, damm och en lång rad livsmedel. Hon snörvlade, kliade och hade mellan varven svårt att andas.

– Jag hade eksem på händer och armar som vätskade och klibbade vid minsta rörelse. Ingen ville hålla min hand på gymnastiken. Det lärde jag mig tidigt. Så fort jag visade mig på badstranden, började folk diskutera vilken sorts sjukdom de trodde att jag hade.

Drömmen i kras
Birgittas dröm att bli veterinär föll på sin egen orimlighet. I stället funderade hon på att bli sjuksköterska. Sjutton år gammal lämnade hon hemstaden Karlstad för ett jobb inom långvården i Stockholm som skulle ge både utbildning som praktik. 

– Jag stortrivdes och blev såväl undersköterska som mentalskötare inom psykiatrisk vård. Det enda problemet var, att mina eksem kom tillbaka.

Att med eksem på händerna lägga om patienternas sår var ingen bra idé. Birgitta fick bakterier i sina eksem och penicillinbehandling för det. Bakterierna kom tillbaka så det blev nya penicillinbehandlingar och slutligen också till blodförgiftning.

– Mina eksem spred sig från fingertopparna till armhålorna och benen. Jag utvecklade dessutom allergi mot latex som våra handskar var gjorda av. Jag var inte längre välkommen till sjuksköterskeskolan. Min ansökan stupade redan i hälsodeklarationen.

Birgitta fick ett administrativt jobb på en kuratorsavdelning, där hon slussade telefonsamtal och skrev journaler dagarna i ända. Men bättre blev hon inte.

– Mina jeans satt fast på kroppen, när jag kom hem om kvällarna. Enda chansen att få av dem var att duscha med kläderna på. Jag smorde och lindade och var slav under cortisonsalvor och tabletter. Eksemen blev en heltidssysselsättning och jag var inte ens 20 år.

Hon blev inlagd på sjukhus, när hon varken kunde skala potatis eller skära i kött. Än mindre kunde hon ta en disktrasa och torka av ett bord. 

Inget att förlora
Sjukvården svarade med nya salvor och tabletter. Dessutom försökte de ta reda på vilka livsmedel hon inte tålde.

– Jag fick en specialdiet i två månader bestående av kalvkött, blåbär och kokt ris som vi visste att jag tålde. Tanken var att vi successivt skulle tillföra ett livsmedel i taget. Efter sju veckor var jag så dålig, att försöket avbröts. Men eksemen och den olidliga klådan var kvar.

Birgitta spelade fotboll, handboll och volleyboll och en dag i sporthallen blev hon tilltalad av en okänd kvinna.

– Hon kommenterade mitt utseende och sa att hon hade sett precis likadan ut. Hon gav mig ett telefonnummer och jag ringde upp Hugo Vikholm som var en legend inom mineralterapin. Jag gick dit och lämnade ett blodprov som skulle skickas till Tyskland för analys. Efter att ha prövat allt från homeopati, akupunktur, avspänning, samtalsterapi och örtbad till hälsohem och fasta kunde jag lika gärna pröva det här också. Men jag hade inga förhoppningar. Jag trodde det var humbug.

Två veckor senare fick Birgitta veta att hon led svår brist på kalcium, zink och magnesium. Hon fick mineralerna i form av tillskott och i kombination med mjölksyrebakterier. Det finns nämligen teorier om, att eksem kan ha sitt ursprung i en dålig tarmflora. Tillsammans med motion och vettig kost skulle behandlingen ge kroppen resurser till självläkning.

Klågan borta

– Efter sju, åtta månader försvann klådan och eksemen började läka ut. Den tjocka elefanthuden försvann och efter ytterligare några månader kunde jag diska utan problem, tvätta håret, skära potatis och äta livsmedel utan att tänka mig för. Sedan dess håller jag min överkänslighet i schack genom kostkomplettering.

Birgitta blev assistent hos Hugo Vikholm. Det var hennes skyldighet att hjälpa andra som hon själv hade blivit hjälpt, tyckte hon. Några år senare öppnade hon Hälsokliniken och anställde sjuksköterskan Inger Tångring som hade samma medicinska historia som hon själv. Det är 15 år och 5000 patienter sedan nu.

– Verksamheten fullkomligt exploderade och till sist var vi fem som jobbade heltid. Tillsammans hade vi alltid minst 600 patienter aktuella. De sökte för allt från eksem och allergi till kroniska smärttillstånd, kroniska inflammationer och onaturlig trötthet.

Birgitta gifte sig och blev mamma till dottern Frida. Äktenskapet gick emellertid i kras, så vid sidan av jobbet på kliniken och pappersarbetet om kvällarna gick all tid åt till att lämna och hämta på dagis, hinna jobba, hinna handla och hinna sova. För att få umgås med Frida blev hon tränare för dotterns fotbollslag, ett uppdrag som motsvarade ungefär en halvtid. 

Jobbade hårdare
Sex ensamma år senare mötte hon Bosse som drev ett företag i samma hus. De började äta lunch tillsammans och upptäckte snart, att de var mer än vänner. De flyttade ihop och vardagsbestyren blev enklare. Därmed började Birgitta få en chans att känna efter.

– Hjulet snurrade fortare och fortare utan att jag egentligen märkte det. Ju större krav omgivningen ställde på mig, desto hårdare jobbade jag. Dessutom fick jag sex gånger operera om mitt knä efter en gammal fotbollsskada. Efter varje gång skulle jag rehabiliteringsträna tre gånger i veckan för att benet skulle läka, men det hann jag ju inte.  

Hon borde ha förstått, att något var fel, när hjärnan var igång dygnet runt, vare sig hon sov eller var vaken. Till sist gick hon överhuvudtaget inte ner i varv. Hon öppnade filialer i Karlstad såväl som på Åland och tog var 30:e minut emot en ny patient.

– Jag fick svåra sömnstörningar och vaknade tröttare än jag lagt mig. Ändå stod jag på jobbet klockan nio varje morgon, när första patienten kom. Jag var så fängslad av deras öden. En kvinna som hade bränt ut sig totalt, berättade att hon hade vaknat en morgon och inte känt igen sin familj. Jag tyckte det var underligt. Varför insåg hon inte i tid, vart hon var på väg?

Birgitta drabbades av yrsel men skyllde på virus. När det svartnade för ögonen och hon fick svårt att andas, sa hon att det var astman som kommit tillbaka. Och när hon hamnade på sjukhus för misstänkt hjärtinfarkt och doktorn konstaterade toppvärden som en elitidrottsman, kände hon sig nöjd.

– Jag blev sjukskriven i två veckor. Du måste lägga om ditt liv, sa läkaren. Det här är stressrelaterat. Jag var hemma en dag. Sedan fortsatte jag som vanligt. Stress var ju inte farligt, tänkte jag. Dessutom var det bara några månader kvar till semestern. Man kan ju inte svika 600 patienter?

Birgitta fick hjärtklappning och tog magnesium för att dämpa blodtrycket. Hon blev lätt irriterad, disträ och virrig.

– Rätt som det var, sa jag fel saker. Hjärnan tänkte ett och munnen sa ett annat. Då började jag tvivla på mitt förstånd. Jag blev lättrörd, gråtmild och tog åt mig patienternas problem som om de var mina egna. I huvudet dunkade entoniga technorytmer dygnet runt.

Det hände att patienten som satt på andra sidan bordet försvann som i ett rör för hennes syn. Bilden fick helt enkelt slagsida på grund av hjärnstress. En kväll när hon körde från jobbet, envisades bilen med att få motorstopp. Efteråt insåg hon, att hon helt enkelt hade glömt att gasa. En annan kväll satte hon sig i bilen, rullade en bit och visste plötsligt inte var hon var.

– Jag ringde hem och grät hejdlöst. Bosse bad mig läsa närmaste vägskylt. Det visade sig, att jag var 300 meter från jobbet. Han lotsade mig, tills jag började hon känna igen mig och kunde klara mig hem på egen hand. Då tänkte jag på kvinnan som inte känt igen sin familj.

Birgitta förstod att hon måste stanna upp. Men hur skulle det gå för patienterna och kollegorna på jobbet? De var tröttkörda allihop – Barbro som just blivit änka och Inger som så väl behövde sin inkomst. Fylld av ångest åkte hon till jobbet nästa morgon och Inger såg direkt hur det var fatt. De skrev brev till patienterna, att de hade jobbat för hårt och behövde ta en paus. 

– Då infann sig en enorm trötthet, säger Birgitta som knappt kom ur sängen på tre månader. Telefon, TV och radio var avstängda. Hon läste inte ens en bok.

– Jag låg och stirrade i taket och tyckte inte ens att det var tråkigt. Tiden bara försvann som i ett töcken.

Efter ytterligare ett halvår kunde Birgitta börja jobba kvartstid och Försäkringskassan lät henne komma tillbaka till livet i sin egen takt.

– Det tog två år. Och mer än 75 procent kommer jag aldrig mer att jobba. Jag blir inte som jag var innan. Kroppen säger ifrån på ett tidigt stadium och jag är känslig för stress. Det ska man se som en gåva.

Birgitta och Bosse gifte sig och köpte ett hundra år gammalt hus i Småland som nu är en källa till vila och rekreation. Dessutom bytte de sin lägenhet till ett hus i Enskede utanför stan. Allt för att höja sin livskvalitet. Birgitta har övertagit Hugo Vikholms företag och sysslar numera med vitamin- och mineraltillverkning. Samtidigt administrerar hon nio mottagningar varav Hälsokliniken är en och Inger driver en annan.

– Jag brinner fortfarande för det här, förklarar hon. För visst är det så, att metoder som hjälper alla andra runt om i Europa, även fungerar på svenskar. Och det går framåt. Numera skickar även svenska läkare patienter till oss. Det finns till och med kommuner och företag som använder oss som kompletterande företagshälsovård.

Birgitta har slutat springa från livet. Det var det hon gjorde förr, tycker hon. Däremot är hon inte säker på att det inte kan hända igen. 

– Jag måste acceptera den läggning jag har, säger Birgitta. Det gäller att lära sig fungera med den och dra i bromsen, när det är dags. Den är inte bara farlig, den är en otrolig tillgång och enorm drivkraft också.

Monica Antonsson

Fotograf Kurt Pettersson

Artikeln publicerades i Allas Veckotidning nr 41, 2002