Som 17-åring åkte sångerskan Louise Hoffsten till USA på stipendium.
Min värdfamilj trodde jag var besatt av djävulen
när jag ville spela trummor!
när jag ville spela trummor!
Hemmets Journal nr 17, 1990
Louise Hoffsten, 24, har det här med musik i blodet:
Hennes mamma var sångerska och hennes pappa är fortfande en duktig jazztrumpetare.
Nu är Louise en av våra mest lovande unga sångerskor. Trots att religiösa fanatiker i USA försökte tuta i henne att hon lierat sig med djävulen.
Louise Hoffsten växte upp med musik. Farbror Roland spelade klarinett, farfar kornett och farmor piano liksom morfar. Pappa Gunnar var proffsmusiker med sin trumpet tills han gifte sig med Louise sjungande mamma Marianne. Då blev han fritidsmusiker vid sidan om jobbet som butiksägare. Två skivaffärer, en musikinstrumentaffär och nattklubben Lorry drev han till vardags. Alltihop hemma i Linköping.
- Pappa kunde inte låta bli att arbeta. När han kom hem från nattklubben fram på morgonkvisten lade han alltid en tablettask vid min huvudkudde. Sedan sov han några timmar innan han sprang iväg till någon av butikerna. Han var borta jämt! För mig var han den där tablettasken, säger Louise varmt.
- Pappa var van att arbeta hårt och hade alltid försörjt sin familj. Han hade det inte lika bra som jag när han växte upp. Farmor och farfar skildes och familjen hade det både knapert och jobbigt.
Kanske var det just på grund av nattklubben som Louise fick smak på artistlivet. När Gunnar engagerade artister inhystes de ofta i det hoffstenska hemmet. Barnen umgicks med gästerna och Marianne bjöd på mat. Så väl tar dagens arrangörer knappast hand om sina artister, påpekar Louise.
- Pappa var klok nog att sälja nattklubben när jag var i åttaårsåldern. De tre butikerna och allt spelande på kvälarna var fullt tillräckligt för honom.
I skivaffärerna kunde Gunnar följa storsäljarnas öden och äventyr lika väl som förlorarnas. En artist kan vara hur efterfrågad som helst den ena dagen och fullkomligt bortglömd dagen därpå. Louise växte följaktligen upp utan illusioner om artistlivets vedermödor. Hon vet att hårt arbete är det enda som gäller.
- Pappa har varit med länge och kan branschen. Han har till och med haft en storsäljare i Amerika. "I confess" hette låten som sjöngs in av både Sarah Vaughan och Perry Como.
Försökte lura pianolärarinnan
Louise berättar om sin pappas båda musikaler som på 1950-talet resulterade i grammofonskivor och scenuppsättningar i Linköping, Norrköping och Norge.
- Jag har hört musiken och gillar låtarna. Vad de handlade om vet jag däremot inte. Den ena hette "Mallorca Mallorca" och den andra "Miss Sex", gapskrattar hon och säger att hon måste hem och leta på vinden efter manuskripten.
- Det var svårt att få pappa att inse att jag var seriös med musiken. Pianolärarinnan ansåg att lektionerna var bortkastad tid. Jag bad pappa spela upp mina läxor och medan han gjorde det memorerade jag melodislingorna i huvudet. Sedan spelade jag på gehör och låtsades att jag kunde läsa noter. Självklart blev jag avslöjad...
Nej, att öva skalor lockade henne inte. I stället fäktades hon med florett och tog sommarjobb på restaurang. En tid funderade hon på en framtid som kock. När sommaren var till ända var illusionerna grusade. Matlagning var fortfarande kul men restaurangbranschen inget annat än slit, tyckte hon. För pengarna som sommarjobbet gav köpte hon ett trumset!
- Jag var 16 år och inne i rocksvängen, sjöng i olika punkgrupper och ställde på skoj upp i en talangtävling. Arrangören ville att jag skulle sjunga en blues. Jag tog fram mitt munspel, pappas jazzfeeling, sjöng av hjärtats lust och vann, säger Louise som gick vidare till finalen i Stockholm.
Folk på Sveriges television, som kände till pappa Gunnar, fick nys om saken. De engagerade far och dotter till Café Norrköping och så var saken klar. Det blev både skivkontrakt och kritikerrosor. När TV kort därefter producerade "In i det sista" - en revy som drev med veckans händelser - fick Louise en av de bärande rollerna.
- Jag hade sökt in till scenskolan i Malmö och var egentligen inte inställd på en karriär som sångerska. Men debutplattan "Genom eld och vatten" fick så fina recensioner att jag fick tänka om.
