Anna-Lotta Larssons midsommar...

Anna-Lotta Larsson har väntat i alla år

Tänk om min

midsommardröm äntligen blir sann!

Sill, potatis, gräddfil och gräslök. Sångerskan Anna-Lotta Larssons midsommarmeny skiljer sig inte mycket från vad som står framdukat på borden i vårt land. 
Och likt de flesta svenskar hoppas hon att årets midsommar inte ska bli som i fjol. För den var en riktig rysare...

Allas Veckotidning nr 26, 2005

Anna-Lotta Larsson, 51, är som en symbol för sommaren. Nog är det många som förknippar henne med varma sommarkvällar, då hon reser landet runt för att sjunga i lövade kyrkor och konsertsalar. Vacker som skogshuldra står hon där och sjunger med en röst så klar som en porlande fjällbäck. Balladerna handlar om kärlek, om vemod och om sorg och hon sjunger dem på klingande svenska. Det är ett fint språk, tycker hon. Anna-Lotta älskar Sverige. De stora estraderna utomlands har aldrig utövat någon särskild lockelse på henne. Inte heller berömmelse. Anna-Lotta vill sjunga, där hon känner sig hemma. Och det gör hon lite varstans från Luleå i norr till Malmö i söder. 

Valde helt fel

– Jag föddes i Karlstad och var bara ett år gammal, när vi flyttade till Luleå, säger Anna-Lotta som har kommit cyklandes bland alla bilar i den tuffa stadstrafiken. Där sitter hon på den italienska krogens trottoarservering i solvärmen och njuter av såväl värme som mat.  

– Vi bodde i Luleå, tills jag skulle börja i andra klass. Då gick flyttlasset till Piteå. Det var egentligen där jag växte upp. Men man har rötter på alla platser, där man en gång bott.

Anna-Lottas föräldrar, Margit och Folke Larsson, var lärare på Framnäs Musikhögskola. Hon undervisade i sång och han i fiol. Musik led Anna-Lotta följaktligen ingen brist på. Hon och hennes bror Lars fick allt de kunde önska sig till livs av den klassiska repertoaren. För 

Anna-Lotta var det därför tämligen självklart att sikta på en yrkeskarriär som operasångerska.

– Jag gick en ekonomiskt språklig linje på gymnasiet vilket var helt fel. Jag är ointresserad av siffror och framför allt av papper. Vi fördelar arbetet därhemma, min man och jag. Han tar hand om papperna och jag sköter matlagningen.

Maglagning är emellertid en ny hobby för Anna-Lotta. Hon har utan överdrift ett liv före och efter Tina Nordström. 

– Det var Tina som kom med inspirationen, säger hon. Jag satt som naglad framför TV:n, sjöng med i signaturlåten och skrev av recepten så fort jag kunde. Senare upptäckte jag, att jag kunde plocka ut dem på min dator! Och inte var jag ensam om att laga hennes mat heller. Ingredienserna gick knappt att få tag i. Jasså, du har sett på Tina, sa de i affären. Nej, nu har vi inget citrongräs kvar, vet du. Det är slut.

Så här i midsommartider, när sommaren står i sin skiraste skrud, är det mest bara sill och potatis, gräslök, gräddfil och hårt bröd som gäller, förutsatt att Anna-Lotta och sambon Åke Sundqvist är lediga.

– I så fall far vi iväg till goda vänner som bor underbart vackert ute i skärgården. Jag älskar att sitta där och titta ut över havet. Men jag kan inte minnas en enda midsommarafton, när jag inte har frusit. Jag tycks aldrig få ta på mig den där fina sommarklänningen och vara barbent en midsommarafton. I fjol satt vi utomhus i täckjackor under ett partytält, medan regnet bara öste ner. Det var kallt. Jag frös. Och dessutom var det fullt av myggor. Och jag som älskar värme. Jag vill helst ha mellan 25 och 30 grader varmt. Då trivs jag. 

Trivs i solen
Anna-Lotta hävdar, att om det vackra vädret kommer, så kommer det efter midsommar.

– Tänk så skönt att inte behöva ha så mycket kläder på sig. Det är en vardagslyx jag verkligen älskar. Måndagar och vardagsnöjen är det bästa jag vet. Som att träffa bästa väninnan, gå och sätta sig i det gröna i en park med kaffe, kaka och lite jordgubbar. Jag är också väldigt förtjust i att sitta så här i solen på en uteservering och bara prata. 

Anna-Lotta och Åke träffades, när de var elever på Framnäs Musikhögskola. Han sökte sig vidare till Musikaliska akademin, varpå flytten gick till Stockholm.

– Åke pluggade slagverk och var med i instrumentalgruppen Kornett som spelade fusionjazz. De var jätteduktiga, turnerade mycket och blev populära i Tyskland. Namnet kom av att vi bodde på Korngatan då, där bandet bildades.

Anna-Lotta sökte sig till Teaterhögskolan och kom in i Göteborg, vilket komplicerade det hela. Att hon efter tre års studier fick jobb som operasångsolist på Stadsteatern i Malmö, gjorde inte saken bättre.

– Jag pendlade till Stockholm varje helg i fem år. Det var ingen rolig tid. Det hade jag faktiskt inte stått ut med i dag. Det gick ju då, när vi inte hade barn.

Slipper allt skvaller
Efter 33 år tillsammans är Anna-Lotta och Åke fortfarande sambos. För snart 20 år sedan blev de dessutom lyckliga föräldrar till sonen Max som studerar på Kungliga Tekniska Högskolan. Att familjen inte syns särskilt ofta tillsammans i vimlet beror mest på, att Anna-Lotta sällan går ut och roar sig.

– Jag håller mig på min kant i Vasastan, säger hon och skrattar gott. Hon har medvetet valt en låg profil och värdesätter sin privata sfär. Det har hon dessutom fått respekt för, tycker hon.

– Jag har aldrig tussats ihop med någon främmande karl i skvallerspalterna, säger Anna-Lotta som bär en vacker ring i vitt guld med fem stora diamanter. Den är ett kärleksbevis så gott som något. Hon fick den av Åke, när hon fyllde 50 år förra året.

– Jag firade födelsedagen med en familjemiddag. Jag hade jobbat så mycket då, att jag helt enkelt inte orkade ha en stor fest. För övrigt är det roligare att ha kalas, när man känner för det i stället för när det förväntas av en. När jag fyller 53 ställer jag kanske till med en fest i stället.

Anna-Lotta insåg så småningom, att operasång inte var hennes rätta element. För att hitta sin egen personliga sångstil, tvingade hon tillbaka sin klassiska skolning för att i stället studera in en helt annan teknik.

– Jag tycker att det ska låta naturligt, ungefär som när man talar. Klassisk sång är en väldigt speciell konstform som kräver mycket jobb och teknik. Det är svårt för att inte säga omöjligt att hantera båda teknikerna. Det är alltid någon av dem som blir lidande.

Det var som Anna i Värmlänningarna Anna-Lotta fick sitt stora genombrott i TV 1980. Året därpå gjorde hon samma roll på plats i Ransäters årliga bygdespel. Frånsett sex år från 1984 och framåt - då hon fick sonen Max och spelade Maria i West Side Story i Stockholms Parkteater - gjorde hon rollen som Anna vartenda år, tills hon av åldersskäl diskvalificerade sig själv.

– Jag kom visserligen fortfarande i kläderna och såg kanske ung ut på håll, men jag hade fyllt 44 år och det behövdes en föryngring för att ge spelet ett lyft. Det är bättre att sluta, innan man blir ombedd att göra det.

När Anna-Lotta några år sjöng soulballader med Little Mike, spelade maken Åke med i bandet. Det är en av få gånger, de har jobbat ihop. I dag är han trummis hos Jerry Williams som i sommar ger sig ut på folkparksturné. Anna-Lotta gör som bekant mest konsertturnéer. Nio egna album har hon dessutom hunnit sjunga in. Den åttonde CD:n ”Tidlöst” blev som ett nytt genombrott. Skivbolaget satsade på TV-reklam och fansen vallfärdade till skivbutikerna i sådan mängd, att hon fick en guldplatta. Den senaste, ”Känn en doft av kärleken” som kom ut i september, närmar sig samma höga höjder.

– Det är väldigt roligt för mig att få återgälda skivbolaget med två storsäljare efter alla pengar de har lagt ut på mig under årens lopp. Men vi har varit varandra trogna och delat både ljuvt och lätt. Nu har vi börjat prata om att göra en platta till…

Anna-Lotta har många strängar på sin lyra. Just nu dubbar hon en tecknad TV-serie på över 50 avsnitt om Citymusen och lantmusen Emelie och Alexander. Hon har dessutom just spelat in en tredje omgång av ”Har du hört den förut”. Privat bor hon i Vasastan med Hagaparken som en naturlig oas inpå knutarna. Tar hon cykeln är hon där på bara tre minuter.

– Där är lugnt och vackert med stora, lummiga träd, små caféer och så förstås Brunnsviken vars vatten brukar glittra i solen. Där hade vi vår båt förut, innan vi gjorde oss av med den. Hagaparken har ett slags lugn. Man hör fåglarna kvittra och känner det som att man är på landet, trots att man samtidigt anar trafiken inne i stan.

Närmast väntar Taubespelen på Orust i Bohuslän. Där ska Anna-Lotta bland annat sjunga duett med Sven-Bertil Taube, innan hon far vidare på konsertturné med pianisten Johan Stengård. I höst kommer pitebon Ronny Eriksson till Stockholm för att med Anna-Lotta göra en fortsättning på ”Lid i natt” under sex veckor på Scalateatern.

– Det är fullt upp, konstaterar Anna-Lotta om agendan. Jag är förvånad över, att jag får hålla på så här. Jag åker iväg och sjunger för en publik som kommer frivilligt och som faktiskt betalar. Det är ju faktiskt ganska glamoröst. Dessutom känns det för min ålder ganska värdigt.

Monica Antonsson

Fotograf: Kurt Pettersson

Artikeln publicerades i Allas Veckotidning nr 26, 2005