Liza Stenvinkel om sin mamma...

Dottern Liza var bara fem år

när sångerskan Barbro Hörberg dog

Jag känner fortfarande doften av mammas parfym

När Barbro Hörberg gick bort förloraade svenskana en hyllad artist och Liza en älskad mamma. Nu ger Liza ut Barbros odödliga visor på nytt. 
- Jag kan alla hennes texter utantill. Det är mitt sätt att hålla mamma kvar. 

Allas Veckotidning nr 16, 2008

Rubrik:

Liza Stenvinkel – dotter till Barbro Hörberg

Byline:

Av Monica Antonsson

Foto: Kurt Pettersson

Brödtext:

Det är med viss tvekan Liza Stenvinkel, 38, tar emot för en intervju. Hon är ovan vid media och vet inte riktigt vad hon ska berätta. Det råder emellertid ett charmigt kaos i hennes kök Djursholmsvillan den här dagen. Dottern Christelle, 11, och hennes kompisar dansar framför spegeln i vardagsrummet och snart ettårige sonen Sebastian leker på golvet. En barnflicka från Peru tar hand om honom. Det är dags att sova middag. Under tiden trollar Liza fram stora muggar kaffe och varsitt glas bubblande vatten från en supermodern sodastream. Hon visar vägen in i matsalen och vi hinner precis bara beundra utsikten, innan vintermörkret sänker sig över den flik av Östersjön som letar sig in just här. 

På bordet ligger en CD i svart, vitt och grönt som Liza har tagit initiativet till. Det är den vi ska prata om. Tillsammans med producenten Lasse Lindbom har hon lyckats övertala sexton välkända artister att tolka hennes mammas smått legendariska texter. Eller vad sägs om namn som Charlotte Perrelli, Susanne Alfvengren, Eva Dahlgren, Rikard Wolff, Irma Schultz och Anne-Lie Rydé.

– Pappa ville alltid, att mamma skulle få leva vidare genom sina texter, säger Liza och slår sig ner vid bordet. Själv har jag också i alla år burit med mig en dröm om att få ge ut hennes fantastiska material. 

Adopterad

Som barn kände hon igen sig i somliga visor. Idag identifierar hon sig med andra. Mer och mer förstår hon vad de handlar om.

– Jag hoppas verkligen att hela svenska folket ska få ta del av hennes lågmälda, vardagsnära, musikaliska noveller.

Själv har Liza sina rötter någonstans i Sydkorea. Var har hon ingen aning om. Hennes biologiska mor var kanske en fattig stackare på ett risfält någonstans, säger hon. Bara nio månader gammal kom hon till Arlanda i januari 1971. Adoptivföräldrarna var rusiga av lycka. – Hon är vårt första barn, sa de till Expressen. Men fler ska det bli. Gärna afrikaner. Vi ska bli en skön blandfamilj. Det är oerhört viktigt att vi får vara med människor av annan ras.

Adoptioner av småttingar från Sydkorea var nytt då och Liza var en av de första som kom. Alla var efterlängtade men många svenskar tyckte nog, att det var en sorts humanitär hjälp också.

- I lördags kom tio barn, skrev Expressen. Nästa vecka kommer ytterligare 40 koreabarn.

Det hade sina skäl att Expressen skrev om just Liza och hennes familj. Mamman var den då 38-åriga Barbro Hörberg - sångerska, artist och tv-kändis. Hon var dessutom gift med konstnären Jan Stenvikel vilket inte gjorde saken sämre. Redan då fanns paparazzi och skvallerpress i Sverige.

Barbro Hörberg var född de Moine, ett franskklingande namn som antyder att hon hade vallonblod i ådrorna. Hon kom till världen i Göteborg 1932, gick i flickskola och bar på en längtan till Frankrike, där hon redan som tonåring var barnflicka ett år. Hon lät sig inspireras av den franska visan och började skriva så smått med Juliette Gréco och Edith Piaf som förebilder. 

Inget under kappan
Så småningom fick hon debutera på scenen med mindre uppgifter i Povel Ramels Knäppupprevy. Året var 1952 och året därpå spelade hon med i Owe Thörnqvists sommarrevy i Uppsala. Barbro Hörberg kom småningom att tillhöra artisterna kring den danska skådespelerskan Lulu Ziegler som drog igång kabaréerna på Hamburger Börs. Hon gjorde dessutom en rad barnprogram och litterära kabaréer på värdshuset Ulla Winblad.

– Mamma och pappa träffades i Göteborg. Mamma var modell och pappa målade den vackra fonden. Åh, vilken vacker färg ni har på kappan, sa han en dag och öppnade den. Han ville ju se den matchande klänningen. Men det var snabba byten vid visningarna även på den tiden, så hon hade ingenting under. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, sa han. Men säg, vill ni gifta er med mig? Det ville hon. Trots att hon var bränd. Hon hade varit gift tidigare men upptäckt att maken var otrogen med hennes bästa väninna. Morfar satt fortfarande och betalade av på banklånet för bröllopet, när hon efter bara ett år tog ut skilsmässa.

Barbro gifte sig med sin konstnär och flyttade till Montmartre i Paris. Där levde de fattiga men lyckliga i sex år, innan de återvände. Där kom också många av Barbro Hörbergs mest älskade visor till. Ett urval samlades så småningom på debut-LP:n "Med ögon känsliga för grönt" 1973 som blev hennes stora genombrott.