Turnerade i skottsäkra västar
Någon solokarriär satsade hon dock inte på. I stället blev hon medlem av en grupp som turnerade land och rike runt. Nu efteråt ser hon det året som ett svart hål i sin karriär. Louises kontrakt var så oklart att hon aldrig fick ut några pengar och när hon hoppade av efter ett år var hon pank.
- Jag kände nästan panik av att vakna upp i den ekonomiska verkligheten, säger Louise som trots allt redde upp situationen och kom igen - som soloartist.
Efter "Backrock" på Öland och en omfattande höstturné for Louise i januari förra året på turné till det krigsdrabbade Libanon med Arne Domnérus orkester.
- Han och killarna i bandet är bland de skönaste människor jag träffat. De tog hand om mig och såg till att jag mådde bra. Det var som att resa omring med sju farsor! Dompan är som en busig liten pojke. Han tittar på en med klurig blick och kan byta tonart mitt under konserten. Man vet aldrig vad han tar sig till, skrattar Louise.
Det var som fältartiser för de svenska, finska och norska FN-bataljonerna som bandet kom till Libanon. Louise togs väl emot av soldaterna som lyssnade uppmärksamt och uppvaktade henne med nyplockade vildblommor.
En soldat gav henne en morgonrock för att hon skulle slippa frysa när hon i kyliga morgonstunden tassade till grannbaracken för en dusch.
Iklädda skottsäkra västar for de i tankbil bland sönderbombade hus mellan spelningarna.
- Egentligen fattade jag inte riktigt var jag hade varit förrän jag kom hem. Överallt gick folk omkring med skarpladdade vapen och det fanns inte ett hus utan kulhål, säger Louise som försökt sätta sig in i landets politiska situation.
Konserten avbröts tre gånger
- De hade flera genomgångar med oss för att vi skulle förstå läget. Det är så oerhört komplicerat och inte bara två-tre fraktioner som slåss. Det är hundratals!
- Libanon är ett otroligt vackert land. När vi kom upp i bergen med de snöklädda topparna bland de blommande åsarna, tappade vi nästan andan. Det är både absurt och sorgligt med det kaos som råder där.
Louise och bandet var förstås långt från den hetaste frontlinjen. Men då och då gjorde sig kriget kusligt påmint.
- Det var bråk i byn när vi uppträdde för den norska bataljonen. Vi fick avbryta konserten tre gånger när soldaterna rustade ut för att något var på gång. En vecka efter att vi hade åkt därifrån hörde vi talas om allvarlig skottlossning och skjutna människor där. Det var så overkligt alltihop...
Värdfamiljen spionerade
Unga fröken Hoffsten är, sin ringa ålder till trots, van att klara sig själv både hemma och utomlands. När hon var 17 år och fick ett stipendium för ett års studier i USA, for hon iväg för att klara sig på egen hand. Som enda trygga punkt i tillvaron ordnade en förmedling ett rum hos en familj i Florida.
- Det var hemskt! Familjen var fanatiskt religiös och hade två vuxna söner varav en studerade till präst. De hade alltid önskat sig en dotter och det var därför de tog emot mig.
- Jag var väl inte precis vad de hade tänkt sig, säger Louise och får plötsligt ett bittert drag i sitt unga ansikte. Religion har hon inget emot, säger hon. Hennes egen farfar var pastor och farmor djupt religiös. Det är bara det att hon ser religion som något ytterst privat. Inför värdfamiljen fann hon ingen nåd. De spionerade på henne, öppnade hennes julklappar och beskyllde henne för all sköns synder.
- De påstod till och med att jag hade försökt förföra deras söner och att jag kommit hem berusad. Jag som tagit avstånd från allt vad droger heter!
Efter fem månader hos familjen blev hon utkastad på gatan. Familjen trodde att den svenska 17-åringen var besatt av djävulen - en beskyllning som nästan skrämde slag på Louise.
Dramatik och konst - skumma ämnen!
Hemma i Linköping försökte oroliga föräldrar snabbt komma till sin dotters hjälp. Louise fick dock husrum resten av tiden hos en kamrat med förstående dansk/amerikanska föräldrar. Envis som hon är bestämde hon sig för att stanna det år som var planerat.
- Skolan var min räddning! Jag älskade lektionerna och studerade dramatik, körsång och konst vid sidan av de obligatoriska ämnena engelska och historia.
