Lasse Lönndahl

Hemmets Veckotidning
Nr 40, 1992
Mitt första hem

Var gång jag kom hem fick jag skrubba min dörr – men nästa dag var den full av hemliga budskap igen…

1955 flyttade Lasse Lönndahl in i sin första egna lägenhet söder om Slussen i Stockholm, fast han svurit att aldrig sätta sin fot i den stadsdelen. Och idag, 37 år senare, bor han fortfarande kvar – men han har burit sina möbler tvärs över gatan till en något rymligare ateljévåning än den första.
- Huvudsaken var att mina böcker fick plats. Själv var jag sällan hemma. Men var gång jag kom hem möttes jag av det mina beundrarinnor ställt till med.

Den där lyan var faktiskt mitt allra första egna hem, säger Lasse Lönndahl och betraktar bilderna från ett hemma-hos-reportage i början av 60-talet. Ateljévåningen i Stureby där han då bodde bestod av ett enda rum med pentry, badrum och garderob. Väggarna var fulla med konst och böckerna trängdes i de då så populära stringhyllorna. Själv var han den tidens meste sångidol, operettcharmör och svärmorsdröm.

Sedan dess har stringhyllor blivit omoderna och Lasse lite äldre medan bilderna legat glömda och samlat damm i HV:s arkiv. När Lasse nu får titta in i sitt gamla hem efter mer än 30 år, väcker bilderna förstås många minnen till liv.

- Jag flyttade in i våningen 1955 trots att jag svurit på att aldrig bosätta mig söder om Slussen, säger Lasse som på den tiden sällan eller aldrig var hemma. I stället for han landet runt med Thore Ehrlings orkester och Harmony Sisters och sjöng sina sånger. Samtidigt spelade han operett i var och varannan stad. För populär var han. Upp till 200 beundrarbrev om dagen fick brevbäraren finna sig i att släpa upp till våningen i Stureby.

- Dörren till lägenheten var fullkomligt nerklottrad och sönderrispad med budskap som ”I love you” och sånt. Så fort jag var hemma skrubbade jag dörren med såpa, men det hjälpte förstås inte.

Jag var väldigt populär då, säger han urskuldande. Än i dag försöker jag vara anonym till vardags och undviker att skylta med mitt namn nere i porten. Men numera är beundrarinnorna inte så hysteriska som de var på den tiden.

Lasse växte upp i ett barnrikehus i Vasastan mitt i Stockholm. Hans älskade mamma Sally fick ensam dra försorg om sina fyra barn sedan maken, som var engelsman och fd flygare, fått för sig att han behövdes bättre som soldat i spanska inbördeskriget.

- Jag var bara åtta månader gammal när han stack och eftersom han sedan inte hördes av trots att kriget var slut, trodde vi förstås att han var död. Senare fick vi veta att han hade farit vidare till Amerika.

Lasses mamma fick göra så gott hon kunde av den verklighet hon försatts i, trots att det på den tiden inte fanns några sociala förmåner att tala om.

Efter 27 år kom han
- Mamma var som en sol. Varm, kärleksfull och omtyckt av alla. Aldrig att hon gnällde eller talade illa om pappa, säger Lasse som liksom sina syskon visste att undvika ämnet där hemma. Det var liksom hemlig mark det där med far.

Ingen kunde dock hindra Lasse från att drömma och ofta drömde han att fadern trots allt kom hem en dag från kriget och stannade för gott. ”Jag är din pappa”, skulle han säga och Lasse skulle stolt visa upp honom för alla kompisar som tvivlat på hans existens.
- Alla andra pratade om sina fantastiska farsor och vi sa att våran var död. 1955 kom han, efter 27 år, men då var det alldeles för sent. Tåget hade för länge sedan gått.

Pappa ringde helt oväntat till min bror Pelle och sa att han var en bekant med hälsningar från pappa. Pelle stämde träff med honom på Norrmalmstorg och såg direkt att det var han. Då beslöts att vi skulle träffas allihop hemma hos mamma på Hagagatan.

Pappa kom dit med en blomsterkvast han köpt på torget och det var alldeles tydligt att han ville bli försörjd. Men han hade aldrig lyft ett finger för oss, så varför skulle vi ställa upp? Han var som vilken främling som helst. Själv försvann jag ut på stan med en tjej…

Någon återförening blev det alltså inte och Lasses far flyttade söderut. En gång till sågs de dock innan han dog.
- Jag skulle ta båten från Helsingborg till Köpenhamn tillsammans med några kompisar. Plötsligt såg jag att pappa satt på en bänk i hamnen. ”Hej Lasse, har du 25 kronor att låna mig?” ropade han.
- Nej, jag har tyvärr inga pengar, ropade jag tillbaka och mina förvånade kompisar undrade förstås vem han var. ”Det var bara min farsa som försökte lura mig på 25 spänn”, sa jag.

Rena stenåldern
Barnrikehuset var avsett för ensamstående kvinnor med barn och där fanns trots allt en sorts socialt nätverk kring praktiska vardagsbestyr som gjorde livet möjligt. Exempelvis fanns ett kindergarten i källaren där sjuka barn togs om hand. På så vis kunde mamma Sally sköta sitt arbete på bokförlaget i lugn och ro. Frånvaro för sjukt barn var det naturligtvis aldrig tal om på den tiden.

- När vi blev lite äldre kunde vi gå till arbetsstugan i kvarteret. Den fungerade som ett slags fritids där vi fick lära oss att både snickra och binda in böcker. En gång i veckan kom diakonissan syster Lisa dit och kontrollerade att allt gick rätt till.

Någon centralvärme fanns förstås inte hemma i barnrikehuset och tillsammans med syskonen tiggde Lasse brädbitar och gamla pappkartonger i kvartersbutikerna för att kunna elda i kakelugnen.
- Vi hade både rinnande kallvatten och toa i farstun, säger Lasse och minns hur kallt det var att tvätta sig kyliga vintermorgnar. Men ingen av oss tog någon skada av det.

Det låter ungefär lika främmande och avlägset som när man berättar för dagens unga artister om hur en skivinspelning gick till förr. En vaxkaka värmes i ugnen och sedan graverades plattan medan man sjöng. Blev det fel fick man göra om hela proceduren. Det var rena stenåldern…

Om somrarna fick Lasse och hans syskon åka till Barnens ö på koloni. Mamma Sally packade väskorna fulla med kläder, frukt och presenter från arbetskamraterna på bokförlaget och så bar det av ut i skärgården. Där väntade äventyr och långa, sköna sommardagar. Alla måste hjälpa till med potatisskalning, disk och städning men såvitt Lasse minns kände han ingen större hemlängtan.
- Somrarna på ön var fyllda av bus, fiske och härliga upptäcktsfärder. Men jag minns att jag skickade en teckning hem till mamma för att visa hur lite mat vi fick, en stor potatis och en liten, liten köttbit.

Lasse hade en ovanligt vacker sångröst, som redan i sexårsåldern kom väl till pass. Hans första kärlek, den två år äldre Lisa Bodin en trappa upp, insåg nämligen att den ljusa stämman kunde inbringa en och annan slant.
- Hon blev min första manager och kunde verkligen mjölka mig på pengar, skrattar Lasse. Jag sjöng på gården och hon plockade upp alla pengar som tanterna slängde ner. Sedan köpte vi godis för alltihop.

Efterträdde Lennart Swahn
Lasse talar varmt om sin barndomskärlek som nu är borta sedan några år. Hela livet följde hon hans karriär och de höll kontakten tills hon plötsligt en dag gick ur tiden. Det är två år sedan nu och som ett sista farväl sjöng Lasse på hennes jordfästning.

Stockholms gosskör hade annonserat efter nya sångare och med en tio öring han fått av mamma gick elvaårige Lasse ner på stan för att ringa. Han kallades till provsjungning, blev antagen som sopran och strax därpå solist i kören.
- Jag efterträdde faktiskt TV-kändisen Lennart Swahn som hade kommit i målbrottet.

Prinsessan Sibylla var körens beskyddarinna vilket för de med sig att gossarna då och då sjöng för prinsessorna och Lillprinsen på Haga. Ofta lekte de också tillsammans och Lasse har fortfarande god kontakt med kungahuset.

Som solist i gosskören fick Lasse tillfälle att sjunga med krigsårens alla fältartister. Iförd sjömanskostym sjöng han Godnattvalsen tillsammans med Ulla Billquist, Thor Modéen, Åke Söderqvist och många andra. Den visan blev också hans första skivinspelning till ackompanjemang av mamma Sally på piano.
- De ville föreviga min röst som den lät före målbrottet och det kunde man göra på ett bolag som hette ”Din egen röst”. Vem som helst kunde gå dit och spela in en skiva.

Att Lasse skulle bli sångare var det aldrig någon tvekan om. Efter målbrottet finansierade han därför intensiva sångstudier på Musikaliska Akademien med eftermiddagsarbete i en bokhandel. Ja, han for till och med till Italien för att finslipa sina färdigheter i att sjunga romans och operett. Allt eftersom han sedan slog igenom kunde han ersätta arbetet i bokhandeln med turnéer i folkparkerna.

Skrev nöjeshistoria
Så småningom blev det skivinspelningar på riktigt och redan 1949 slog han igenom med ”Tangokavaljeren”, en melodi som envist följt honom genom alla år. Med ”Midnattstango” skrev han senare nöjeshistoria genom att bli tidernas första etta på Svensktoppen. Några år senare var den italienska schlagervågen ett faktum och han fick många stora succéer med melodier som ”Volare” och ”Piccolissima Serenata”, samma låtar som Umberto Marcato med stor framgång lanserade på italienska.
- Umberto var mycket trevlig och vi var de bästa kollegor precis som jag var med Gunnar Wiklund och Carli Tornehave. Folk trodde att vi var rivaler men det vara alldeles fel. Gunnar och jag gjorde till och med en TV-serie ihop.

Genom åren har Lasse samarbetat med de flesta av sina sångarkollegor. Han har pusslats ihop med Lill-Babs, spelat in film med Alice Babs och Åsa-Nisse, sjungit med Anna-Lisa Eriksson, Siw Malmkvist, Sonja Stjernquist, Anni-Frid Lyngstad och Jan Malmsjö, turnerat med Gunnar Wiklund och sjungit duett efter duett med Towa Carson.
- Vi håller fortfarande kontakten, Towa och jag, säger Lasse och avslöjar att hon bara några dagar tidigare var hans middagsgäst.

Numera bor Lasse i en betydligt större ateljévåning i ett hus snett över gatan från det första i Stureby.
- Damen som bodde här ville ha en mindre lägenhet, så vi bytte helt enkelt. Det var 1962 och jag turnerade med Charlie Norman just då. Han var med och tittade på våningen, minns jag.

Efter trettio år är Lasses lägenhet väl inbodd. Händig som han är har han byggt sydländska valv i dörröppningarna, tapetserat och inrett hela bostaden i personlig stil. Fortfarande dominerar böckerna hans hem och han försäkrar att han läst dem alla. Litteratur är ett av hans stora intressen och just den här dagen ligger Ingmar Bergmans ”Den goda viljan” uppslagen på bordet.
- Den är helt underbar, utbrister han. Tyvärr var jag utomlands i julas och missade TV-serien. Det tar jag igen nu och längtar verkligen efter boken varenda sekund jag måste avbryta för att göra något annat.

”Ryssarna letade efter mig”
Lasse bläddrar vidare bland bilderna från sin första lya och minns hur trångt där var. Det gällde sannerligen att välja praktiska möbler med eftertanke.
- Bordet var förvandlingsbart och kunde formas efter utrymmet. Det finns fortfarande kvar och står på lantstället vid Årsta havsbad där den här bilden är tagen, säger han och fiskar upp ett foto där han är fullt sysselsatt med att göra upp eld i en öppen spis.

- När jag köpte stugan 1957 bestod den av två rum och sovalkov. Den ligger precis vid Hårsfjärden och varma sommarmorgnar går man bara rakt ut i böljan den blå. Fast jag aldrig såg några u-båtar själv, brukar jag skoja om att det var mig ryssarna letade efter när de kom med sina ubåtar. Numera är huset både ombyggt och vinterbonat och även här har dörröppningarna försetts med valv.
- Jag älskar valv! Fyrkantiga former är så perfekt och tråkigt på något vis.

Lasse far ofta till sitt sommarhus bara 20 minuters bilväg från Stureby, och då gärna tillsammans med 12-åriga dottern Helene Gedda. Till vardags bor hon med sin mamma i Högdalen strax intill. Föräldrarna samsas om vårdnaden och Helene kommer och går som hon vill hos dem båda.
- Hon är en jättegullig tjej och vi är mycket tillsammans. I år firade vi faktiskt både jul och nyår i Malaysia, säger Lasse som är ganska förtegen om sin dotter och vill skydda henne från rampljuset. Om hon i en framtid kommer att då i sin fars fotspår, som ett envist rykte gör gällande, står ännu skrivet i stjärnorna.
- När vi går på teater säger hon ibland att ”sån vill jag bli”. Men man vet ju aldrig. Hon får välja själv och om hon sedan väljer sången och teatern så får hon klara sig själv. Framgångar får inte bli för lättköpta.

Lasse har valt att aldrig gifta sig. Det har däremot blivit några sambor med åren, som han själv uttrycker saken. 1970 drabbades han av en ohygglig tragedi då han förlorade både sin sjuåriga dotter Malin och hennes mamma Elsa Gilbert i en naturkatastrof i Los Angeles. Båda sköljdes bort av en flodvåg och drunknade. Den händelsen avstår han dock från att prata om. Det är alltför svårt och därtill privat.

Allt har en mening
- Jag minns faktiskt inte hur jag tänkte mig framtiden i mitten av 50-talet, säger Lasse tankfullt. Jag hade nog inga speciella mål eller drömmar. Det enda som kändes verkligt viktigt var att jag skulle bli en bra människa. Jag tror att allt som händer har en mening och jag har varit lyckosam nog att få spela alla de stora drömrollerna. Så jag är nöjd.

Med samma intensitet som förr fortsätter engagemangen att strömma in till charmören i Stureby. Hans manager ser till att uppdragen fördelas jämt över året och att Lasse då och då får tid över för semester. Ibland spelar han operett, ibland underhåller han på någon kryssning och ibland far han landet runt och ger konserter med lokala symfoniorkestrar.

- Jag skickar arrangemangen i god tid i förväg så att de kan öva. Sedan repeterar vi någon dag före konserten, säger Lasse och visar noterna som ligger i en prydlig hög på skrivbordet. Titeln på det översta bladet är ”Tangokavaljeren” som alltså fått hänga med sedan 1949. Den är fortfarande hans speciella signatur torts över 500 inspelade skivtitlar.

- Så länge publiken vill höra Tangokavaljeren kommer jag att sjunga den. Det är trots allt publiken som är det viktiga i mitt yrke. Jag är tacksam och glad för alla framgångar för gåvan är inte precis gratis. Det är en tuff bransch och det gäller att vara ödmjuk för den som vill hålla sig kvar, säger Lasse och samlar ihop arkivbilderna.
- Det var verkligen roligt att se de här gamla arkivbilderna. Tänk så mycket som hänt sedan de togs…
Monica Antonsson
Foto: Lars Falck och Kurt Pettersson

Högdalens Centrumtidning

Oktober 1999

Lasse Lönndahl - still going strong - trivs i Högdalen

När Lasse Lönndahl, 71, var som populärast fick han 200 brev i veckan och lägenhetsdörren sönderrispad med kärleksbudskap.

- Det var kärlek det, säger Lasse som fortfarande bor kvar i Stureby där han trivs och tänker bli kvar.

Det är ingen tvekan om att Lasse Lönndahl är en av Sveriges mest populära artister. Sex år gammal debuterade han som bakgårdssångare och har följaktligen 65 år bakom sig i branschen. Han har kallats Sveriges äldste tonåring och kan räkna 37 låtar på Svensktoppen till sin meritlista. Han har varit såväl operettcharmör som filmstjärna och turnerat med artister som Towa Carsson, Gunnar Wiklund, Jan Malmsjö och Anni-Frid Lyngstad. För att bara nämna något. Framgångarna var emellertid inte givna. Bara sångrösten fick han med sig i livets kappsäck.

"Vi sa att pappa var död"
- Jag var bara åtta månader gammal när pappa stack, säger Lasse som växte upp i ett barnrikehus i Vasastan. Min far var engelsman och flygare. Av någon anledning fick han för sig, att han skulle bli soldat i spanska inbördeskriget. Sedan kom han inte tillbaka. Vi trodde förstås att han var död. Så småningom fick vi veta att han hade utvandrat till Amerika.

När kompisarna pratade om sina fantastiska pappor, sa Lasse och hans bröder att deras pappa var död. Efter 27 år ringde han emellertid.
- Vi träffades allihop hemma hos mamma på Hagagatan, säger Lasse. Han hade köpt en blomsterkvast till mamma och ville bli försörjd. Men han hade aldrig lyft ett finger för oss, så varför skulle vi ställa upp? Han var som vilken främling som helst. Mamma Sally, som arbetade på ett bokförlag när barnen var små, fick ensam dra försorg om familjen. Huset var avsett för ensamstående kvinnor med barn, vilket gav en sorts socialt nätverk och gjorde vardagsknoget möjligt. I källaren låg exempelvis ett kindergarten för barn som tillfälligt var sjua.
- När vi blev lite äldre kunde vi gå till arbetsstugan. Den fungerade som ett slags fritids. Vi fick lära oss att snickra och att binda in böcker. En gång i veckan kom diakonissan syster Lisa och kontrollerade att allt gick rätt till.

Toa i farstun
Det fanns ingen toalett i familjen Lönndahls lägenhet. De fick finna sig i att dela toa med andra familjer i farstun. Centralvärme som varmvatten kunde de bara drömma om. Lasse och syskonen frös när de tvättade sig om vintermorgnarna. Efter skolan tiggde de brädbitar och gamla pappkartonger i kvarterets butiker för att kunna elda i kakelugnen.
- Det låter lika främmande och avlägset som när man berättar för dagens unga artister om hu skivinspelningar gick till. En vaxkaka värmdes i ugnen och graverades till en platta medan man sjöng. Blev det fel fick man göra om hela proceduren. Det var rena rama stenåldern.

Om somrarna fick Lasse och syskonen åka till Barnens ö. Mamma Sally packade väskorna fulla med kläder, frukt och presenter från arbetskamraterna på bokförlaget. Sedan bar det iväg ut på kollo i skärgården. Där väntade äventyr och långa, sköna sommardagar.
- Vi barn måste hjälpa till med potatisskalning, disk och städning, säger Lasse. Jag minns inte om vi längtade hem eller inte. Somrarna var fyllda av bus, fiske och härliga upptäcktsfärder. Men jag minns, att jag skickade hem en teckning till mamma för att visa hur lite mat vi fick – en stor potatis och en liten, liten köttbit.

Grannflickan Lisa
Lasses ovanligt vackra sångröst fick fart på grannflickan Lisas försäljarinstinkter.
- Hon var min första kärlek likaväl som hon var min manager. Åh, som hon mjölkade mig på pengar! Jag sjöng på gården och hon plockade upp alla pengar som tanterna slängde ner. Sedan köpte vi godis för alltihop.

Lasse blev småningom sopran och solist i Stockholms Gosskör. Det förde honom rakt in i kungahuset, då kören med jämna mellanrum både sjöng för och lekte med prinsessorna och lillprinsen på Haga. Som solist i kören sjöng han dessutom med krigsårens många fältartister. Godnattvalsen blev dessutom hans första platta till ackompanjemang av mamma Sally på piano.

Det var aldrig någon tvekan om att Lasse skulle bli sångare. Studierna på Musikaliska Akademien finansierade han med eftermiddagsarbete i en bokhandel. Sina färdigheter i romans och operett finslipade han i Italien och bokhandelsjobbet ersattes så småningom av folkparksturnéer.

Först på Svensktoppen
Lasse blev ”Tangokavaljeren” med hela svenska folket 1949 och med ”Midnattstango” skrev han nöjeshistoria genom att bli tidernas första etta på Svensktoppen. Några år senare sköljde den italienska schlagervågen in över Sverige med melodier som ”Volare” och ”Piccolissima Serenata”. Grammofonartisten Lasse Lönndahl blev svärmorsdrömmen personifierad och föremål för en beundrarskara som gjorde sig ärenden till hans hus i Stureby.
- jag bodde i en liten ateljévåning med ett rum, pentry, badrum och garderob, säger han. Det var dörren till den lägenheten som blev alldeles sönderrispad. Så fort jag var hemma skrubbade jag den med såpa. Men det hjälpte förstås inte.

Trivs i Högdalen
Numera bor Lasse i en betydligt större ateljévåning i ett hus snett över gatan från det första. Här trivs han sedan 1962 och tänker bo kvar. Ingen i grannskapet lyfter på ögonbrynen när han kommer och går. Här får han vara ifred.
- Jag brukar uträtta ärenden på posten och systembolaget i Högdalens centrum. Och jag handlar gärna i bokhandeln som jag tycker är en bra butik.

Lasse har regelbundna vanor. Varje dag klockan 10.15 till 11.45 promenerar han i skogen runt Högdalstippen. Och vecka 36 varje år reser han till Storlien för att fjällvandra med goda vänner. Semester och ledighet är annars ingenting som tilltalar Lasse. Han har visserligen en sommarstuga vid Årsta havsbad och var nyligen i London med dottern Helene, 20, men bäst trivs han när han jobbar.
- Det blir allt svårare att lära sig texter så jag sjunger mina gamla bitar. Och det tänker jag hålla på med så länge jag får vara frisk och så länge folk kommer för att lyssna.

På den punkten kan Lasse känna sig trygg. Beundrarskaran är densamma som förr. Den har bara blivit äldre precis som han själv. Lasse sjunger följaktligen allt oftare för seniorer.
- Jag ska strax iväg till en konsert med Kjell Lönnå och 3000 körsångare på Globen, säger Lasse. Häromdagen sjöng jag på en soaré i Christina Schollins butik i Gamla stan och i nästa vecka blir det show med Towa Carson på en Finlandsbåt. Jag är med i Bingolotto den 6 november och åker därefter till Skåne för att sjunga på servicehus. På nyårsafton framträder jag på ett hotell i Söderköping. Det jobbet bokades in redan för två år sedan.
Monica Antonsson


Hemmets Veckotidning
nr 30, 2002
Min barndoms somrar

Somrarna på barnens ö

gav mig minnen som ingen kan ta ifrån mig

Väskorna var packade och Lasse och hans bröder var på väg. Äntligen var det sommar och dags för Barnens Ö!
- Det var underbart för oss stadsbarn att få komma ut i naturen, plocka bär, simma och njuta av sommaren.
Och än idag kan han känna den där speciella doften...

Bland Lasse Lönndahls bästa barndomsminnen finns somrarna på Barnens ö. Det är därför han alltid ställer upp, när stödföreningen kallar.

De många byggnaderna kräver sitt av underhåll och statsbidragen blir allt lägre. Och det är många som ställer upp. Chistina Schollin säljer änglar till förmån för Barnens ö och Barbro Lill-Babs Svensson har donerat flera penninggåvor. För bara nämna några.

– Jag brukar sjunga, dela ut presenter, sälja lotter eller vad de nu ber mig om att göra, säger Lasse.
Barnens ö ställde upp för mig, när jag var liten, och jag vill vara bussig tillbaka.


Lasse föddes vid Mosebacke torg och var bara åtta månader gammal, när pappan tog värvning i spanska inbördeskriget. Kvar på Söder stod hustrun Sally med de fyra barnen Maj, Pelle, Olle och Lasse.
– Det var ett oerhört svek, säger Lasse. Vi fick flytta till ett barnrikehus på Hälsingegatan mitt i stan. Där bodde bara ensamma kvinnor med barn.

Trodde pappa var död
Kriget tog slut, men pappan hördes inte av. Sally och barnen trodde därför att han var död.
- Vi var fattiga och måste låna allt från läxböcker till skidor och skridskor i skolan. Vårt hus saknade centralvärme, så vi tiggde brädbitar och gamla pappkartonger i kvartersbutiken för att kunna elda i kakelugnen. Vi hade toalett och rinnande vatten i farstun. Det var otroligt kallt att tvätta sig om vintrarna. Men vi hade inget val och tog väl ingen skada av det.

Det fanns något i barnrikehuset som till stor del kunde kompensera bristen på slantar. Det var värme och gemenskap, glada mammor och en hel hög busiga barn. Tillsammans utgjorde de ett slags socialt nätverk varför de praktiska vardagsbestyren fungerade. I källaren fanns ett daghem, där sjuka barn fick vara, medan mammorna jobbade. Och för skolbarn fanns ett slags fritids, den så kallade arbetsstugan, där de fick läsa läxor, lära sig snickra och binda borstar. En gång i veckan kom diakonissan, syster Lisa, för att kontrollera att allt gick rätt till.

Sjöng så att tanterna grät
Lasse var ett solskensbarn med en ovanligt vacker sångröst. Sex år gammal sjöng han ”Havsörnsvalsen”, så att tanterna i barnrikehuset grät. På kuppen fick han sin första manager – den två år äldre Lisbeth Bodin som bodde en trappa upp. Bakgårdspubliken kastade slantar inlindade i tidningspapper, när han sjöng och hon var inte dummare, än att hon anade en god affär.
– Hon satte mig på källartrappen där jag sjöng och samlade sedan in alla slantar. Efteråt gick vi och köpte godis för alltihop. Hon kunde verkligen plocka mig på pengar!