– Då var jag en liten parvel som tultade omkring i mina föräldrars stora konstnärslägenhet om sex rum och kök i Vasastan. Det var 70-tal. Vi hade svarta tak och sjögrästapeter som måste dammsugas. Varje rum hade sin färg. Det var röda rummet, gula rummet och gröna rummet som saknade fönster. Där fanns en väldig massa böcker och där stod TV:n. Pappa hade ateljé på Grev Turegatan och mamma arbetade hemma. Hon hade två telefoner och alltid fullt av papper omkring sig. 

Liza beskriver 70-talet som ett tidevarv då barn skulle vara kavata, sova i egna rum och klara sig bra på egen hand. För övrigt hade man barnflicka och hushållerska.

– Mamma skulle ju alltid iväg på turné till Borlänge eller vara med i Sveriges Magasin på TV. Hemma hos oss fanns inga bestämda rutiner. Jag fick aldrig köttbullar och potatismos prick klockan sex på kvällen som mina kompisar. Det liksom blev när det blev och med det kände jag mig trygg. Jag förstår i dag att jag fick en väldig grundtrygghet av min mamma. Hon var så lugn. Du har sneda ögon lilla Liza, kunde hon säga. Du är från Korea och en dag ska vi resa dit tillsammans.

Det starkaste minnet är emellertid doften. Barbro Hörberg använde parfymen L´Air du Temps från Nina Ricci, som i dag är en fransk doftklassiker lanserad 1948.

– Det doftade av hennes parfym, när man öppnade hennes beautybox, minns Liza. I den låg papiljotter och mascara i en salig röra. Det var en sådan där mascara som man skulle spotta på och köra runt med borste i, innan man kunde måla sina ögonfransar.

- När mamma körde mig till montesoriförskolan på Djurgården var hon osminkad och klädd i plyschkläder. Hon hade ofta håret fullt av papiljotter och kaffekoppen i handen. Vid varje rödlyse drog hon ur några papiljotter och spottade och rörde runt i sin mascara. När vi kom fram, var hon alltid klar och presentabel. Men vi kom alltid en halvtimma för sent. 

Barbro Hörberg släppte LP:n "Gamla älskade barn" 1974 och "Gråt i gräset" året därpå. Liza sjunger för övrigt med i melodin "Förr i världen var himlen blå". På nya plattan är det Christelle och hennes kompis som sjunger tillsammans med Pernilla Wahlgren. Det är också ett sätt att sluta cirklarna.

Barbro Hörberg drabbades av bröstcancer. Hon visste om det men väntade för länge med att söka vård, så den spred sig till skelettet. 

– Plötsligt en dag var mamma väldigt sjuk. Pappa vårdade henne hemma och gav hennes sprutor. En morgon när han körde mig till förskolan, frågade jag om han trodde, att hon skulle dö. Jag satt i baksätet och såg hans ansikte i backspegeln. Ja, sa han. Det tror jag. Då grät vi båda två och han skickade mig sin stora näsduk att torka tårarna med. Sedan pratade vi inte mer om det och på valborgsmässoafton 1976 var hon död. Det gick väldigt fort alltsammans. Jag var fem och ett halvt år gammal.

Jan Stenvikel gick nästan under av sorg. Han isolerade sig och därmed också sin dotter. Nu blev det liksom Lizas uppgift att trösta sin pappa och räcka honom näsdukar att torka tårarna med. Tillsammans höll de minnet av Barbro levande genom att ständigt prata om henne och spela hennes skivor. Kanske är det därför Liza kan alla texter utantill. Hon väljer omsorgsfullt bland stroferna och deklamerar valda stycken under samtalets gång, när de passar in. Djupt i henne finns än den lilla femåringens längtan efter sin älskade mamma. Att låta texterna leva har blivit ett sätt att hålla henne kvar. 

– Det är klart, att jag har stora sår under den vackra fasaden, säger hon. Jag har ofta känt mig som en ensam fågel. Men det är bara att plåstra om sig och gå vidare. Vad ska man annars göra? Pappa och jag gjorde till tradition att varje valborgsmässoafton sätta en vas tulpaner bredvid mammas fotografi därhemma. Sedan åt vi lunch tillsammans på Östermalmshallen. Jag gick i Franska skolan, för att det var hennes sista önskan. Tyvärr trivdes jag inte så bra.

Liza for 17 år gammal till Mallorca för att jobba på restaurang. När hon ett år senare var på väg hem och just hade mellanlandat i Barcelona, fick hon veta, att pappa Jan oväntat hade avlidit.

– Det var en sådan chock! Jag var 18 år och myndig. Därmed stod jag också ensam med allt ansvar för pappas begravning och min egen framtid. Jag fick ju aldrig några syskon. Mor- och farföräldrar var dessutom borta. Inom loppet av bara några år var jag med om åtta begravningar. Tänk så många gånger jag har avundats mina kompisar som kunnat åka hem till föräldrarna mellan varven  för att slappa och äta söndagsstek.

Liza återvände till Mallorca, där hon så småningom mötte kärleken i form av sambon Håkan Knutsson som med åren har blivit klippan i hennes liv.

– Han har verkligen stöttat mig och mitt arbete med att ge ut mammas visor på skiva. Utan hans stöd hade jag nog inte klarat av det. Nu kan jag, som sagt, bara hoppas att fler ska lära känna mamma som den fantastiska konstnär hon var.

Tio kronor per skiva och hela överskottet från CD:n "Hörberg, Barbro" går oavkortat till Cancerfonden.

Monica Antonsson        

Fotograf: Kurt Pettersson

Artikeln publicerades i Allas Veckotidning nr 16, 2008