Camilla Anglemark ville inte gifta sig igen...

Camilla ville inte gifta sig igen:

Jag fösökte tussa ihop Mattias med min kusin

Året Runt nr 46, 2014
Kortad av utrymmesskäl

När Camilla träffade Mattias var hon nyskild och tänte aldrig gifta sig igen. Hon höll rådslag med barnen innan han fick flytta in.
- Jag förstod ju att han aldrig skulle våga fria, så till slut greppade jag mikrofonen...

Aldrig i livet att jag ska gifta mig igen!

Så sa Camilla Anglemark, 44, bestämt efter skilsmässan 2000. Hon och ungdomskärleken hade lovat varandra evig kärlek men kvar fanns bara vänskap. Det ville hon aldrig uppleva igen.   

– Det var inte så att jag sade nej till kärleken, säger Camilla där hon sitter på ett kafé i en av de k-märkta 1600-talssmedjorna i Eskilstuna. Vid hennes sida sitter dottern Sofia, 21, och livskamraten Mattias som har slitit sig från jobbet på kulturförvaltningen en stund. Sonen Charlie, 18, pluggar till bagare i Örebro och kunde inte komma ifrån.

– Det började med att jag försökte tussa ihop Mattias med min kusin. Jag tyckte att han borde passa. Det var verkligen på tiden att hon stadgade sig.

Kusinen vägrade. Mattias likaså. Så de började umgås som kompisar. Men för var gång han kom klappade Camillas hjärta i allt snabbare takt.

– Jag kände mig både febrig och sjuk men kunde inte förstå varför. Det var ju så länge sedan jag hade varit kär. Det visade sig att han kände likadant så vi blev ett par. Men giftermål kunde det inte bli tal om. Det gjorde jag klart redan från början.

Växte upp i hippiestuga

Camilla har en något annorlunda bakgrund. Född 1968 växte hon upp i en ödsligt belägen stuga någon mil utanför Vingåker i Sörmland. Föräldrarna hade flyttat dit för att bli månskensbönder i en tid präglad av hippies och gröna vågen. De skaffade höns och odlade marijuana vid stugknuten.

– Pappa försvann när jag var två och i stället flyttade min 19-årige styvfar in. Jag fick raskt två yngre syskon. Mamma var tre år äldre och skulle egentligen inte ha haft några barn. Det kan man lugnt konstatera så här efteråt.

Camilla beskriver sin mamma som kärleksfull men dominant och lynnig vilket gjorde att hon på olika sätt misshandlade sina barn.  

– Vi levde ett väldigt udda liv men hade samtidigt en väldig sammanhållning i familjen. Som barn lär man sig snabbt vad som gäller och inrättar sig efter det.

Camilla tog tidigt på sig ansvaret för såväl syskon som föräldrar. Särskilt som de missbrukade. Tolv år gammal skjutsade hon sin mamma de tre milen till Katrineholm när hon inte var i stånd att köra själv.

– Jag körde henne till utkanten av staden i vår lilla DAF. Därifrån tog hon taxi. Sedan satt jag där och väntade tills hon kom tillbaka. Jag var alltid väldigt orolig för henne hade för länge sedan bestämt mig för att inte gå i hennes fotspår. Mina barn skulle inte behöva få det som jag.  

Styvpappan arbetade på Svenska Kullagerfabriken (SKF) och hade där lärt känna Krister Pettersson som redan då hade gjort sig skyldig till det så kallade bajonettmordet. 

– Han kallade mig Snövit och jag brevväxlade med honom när han satt på Kumla. Senare bodde han hos oss en tid. Det gjorde mamma stort nummer av efter mordet på Olof Palme när hon lät sig intervjuas i Aftonbladet.

Marijuanaodlingen hemma på torpet sköttes minutiöst och plantorna hängdes på tork i köket. Men så en dag kom polisen.

– De hade haft span på oss en tid, säger Camilla. Pappa fick tre år på anstalt men även mamma satt anhållen ett tag. Min då sexåriga syster och jag kom till ett jourhem och vår bror till ett annat. Sedan fick vi bo en tid i familjehem. Då hade vi nära kontakt med mamma som vi längtade så otroligt mycket efter. Pappa fick vi träffa i ett besöksrum på Kumla.

Camilla var 17 år och försörjde sig som sömmerska på fabriken i Vingåker när Jerry Williams vid ett tillfälle skulle uppträda i Katrineholm. Snäll som hon är köpte hon biljetter åt föräldrarna.  

– Mitt i natten ringde polisen och berättade att min styvfar hade blivit knivhuggen till döds i Katrineholm. Mamma hamnade på sjukhus och mina syskon placerades hos min moster. Därmed blev jag ensam kvar på torpet. Jag snusade på pappas kudde, grät och kände mig övergiven. Efter två veckor packade jag det nödvändigaste i en plastkasse och lämnade mitt barndomshem.  

Friade inför folkmassa
Camilla flyttade till sin ungdomskärlek och fick äntligen ett normalt liv. Att hon själv blev mamma hindrade henne inte från att ständigt finnas till hands för syskonen, mamman och småningom också den biologiska pappan som på ålderns höst återknöt bekantskapen. Men för missbruk satte hon stopp.

– När mamma dog 2001 hade vi inte haft kontakt på två år.

Så kom skilsmässan och mötet med Mattias.   

– När vi började tala om att flytta ihop höll jag familjeråd med barnen. Jag ville att det var vi tillsammans som skulle släppa in honom i vår familj. Har vi råd med honom, frågade Sofia. Han äter ju en hel ”Stinas kyckling” alldeles själv! Jag förklarade att han har egna pengar och råd att betala sin egen kyckling. Då hade de ingenting att invända.

Allt eftersom tiden gick började Camilla omvärdera det där med äktenskap.  

– Men efter allt vad jag hade sagt skulle han förstås aldrig fria. Det förstod jag ju. 

Camilla, som då var socialdemokratiskt kommunalråd i Vingåker, förväntades hålla tal i pausen när Vingåker mötte Falkenberg i vollyboll den 1 mars 2008.

– Jag bestämde mig för att fria där och då, säger Camilla som övade ett tal hemma och ett annat i hemlighet. Mattias som var kassör i vollybollklubben anade ingenting.

– Jäklar vad nervös jag var! Det satt flera hundra personer på läktaren när jag klev ner på planen och tog mikrofonen. Nu tror ni allt att jag ska prata politik, sa jag. Men det ska jag inte. Skottårsdagen är visserligen förbi men… Mattias, vill du gifta dig med mig?

Jublet visste inga gränser. Folk stod upp och skrek av förtjusning när den chockade Mattias slog armarna om Camilla och sa ja. Självklart jaa!

De gifte sig under bar himmel i Vingåker den 9 augusti 2008. Dit kom de åkandes i en rosa Cadillac och kvällen avslutades med logdans på trägolv, dansant musik och kulörta lyktor.

Bästa som hänt henne
Fyra år har gått. De är fortfarande lika kära och Camilla säger att han är det bästa som hänt henne. Barnen Sofia, 23, och Charlie, 20, har flyttat hemifrån och till våren går flyttlasset från Vingåker till Eskilstuna. Mattias får nära till jobbet och Camilla funderar på att skriva en bok om sitt liv.

– Man är sin egen lyckas smed, säger hon. Det har jag alltid tyckt. Det är dags för mig att sätta punkt och börja om på något nytt.

Monica Antonsson

Ursprunglig artikel

Aldrig i livet att jag ska gifta mig igen!

Så sa Camilla Anglemark, 44, bestämt efter skilsmässan 2000. Det var verkligen inte så hon hade tänkt sig livet. Hon och ungdomskärleken hade ju lovat varandra evig tro och så blev det så här! Omgivningen gäspade. Ingen verkade särskilt förvånad och barnen protesterade inte ens. De var ju trots allt bästa vänner.   

– Det var inte så att jag sade nej till kärleken, försäkrar Camilla där hon sitter på ett kafé i en av de gamla k-märkta 1600-talssmedjorna i Eskilstuna. Vid hennes sida sitter dottern Sofia, 21, och livskamraten Mattias som hon alltså inte skulle gifta sig med. Han har slitit sig från jobbet på kulturförvaltningen en stund för att vara med. Sonen Charlie, 18, pluggar till bagare i Örebro och kunde inte komma ifrån.

– Det var bara det att jag inte uppleva någon mer skilsmässa. 

Det började med att Camilla försökte tussa ihop Mattias med sin kusin. Hon hade träffat honom på en fest och tyckte att han borde passa. Han var trevlig och pluggade till civilekonom och det var verkligen på tiden att kusinen stadgade sig, tyckte hon.

– Jag var nog inget vidare som äktenskapsmäklare. De vägrade båda två! Vi började umgås som kompisar i stället men för varje gång han hälsade på klappade mitt hjärta i allt snabbare takt. Jag kunde inte förstå vad det var. Jag kände mig febrig och trodde på fullt allvar att jag höll på att få influensa.  Det var ju så länge sedan jag var kär. När jag förstod hur det var fatt berättade jag det för Mattias som sa att han kände likadant. Men giftermål kunde det inte bli tal om, det gjorde jag klart redan från början.

