Dottern Liza var bara fem år
när sångerskan Barbro Hörberg dog
Jag känner fortfarande doften av mammas parfym
När Barbro Hörberg gick bort förloraade svenskana en hyllad artist och Liza en älskad mamma. Nu ger Liza ut Barbros odödliga visor på nytt.
- Jag kan alla hennes texter utantill. Det är mitt sätt att hålla mamma kvar.
Allas Veckotidning nr 16, 2008
Rubrik:
Liza Stenvinkel –
dotter till Barbro Hörberg
Byline:
Av Monica Antonsson
Foto: Kurt Pettersson
Brödtext:
Det är med
viss tvekan Liza Stenvinkel, 38, tar emot för en intervju. Hon är ovan vid
media och vet inte riktigt vad hon ska berätta. Det råder emellertid ett
charmigt kaos i hennes kök Djursholmsvillan den här dagen. Dottern Christelle,
11, och hennes kompisar dansar framför spegeln i vardagsrummet och snart
ettårige sonen Sebastian leker på golvet. En barnflicka från Peru tar hand om
honom. Det är dags att sova middag. Under tiden trollar Liza fram stora muggar
kaffe och varsitt glas bubblande vatten från en supermodern sodastream. Hon
visar vägen in i matsalen och vi hinner precis bara beundra utsikten, innan
vintermörkret sänker sig över den flik av Östersjön som letar sig in just
här.
På bordet
ligger en CD i svart, vitt och grönt som Liza har tagit initiativet till. Det
är den vi ska prata om. Tillsammans med producenten Lasse Lindbom har hon
lyckats övertala sexton välkända artister att tolka hennes mammas smått
legendariska texter. Eller vad sägs om namn som Charlotte Perrelli, Susanne
Alfvengren, Eva Dahlgren, Rikard Wolff, Irma Schultz och Anne-Lie Rydé.
– Pappa ville
alltid, att mamma skulle få leva vidare genom sina texter, säger Liza och slår
sig ner vid bordet. Själv har jag också i alla år burit med mig en dröm om att
få ge ut hennes fantastiska material.
Adopterad
Adopterad
Som barn
kände hon igen sig i somliga visor. Idag identifierar hon sig med andra. Mer
och mer förstår hon vad de handlar om.
– Jag hoppas
verkligen att hela svenska folket ska få ta del av hennes lågmälda,
vardagsnära, musikaliska noveller.
Själv har
Liza sina rötter någonstans i Sydkorea. Var har hon ingen aning om. Hennes
biologiska mor var kanske en fattig stackare på ett risfält någonstans, säger
hon. Bara nio månader gammal kom hon till Arlanda i januari 1971.
Adoptivföräldrarna var rusiga av lycka. – Hon är vårt första barn, sa de till
Expressen. Men fler ska det bli. Gärna afrikaner. Vi ska bli en skön
blandfamilj. Det är oerhört viktigt att vi får vara med människor av annan ras.
Adoptioner av
småttingar från Sydkorea var nytt då och Liza var en av de första som kom. Alla
var efterlängtade men många svenskar tyckte nog, att det var en sorts humanitär
hjälp också.
- I lördags
kom tio barn, skrev Expressen. Nästa vecka kommer ytterligare 40 koreabarn.
Det hade sina
skäl att Expressen skrev om just Liza och hennes familj. Mamman var den då
38-åriga Barbro Hörberg - sångerska, artist och tv-kändis. Hon var dessutom
gift med konstnären Jan Stenvikel vilket inte gjorde saken sämre. Redan då
fanns paparazzi och skvallerpress i Sverige.
Barbro
Hörberg var född de Moine, ett franskklingande namn som antyder att hon hade
vallonblod i ådrorna. Hon kom till världen i Göteborg 1932, gick i flickskola
och bar på en längtan till Frankrike, där hon redan som tonåring var barnflicka
ett år. Hon lät sig inspireras av den franska visan och började skriva så smått
med Juliette Gréco och Edith Piaf som förebilder.
Inget under kappan
Så småningom fick hon debutera på scenen med mindre uppgifter i Povel Ramels Knäppupprevy. Året var 1952 och året därpå spelade hon med i Owe Thörnqvists sommarrevy i Uppsala. Barbro Hörberg kom småningom att tillhöra artisterna kring den danska skådespelerskan Lulu Ziegler som drog igång kabaréerna på Hamburger Börs. Hon gjorde dessutom en rad barnprogram och litterära kabaréer på värdshuset Ulla Winblad.
Inget under kappan
Så småningom fick hon debutera på scenen med mindre uppgifter i Povel Ramels Knäppupprevy. Året var 1952 och året därpå spelade hon med i Owe Thörnqvists sommarrevy i Uppsala. Barbro Hörberg kom småningom att tillhöra artisterna kring den danska skådespelerskan Lulu Ziegler som drog igång kabaréerna på Hamburger Börs. Hon gjorde dessutom en rad barnprogram och litterära kabaréer på värdshuset Ulla Winblad.
– Mamma och
pappa träffades i Göteborg. Mamma var modell och pappa målade den vackra
fonden. Åh, vilken vacker färg ni har på kappan, sa han en dag och öppnade den.
Han ville ju se den matchande klänningen. Men det var snabba byten vid
visningarna även på den tiden, så hon hade ingenting under. Jag ber så hemskt
mycket om ursäkt, sa han. Men säg, vill ni gifta er med mig? Det ville hon.
Trots att hon var bränd. Hon hade varit gift tidigare men upptäckt att maken
var otrogen med hennes bästa väninna. Morfar satt fortfarande och betalade av
på banklånet för bröllopet, när hon efter bara ett år tog ut skilsmässa.
Barbro gifte
sig med sin konstnär och flyttade till Montmartre i Paris. Där levde de fattiga
men lyckliga i sex år, innan de återvände. Där kom också många av Barbro
Hörbergs mest älskade visor till. Ett urval samlades så småningom på debut-LP:n
"Med ögon känsliga för grönt" 1973 som blev hennes stora genombrott.
– Då var jag
en liten parvel som tultade omkring i mina föräldrars stora konstnärslägenhet
om sex rum och kök i Vasastan. Det var 70-tal. Vi hade svarta tak och
sjögrästapeter som måste dammsugas. Varje rum hade sin färg. Det var röda
rummet, gula rummet och gröna rummet som saknade fönster. Där fanns en väldig
massa böcker och där stod TV:n. Pappa hade ateljé på Grev Turegatan och mamma
arbetade hemma. Hon hade två telefoner och alltid fullt av papper omkring
sig.
Liza
beskriver 70-talet som ett tidevarv då barn skulle vara kavata, sova i egna rum
och klara sig bra på egen hand. För övrigt hade man barnflicka och
hushållerska.
– Mamma
skulle ju alltid iväg på turné till Borlänge eller vara med i Sveriges Magasin
på TV. Hemma hos oss fanns inga bestämda rutiner. Jag fick aldrig köttbullar
och potatismos prick klockan sex på kvällen som mina kompisar. Det liksom blev
när det blev och med det kände jag mig trygg. Jag förstår i dag att jag fick en
väldig grundtrygghet av min mamma. Hon var så lugn. Du har sneda ögon lilla
Liza, kunde hon säga. Du är från Korea och en dag ska vi resa dit tillsammans.
Det starkaste
minnet är emellertid doften. Barbro Hörberg använde parfymen L´Air du Temps
från Nina Ricci, som i dag är en fransk doftklassiker lanserad 1948.
– Det doftade
av hennes parfym, när man öppnade hennes beautybox, minns Liza. I den låg
papiljotter och mascara i en salig röra. Det var en sådan där mascara som man
skulle spotta på och köra runt med borste i, innan man kunde måla sina
ögonfransar.
- När mamma
körde mig till montesoriförskolan på Djurgården var hon osminkad och klädd i
plyschkläder. Hon hade ofta håret fullt av papiljotter och kaffekoppen i
handen. Vid varje rödlyse drog hon ur några papiljotter och spottade och rörde
runt i sin mascara. När vi kom fram, var hon alltid klar och presentabel. Men
vi kom alltid en halvtimma för sent.
Barbro
Hörberg släppte LP:n "Gamla älskade barn" 1974 och "Gråt i
gräset" året därpå. Liza sjunger för övrigt med i melodin "Förr i
världen var himlen blå". På nya plattan är det Christelle och hennes
kompis som sjunger tillsammans med Pernilla Wahlgren. Det är också ett sätt att
sluta cirklarna.
Barbro
Hörberg drabbades av bröstcancer. Hon visste om det men väntade för länge med
att söka vård, så den spred sig till skelettet.
– Plötsligt
en dag var mamma väldigt sjuk. Pappa vårdade henne hemma och gav hennes
sprutor. En morgon när han körde mig till förskolan, frågade jag om han trodde,
att hon skulle dö. Jag satt i baksätet och såg hans ansikte i backspegeln. Ja,
sa han. Det tror jag. Då grät vi båda två och han skickade mig sin stora näsduk
att torka tårarna med. Sedan pratade vi inte mer om det och på
valborgsmässoafton 1976 var hon död. Det gick väldigt fort alltsammans. Jag var
fem och ett halvt år gammal.
Jan Stenvikel
gick nästan under av sorg. Han isolerade sig och därmed också sin dotter. Nu
blev det liksom Lizas uppgift att trösta sin pappa och räcka honom näsdukar att
torka tårarna med. Tillsammans höll de minnet av Barbro levande genom att
ständigt prata om henne och spela hennes skivor. Kanske är det därför Liza kan
alla texter utantill. Hon väljer omsorgsfullt bland stroferna och deklamerar
valda stycken under samtalets gång, när de passar in. Djupt i henne finns än
den lilla femåringens längtan efter sin älskade mamma. Att låta texterna leva
har blivit ett sätt att hålla henne kvar.
– Det är
klart, att jag har stora sår under den vackra fasaden, säger hon. Jag har ofta
känt mig som en ensam fågel. Men det är bara att plåstra om sig och gå vidare.
Vad ska man annars göra? Pappa och jag gjorde till tradition att varje
valborgsmässoafton sätta en vas tulpaner bredvid mammas fotografi därhemma.
Sedan åt vi lunch tillsammans på Östermalmshallen. Jag gick i Franska skolan,
för att det var hennes sista önskan. Tyvärr trivdes jag inte så bra.
Liza for 17
år gammal till Mallorca för att jobba på restaurang. När hon ett år senare var
på väg hem och just hade mellanlandat i Barcelona, fick hon veta, att pappa Jan
oväntat hade avlidit.
– Det var en
sådan chock! Jag var 18 år och myndig. Därmed stod jag också ensam med allt
ansvar för pappas begravning och min egen framtid. Jag fick ju aldrig några
syskon. Mor- och farföräldrar var dessutom borta. Inom loppet av bara några år
var jag med om åtta begravningar. Tänk så många gånger jag har avundats mina
kompisar som kunnat åka hem till föräldrarna mellan varven för att slappa och äta söndagsstek.
Liza
återvände till Mallorca, där hon så småningom mötte kärleken i form av sambon
Håkan Knutsson som med åren har blivit klippan i hennes liv.
– Han har
verkligen stöttat mig och mitt arbete med att ge ut mammas visor på skiva. Utan
hans stöd hade jag nog inte klarat av det. Nu kan jag, som sagt, bara hoppas
att fler ska lära känna mamma som den fantastiska konstnär hon var.
Tio kronor
per skiva och hela överskottet från CD:n "Hörberg, Barbro" går
oavkortat till Cancerfonden.
Monica
Antonsson
Fotograf: Kurt Pettersson
Artikeln publicerades i Allas Veckotidning nr 16, 2008
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar