Ökendramat...

Helenes och Jennys bil exploderade mitt i öknen

Konservöppnaren räddade oss från lejon och geparder

Det skulle bli en spännande resa i Kalaharis öken. Men när Helene Åbergs och Jenny Söderqvists bil plötsligt började brinna satte dödsskräcken in. Med flera mil till närmaste by och utan vare sig mat, vatten eller mobiltelefoner stod de blottade inför ödemarkens rovdjur. 

Allas Veckotidning nr 36, 2007

Om några har kommit undan med blotta förskräckelsen, så är det Helene Åberg, 35, och Jenny Söderqvist, 33. Strandsatta mitt i Kalahariöknen och med lejon strykandes omkring sig, lyckades de rädda livhanken med en konservöppnare! Överlever vi det här, så skriver vi en bok, sa de och nu har "Exit Kalahari" nått bokdiskarna.

Det började med att Helene och Jenny for till Botswana inom ramen för ett SIDA-projekt för att hjälpa till och utveckla public service. Allt för att invånarna ska få så korrekt information som möjligt om framför allt hiv och aids. Helene, som är redigerare och bildproducent på SVT:s nyhetsredaktion, hade varit där tidigare och jobbat och var ombedd att göra en uppföljning.  

– Människorna i Botswana är glada, varma och lätta att få kontakt med. De har dessutom samma humor som vi. 

Kastade sig ut

Ytterligare en person behövdes, så Helene rekommenderade kollegan Jenny. I april förra året landade de så i huvudstaden Gaborone och påbörjade tämligen omgående sitt arbete på TV-stationen. Tre veckor senare skulle Helenes numera lagvigde make, Pererik Åberg, ansluta sig för en gemensam semestervecka.

– Den 1 maj var helgdag, så vi skulle få tre dagars sammanhängande ledighet. Vi hyrde en fyrhjulsdriven Isuzu pickup och gav oss iväg på en safari i Kalahariöknen, ett vidsträckt viltreservat med bara gräs och låga buskage mitt i 50 000 kvadratkilometer ödemark.

Det var främst de vilda djuren som lockade. Allt från kräldjur och fåglar till struts, piggsvin, antiloper, lejon, geparder, leoparder och strimmig hyena finns i reservatet. Det är med andra ord inte lämpligt att lämna bilen.

– Vi rullade ut i Kalahari på eftermiddagen den 29 april med mat och vatten för minst en vecka. Vägen var fin som en skogsväg i Småland med en sträng av gräs i mitten. Landskapet var grönt och brunt i alla nyanser under en klarblå himmel.

De körde i omkring 30 km per timma, stannade ofta och fotograferade bland annat tre lejonhonor. 

När mörkret föll var de minst tio mil från närmsta plats med elektricitet och mobiltelefonstäckning. De stannade för att övernatta, småpratade, tittade på dagens bilder och njöt av tystnaden under den svarta stjärnhimlen. I soluppgången rullade de vidare och såg bland annat en gepard bli överlistad av en bock som stod så stilla, att geparden till sist bara lommade iväg.

– Framåt eftermiddagen kände jag brandrökslukt, säger Jenny. Vi såg oss om men kunde inte upptäcka någon gräsbrand. En stund senare såg jag i backspegeln hur lågor slog ut bakom bilen.

Jenny öppnade dörren varpå lågorna slog in i bilen. Hela underredet stod i brand, visade det sig. Helene bromsade så att de handlöst kunde kasta sig ut, varpå bilen rullade vidare några meter. Bakom dem brann mittremsan av gräs. 

– Vi stampade på gräset för att släcka elden. Då plötsligt exploderade bilen! Det var som på film! Den riktigt lyfte från marken och exploderade inför våra ögon. Glas splittrades och till sist exploderade även reservdunkarna.

Med bilen brann allt från kläder och mat till kameror och mobiltelefoner upp. Dessutom försvann vattnet. Bara en karta och en turistguide trillade ut ur bilen. Från att ha suttit skyddade i en bekväm bil, stod de ensamma och utelämnade mitt i öknen klädda i bara kort sommarklänning med tunna axelband respektive shorts och linne. Fyra timmar hade gått sedan de senast såg människor och av kartan framgick, att det var två mil kvar till byn Xade som är en annan ingång till parken.

– Vi förstod att vi var skyddade för vilda djur, så länge vi höll oss vid bilen. Risken för gräsbrand var emellertid stor och i ett brinnande eldhav på en stepp lika stor som Danmark, skulle vi vara chanslösa.

Skakade av köld

Helene och Jenny stampade och tjoade för att skrämma eventuella reptiler, tog sig runt bilen och satte kurs mot Xade. De gick och gick och förde så mycket oväsen de bara kunde.

– I början såg vi inga djur, men när mörkret föll, hade vi halva vägen kvar. Jag har varit mörkrädd i hela mitt liv, så det var verkligen otäckt. Jag var övertygad om, att vi skulle dö.

Helene och Jenny höll en pinne mellan sig, för att inte tappa bort varandra. Svagt kunde de urskilja mittremsan mot den ljusare sanden och gå efter den.

– Plötsligt såg jag två röda ögon i höfthöjd komma mot mig, säger Helene. Jag blev så rädd, att jag blev stum. En stund senare såg jag två röda ögon till!

Jenny kände hur Helene stelnade till. Samtidigt hördes ett prasslande ljud och hon såg skuggan av stora djur stryka förbi på bara en meters håll.

– Jag försökte intala mig att det var vildhundar. Efteråt har vi fått veta, att det bara är lejon som har självlysande, röda ögon i Kalahari. Lejon anfaller emellertid bara, när de är hungriga eller känner sig hotade. De måste ha varit mätta. De gick åt sitt håll och vi gick åt vårt.

Natten kom med mörker och kyla. I Kalahari blir behagliga 25 plusgrader om dagen till fyra, fem om natten.

– Vi frös så vi skakade men fortsatte att gå. Annars hade vi blivit ett lätt byte för vilddjuren, säger Helene som envist såg till, att de verkligen gick. Jenny hade dödstrött lätt kunnat sätta sig ned och bara dö, säger hon. Idag är hon tacksam att Helene stod på sig.

– Så småningom fick vi syn på ett hus. Det var den offentliga toaletten i Xade. Då trodde vi nog, att vi snart skulle få både värme och vatten. Vi hittade själva porten till reservatet och försökte bryta oss in i receptionen, där det borde finnas en kommunikationsradio. Fönstret gick sönder men innanför satt ett galler som vi inte tog oss förbi. Kommunikationsradion var och förblev utom räckhåll.

Helene och Jenny insåg att platsen var övergiven. De hittade några gamla kartonger i en soptunna, bäddade åt sig på toalettgolvet och kröp ihop för att hålla värmen.

- Vi visste bara alltför väl att det var tio mil till nästa by.

I soluppgången upptäckte de tre hus några hundra meter bort och inväntade morgonen för att inte komma för tidigt. Husen var emellertid övergivna och inget tydde på, att människorna skulle komma tillbaka.

– Vi bröt oss in och tröjor, arbetskläder, pasta, ris, en flaska ketchup och en fungerande regnvattenbehållare. I ett skåp fanns dessutom två burkar pressad skinka. Vi bestämde oss för att ta så lite som möjligt och byggde ett stort HELP av tegelstenar ute på gården.

På gården stod en traktor som skulle kunna ta dem till nästa by. Problemet var att hitta nyckeln. De letade överallt och prövade 20-30 nycklar, innan nyckeln till ett pyttelitet hänglås faktiskt fungerade. Traktorn packades med proviant och gjordes klar för avfärd nästa morgon.

– I soluppgången körde vi ner traktorn till ett plåtskjul, där det fanns diesel i stora tunnor. Med en halvmeterlång slang lyckades vi fylla traktortanken. När jag sedan vred om nyckeln för att starta, kände jag hur den gick av.

Jenny hade att välja mellan att antingen vrida varvet ut och hoppas på att traktorn skulle gå igång med en avbruten nyckel i låset eller vrida nyckeln bakåt så att hon fick ut den. Tillsammans valde de det senare.

– Det var som att kraft rann ur oss. Vi hade helt enkelt snavat på målsnöret. Dessutom hördes ett morrande, säger Jenny som just då stod på trappsteget till traktorn. I samma stund såg Helene något gult slinka förbi, där hon stod i plåtskjulet. På nolltid lyckades båda ta sig in i traktorn och stänga dörrarna. Sedan satt de där i flera timmar, medan lejonet lufsade omkring utanför.

Några timmar senare hade Helene fått nog. Utrustad med en järnstång gav hon sig av till huset för att hämta en fällkniv hon visste fanns där. Kanske skulle de kunna starta traktorn med den.

– Än en gång prövade vi allt från tavelkrokar och ett trasigt hårspänne till en mojäng med en ståltråd och plåtbitar från en sophög. Till sist gav vi upp och gick tillbaka till huset. Då ville Jenny plötsligt ha kött, så vi beslöt oss för att öppna den ena burken med skinka. Under satt en konservöppnare. Sådana burkar har jag bara sett på film tidigare. Man drar av pappret, hittar en ögla som man trär in i konservöppnaren. Sedan snurrar man helt enkelt av locket.

Lunchen fick dem på bättre humör. Solen sken och de småpratade som om de hade glömt bort var de befann sig. Och så hade de ju konservöppnaren. Kanske skulle den fungera?

– Efter lunchen gick vi ner till traktorn igen, stoppade konservöppnaren i nyckelhålet och vred om. Den startade direkt. Då grät vi båda två, grät och skrattade om vartannat.

De körde upp till huset, kokade ny pasta som färdkost och gav sig iväg. Jenny hade tappat sina glasögon, när hon hoppade ur bilen, så Helen körde åtta timmar non stop, tills de vid niotiden på kvällen kom fram till Grassland Safari Lodge som är ett litet hotell mitt i ödemarken. Där fick de hjälp att ringa polisen som morgonen därpå kom och hämtade dem till den lokala polisstationen i Ghanzi. Äntligen fick de, efter fem dygn i öknen, ringa sina anhöriga hemma i Sverige.

– Då först förstod vi vilken uppståndelse vi hade ställt till med, säger Jenny. Och när vi kom till Gaborone i Herkulesplanet som hade letat efter oss, möttes vi av ett gigantiskt mediauppbåd. . 

Helene och Jenny stannade i Botswana, tills uppdraget var slutfört. Pererik anslöt sig som planerat, varpå de också genomförde sin semester i Okavangodeltat bland fåglar, flodhästar och krokodiler. Väl hemma igen ställde Helene och Pererik till med bröllop under bar himmel i småländska Korrö med Jenny som en given hedersgäst. 

Monica Antonsson

  

Fotograf: Kurt Pettersson

Artikeln var publicerad i Allas Veckotidning nr 36, 2007