Camilla har en något annorlunda bakgrund. Född 1968 växte hon upp i en ödsligt belägen stuga någon mil utanför Vingåker i Sörmland. Föräldrarna hade flyttat dit för att bli månskensbönder i en tid som präglades av hippierörelsen och gröna vågen. De skaffade höns och odlade marijuana vid stugknuten.

– Pappa försvann för att gå ner sig i missbruk när jag var två. En annan missbrukare flyttade in och jag fick i rask takt två yngre syskon. Min styvfar, som bara var 19 år när han kom till oss, blev min räddning. Han var inte lika elak som mamma. Hon var tre år äldre och skulle egentligen inte ha haft några barn. Det kan man lugnt konstatera så här efteråt.

Camilla beskriver sin mamma som kärleksfull men mycket dominant och lynnig. Hon slog sina barn, spelade ut dem mot varandra och kunde frysa ut dem i veckor.

– Vi levde ett väldigt udda liv samtidigt som det fanns en väldig sammanhållning i familjen. Som barn lär man sig snabbt vad som gäller och inrättar sig efter det. Barn är otroligt starka och klarar mycket mer än man tror om de måste. 

Som äldst i syskonskaran tog Camilla på sig ansvaret för såväl sina syskon som föräldrarna.

– Vid ett tillfälle hade vi hälsat på i fristaden Christiania i Köpenhamn och sovit över bland en massa hippies i en stor sovsal. Nästa morgon skulle mamma smuggla knark till Sverige. Hon gömde det under kjolen men tappade det på golvet strax före tullen. Snabb som en vessla var jag där och plockade upp det, gömde det under kläderna och log sött mot tulltjänstemännen. Jag var sju, åtta år och transporterade för första gången hasch över gränsen.

Missbrukarna samlades i torpet och om lördagskvällarna låg haschdimmorna täta. Camilla lärde sig att ”mecka holkarna” åt de vuxna som var för flummiga och gömde undan småbitar för att ha till nästa dag när alla låg och hade ångest.

– Titta vad jag har, sa man då och gjorde alla överlyckliga. Sedan kunde de tända av i lugn och ro. Sånt var man väldigt medveten om som barn. 

När mamman skulle till Katrineholm men inte var i stånd att kunna köra själv skjutsade Camilla in henne till stan i familjens DAF som gick lika fort framåt som bakåt.

– Jag körde mamma till utkanten av stan. Därifrån tog hon taxi. Sedan satt jag där i bilen och väntade tills hon kom tillbaka. Jag var tolv år och väldigt orolig för henne. Jag levde under ständig press. Det löste jag genom att liksom ställa mig utanför mig själv och betrakta alltihop därifrån. Jag blev liksom vittne till mitt eget liv. Då hade jag redan för länge sedan bestämt mig. Jag skulle inte gå i föräldrarnas fotspår. Som jag hade det skulle mina barn inte behöva få det.

Styvpappan arbetade på Svenska Kullagerfabriken (SKF) och hade där lärt känna Krister ”Greven” Pettersson som redan då hade gjort sig skyldig till det så kallade bajonettmordet. 

– Jag brevväxlade med honom när han satt på Kumla. Jag var liten då och han kallade mig Snövit. Senare bodde han hos oss en tid. Det gjorde mamma ett stort nummer av efter mordet på Olof Palme när hon lät sig intervjuas i Aftonbladet. De betalade en redig fylla åt henne på kinarestaurangen.

Föräldrarna sålde hasch och amfetamin som ibland skulle levereras i Katrineholm så vid fjorton blev Camilla därför narkotikakurir.

– Min uppgift var att lämna amfetamin i trappuppgångar och på andra avtalade platser. Jag var livrädd hela tiden och tyckte att alla tittade på mig.

Marijuanaodlingen hemma på torpet sköttes minutiöst. De vuxna luktade på plantorna, kände på stammarna och diskuterade kvaliteten. Sedan hängdes de på tork i köket. Men så en dag kom polisen. 

– Då hade de haft span på oss en tid, säger Camilla som genast började packa kläder åt sig själv och syskonen. Någonstans skulle de ju föras, förstod hon. 

– Pappa fick tre år på anstalt men även mamma satt anhållen ett tag. Min då sexåriga syster och jag kom till ett jourhem och vår bror till ett annat. Sedan fick vi bo en tid i familjehem. Då hade vi nära kontakt med mamma som vi längtade så otroligt mycket efter. Pappa fick vi träffa i ett besöksrum på Kumla.

Camilla var 17 år och försörjde sig som sömmerska på fabriken i Vingåker när Jerry Williams vid ett tillfälle skulle uppträda i Katrineholm. Som den omtänksamma dotter hon var köpte hon biljetter åt föräldrarna som då hade hållit sig borta från knarket en tid.

– När de inte kom hem på kvällen förstod jag att det hade gått åt skogen. Men det var värre än så. När polisen ringde visade det sig att min styvfar hade blivit knivhuggen till döds. Mina syskon fick åka till min moster och morbror medan jag tog en taxi till polisstationen Katrineholm. Där satt mamma och blödde. Hon var ju knivskuren hon också. Det slutade med att hon söp ner sig fullständigt och hamnade på psyket. Själv blev jag ensam hemma i torpet. Jag kände mig helt övergiven, snusade på pappas kudde och grät floder. Efter två veckor packade jag mina saker i en plastkasse och stack. Jag måste göra det för att kunna klara er, sa jag till mina syskon.

Camilla flyttade ihop med sin ungdomskärlek, en helt vanlig grabb som inte hade någonting till övers för droger. För första gången fick Camilla ett normalt liv.

– Mamma blev så arg att hon eldade upp alla mina saker, det som inte hade fått plats i kassen. På så sätt raderade hon mig ur sitt liv. En sån kille som min hade ju hon ingen användning av.

Camilla älskade sitt nya liv långt från droger och kriminalitet. Det hindrade henne inte från att finnas till hands för såväl syskonen som mamman och så småningom också sin biologiska pappa som blev nykter till sist. Mamman till och med bodde hos familjen en period när hon var drogfri. 

– Då var hon en underbar mormor, säger Camilla. Tyvärr höll det inte och till sist var jag tvungen att sätta stopp. När hon slutade sina dagar 2001 i en knarkarkvart i Flen hade vi inte haft kontakt på två år.

Vid det laget var Camilla och ungdomskärleken skilda. Mattias och hon hade träffats och stod i beredskap att flytta ihop. Men först av allt höll hon familjeråd med barnen.  

– Jag ville att de skulle känna att vi tre var en enhet och att det var vi tillsammans som skulle släppa in Mattias i vår familj.

Har vi råd med honom, frågade Sofia. Han äter ju en hel ”Stinas kyckling” alldeles själv! Camilla förklarade att han i så fall skulle ha egna pengar och råd att betala sin egen kyckling.

– Då gick det bra, säger Camilla och skrattar. Mattias flyttade in och allt var frid och fröjd.

Allt eftersom tiden gick började Camilla omvärdera det där med äktenskap. När hon nu äntligen hade funnit sitt livs kärlek skulle det ju kännas bra att befästa det också.

– Men han skulle ju aldrig fria efter allt vad jag hade sagt. Det förstod jag ju. Det var bara att inse att jag måste göra det själv.

Camilla hade ända sidan ungdomen på olika sätt varit politiskt engagerad. Med sin fullständigt unika kompetens hade hon länge varit en stor tillgång för socialdemokraterna i Vingåker. Efter en politisk kometkarriär var hon vid det här laget kommunalråd varför det föll på hennes lott att hålla ett tal i pausen när Vingåker mötte Falkenberg i vollyboll den 1 mars 2008.

– Jag bestämde mig för att fria där och då, säger hon. Jag hörde mig för med arrangören, ordnade ljudanläggning, kärleksfull pausmusik och folk som skulle filma. Jag övade ett tal hemma och ett annat i hemlighet. Mattias som var kassör i vollybollklubben anade ingenting.

– Jäklar vad nervös jag var, säger Camilla. Det satt flera hundra personer på läktaren när jag klev ner och tog mikrofonen. Nu tror ni allt att jag ska prata politik, sa jag. Men det ska jag inte. Skottårsdagen är visserligen över men… Mattias, vill du gifta dig med mig?

Jublet visste inga gränser. Folk stod upp på läktaren och skrek av förtjusning när den chockade Mattias klev ner på planen och sa ja. Självklart ja!

Sedan rustades till bröllopet under bar himmel på Båsenberga Konferensgård i Vingåker den 9 augusti 2008.

– Det var en sådan där amerikansk sittning med vita stolar som man ser på film. När alla var på plats kom vi åkandes i en rosa Cadillac. Det hade regnat under dagen men just då sken solen från klarblå himmel. Den lokala revypappan Rolf Edström underhöll och kvällen avslutades med dans på en äkta loge med trägolv och kulörta lyktor.

Det är drygt fyra år sedan nu och de är fortfarande som nyförälskade. Barnen har vuxit upp och flyttat hemifrån. Hon har avgått som kommunalråd. Till våren går flyttlasset från Vingåker till Eskilstuna. Mattias får nära till jobbet och Camilla funderar på att skriva en bok om sitt liv.

– Man är sin egen lyckas smed, säger hon. Det har jag alltid tyckt. Det är dags att sätta punkt för det gamla och börja om på något nytt.

Monica Antonsson