Lisbeth Bodin var Lasses första kärlek, en kärlek som så småningom övergick i djup vänskap. Hon följde hans karriär och de höll kontakten tills hon dog. Då sjöng han ett sista farväl på hennes jordfästning.

Om somrarna såg skolan – eller möjligen socialen genom syster Lisa – till att fattigbarnen fick åka till Barnens ö. Kolonier för fattiga, klena och sjuka skolbarn hade funnits sedan drottning Viktorias dagar på 1880-talet. Hon var beskyddarinna för verksamheten och visste bara alltför väl, att många barn hade dåliga hemförhållanden och ont om både kläder och mat. En hjälp på vägen blev sommarvistelsen på landet. Det hela styrdes upp av en Barnens Dags-förening som finansierade verksamheten med årliga festligheter. 1911 blev föreningen en stiftelse, varpå egendomen på Väddö köptes in. Kolonin Barnens ö består av totalt 350 byggnader på 650 hektar mark varav tre mil är stränder.

Mamma snyftade och grät
Dit – närmare bestämt till Vretarna - fick Lasse åka första gången som sjuåring. Mamma Sally packade väskorna fulla med kläder, frukt och presenter från arbetskamraterna på Bonniers Bokförlag och så bar det av ut i skärgården för pojkarna. Maj skickades till en koloni i Bro, där flickor fick lära sig matlagning och hushållsarbete.
– Mamma snyftade och grät, när vi skulle åka. Hon blev ju ensam kvar i stan då. Oss gick det ingen nöd på. Vi hade ju varandra och sommarens alla äventyr framför oss. Det var fantastiskt för oss stadsbarn att få komma ut i skogen och plocka bär. Någon hemlängtan har jag inget minne av. Så här efteråt minns man bara det som var bra. Hände det något tråkigt, så har jag glömt bort det. Det är med kollo precis som med lumpen.

Bröderna Lönndahl tog Roslagsbanan från Östra station till Norrtälje och därifrån bussen ut till Väddö. Alternativet var att åka någon av de vita skärgårdsbåtarna från Nybrokajen. Väl på plats packades bagaget upp på vinden. Där låg sedan kläderna under takåsen och tog doft av själva sommarn.
– Jag kan fortfarande känna den doften, fast det är nästan 70 år sedan. Det var en blandning av vindsdamm och sol som gått in i timret på något härligt vis.

Lasse berättar om soliga sommardagar fyllda av lek och stoj. Magister Lindkvist och hans fru såg till att grabbarna fick lära sig simma, likaväl som de måste duka matbordet och skala potatis.
– Vi var 25-30 pojkar och alla hjälpte till. Man fick lära sig kamratskap och att ta hänsyn till varandra. Magister Lindkvist höll ordning på oss och var nog ganska sträng. Dessutom hade vi unga grabbar, som bara var fyra, fem år äldre än vad vi var, som lärde oss dyka och spela fotboll.

Med jämna mellanrum fick bröderna paket med bussen från stan. Det var mammas arbetskamrater på bokförlaget som såg till, att de fick en ny ranson av frukt och godis.
– Det var bara vi som fick sådana paket. Vi fick därför dela med oss till de andra ungarna. De gick alltid och väntade på våra paket. Jag vet faktiskt inte, om vi var glada eller ledsna för det.
Efter tre somrar på Barnens ö blev det två på Risingsbro koloni i Mogårdshammar i Dalarna. Lasse vet inte varför de bytte men så var det. Minnena därifrån är precis lika ljusa, även om Barnens ö har sin särskilda plats i hans hjärta.
– Vi hade så härlig sammanhållning. Man var helt enkelt en i gänget. Rolf Björling och jag brukade prata om det, för han var på samma kollo. Dessvärre är han död nu och med de andra har jag ingen kontakt. Det är mest tjejer som håller kontakten, tror jag. De skriver brev och så…

Ställer upp för Barnens ö
Fortfarande finns fattiga barn som köar för att under några korta sommarveckor få komma till Barnens ö. Numera kommer dessutom barn från grannländerna i öst för att få lite frisk luft och rekreation. Inte minst därför är stödföreningen viktig.
– En gång för 20 år sedan åkte jag buss ut till kolonierna med stödföreningen, för att vi skulle titta på en ny stuga. Det var roligt att komma dit igen. Och att känna den där doften…

Lasses vackra sångröst tog honom som bekant till Stockholms gosskör, där han efterträdde Lennart Swahn som solist. Prinsessan Sibylla var körens beskyddarinna vilket förde fattigbarnet från Hälsingegatan till de fina salongerna. Ofta fick han sjunga för – och leka med - prinsessorna och lillprinsen på Haga.

Första skivan spelades in till mamma Sallys pianoackompanjemang på bolaget ”Din egen röst”. Där kunde vem som helst spela in en skiva. Efter målbrottet vidtog sångstudier först vid Musikaliska Akademien och sedan i Italien, varpå Lasses första riktiga skiva – Tangokavaljeren – spelades in 1949. Resten är svensk nöjeshistoria. Över 500 titlar lär det ha blivit genom åren. Själv vet han inte så noga.
– Jag får fortfarande sjunga Tangokavaljeren, konstaterar han. Beundrarskarorna är desamma som förr. De är bara lite äldre nu, än när de klottrade kärleksförklaringar på hans ytterdörr.
– De flesta är väl med i PRO, säger Lasse. Häromdagen var jag engagerad på ett 80-års kalas. Jag kom in som en överraskning och sjöng Tiotusen röda rosor för födelsdagsbarnet. Det var fantastiskt! Hon blev väldigt glad.

Plötsligt stod han bara där!
När Lasse var 27 fick hans bror Pelle oväntat ett samtal från en man som sade sig ha ett meddelande från deras far.
- Pelle blev nyfiken och stämde träff med honom på Norrmalmstorg. Han såg direkt att det var vår pappa. Det hade man ju drömt om många gånger, att en tjusig kille skulle dyka upp som från ingenstans och säga: Det är jag som är din far. Nu stod han alltså här. Han hade aldrig lyft ett finger för oss och det var tydligt, att han ville bli försörjd. Mamma gick med på att möta honom, så vi sågs allihop hemma hos henne. Han kom med en blomsterkvast han köpt på torget och var som vilken främling som helst. Jag kände absolut ingenting för honom, så jag försvann ut på stan med en tjej.

De kom att mötas en andra gång, när Lasse några år senare skulle ta båten från Helsingborg till Köpenhamn.
- Han satt på en bänk i hamnen och frågade om jag kunde låna honom 25 kronor. Nej du, sa jag. Jag har inga pengar. Mina kompisar frågade vad det var för en gubbe. Äh, sa jag. Det var bara min far som försökte vigga mig på 25 spänn.

Stöttar unga sångare
I augusti nästa år fyller den evige tonåringen, svärmorsdrömmen Lasse Lönndahl, 75 år. Det ska han fira med ett hemligt kalas tillsammans med folk han tycker om. Han ska dessutom hålla en soaré modell större på Operakällaren och dela årets sångarstipendium från Lars Lönndahls Stipendiefond.
– Man behöver koppla av när man studerar, säger Lasse som tillsammans med sin bror Pelle och managern Torbjörn Jonsson varje år åker land och rike runt och lyssnar på begåvningar. Det brukar leda till att tre lovande sångare får 10 000 kronor vardera i resestipendium.
– Stipendiet medför inga som helst krav. De ska bara resa någonstans, roa sig och ha trevligt, säger Lasse som emellertid gläder sig åt ett och annat vykort från sina stipendiater. Som till exempel det från Camilla Tilling i New York.
– Hon har debuterat på Metropolitan, säger han lyckligt. Det är ju fantastiskt. Och visst är det gulligt, att hon skickar ett kort. Då känns det att man har bidragit till något bra.
Monica Antonsson

Fotograf Kurt Pettersson
Artikeln publicerades i Hemmets Veckotidning nr 30, 2002

Året Runt 

Nr 34, 2008

Grattis Lasse Löndahl 80 år

Min dotter och jag letar upp nya sångbegåvningar

Vid 80 års ålder har sångcharmören Lasse Lönndahl bestämt sig för att gå i pension. Han saknar alla vännerna som ryckts bort, men gläds åt arbetet med sin stipendiefond och samarbetet med dottern Heléne...

Lasse Lönndahl är känd för sina storstilade födelsedagskalas. 

Han brukar bjuda alla han tycker om, just för att han tycker om dem. En gång fick de en guidad tur på slottet. En annan gång bjöd han på middag på Operakällaren. 

När han fyllde 50 år, tog han hela gänget med sig till Mallorca för att få rå om dem allihop en hel vecka.
Så blir det inte den här gången. 

När Lasse fyller 80 år den 19 augusti, nöjer han sig med att bjuda dottern Helena och hennes fästman Isak på restaurang. Det är alldeles för många vänner som har gått bort på sistone, tycker han.

 
- Förr bjöd jag som regel omkring 80 speciellt utvalda personer. Nu finns kanske bara 35 av dem kvar. Det är väldigt tråkigt. Att ställa till med fest skulle kännas oärligt på något vis, tycker jag.

Torbjörn Jonsson, Lasses manager sedan 40 år, är kanske den han saknar allra mest. Med honom försvann lusten att sjunga. En lunginflammation i januari gjorde inte saken bättre.

- Jag har bara ställt in totalt tre gånger under hela min karriär. Men i januari tvingades jag ställa in fem föreställningar. Det var inte roligt.

 
Så Lasse har slutat sjunga. Eller rättare sagt, han har slutat uppträda. När ingen längre sköter hans bokningar, säger han konsekvent nej till allt. Det räcker nu helt enkelt.
- Torbjörn och jag har haft så mycket roligt tillsammans, att jag inte vill fortsätta på egen hand. Jag ska bara fullgöra det jag redan lovat. Men visst jag saknar det. Jag spelade in min första skiva 1949 och har rest i folkparkerna sedan 1950, så visst känns det tomt. Samtidigt har jag bekymmer med hjärtat, så det får vara bra nu. Det kan till och med bli tal om operation framöver, säger läkarna.

Lasses pappa övergav familjen
Lasse föddes vid Mosebacke torg i Stockholm och var bara åtta månader gammal, när pappan tog värvning och försvann från familjen till spanska inbördeskriget. Ensam kvar stod mamma Sally med de fyra barnen Maj, Pelle, Olle och Lasse. Familjen tvingades flytta till ett barnrikehus på Hälsingegatan, där ensamma kvinnor hade fått en fristad med sina barn. Och fast kriget tog slut, hördes pappan inte av, så familjen antog att han var död.

 
- Vi var väldigt fattiga och fick låna allt från läxböcker till skidor och skridskor i skolan. Huset saknade centralvärme, så vi tiggde brädbitar och gamla pappkartonger i butikerna för att kunna elda i kakelugnen. Toalett och rinnande vatten fanns bara i farstun. Det var otroligt kallt att tvätta sig om vintrarna.

 
I barnrikehuset fanns ändå en unik gemenskap som i viss mån kompenserade bristen på pengar. Mammor och barn byggde ett slags socialt nätverk som gjorde att de praktiska vardagsbestyren fungerade. I källaren fanns ett daghem, där sjuka barn fick vara, när kvinnorna jobbade. För skolbarn fanns en arbetsstuga för läxläsningar och snickeri. En gång i veckan kom diakonissan syster Lisa för att kontrollera att allt gick rätt till.

 
Lasse var ett solskensbarn som sex år gammal sjöng ”Havsörnsvalsen”, så att tanterna i barnrikehuset grät. Den två år äldre Lisbeth Bodin en trappa upp blev hans första manager.
- Jag sjöng på källartappen och tanterna kastade slantar inlindade i tidningspapper åt oss. Lisbeth samlade in dem. Sedan gick vi och köpte godis för alltihop. Hon kunde verkligen plocka mig på pengar!
Lisbeth Bodin och Lasse förblev vänner genom livet. Hon följde hans karriär noga och till slut sjöng han ett sista farväl på hennes jordfästning.

 

Barndomens lyckliga somrar  
Om somrarna fick fattiga, klena och sjuka barn åka på koloni. Så även barnen Lönndahl. Mamma Sally packade väskorna fulla med kläder, frukt och presenter från arbetskamraterna på Bonniers Bokförlag och så bar det av ut till Barnens ö i skärgården för pojkarna. Maj skickades till en koloni i Bro, där hon och andra flickor fick lära sig matlagning och hushållsarbete.
– Mamma snyftade och grät när vi skulle åka, men oss gick det ingen nöd på. Det var ju fantastiskt för oss stadsbarn att få komma ut i skogen och plocka bär. Någon hemlängtan har jag inget minne av.
Lasse och bröderna tog Roslagsbanan till Norrtälje och därifrån buss ut till Väddö och Barnens ö. Väl på plats packades bagaget upp på vinden. Där fick kläderna ligga under takåsen och ta doft av själva sommarn.
– Jag kan fortfarande känna den doften. Det var en blandning av vindsdamm och sol som gått in i timret på något härligt vis.

 
Grabbarna fick lära sig simma, dyka och spela fotboll, likaväl som de måste skala potatis och duka matbordet. På så vis lärde de sig kamratskap och att ta hänsyn.
Lasses sångröst tog honom tidigt till Stockholms gosskör, där han efterträdde Lennart Swahn som solist. Prinsessan Sibylla var körens beskyddarinna, vilket tog Lasse till Haga slott, där han ofta fick sjunga för och leka med prinsessorna och lillprinsen.

- Jussi Björling var min stora idol, säger Lasse som, när tillfälle gavs, stod längst fram bland åskådarna på Gröna Lund och njöt av sången.
- Många år senare fick jag sjunga mot hans dotter Ann-Charlotte Björling i Greven av Luxemburg. Vi gjorde hela 250 föreställningar på Oskars.

 
Efter målbrottet vidtog sångstudier först vid Musikaliska Akademin och sedan i Italien, varpå Lasses första skiva Tangokavaljeren alltså spelades in 1949.
- Jag tycker fortfarande om att sjunga den, säger Lasse och sjunger för full hals. Det låter precis lika fint som det alltid har gjort.
- Jag kan sjunga än, konstaterar han. Det är bara orken som inte är som förr. Jag hoppas att läkarna ska reparera mitt hjärta. Jag blir 30 år yngre då, har de sagt.

Min pullover det sämsta  
Över 500 titlar har Lasse sjungit in. En enda skäms han för nämligen "Min pullover" med text av Stickan Andersson.
- Den var inte så bra, erkänner han. Men jag fick väldigt många pullovrar!

 
Lasse är mest stolt över sin insats i musikaler som West side story och My fair lady och romansplattan han spelade in en gång. Beundrarskarorna finns kvar ännu om än lite äldre än när de klottrade kärleksförklaringar på hans ytterdörr.

Lasse var 27 år, när pappan plötsligt dök upp. Hans bror Pelle blev uppringd och ombedd att komma till Norrmalmstorg.
- Han kände igen honom direkt, säger Lasse. Mamma gick med på att träffa honom, så vi sågs allihop hemma hos henne. Han kom med en blomsterkvast som han hade köpt på torget. Tänk så många gånger man hade drömt om, att han skulle dyka upp som från ingenstans. Och nu stod han alltså här. Men det blev inte som vi drömt. Han var som vilken främling som helst som aldrig hade lyft ett finger för oss. Nu ville han komma hem och bli försörjd. Jag kände absolut ingenting för honom, så jag stack ut på stan med en tjej.

 
Lasse träffade sin pappa ännu en gång, när han vid ett tillfälle skulle ta båten från Helsingborg till Köpenhamn.
- Han satt på en bänk i hamnen och frågade om jag kunde låna honom 25 kronor. Nej du, sa jag. Jag har inga pengar. Mina kompisar undrade vem han var. Det var min far, sa jag. Han försökte lura mig på 25 spänn.

Kärleken har haft en stor plats i Lasse liv. Han har emellertid lyckats bra med konststycket att behålla det för sig själv. Gifta sig har han aldrig velat, men det har blivit några sambos genom åren, säger han.

Min fond delar ut 35 000 om året
Lasse drabbades av en ohygglig tragedi 1970, när han i ett enda slag förlorade sin sjuåriga dotter Malin och hennes mamma Elsa Gilbert i en naturkatastrof i Los Angeles. Båda sköljdes bort av en flodvåg och omkom.
- Det är fortfarande tufft att tänka på, erkänner han. Men det är något jag måste leva med. Jag får vara tacksam för de sju år vi fick tillsammans. Malin kom till Sverige och var hos mig varje sommar.

 
Nio år senare kom dottern Helena Gedda till världen. Hon har vuxit upp hos sin mamma i Högdalen och alltid haft nära till pappa Lasse i Stureby ett stenkast bort. Tillsammans engagerar de sig nu i Lars Lönndahls Stipendiefond som varje år delar ut 35 000 kronor till unga, begåvade sångare. Totalt 570 000 kronor har fonden till dags dato delat ut. Pengarna samlar Lasse in genom att med kollegor i branschen en gång om året arrangera en musikalisk soaré.
- Helena och jag åker runt i Sverige och lyssnar på begåvade sångare. Tillsammans väljer vi tre operasångare som får 10 000 kronor vardera i resestipendium och en musikalartist sin får 5000 kronor. De utvalda får sjunga på Liseberg i augusti, där stipendierna delas ut.

 
Sin ålder till trots är Lasse vid god vigör. Varje dag klockan 10.15 promenerar han 90 minuter i grannskapet där han bor. På så vis kommer han nära naturen och årstiderna. Hälsan hindrar honom just nu från att åka till sommarstugan vid Årsta havsbad. Kommer han dit börjar han bara kratta och snickra, säger han. Och det är kanske inte så bra, förrän läkarna har sagt sitt om hjärtat.

 
- Jag bestämde mig tidigt för att inte dö nyfiken, säger han. Så jag har gjort allt. Jag hade flygcertifikat och flög själv i tio år. Jag har åkt slalomtävlingar, kört ubåt och till och med åkt genom ljudvallen tre gånger i reaplan. Och allt har jag gjort med glädje.
Men något födelsedagskalas kommer det alltså inte att bli. I varje fall inte på Lasses initiativ.
- Men om någon skulle komma på tanken att ordna en fest för mig, så kommer jag förstås gärna.
Monica Antonsson
Fotograf: Per Arvidsson

Lasse Lönndahl
Lasse Lönndahl 1959
Födelsenamn	Lars Gunnar Lönndahl
Född	19 augusti 1928 (90 år)
Bakgrund	Stockholm, Sverige
Genrer	Pop, Schlager, Operett, Musikal
Instrument	Sång
År som aktiv	1947–
Skivbolag	RCA, EMI, Cupol, CBS
Artistsamarbeten	Towa Carson Gunnar Wiklund

Sanningen om Lasses pappa kom småningom fram - av en ren slump - med lite släktforskning.

Du hittar den här. 

Jag tror uppriktigt sagt att Lasse inte kände till den. 

Under hela sin karriär berättade han i stället den historia som han själv hade fått sig till livs.

Jag har mina anteckningar kvar 2023. 

Han sa faktiskt 1992: 

- Pappa åkte till Spanien för att kriga. Skicka aldrig några pengar. Alla äventyr, åkte till spanska inbördeskriget. Hörde inte av sig förrän 1959. 

- Han var engelsman, tror jag. Jag är inte så intresserad. Archer hette han. Han var en främmande fågel. Hade varit flygare och kom hit. Lite snöpligt. Mamma gnällde aldrig, sa inget illa om honom. Och vi frågade aldrig. Det var lite hemlig mark det där. 

Och 2008:

- Drömde först att väldigt snygg kille skulle komma en dag och säga: Jag är din pappa. 

Alla andra snacka om sina pappor. 

- Vår är död, sa vi.

Vi fisste egentligen bara att han hade dragit ut i kriget. Sen for han till Amerika. Vi fick mycket kärlek av mamma. 

- Han kom 1955, precis när jag hade flyttat in. Trodde skulle bli försörjd av oss, fast han aldrig hade gett oss ett öre osv enligt artikeln ovan. 

- Däremot min mellanbror blev lite imponerad av äventrsstilen, men Pelle och jag tyckte ingenting.

Sedan flyttade han till Göteborg. 

Träffade honom en gång i Hälsingborg - se artikel ovan. 

- Det var min farsa som försökte vigga mig på 25 spänn!

Varför skulle jag göra det. Han hade inte gett mig någonting. 

Morsan var jättebra, gav oss kärlek, klaga aldrig. Vi sa alltid:

- Så länge du är trevlig, rar och snäll får du vara med. När du blir grinig och tjurig får du sitta ensam hemma och gråta. 

Hon var som en sol, varm och omtyckt. 

Lasse om sin pappa:

Ur intervjuer med andra i mitt privata arkiv 2023

Hemmets Journal 1994

Han växte upp i ett barnrikehus i Vasastan i Stockholm tillsammans med mamma och tre syskon. 

Pappa, som var engelsman och fd flygare, lämnade familjen när Lasse var bara åtta månader gammal för att delta i spanska inbördeskriget.

Han hördes därefter inte av och familjen antog i många år att han var död. Långt senare visade det sig att han från Spanien begett sig till USA. 

Flera decennier senare återvände han till Sverige i förhopphing om att bli försörjd av sina barn - men fick föga förvånande ett svalt mottagande. 

Dagens Nyheter 19 aug 1993

Pappa försvann

I huset på Hälsingegatan bodde ensamstående mammor och en uppsjö av barn. När Lasse var ett år gammal hade hans pappa tagit värvning som frivillig i spanska inbördeskriget. Han avhördes därefter aldrig igen, och mamma Sally blev ensam med fyra barn. 

Hemmets Journal 2008

Han var dock bara ett år gammal när familjen flyttade till en lägenhet i ett barnrikehus på Hälsingegatan i Vasastan. 

Pappa Carl-Axel hade då redan tröttnat på familjelivet och försörjningsplikterna och åkt till Spanien för att så småningom delta i Spanska inbördeskriget och lämnat mamma Sally att ensam försörja sin stora barnaskara. 

Hemmets Journal 1990

Jag växte upp i Vasastan i Stockholm. Pappa lämnade familjen när jag var åtta månader gammal så mamma fick ensam ta hand om oss fyra barn. 

Veckorevyn 1988

Det skrevs om Lönndahls familj. Om brodern Pelle och förstås om mamma som ensam tog hand om sina barn i en trång lägenhet i Vasastan. 

Det skrevs aldrig om Lasses pappa som likt en äventyrare stack hemifrån för att slåss mot Franco i Spanien när Lasse var tio år gammal. Och som sen av bara farten fortsatte på äventyr till USA och aldrig mer kom hem...

Allers 1989

Lasse Lönndahl växte upp under enkla förhållanden. Mamman var ensamstående med sönerna Olle, Lasse, Pelle och en syster. När Lars var liten stack pappan till Spanien och slogs i det spanska inbördeskriget. Sedan drog han till USA utan att säga ett ord eller lämna ett öre till familjens försörjning. 

Lasse berättar om den dröm som fanns i hjärtat. 

- Jag drömde att det plötsligt en dag skulle stå en fin man som knackade på vår dörr med orden.

- Här är jag, din far. Nu går vi på fotboll. 

Han kom aldrig. 

Allers 1988

- Och hon sa aldrig ett ont ord om min far, berättar Lasse. Trots att pappa lämnat oss att delta i spanska inbördeskriget och sedan övergav oss och flyttade till Mexico.

- Min pappa är krigare i Spanien, sa Lasse när skolkamraterna frågade. Han kommer snart hem. 

Om nätterna drömde han om att fadern plötsligt stod där och lovade att aldrig resa bort igen. Det var en verklig drömpappa som stod vid Lasses säng om nätterna. Men när pappan så småningom dök upp på riktigt kändes det inte riktigt likadant.

- Det blev ett verkligt antiklimax när pappa äntligen kom hem 1955, just när jag lanserats som tonårsidol, berättar Lasse. 

Det var som att träffa vem som helst. Men visst är vi vänner. 

Och:

Den som gjort Lasse Lönndahl mest besviken var hans far i de tidiga barndomsåren. 

- Jag har alltid letat efter en fadersgestalt och sökt mig till äldre människor sedan dess, berättar han. 

Svensk Damtidning 1994

Min mamma försörjde ensam mig och mina tre syskon sedan min far stuckit hemifrån för att gå med i spanska inbördeskriget.

- Vi hade inga pengar vare sig till kläder eller sommarnöjen. 

Svensk Damtidning 1998

- Vi hade det ganska knapert hemma. Min pappa tog värvning i spanska inbördeskriget och lämnade oss fyra syskon tillsammans med mamma, han skickade aldrig så mycket som en krona. Men mamma var fantastisk på att koka soppa på en spik. 

Svensk Damtidning 2004

Lasse växte upp tillsammans med sin mamma och tre syskon. Pappan övergav familjen. Trots en barndom utan pappa ser han sitt liv som underbart. 

Läs här om Lasse Lönndahls testamente och hus i Gamla stan.