Ämnesvalen bidrog förstås till den första familjens förakt. Det var ju inga "riktiga" ämnen. Frun i huset sysslade med kosmetik och ville att jag jämt skulle vara tillsammans med henne. Men jag var inte så intresserad och ville hellre spela trummor hemma hos grannen.
Louise har sina föräldrar att tacka för sin självständighet. Tappar hon knappen i byxorna så plockar hon själv fram nål och tråd för att åtgärda bristen. Så har det alltid varit och det är hon tacksam för.
Börjar bli kompis med Stockholm
Lika självständiga är hennes syskon. Storebror Lars, som nyligen har avslutat studier vid konsthögskolan i Warszawa, ses allt mer i svenska konstnärskretsar. Det är han och hans flickvän som målat den fond som nu följer Louise på hennes turné runt landet. Storasyster Karin, som är civilekonom, är gift och bosatt i New Jersey i Amerika. Hon har nyligen blivit mamma till Sara och därmed gjort Louise till moster!
- Jag har just varit där och hälsat på. Sara är helt underbar, säger Louise som saknar sin syster mycket. Jag vill att hon ska flytta hem nu, säger hon bestämt.
Hittills har Louise vägrat att lämna Linköping till förmån för Stockholm varifrån hon lättare skulle kunna sköta karriären. Nu har hon dock börjat tröttna på pendlandet och söker med ljus och lykta efter en lägenhet i huvudstaden.
- Jag har faktiskt börjat bli kompis med Stockholm! Det finns sånt som är bra där också! Det är vackert, finns gott om restauranger och ett stort utbud av musik, konst och teater. När jag är där bor jag hos en kompis. På sistone har jag varit i Stockholm varje vecka och det börjar bli jobbigt att leva i koffert.
Men Louise har sin lya hemma i Linköing och tänker på inget sätt överge sin hemstad där hon trots allt har sina rötter.
Vill dokumentera familjesamarbetet
- Det roligaste är att pappa och jag börjat musicera ihop allt mer. Det har fört oss samman på ett nytt sätt. Att sjunga med pappa är faktiskt det roligaste jag vet, säger Louise som när tillfälle bjuds alltså uppträder tillsammans med "Gunnar Hoffsen Revivals".
Samarbetet med pappa Gunnar har gjort Louis ovanligt mångsidig. Hon har inte bara sin egen generations rockrötter utan även sin fars känsla för swing och jazz. När hon sedan mixar ihop det hela blir resultatet ofta både välsmort och spännande. Det råder med andra ord inget motsatsförhållande mellan pappas band och hennes eget rockgäng. Som en recensent så riktigt påpekade så är förhållandet mellan far och dotter Hoffsten av ovanligt slag eftersom Gunnar tillför sin dotters musik en hel del.
Failjen har god sammanhållning och stod därför troget vid hennes sida när senaste LP:n sågades av recensenterna i landets båda kvällstidningar.
- Jag fattar ingenting! Den plattan är det bästa jag har gjort. Jag står för den helt igenom. Förra plattan, som fick så mycket beröm, var betydligt sämre, säger Louise som emellertid också har fått mycket beröm för plattan - av recensenter i mindre tidningar.
Trösten kom i början av årnet när låten "1939", som är ledmotivet till filmen men samma namn, gick upp på Svensktoppen. Då glömdes motgångarna bort och nu blickar Louise bara framåt.
- Jag har en stor dröm. Det är att få spela in någonting tillsammans med pappa. Det vore så roligt att få bevara det unika musiksamarbetet vi har.
Monica Antonsson
Fotograf: Kurt Pettersson
Artikeln var publicerad i Hemmets Journal nr 17, 1990
Det är mer än 28 år sedan nu.
Magiskt minne:
Jag kommer faktiskt inte ihåg särskilt mycket av den här intervjun - det är trots allt mer än 28 år sedan - mer än att Louise var en mycket trevlig och då rätt lättpratad tjej. Hela livet låg framför henne då och allt såg ljust ut. Jag tror att vi intervjuade henne någonstans bland SVT:s kulisser i samband med inspelningen av något program. Det var många gånger inte lätt för Kurt att hitta miljö till sina bilder. Det ser man ju här.
Aktuell 2018 i: Så mycket bättre, lördagsunderhållning i TV4
| Louise Hoffsten | |
 |
Anna Viktoria Louise Hoffsten, född 6 september 1965 i Linköping, är en svensk sångare, kompositör, sångtextförfattare, munspelare och filosofie hedersdoktor vid Linköpings universitet. Hon är dotter till Gunnar Hoffsten och är gift med skådespelaren Dan Bratt.
Läs allt om Louise Hoffsten på Wikipedia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar