Eric Gadd blev mobbad av skolans råskinn
Mamma klädde mig i keps och stickad rosa kofta
Allas Veckotidning nr 36, 2006
Att vara annorlunda kan vara både positivt och negativt. Skivaktuelle Eric Gadd vet om någon. Som artist har han nått stora framgångar genom att sticka ut och gå sin egen väg. Men under Erics skoltid levde den som skiljde från mängden farligt.
Aktuell med sitt sjunde
album håller Eric Gadd ett stadigt grepp om sin publik. Alltjämt ohotad kan han
gratulera sig själv till sin tämligen oomstridda ställning som blågul soulkung.
Med ett visst mått av humor bär han följaktligen såväl krona som kungamantel på
senaste plattan. Första hiten "Meet me hear" har varit uppe på
listorna och vänt. Snart kommer fler singlar att skörda ytterligare framgångar
åt CD:n. Så är det åtminstone tänkt.
Privat håller Eric en
betydligt lägre profil. Han jobbar hemifrån med ett antal egna bolag och är
kompanjon med sin sjungande fru Cornelia Sojdelius. De har varit ett par i 22
år, vilket torde vara något av ett rekord i branschen. Sojdelius är hennes namn
som gift. Förr hette hon Åkerman. Gadd är ett släktnamn på Erics mammas sida.
– Min far tog namnet
Sojdelius efter vår gård Sojdums på Gotland, förklarar han. Det var på
70-talet, när alla skulle heta något på -elius. Från början hette vi faktiskt
Johansson.
Retad och misshandlad
Det var alltså på Gotland
som Carl Eric Gudmund Johansson först slog upp sina ljusblå. Året var 1965 och
där, i den närmast magiska värld som heter Visby, tillbringade han sina första
år
– Det var som att leva i
en medeltida stad. Historien är oerhört påtaglig där.
Någon gång i mitten av
70-talet packade familjen sina kappsäckar och flyttade till Vallentuna några
mil norr om Stockholm. Pappa Lars-Erik hade fått jobb som kanslichef på
jordbruksutskottet och mamma Karin blev arkivarie på historiska museet. Eric
och hans några år äldre syster Anna fick vackert finna sig i att byta skola.
– Det var tufft, säger
Eric som tämligen omgående blev ett av skolans värsta mobboffer. Inte för att
han talade gotländska, det hade han vant sig av med redan i samband med ett års
Stockholmsvistelse som fyraåring, när föräldrarna studerade vid universitetet.
Nej, det var snarare så, att han stack ut.
– Det räckte med att
komma någon annanstans ifrån för att bli en outsider. Och Gotland var ju
faktiskt lite efter på den tiden. Jag var nio år och mamma valde fortfarande
mina kläder. Jag gick klädd i små fina, stickade koftor med matchande keps, så
jag såg nog väldigt annorlunda ut. Speciellt som mamma var förtjust i rosa.
Eric blev retad, utfryst
och misshandlad under hela mellanstadiet, utan att lärarna gjorde något åt
det.
– Det var jag och två
andra killar i klassen som var utsatta. De var inte utsocknes som jag men
skilde sig från mängden på andra sätt. Den ene vågade grabbarna inte ge sig på.
Han blev "bara" utfryst. Jag och den andre fick stryk av hela gäng ibland.
Om sanningen ska fram, så var det faktiskt ganska rått.
Vann på ny stil
Eric kunde som tur var
prata med sin mamma. Hon förstod, att hon fortsättningsvis inte kunde välja
hans kläder och såg klokt nog till, att han fick en liten budget för nya
klädinköp.
– Jag ändrade min
garderob över en natt, säger Eric som med mammans hjälp inhandlade nya plagg
hos såväl Puss&Kram som Gul&Blå. En grabb som smalt in i mängden blev
han emellertid inte. Redan då förstod han, att han aldrig skulle kunna mäta sig med
sina plågoandar på deras hemmaplan. Alternativet var att bli särskilt inne och
väldigt annorlunda. Eric utvecklade därför sin egen stil vars första stora
succé i var ett par platåträskor med stjärnor på.
– Det var bara jag och en
kille till i hela plugget som hade sådana. Därmed åkte jag uppåt några pinnhål
på stegen. Samtidigt började jag prata vitt och brett om mitt rockband som jag
drömde om men som naturligtvis inte existerade.
Eric hade redan som
fyraåring bestämt sig för att bli popstjärna. Första låten hette
"Tigerfamiljen" och bankades fram på gitarr. Föräldrarna försökte
förgäves få in honom på en mer akademisk bana, men Eric hade bestämt sig.
Skolan var inget för honom - dels på grund av mobbingen och dels på grund av
rätt svåra koncentrationsproblem.
– Koncentrationsförmågan
har jag övat upp senare. Det sker automatiskt när man repeterar åtta timmar om
dagen. Jag har dessutom ägnat mig en hel del åt meditation, så jag börjar
faktiskt få pejl på koncentrationen nu.
