Camilla Angemarks okända barndom...

Camilla växte upp med alkohol, droger - och mord...

I det här huset hände hemska saker

Många vuxna såg vad som hände. Men det var ingen som på allvar försökte hjälpa Camilla och hennes syskon. När styvpappan blev mördad bestämde sig Camilla för att ta saken i egna händer!

Allas Veckotidning nr 36, 2008

Camilla Anglemark, 40, i sörmländska Vingåker är en ovanligt glad och positiv person. Hon är dessutom engagerad, vilket är ett resultat av en djupt rotad ideologi och ett starkt värderingstänkande, säger hon. När hon 2002 sökte sig till politiken, var det för att hon helt enkelt ville vara med och påverka.

- Jag hade insett, att allt hänger ihop. Vill man ändra på saker och ting, får man engagera sig politiskt. Man behöver inte vara så kunnig från början. Det viktiga är att man frågar, om och när man inte förstår. Med humor och en stor portion jävlar anamma kan man komma långt.

Har kämpat så
Hon har en bakgrund som företagsrådgivare med kooperativ inriktning. I dag är hon ett av två socialdemokratiska kommunalråd i Vingåker. Hon är dessutom vice ordförande i kommunstyrelsen och ordförande för såväl näringslivsnämnden som barn- och utbildningsnämnden. Det är hon som klippt och skuren för, maskrosbarn som hon är. Bakom den charmiga fasaden döljer sig ett levnadsöde som hon inte är så van vid att prata om.

- Jag fick vid ett tillfälle uppdraget att gå på en konferens om missbrukarbarn. Tanken var att jag skulle få se, hur livet kan vara i verkligheten, som man sa. Då insåg jag, att folk runt omkring mig trodde, att jag kom från ett normalt hem. Det var en märklig känsla. Man vet aldrig, vad folk bär med sig i livets ryggsäck. I går kom en vingåkersbo fram till mig. Så skönt att du med din bakgrund sitter i den positionen, sa hon. Sånt förpliktar. Vi är många som kommer från missbrukarhem och mörkertalet är stort. Jag är Sonjas dotter. Men jag är även Camilla, en tjej som verkligen har fått kämpa för att bli tagen på allvar.

Camilla hade genom åren haft sporadisk kontakt med sin far. När hon var två år, träffade mamman en ny man och hon fick en ny pappa. Så småningom kom sedan småsyskonen till världen.

- Vi bodde på landet och jag var livrädd för våra höns. Jag gick klädd i sandaletter och knästrumpor, medan mina syskon sprang barfota och trampade i koblajor. Vi var lite olika på det sättet. Mamma och pappa, som jag kallade min styvfar, var egentligen väldigt snälla. Han kunde väcka en mitt i natten. Kom och titta, nu är det alldeles stjärnklart, sa han. Då hade han stjärnkikaren uppe. Sedan stod vi där och tittade. Sådana stunder var vi som vilken familj som helst i ett kärleksfullt hem. Sedan slog det plötsligt bara över och blev en värld fylld av fysisk och psykisk misshandel. 

Första tecknet var som regel spritpåsen med den lille putten, som Camillas mamma sa. Det dukades upp till fredagsmys med läsk och chips, men barnen visste vad klockan var slagen. Stämningen sjönk i samma takt som flaskan tömdes.

- Mamma var den dominanta i vår familj. Och för varje glas hon drack, blev hon allt hårdare. Till sist satt hon bara där och vräkte ur sig okvädningsord till oss barn. Hon slogs också med knutna nävar. Ibland blödde man, men det gällde att hålla sig lugn och inte gråta. Då gick det fortare över. 

Barnen lärde sig hålla ut, tills mamman somnade. Då gällde det för Camilla och syskonen att röja undan i hemmet, så att allt såg fint ut, när hon vaknade igen med svår ångest och bad om ursäkt.

- Vi levde som i en bubbla eller på en isolerad ö. Grannar, vänner och bekanta visste vad som hände, men ingen lade sig i, slog larm eller försökte hjälpa. Vi barn förstod att mamma var en väldigt trasig människa. Hon var ju egentligen väldigt kärleksfull. Det var bara det att kontrasterna blev så stora. Hon kramades ofta men kunde samtidigt slå till när som helst.   

Camilla var nio år, när poliser med hundar en dag stormade på gården. Orsaken var förstås att styvfadern odlade och sålde marijuana.

- De hade haft span på oss en tid och tyckte, att jag var duktig på att köra moped. Så sa de i alla fall. 

Höggs ihjäl

Camilla insåg vad som höll på att ske och började genast packa kläder åt både sig själv och syskonen. Någonstans skulle de föras, det förstod hon.

- Pappa fick tre år på anstalt, men även mamma satt häktad ett tag. Min då sexåriga syster och jag kom till ett jourhem och vår bror till ett annat. Sedan fick vi bo en tid i familjehem hos moster och morbror också. Då hade vi nära kontakt med mamma. Vi längtade ju otroligt mycket efter henne. Pappa fick vi träffa i ett besöksrum på Kumla.

Föräldrarna kom hem igen och livet blev lika härligt och olidligt som förr. Camilla minns hur hon 15 år gammal tittade längtansfullt ut genom fönstret bort mot Vingåker. Jag ska aldrig glömma hur det är att vara ung och inte kunna bestämma själv, tänkte hon. I det politiska arbetet är just det hennes ledstjärna idag. 

Efter gymnasiet blev Camilla anställd som sömmerska. För en sina första löner köpte hon biljetter till föräldrarna, så att de skulle kunna gå på Statt i Katrineholm och se Jerry Williams. 

- Den kvällen kom de inte hem alls. I stället ringde polisen. Min styvfar var död. Han hade blivit mördad med 18 knivhugg i en lägenhet. Mamma hade sett alltihop. Hon badade i blod, bröt ihop och togs in på psyket. Ingen tänkte på mig som sjutton år gammal stod ensam utanför akuten. 

Syskonen fick bo hos släktingar medan Camilla lämnades ensam i huset.   

- Jag minns, att jag gick där och grät och luktade på pappas kudde. När mamma kom hem igen, gick hon ner sig i missbruket. Då bestämde jag mig. Jag måste flytta och sedan försöka hjälpa mina syskon.

Camilla flyttade ihop med sin fem år äldre pojkvän. De gifte sig och fick småningom barnen Sofia och Charlie som nu är 17 och 14 år gamla. Under samma tid växte syskonen upp. Med stöd av Camilla har även de lyckats vända tråkigheterna till något bra genom att de i sina yrken hjälper andra.

- Vi har våra sår förstås, konstaterar hon. Men vi har varandra. Det är det fina.

Camillas mamma var bara 38 år, när hon blev änka, så hon träffade snart en ny man. De slutade dricka tillsammans, varpå hon och barnen fick en bra tid tillsammans.

- Hon var världens underbaraste mormor då, säger Camilla. Hennes andre man dog emellertid också under tragiska omständigheter och så var den sagan slut. Mamma fick ett återfall och gick ner sig totalt. Man hade full beredskap för jämnan. Plötsligt fick man släppa allt man hade för händer och rycka ut för att ta hand om henne.

Camilla fick nog till slut. Hur mycket hon än älskade sin mamma, måste hon få leva sitt eget liv.

- När man hjälper en missbrukare, bäddar man samtidigt för fortsatt missbruk, konstaterar hon. Jag finns här, om du behöver mig, sa jag. Men det är allt. Några år senare kom samtalet. Mamma hade dött av sitt missbruk 53 år gammal. Då hade vi inte längre någon kontakt. Ibland brukar vi syskon samlas på kyrkogården och prata om hur det kunde bli så här. Något fel måste det ju ha varit.

Camilla tog småningom närmare kontakt med sin biologiska pappa. Han har samma bakgrund som mamman men är numera sedan många år nykter alkoholist. Även han har vänt allt det trista till något bra. 

- Pappa är numera droginformatör, säger Camilla. Han åker runt och håller föredrag och utbildningar om droger. Vi har god kontakt.

Camilla och hennes man skildes åt efter 14 år och gick vidare åt varsitt håll. Hon mötte småningom kärleken på nytt 2001 i civilekonomen Mattias Nilsson, när hon varit singel ett tag och kallade sig bättre begagnad fröken. Humor har hon alltid haft.

- Jag fick hjärtklappning bara jag såg Mattias, säger Camilla som till sin förvåning förlorade talförmågan och vågade knappt se åt hans håll.

- Det måste vara influensan, tänkte jag som ju inte hade varit förälskad på länge. Jag kanske håller på att bli sjuk! Och det är likadant än. Råkar jag stöta på Mattias ute på stan, så tar hjärtat ett extra skutt. Det är helt otroligt.

Efter ett år samlade Camilla barnen till familjeråd. Hon och Mattias ville leva tillsammans och undrade om även barnen kunde tänka sig att flytta ihop?

- Jag fick klartecken, så vi blev sambos. Barnen tycker jättemycket om Mattias och jag mår nästan oförskämt bra. Han är min själsfrände, min bäste vän och den vackraste människa jag vet.

Camilla och Mattias har då och då pratat om att gifta sig, utan att han har fått något vettigt besked av den något brända Camilla. Det har gnagt hennes samvete, fast hon ingenting sagt. När hon fick uppdraget att hålla tal i samband med en i volleybollmatch mellan Vingåker och Falkenberg, bestämde hon sig för att fria inför hela den församlade menigheten. Hemma i villan började hon öva ett officiellt tal, medan hon i hemlighet filade på sitt frieri. När hon sedan väl stod där framför mikrofonen och hörde Cajsa-Stina Åkerströms kärlekssång ur högtalarna, satte hon allt på ett kort.

"Ni kanske tror, att jag ska säga några väl vald ord för Vingåkers kommuns räkning, frågade hon publiken. Men jag står här som privatpersonen Camilla Anglemark, en lagom tjock mamma i sina bästa år och riktar mig till Mattias Nilsson, kassör i Vingåkers Volleybollklubb och min sambo sedan sex år. Jag älskar dig gränslöst. Vill du gifta dig med mig?"

Den något chockade Mattias svarade ja till stående ovationer på läktaren. Det var precis som på film, tyckte Camilla som känner sig nöjd med sin kupp.

- Nu när chocken har lagt sig, går Mattias omkring och småler mest hela tiden. Vi har valt varandra och är överlyckliga. Ja, vi väljer faktiskt varandra varje morgon, säger han. Om och om igen. Den borgerliga vigseln går av stapeln i Båsenberga den 9 augusti. Vi tänker förstås, att äktenskapet ska vara livet ut. Ibland fungerar det ju också.

Monica Antonsson

Fotograf: Kurt Pettersson

Artikeln publicerades i Allas Veckotidning nr 36, 2008