Annika Hagström om kärleken...

I nöd och lust

Vi har vårt hemliga knep

för att hålla kärleken vid liv

Annika Hagström gifte sig med sin Anders Ehnmark i all enkelhet i rådhuset i Köptenhamn för snart 30 år sedan. Med den erfarenheten är hon verkligen lämpad att leda det nya tv-programmet "I nöd och lust" som sänds i sommar. Själva har hon och Anders egna metoder för ett långt och lyckligt äktenskap. 

Hemmets Veckotidning nr 31, 2004

Det var dagens storslagna bröllop som fick Annika Hagström att börja fundera över synen på kärlek och äktenskap. För trettio år sedan var det inget som hindrade ett förälskat par från att traska in på rådhuset i träskor för en vigsel på lunchen. Numera är dyrbara och pampiga bröllop närmast en självklarhet. Om det är en reaktion på föräldragenerationens slarviga synsätt på äktenskapet eller om dagens unga har en starkare önskan om evig kärlek och äktenskap som håller står skrivet i stjärnorna. 

– Man måste fundera över det i en tid då fler än vartannat äktenskap spricker, säger Annika. 40 000 svenskar gifter sig varje år och 21 900 skiljer sig. Hur kommer det sig, att vissa klarar av det och andra inte? Ger vi upp för lätt? I nöd och lust, heter det ju.

Så heter även Annikas TV-serie om sex halvtimmeslånga reportage som sänds på torsdagskvällarna i sommar. I dem sätter hon fokus på olika par och hur de har klarat av att förena det stora med det lilla livet.

– I det stora livet gör man karriär eller uträttar något för mänskligheten. I det lilla livet har man familj och det mest privata. Det ställs enormt stora krav på oss, för att få de båda att gå ihop. Hur gör man? Och hur klarar man sig undan fallgroparna? Vi är många som har syltat, saftat, gjort karriär, stressat och haft dåligt samvete åt alla håll. Men vi har gjort det. Hur skulle det annars ha gått? Till sist ställs allt på ända. Det som var viktigt när man var ung, är inte så viktigt när man blir gammal. När mamma flyttade till äldreboendet, märkte jag, att damerna satt där och pratade om sina barn. Vad de hade gjort på jobbet, kom de inte ens ihåg. 

Annika grät glädjetårar

Ett av programmen skildrar Robinson-Mirres - Mariana Dehlins och Magnus Hammarlings - bröllop på Ulriksdals slottskapell. Det var så storstilat, vackert och romantiskt, att Annika grät glädjetårar både på plats och i klipprummet.

– Jag kan bara konstatera, att tiderna har förändrats, säger hon och serverar kaffe vid köksbordet hemma på torpet utanför Nykvarn i Södermanland. Det är här hon bor sedan 1974 med maken Anders Ehnmark, författare och journalist, i tre små röda hus med vita knutar. Sonen Jacob, 26, som är datavetare har flyttat hemifrån för länge sedan.

– Vi gifte oss i rådhuset i Köpenhamn den 20 december 1976 för att slippa mamma och pappa. Vår kärlek var en djupare förening som ingen hade med att göra, tyckte vi då. Vi ville vara för oss själva och eftersom Anders hade varit gift tidigare, så det fanns inte på kartan, att vi skulle ha ett stort bröllop.

Anders, som just har lämnat sin skrivarlya i ett av de andra husen, stiger in genom dörren och slår sig ner vid kaffebordet. Regnet öser ner utanför över trädgården med äppleträd och en blommande jasmin som sprider en dov men ljuvlig doft omkring sig. Elden sprakar hemtrevligt i vedspisen och en skön värme sprider sig i köket. Undra på att utekatterna som bor i ladan vill komma in.

– Anders har alltid och stöttat mig, säger Annika. I honom har jag verkligen en supporter. Vi ger varandra utrymme och klampar inte in i varandras världar. Det är kanske det som gör att vårt äktenskap håller. Han har sin skrivarlya och jag åker till Stockholm och arbetar. Där har vi, som tur är, en övernattningslägenhet.  

Annika växte upp i en tvåa i Solna med sin danska mamma Else, pappa Ivan och fyra syskon. Där var full fart för jämnan. Hon har berättat hur hon fick stänga in sig på toaletten och hålla för öronen för att kunna läsa läxor. Hennes mamma var annorlunda. Hon kedjerökte, drack för mycket och sjöng för högt men klarade av att fixa avlopp och skotta snö.

– Det var inte alltid så lätt med en mamma som tyckte, att hon var värd ett bättre öde än att vara portvaktskärring. Hon hade velat stå på scenen. I stället fick hon fem barn i en tvåa.

Om somrarna vistades Annika på landet hos tant Gunda som bakade bullar och matade grisar och kor. Hon var Elses raka motsats och på landet fanns lugn och ro. Annika präglades av dem båda.

– Mamma har en svart klänning och korkskruvslockar på sitt bröllopsfoto. Hon var jättesöt och pappas stora kärlek. Själv var jag klädd i rött, när vi gifte oss. Stövlarna och kjolen har jag till och med kvar.

Annika och Anders träffades i samband med gruvstrejken i Malmfälten i januari 1970. Båda var utsända att rapportera för Expressen.

– Under sju intensiva veckor bodde vi på hotell Ferrum och ringde in våra artiklar till tidningen. Vi lärde känna varandra och strejkens huvudpersoner. Det resulterade i två böcker.

De flyttade ihop två år senare och slutade på Expressen, när tidningen bad dem peka ut ledarna bakom strejkrörelsen.

– Vi vägrade, sa upp oss och gick rakt ut på gatan. Då ringde Norrskensflamman och frågade om jag kunde något om offset. De hade fått ny teknik som de inte behärskade. Självklart, sa jag. Och tar ni mig, så får ni Anders på köpet.

Annika och Anders lastade duetten full och satte kurs mot Norrbotten. De stannade till på Nya Norrlands redaktion i Härnösand och lärde sig det nödvändigaste om offsettekniken, innan de for vidare för att för en lön ta Norrskensflammans redaktion i besittning.

– Vi har aldrig haft särskilt mycket pengar. Det har gått bra ändå. Det gäller bara att ha få fasta utgifter.

Det var under tiden i Luleå som Annika och Anders köpte sitt torp. Gun Kessle och Jan Myrdal, som bodde grannar, tipsade om att torpet, som då bara bestod av en liten stuga med en lada, var till salu.

– Vi körde ner med duetten för att titta på torpet som saknade alla bekvämligheter. Riv skiten, sa min svåger. Tomten var vacker men husen var inget att ha, tyckte han. Gun Kessle tvekade inte ett ögonblick. Byt svåger, sa hon.

Det blev affär. Annika och Anders lämnade Norrland för en etta i Bandhagen, medan två lokala snickare isolerade torpet, bytte fönster och kök samt satte in en trekammarbrunn och ordnade vatten från en naturlig källa i skogen. Själva grävde de land och satte potatis, tomater och squash.

Anders knöts till folket i Bild medan Annika blev reporter på SVT, där hon bedrev undersökande journalistik i ”Rikets affärer” och gjorde program som ”Magasinet” och ”Caramba”.

– Det var ingen som talade om tittarsiffror på den tiden. Det var i TV:s guldålder, när man kunde göra riktiga reportage.

Åren gick och klimatet förändrades. Det blev tal om nedskärningar på grund av övertalighet och personalen fick rosa lappar med information om att de som slutade självmant kunde få avgångsvederlag. Annika kände sig illa till mods och sa på skämt till sin chef, att hon kanske skulle säga upp sig. Fler skulle tänka som du, sa chefen och några dagar senare tackade Annika för sig. 

– Jag var arg på förändrade förhållanden och dumma idéer hos cheferna som alltmer drog åt det kommersiella hållet utan tanke på public service. Efter 23 år lämnade jag min arbetsplats utan att ens bli avtackad. Regnet öste ner och jag hade rummet fullt av saker. Som tur var, fick jag bärhjälp av sin syster Barbro.

Avgångsvederlaget räckte till att starta ett litet aktiebolag och några dagar senare ringde TV4. Sedan dess har Annika frilansat där.

– De är väldigt trevliga, säger hon. Jag har aldrig förr blivit så vänligt bemött. De vill alltid ha något.

Som just nu serien ”I nöd och lust” i vilken Annika går i sina egna fotspår. Flera av programmen är återkomster eller uppföljningar till tidigare program hon gjort. Hur gick det sedan för familjen Klingberg som adopterade två små barnhemsbarn från St Petersburg till exempel? Och hur fungerar livet för Marie och Jan Malmsjö som både bor och arbetar ihop? För att bara nämna några. Om det blir någon fortsättning på serien efter de första sex programmen återstår att se. Det beror på om Annika orkar. Just nu känner hon sig som en kedjefånge i klipprummet, säger hon.

– Det går ut över familjen. Det är det lilla livet som får stryk.

– Det lilla livet, säger Anders med ett gott skratt och reser sig. Han skjuter in stolen under bordet och går i väg för ett nytt arbetspass i skrivarlyan.

– Det lilla livet, säger han igen. Det är jag det. 

Monica Antonsson

Fotograf Kurt Pettersson

Artikeln publicerades i Hemmets Veckotidning nr 31, 2004