Kommunala musikskolan
blev aldrig något vattenhål för Eric. Ändå fick han hoppa över den
obligatoriska blockflöjten och gå direkt på gitarren. Musikskolan var bara
notklink, tyckte han. En musiklärare ordnade emellertid egna kurser i
ackordspel på sin fritid och där fann Eric sin plats.
– Jag lärde mig tre
ackord och skrev i rask takt tio låtar, säger han. Samtidigt började
skolkamraterna undra, om de inte skulle få höra det där rockbandet någon gång.
Därmed blev jag tvungen att göra slag i saken. Jag startade mitt förta band med
de två andra mobbade killarna. Vår sättning bestod av två gitarrer och ett
trumset, men vi spelade "Stairway to heaven" på skolavslutningen och
steg lite i graderna i alla fall. De andra gjorde sig löjliga över oss förstås,
men där började det ändå skymta fram någon form av respekt.
Sura på honom
Mobbingen avtog efter tre
tämligen svåra år när Eric började i högstadiet. Då splittrades sjätteklassen
till flera sjuor med elever som strömmade till från andra håll. Eric fick vara
i fred för sina forna plågoandar. Han spelade med i nya band och bytte
småningom gitarren mot en bas vilket passade honom bättre.
– Jag var nog inte
alldeles lätt att ha att göra med, säger han. Jag ville vara soloartist hela
tiden och försökte forma de andra till att bli mitt kompband. De var nog rätt
sura på mig många gånger. När jag väl hade tagit mig ur mobbingen blev jag
nämligen rätt bestämd.
Efter grundskolan blev
Eric elev vid den sociala linjen på Östra Real i Stockholm, dit han tog sig med
Roslagsbanan på en halvtimme varje morgon.
– Där stack jag verkligen
ut! Dels kom jag från Vallentuna som var rena bondvischan då och dels gick jag
klädd i trenchcoat med nitar och högklackade skor.
Åren av mobbing har på
gott och ont präglat Eric som människa. Det positiva är att han är själsligt stark, vet vad han kan och genomför det han har bestämt sig för. Det negativa är hans
misstänksamhet mot "nya" människor.
– Den bär jag med mig
efter alla år. Jag har svårt för att lita på folk jag inte känner. Men ibland
är det bra. Det hindrar mig från att gå på nitar.
Eric minns dem som
mobbade och slog honom som barn. Somliga har han träffat efteråt och pratat med
dock utan att beröra ämnet.
– Jag känner inte, att
jag behöver sluta cirklarna. Genom musiken har jag gjort mycket av
terapiarbetet själv. Jag har skrivit om det. Det finns i mina texter.
Tur med kärleken
Eric lämnade Vallentuna
och flyttade in till stan när han var 18 år gammal. Sällan eller aldrig har
han återvänt. Han trivs helt enkelt inte. Detsamma gäller Cornelia som också
växte upp där.
– Hon gick en klass under
mig i högstadiet och var ihop med en av grabbarna i mitt band. Jag hade spanat
på henne rätt länge och upplevde att min kompis inte riktigt förstod vilken
pärla han hade. Samtidigt ville jag inte lägga mig i.
Ett år senare gjorde Eric
slut med sin flickvän men var gentleman nog att följa henne hem den sista
kvällen med Roslagsbanan.
– När hon hade gått av
kom Cornelia på. Det visade sig att hon just hade gjort slut med sin kille. Vi
fann varandra direkt där på tåget. Det är 22 år sedan nu.
När Eric ska beskriva sin
kärlek till Cornelia, säger han, att de är som gjorda för varandra. Kärlek
låter sig emellertid inte förklaras. Den bara finns där.
– Våra olika uppväxter
och hemförhållanden hade på olika sätt rätt tidigt gjort oss till två ganska
allvarliga människor. När vi möttes den där kvällen på tåget, var vi båda i
stort behov av en vän eller snarare ett ankare i livet. Jag fann helt enkelt
min själs kamrat väldigt tidigt i livet och det är jag lycklig för. Jag vet
verkligen inte, hur jag skulle ha klarat mig annars.
Cornelia stod vid Erics
sida i samband med skivdebuten 1987 likaväl som vid det stora genombrottet
1991 när han drabbade hela Skandinavien med landsplågan "Do you Believe in
Gadd". Med den blev han en kändis för vilken alla portar öppnades. Vart
han kom blev han bjuden på mat och drinkar.
– Den tiden är över,
skrattar han. Det är ingen nyhet längre om jag går på krogen. Jag blir inte
bjuden på någonting. Men dörrarna står fortfarande öppna. Cornelia påminner mig
ibland om varför. Jag glömmer hela tiden bort att jag är känd.
I dag bor Cornelia, Eric
och katten Asimov av rasen Russian Blue i en våning på Östermalm i Stockholm.
De arbetar tillsammans och intar ofta sina middagar på tu man hand. Vid sidan
av musiken är nämligen matlagning och mat från världens alla hörn Erics stora
intresse.
– Vi skulle gärna vilja
ha barn, säger han. Absolut. Men i väntan på det är vi lyckliga med varandra.
Bättre kan vi egentligen inte ha det.
Monica Antonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar